De alvorlige optøjer, der begyndte fredag i den franske by Grenoble fortsætter stadig. En talsmand for politiet sammnenligner situationen med et jagtsceneri: “Tingene går dårligt. Mine kolleger tager det meget idle op. Man skyder på os, som på kaniner. Og i aften? Hvordan vil det gå for os i aften for os? … Vi forventer det værste. ” Frédéric Lagache fra politiforbundet beretter om lokalbefolkningens fortvivlelse. “Vi er her for at sikkerheden respekteres, så beboerne kan leve i fred. Jeg har set folk græde. Orden må og skal genoprettes. “

På spørgsmålet om, hvorfor man ikke blot sårede de “unge”, hvis død udløste voldsbølgen, svarer Lagache. “Det er let at sige det nu. Men når du er midt i kampens hede ser det meget anderledes ud, tro mig. Mine kolleger forsvarede deres fysiske overlevelse. Denne person skød mindst tre gange med et militært våben ind i patruljevognens forrude! Forestil dem det, vi er heldige at vi ikke har døde politifolk.” Hasenjagd” auf Polizei in Grenoble, (Snaphanens oversættelse). Grenoble – Three Nights of Violence,

“I see a new sort of audacity in these young people – the lengths they’ll go to to get their hands on €10 or €100,” says Isabelle Métral, a retired teacher and a Communist Party activist who has lived here “without fear” for 30 years. To compound matters, guns are increasingly easy to come by in Villeneuve: “These eastern European guys” can supply a handgun for €200 or a Kalashnikov for about €700, says Tsouria.  As Grenoble riots subside, people are asking ‘why?’

Grenoble er  bare det seneste eksempel i en lang række. Nu vil borgmestrene i Frankrigs større byer have et nationalt sikkerhedsmøde indkaldt, et “Grenelle de la sécurité urbaine”. (Grenelle møde er et udtryk fra maj 1968, hvor man det franske arbejdsministerium forhandlede en aftale med oprørerne i Rue Grenelle i Paris) : Les maires de grandes villes réclament un “Grenelle de la sécurité urbaine”

“Vi er i krig, det er nødvendigt at sætte hæren ind”

Indenrigsminister Hortefeux: “Staten vil altid sejre”

“We’re going to react quickly . . . We’re going to restore public order and re-establish the state’s authority,” Mr Hortefeux said at an impromptu press conference after he toured the area under heavy police protection. “There is a simple and clear reality in this country: there is no future for hoodlums and delinquents because in the end the public authorities will always prevail.” Ms Julien said police came under fire on Friday night and early Saturday when a man broke away from a group of about 40 people and fired a number of shots with a handgun. Police responded with live rounds, and then with plastic bullets when more shots were fired in their direction later in the night. With the arrival of 300 extra riot police and officers from an elite national unit, the violence eased somewhat on Saturday. Tensions high in Grenoble after weekend of violence. ( fdesouche.com, 21 videos fra Grenoble)

“Hvornår vil andre lande erklære svenske pas ugyldige?”

En ansat på et HVB hem [behandlingshjem for unge] skriver til Merit Wager:

Mottagandet av ensamkommande unga i min hemstad har nu pågått i tre år. Under denna period så har majoriteten fått PUT medan runt 10% fått avslag. Av dessa 10% så har 0% lämnat landet. Alltså: ingen enda av de asylsökande som har fått avslag har lämnat landet och detta efter att de har löpt hela linan ut och inte fått prövningstillstånd för sitt ärende i Migrationsöverdomstolen.Det verkar finnas en outtalad regel som säger att: ”När man kommer till Sverige så behöver man egentligen inte åka tillbaka vid ett avslag, man kan faktiskt leva under en falsk identitet i all evighet”. [..]

Var finns Sveriges suveränitet som land? När kommer andra länder, som nu ser hur Sverige ger ut medborgarskap till identitetslösa efter åtta år, att börja vägra erkänna passen som giltiga? Detta måste bli resultatet, annars riskerar ju dessa länder att släppa in människor som ingen vet vem de egentligen är, och i andra länder anses det oansvarigt och farligt. Om det uppskattas att runt 1000 personer som kan knytas till terrorverksamhet gömmer sig i Sverige, varför gör man i Sverige då ingenting?

Jag blir så jävla förbannad och inser att mitt största misstag var att flytta hem till Sverige! Sverige, där rätt är fel och fel är rätt, där rädsla att bli kallad rasist gör att människor blir förlamade av skräck. Sverige, som jag skröt om för min fru när jag bodde i hennes hemland, men som visat sig vara ett land helt utan vare sig riktning eller ledarskap.”När kommer andra länder, som nu ser hur Sverige ger ut medborgarskap till identitetslösa efter åtta år, att börja vägra erkänna passen som giltiga?”

Fint folk och fult

af Filippa v Platen

På svenska nationaldagen utkom boken Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare, av journalistparet Linnea Nilsson och Emil Schön (som recenseras bl.a. här hösten 2008) kontaktas jag av paret Nilsson/Schön (som då skrev för vänstertidskrifterna ETC och Flamman). De vill göra intervjuer med vanliga sverigedemokratiska sympatisörer och höra hur vi ser på samhället. Resultatet ska bli en bok, finansierad av Olof Palmes stipendiefond.

”Vi hade aldrig träffat en sverigedemokrat innan, men nu har vi nästan blivit goda vänner med en del av dem vi träffat”, kvittrar Linnea. Det är så genomskinligt sagt att jag blir generad: journalister från vänsterkanten som blir vänner med sverigedemokrater. Men det måste erkännas att om de är nyfikna på oss så är jag är lika nyfiken på dem och hur de ser på samhällsproblemen, för i mina öron verkar de väldigt naiva – det framgår av de telefonsamtal vi hade innan intervjun. (Kanske är naiviteten ett yrkestrick för de får mig på kroken.) Paret går med på att de ska få intervjua mig och jag ska efteråt få intervjua dem: ”Ingen pajkastning, inget bollande med partiprogram utan respektfulla samtal.”

Så vi ses. (På en ”kinarestaurang full med tingeltangel” som de så riktigt skriver i boken, men utan att nämna att det är på deras förslag.) De är vänliga och jag får seriösa frågor. Bara vid två tillfällen ser jag Linnea frysa till och se arg ut. Det är när hon får veta att jag är Israelvän. Och när jag hävdar att antisemitism är ett stort problem inom vänstern. Efter intervjun har vi samma väg. Men de blir märkbart besvärade och tittar bekymrat på varandra och ser lättade ut när jag därför korsar gatan. Jag nämner detta eftersom de antyder i boken att några av oss är ”rädda för det främmande”. Själva tycker de att det är obehagligt att gå sju meter med en ”främmande”.

De är inte anträffbara på det telefonnummer de gett mig och kontaktar mig inte heller. Jag tänker att de gett upp projektet. Men ett år senare kontaktar Emil Schön mig. Han skickar texten och ber mig läsa igenom. Språkbehandlingen är dålig med oklara syftningar vilket förvånar. Jag påpekar att de valt mitt mest polemiska yttrande som rubrik, ett yttrande som inte var karaktäristiskt för intervjuns tonläge. ”Det lät klatschigt”, sa Emil. Han lovar dock att ändra några ordval och skickar mig sedan ändringarna. Vi kommer därefter in på ett samtal om islamism och Emil hamrar på tangenterna.

Jag påminner om att de lovat att jag skulle få träffa dem för ett samtal. Jag ber speciellt om att få träffa Linnea. Hon hade tidigare skrivit en artikel för ETC – där hon intervjuat ledaren för Stoppa matchen-kommittén som ville förbjuda det israeliska tennislaget att spela en DC-match i Malmö våren 09. Andra tidningar, men inte ETC, uppmärksammade att kommittén, som sade sig vara emot våld, hade en pragmatisk inställning till anarkister och islamister. En nazistgrupp offentliggjorde att de skulle demonstrera tillsammans med kommittén. Nu ska inte Stoppa matchen- kommittén lastas för att våldsgrupper på både höger- och vänsterflanken ansluter sig. Men kanske ETC kunde ha frågat sig vilka signaler kommittén sände ut eftersom de lockade till sig dessa grupper? Att sända ”fel signaler” är ju annars något de brukar kritisera andra för. Hursomhelst, nazistgruppen kunde i likhet med vänsteranarkisterna obehindrat demonstrera tillsammans med kommittén. (På vägen till tennisstadion ägnade sig de senare åt att krossa skyltfönster.) Därför hade det varit intressant att ha ett samtal med Linnea om journalisternas samhällsansvar och följderna av en okritisk bevakning. Den annars charmige Emil förstår dock inte frågan utan avfärdar mig kort, nästan hatiskt: ”Det är väl helt naturligt att intervjua organisatören för Stoppa matchen-kommittén”, säger han innan han avslutar samtalet.

Att boken fick namnet ”Fult folk” upptäckte jag på affischer som Vänsterpartiet satt upp över Malmö. Som en varningssignal lyste de stora svarta bokstäverna mot affischens gula botten när de inbjöd till samtal med författarna som träffat sympatisörer till ”Sveriges mest avskydda parti”. (Det hade varit intressant att gå dit men risken att bli fysiskt angripen efteråt på gatan av sympatisörerna för Sveriges mest demokratifientliga parti är för stor.) Kanske kommer de flesta att tycka att jag är naiv när jag skriver att det kändes som ett slag i solarplexus när jag upptäckte att de kallat boken för Fult folk. Inte som en fråga utan ett konstaterande. Trots den stora gästfrihet journalistparet blivit mötta med från människor som generöst låtit dem få ta del av deras liv. Kan de se sig själva i spegeln? (Jag får boken en vecka senare tillsammans med ett patroniserande standardbrev. Intervjun med mig är inte slutversionen som Schön skickade utan han har ändrat tillbaka till de ordval vi kom överens om att inte använda.)

Nu ska Fult folk marknadsföras. I radio och vänsterpress intervjuas författarna av likasinnade. Bilden som framkommer av SD sympatisörerna är att de är lågutbildade, svikna arga män som ”lämnats kvar”. Som inte kan ta till sig det goda mångkulturella samhällets möjligheter: förlorare. (En bild som skiljer sig från t.ex. Uvell/Meier Carlsens bok Folkhemspopulismen.) Nilsson hävdar i radio att en av intervjupersonerna använder sin fritid till att ”hetsa framför datorn”, något det inte finns minsta belägg för. På SVT:s Kulturnyheterna framträder paret avslappnat och leende. Sedan växlar bilden över till en teckning av den anonyme SD-väljaren. Till skillnad från författarna presenteras han med kalla färger. Citat ur intervjuerna tas ur sitt sammanhang. Nilsson/Schön har beskrivit utseendet och klädseln på två av intervjupersonerna och utifrån detta har Kulturnyheternas illustratör ritat nidbilder av ensamma människor med tomma ansiktsuttryck. Sedan växlar bilden över till den bekymrade SD-forskaren som får tala mot en bakgrund av grön sommaräng ochbetande hästar. Varm mot kallt. Fint mot fult. Gott mot ont.

Är det så här de offentliga samtalen ska bedrivas? Tycker de själva att ”fenomenet sverigedemokratiska sympatisörer” förklaras och att de uppfyller sitt journalistiska ansvar? Jag ser det som ännu ett uttryck för kollegiala ryggdunkningar: de tolerantas intolerans.

Så till boken. Först måste jag påpeka att Linnea och Emil är modiga. De vågar träffa oss trots upprepade varningar från vänkretsen: ”Kan de [SD-sympatisörerna] vara farliga?”, ”Var försiktiga!” Det är ett mycket ärligt och intressant erkännande, speciellt som de i förordet tillsäger sin läsekrets att de inte vill att de som deltagit i boken ska ”få problem” – vilket ju ändå visar på en medvetenhet om att våld förekommer – men inte från utan mot SD: are. Ingenstans för övrigt tar de avstånd från de hot och trakasserier sverigedemokrater ofta möter. Tvärtom, i en intervju med en före detta journalist från Klassekampen om Fremskrittspartiets sympatisörer frågar de hur ”störningar” av partiets möten fungerat rent taktiskt. Ytterligare en eloge vill jag ge författarparet: de redovisar sina frågor och tankar – och därmed sina egna fördomar. Genom sin öppenhet har de gett läsarna möjlighet att dra andra slutsatser utifrån intervjuerna.

Hur kommer den genomsnittlige svensken reagera när han färgad av media möter sverigedemokrater i det dagliga livet? Varken rasister eller ”samhällets förlorare” utan vanliga människor. Kanske med högre utbildning än han själv? Kommer han bli desillusionerad eller kommer han bli så färgad av vrångbilderna att han inte förmår att se förbi dem och komma fram till en saklig bedömning både av vårasamhällsproblem och sverigedemokratiska svar?

För Sverigedemokraterna bör kritiseras och bemötas i öppen debatt som de andra partierna. Först och främst för Sveriges bästa men även vi som parti skulle vinna på en hederlig granskning, för den hätska vrångpropagandan har gjort att SD inte lyckas se sig självt objektivt utifrån. SD tenderar att vilja stå enade utåt – vilket ibland får katastrofala följder, som t.ex. efter radioprogrammet Kalibers avslöjande förra året.

Kaliber infiltrerade både SD och dess ungdomsförbund och spelade in uttalanden i smyg, även på privata sammankomster. Denna kränkning, att under föregivande av vänskap med även minderåriga medlemmar inspela deras samtal under privata träffar, fick SD:s ledning att sluta upp även bakom de få kandidater som privat yttrat sig rasistiskt, t.ex. en kandidat till EU-parlamentet. Det och andra avslöjanden – och de överslätande reaktionerna från ledningen, fick många sverigedemokrater att undra vilket parti vi gått med i.

SD är också ett parti som ibland uppvisar drag av att vara en intressegemenskap för likasinnade, med de klaustrofobiska drag som en förföljd grupp ofta uppvisar. Några av våra företrädare är oförmögna att skilja på saklig kritik och på de personangrepp och påhopp som många av våra motståndare inte håller sig för goda för. Jag har inte gjort en hemlighet av att jag helst sett att vi startat ett helt nytt parti för att komma ifrån vår extrema historia. SD:s bakgrund och avslöjanden om olämpliga kandidater lägger sordi på den glädje jag annars skulle ha känt inför arbetet med att få SD in i riksdagen.

I Sverige saknas tyvärr en tradition av naturlig ”folklighet”, till skillnad från i våra grannländer. Fremskrittspartiet och vårt systerparti Dansk Folkeparti, våra föredömen, kan på ett helt annat sätt än Sverigedemokraterna hämta näring ur denna inhemska tradition.

Jag röstar alltså inte på SD för att det är det bästa partiet utan för att alla andra alternativ är värre. ( Med en utrikesminister som öppet flörtar med islamister i kölvattnet av ”Ship to Gaza”-affären, med en statsminister som – i gott sällskap med andra ministrar och i likhet med oppositionsledaren offentligt hånar svensk kultur – samt, när samma oppositionsledare i händelse av valseger planerar att bilda regering tillsammans med ett ex-kommunistparti, vars ledare intill nyligen kallade sig för kommunist samt synts med Hizbollah- och Hamas-sympatisörer, och med ett miljöparti (som i avsaknad av egen ideologi blivit en uppsamlingsplats för allehanda opportunister, bl.a. islamister), finns det just inget annat parti man med hedern i någorlunda behåll kan rösta på.

af Filippa v Platen (i samarbejde med Document.no)

LINNEA NILSSON OCH EMIL SCHÖN
Fult folk, Samtal med sverigedemokratiska väljare

ISBN: 9789185703517
Hft. 176 sidor.