Nogle artikulerede, selvsikre besættere og kolonisatører smider et TV hold ud fra hjørnet af Sofiagatan og Rasmusgatan i Sofielund i Malmø, ikke i Rosengård som AB af en eller anden grund skriver. Stedkendte kan se det alene på bygningerne. Det er langtfra kun i Rosengård, at herredømmet på gaden er tippet, lommerne af oprindelige svenskere i byen skrumper, og det er altså dette borgmester Reepalu brokker sig over, at København prøver at dæmme op for. Man ber´ til, at ingen vest for Malmø tager ham alvorligt, skønt man aldrig ved med Københavns Rådhus og Politiken. Malmø synker videre ned mod sin ikke ret uvisse skæbne. Den tilladte Sydsvenska kritik af Reepalus tragedie ser ud som dette. Kvällsposten er orkestret på Titanic, en lignelse der burde have appelleret til Malmøboen Mikael Wiehe, hvis ikke han havde været forskrevet til de svenske nu postkommunister i de sidste 50 år. (Oversætteren kender ikke ordet “snut” “She’s hot” skal være “She’s a cop.”)

Miljonärskan skulle bo i Rosengård en vecka – men situationen blev för hotfull. Kanal 5 tvingades att flytta henne till ett hotell.
– Jag har blivit jagad av lejon i Afrika på riktigt, men det var ingenting mot det här, säger hotellägaren Salka Börjeson Eynon. – “Stäng kameran nu för helvete,” skriker en av männen som omringar dem. – Sen kom det fram flera andra och då skrek de “Vi har våra egna lagar. Ni har inget här att göra”. Det kändes väldigt osäkert, säger Salka. ”Bli jagad av lejon var ingenting mot det där”

Reepalu har endnu magten i Malmø takket være udbredt valgsvindel: Citygrosseffekten: ta tre betala för en, Politiker anklagas för valfusk i Rosengård, “Delade ut kuvert – men inte valkuvert”, Hemliga valmöten gav S-röster. Men hvor længe ? Han rør endnu på sig: Reepalu: Sträng dansk politik hotar hela regionen, Reepalu anser att Danmark förstör, siger borgmesteren helt uafficeret af at Hela 83 procent av de utflyttade Malmöborna anger otryggheten som ett skäl att lämna stan.

Integration: Slem, værre, værst

Stockholm är den huvudstad i EU som är sämst på att integrera invandrare. Ännu värre är det i Malmö. Det visar en undersökning som EU-kommissionen har låtit göra.Nära 40 000 invånare i 75 städer i EU, Kroatien och Turkiet har svarat på frågor om sin stad. I Sverige ingick Stockholm och Malmö i undersökningen.De två svenska städerna utmärker sig markant när det gäller integration av invandrare.Bottenbetyg för integrationen

Survey on perception of quality of life in 75 European cities, PDF, side 20-26, hvor Ålborg ligger i Europatoppen og Istanbul i den absolutte bund, hvad angår bla. tillid og sikkerhed. Det skulle EU nok kunne lave om på.

Thomas Nydahl anmelder Mikael Jalving

Mikael Jalving: Absolut Sverige. Jyllandspostens forlag, 2011.

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?” Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i Sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare). I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska. Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna. Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige. De få journalister och författare som skriver om frågorna kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ”det är oönskat.”

Helt stilenligt avslutar Jalving sin bok med ett kapitel om stormakten, imperiet Sverige och vad som återstår av det. I bilden av Sverige måste man inkludera både De vita bussarna och Baltutlämningen, både goda handlingar och kryperi för en totalitär makt i öster. Det gör bilden komplex men tjänar som utgångspunkt för samtal om vad som gått fel i det svenska folkhemsbygget. Tro inte att Jalving skrivit en bok som försöker knipa poäng på en eller två politiska frågor. Rakt tvärtom är den en mycket bred beskrivning av Sverige, historiskt och samtida. Den som inte känner sitt eget land särskilt väl ska absolut läsa den. Det mest befriande är att den inte har till syfte att locka fram raljanta kommentarer, varken bland danska eller svenska läsare. Den står på en stabil saklig grund och förhoppningsvis kommer den att recenseras och diskuteras just utifrån den.

Jalvings bok utkommer i Danmark imorgon. Vi återvänder då till reaktionerna på den.

Thomas Nydahl