Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Han heter Niklas Emil Erik Orrenius och ska fylla 40 år om några månader. Han kallar sig journalist. Men det är han inte. Niklas Orrenius är politisk aktivist. Han använder det han kallar journalistik som redskap för att driva en tydlig politisk agenda – både sin egen och agendan hos den chefredaktör som håller honom om ryggen, Dagens Nyheters Peter Wolodarski.
Dagens Nyheter ska bedriva “agendajournalistik”
Dagens Nyheter ska bedriva “agendajournalistik”. Det deklarerade Peter Wolodarski klart i samband med att han utsågs till chefredaktör för tidningen i mars i år. I det arbetet är Niklas Orrenius en oumbärlig fotsoldat. Alla som har översköljts av medias förfasningsdrev mot Skånepolisens påstådda “etniska registrering av romer” den gångna veckan har fått klart för sig vad Niklas Orrenius lägger i begreppet journalistik: att dra igång drev som skandaliserar och misstänkliggör så många hederliga medborgare som möjligt. Regel nummer 1: Peka ut etniska svenskar som vidriga rasister, islamofober och antiziganister. Regel nummer 2: Kasta så mycket skit som möjligt på poliskåren.
Vi lever i rädslans diktatur
DN vill sprida skräck och rädsla bland vanliga människor som känner iskylan inpå bara kroppen när åsiktspiskan viner från höghuset i Marieberg i Stockholm. Vi ska möras som välhängt kött. Vi ska bankas i huvudet med åsiktsdiktat tills vi finner oss i vad som helst.
Vi lever i rädslans diktatur. När sanningen tabubeläggs blir priset alltid rädsla. Ångestnivån i Sverige har nu nått sådana höjder att den kräver utlösning med jämna mellanrum. PK-eliten får utlösning för sin ångest när den får något riktigt saftigt att förfasa sig över, när den kan fördöma och förkasta. Det är där Niklas Orrenius kommer in i bilden. Han ger PK-eliten vad den vill ha. Han levererar de rätta, maffigt skräddarsydda förfasningsämnena. Han bjuder PK-eliten på lättnad när deras ångest tillfälligt blir förlöst. Men vilan är kort. Snart är jakten på nästa blodiga köttben igång.
Propagera för mångkultur och smutskasta oliktänkande
Andra punkter på Orrenius agenda: propagera för mångkultur och massinvandring samt med alla medel smutskasta och rasistförklara alla som har något att invända. Det främsta hatobjektet är Sverigedemokraterna. De ska oskadliggöras. Niklas Orrenius är sjupartiernas vispgräddeinbäddade marängdröm. Han är den änglalike korgosse som alla vill sjunga med. Han är den politiska maktens perfekte lakej, ständigt beredd att med stövelklacken krossa alla som tycker fel.
Själv har han alltid tyckt rätt. Niklas Orrenius har följt en utstakad väg mot den maktposition som i dag ger honom fria tyglar att mot fet betalning bedriva vilka djupt ohederliga kampanjer som helst som han för tillfället har lust med. Saklig, opartisk och korrekt journalistik som arbetsmetod har han för länge sedan kastat överbord. När man får så häftiga belöningar för att bedriva ond journalistik, varför ska man då kasta bort sitt liv på att vara hederlig?
På Sydsvenskan satte han upp pekfingret i luften
Efter Östgöta Correspondenten och Värnpliktsnytt tog karriären fart på Sydsvenska Dagbladet i Malmö, där han blev reporter 1997. På Sydsvenskan fick Niklas Orrenius upp ångan ordentligt genom att höja pekfingret i luften och känna efter vart vindarna blåste. I det mångkulturella PK-Sverige som Orrenius kraftfullt omhuldar blåste det tidigt styv kuling mot Sverigedemokraterna, ett parti som fördubblade sina röster för varje val och alltmer tornade upp sig som ett svart och ångestframkallande moln vid horisonten.
Alla prognoser pekade på att SD skulle komma in i riksdagen 2010. Det fick bara inte ske. Det gällde att vrida upp den styva kulingen till full storm. Niklas Orrenius gjorde vad han kunde för att förebygga katastrofen, både i artiklar och i en bok om Sverigedemokraterna, “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” (citat av den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Mattias Karlsson). Boken kom ut i april 2010, lagom före valet. Niklas Orrenius var i gott sällskap. Merparten av kollegerna pumpade anabola steroider i sina karriärer genom att med så många skamtricks som möjligt försöka förhindra att SD kom in i riksdagen. Det var inte fult att säga att det var ens journalistiska mål. Det var lovvärt. Genom att uttrycka avsky för SD visade man ett demokratiskt sinnelag.
En oumbärlig kraft i “järnrörsskandalen”
SD kom dessvärre in i riksdagen trots Orrenius’ och andras heroiska insatser, och på Expressens redaktion i Marieberg i Stockholm satt chefredaktör Thomas Mattsson och insåg att Niklas Orrenius var exakt vad tidningen behövde i sin fortsatta kamp för att demonisera och marginalisera “de rasistiska Sverigedemokraterna”. I februari 2012 rekryterades Orrenius till Expressen, men av någon anledning blev succén kortvarig, bara ett år. Högre uppdrag hägrade i grannhuset i Marieberg. Men innan Niklas Orrenius köptes upp av Dagens Nyheters nye chefredaktör Peter Wolodarski i mars i år hann han göra kraftfulla insatser i den så kallade “järnrörsskandalen” – historien om hur Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling efter en våt utekväll i Stockholm i juni 2010 betett sig som de omogna berusade valpar de var. Den historien gick det att krama oanade mängder saft ur, månader i sträck.
“Skandalen kommer att förfölja SD”
“Skandalen kommer att förfölja SD” fastslog Niklas Orrenius (foto ovenfor) som självutnämnd sibylla i Expressen den 25 november 2012, givetvis utan att ha en aning om att hans ansträngningar bara skulle resultera i ständigt stigande opinionssiffror för partiet.
“Jimmie Åkessons hårda linje om nolltolerans mot rasism och extremism i partiet har exploderat i hans ansikte. Nu skickar SD ut den grovt antimuslimska tidningen Dispatch International som hetsar mot muslimer till partimedlemmarna”
förfasar sig Niklas Orrenius. För säkerhets skull upprepar han omdömet “grovt antimuslimsk” flera gånger i artikeln.
En tidning som gör vad övriga media inte gör
Omdömet pådyvlas alltså en tidning som gör vad övriga svenska media inte gör, nämligen att rapportera om massinvandringen och kritiskt granska islam. En tidning som gör ett journalistiskt arbete så som det ska göras måste sänkas. Till råga på allt skickades tidningen ut gratis till SD:s medlemmar. Fullkomligt oacceptabelt.
“Inget annat riksdagsparti skulle ta i en tidning som Dispatch International ens med tång. Än mindre betala porto för att skicka ut den till sina medlemmar” ylar Orrenius.
Nej, just det. Och vi är numera ganska många som inte vill ta i de lögnaktiga media som Niklas Orrenius representerar ens med tång och skyddshandskar. Vi vill inte förlänga deras dödskamp med att betala ett enda öre.
Gammelmedia utkämpar sin sista strid
Men försöka duger. Gammelmedia utkämpar sin sista strid, och alla medel är tillåtna. Peter Wolodarski tillträdde ett sjunkande, tungt skuldsatt skepp när han utsågs till chefredaktör för Dagens Nyheter i mars. Trots i princip en halvering av webbredaktionen och lika kraftig utrensning av gamla kulturmarxister, som Stefan Jonsson, på kulturredaktionen för ett par år sedan fick Wolodarski börja sin chefredaktörskarriär med att 80 journalisttjänster måste bort – var femte journalist. Tio ska sägas upp, ett 30-tal har erbjudits tre månadslöner i avgångsvederlag, och tolv har erbjudits omplacering till påhittade “journalistiska arbetsuppgifter” inför DN:s 150-årsjubileum 2014.
Stämningen i DN-huset sägs vara tryckt. Och inte bara där. Tidningsbranschen förlorade en miljard i intäkter under förra året.
“Sveriges kanske bästa reportageskribent”
Läget i branschen är desperat, och Peter Wolodarskis första insats var att från mars i år värva Niklas Orrenius till DN:s redaktion. Bort med 80 medelmåttor och in med en stjärna. Priset var högt, mycket högt. Men framför sig såg Wolodarski Niklas Orrenius som det perfekta redskapet för att genomföra SIN agenda. Köpet av Orrenius var en investering som snabbt kunde förväntas ge mångdubbel avkastning på investerat kapital. I en chatt med läsarna den 11 mars skriver Wolodarski, påtagligt stolt över sin reportershopping:
“Det inte bra om du upplever att kvaliteten minskar. Jag vill att du ska kunna känna motsatsen. Rekryteringen av Niklas Orrenius – Sveriges kanske bästa reportageskribent – är ett led i den ambitionen.”
“Sveriges kanske bästa reportageskribent” – ett täckord för politiskt redskap. I samma chatt skriver Wolodarski : “Vi kommer i närtid att satsa mer på berättande och agendasättande journalistik. “
Registerchock och landsomfattande förfasning
I måndags pumpade DN ut Niklas Orrenius senaste förfasnings-köttben. Skånepolisen påstods ha fört ett “etniskt register” över 4 029 romer, därav 1 000 barn.
“Svensk polis har upprättat ett olagligt register över romer. Totalt innehåller det 4.029 människor spridda över hela landet. Registret anses värdefullt av polisen, används i polisarbetet och är öppet för ett stort antal anställda. Det handlar om en kartläggning av släktband: ett biologiskt baserat register” skriver Orrenius.
Nu blir husse nöjd. Niklas Orrenius vet att han trycker på de exakt rätta rasbiologiska och nazistiska knapparna, och att landsomfattande registerchock och förfasning kommer att utbryta. Den bryter ut redan i Orrenius egen artikel:
“Den senaste veckan har DN varit i kontakt med flera människor som finns i registret. Ingen av dem har känt till att de eller deras barn registrerats. De reagerar med chock, vrede – och ibland ett sorgset igenkännande. “Det var så här Hitler gjorde. Först registrerar man oss. Sedan så ska vi bort” säger 44-årige Marcello Demeter i Skarpnäck, vars barn och barnbarn registrerats.”
“Vi bevittnar en nationell katastrof”
På DN:s kultursidor öser den kurdiska feministen Lawen Mohtadi, före detta chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang, ur sig:
“Vad vi nu bevittnar är en nationell katastrof”.
Det återstår för Lawen Mohtadi att skaffa sig insikt i ordens valörer. Hon jämför Skånepolisens register med den så kallade Zigenarinventeringen som svenska myndigheter genomförde 1943. Regeringen hade året innan gett Socialstyrelsen i uppdrag att räkna antalet zigenare i landet.
PK-eliten har julafton en hel vecka
Alla media hakar på DN:s drev. Det här köttbenet ska tuggas tills sista gnuttan benmärg är avgnagd. Att alla som bor i Sverige är registrerade innan vi ens föds spelar ingen roll. Det som gäller alla andra får inte gälla romer, då är det diskriminering och rasism. Rikspolischefen Bengt Svensson säljer omedelbart ut sina underlydande och påstår att detta har han inte känt till, och ett sådant register är naturligtvis totalt förkastligt. Justitieminister Beatrice Ask (m) krälar i stoftet, faller på knä och ber landets alla romer om ursäkt – innan hon ens har satt sig in i saken eller tagit reda på om det finns någon anledning till ursäkter. Hysterin är total. De romska kränkthetsarméerna mobiliserar till siste man. PK-eliten har julafton en hel vecka. Här kom den äntligen, den slutgiltiga bekräftelsen på att svenskar är rasister och poliser de värsta rassesvinen. Var det inte det vi alltid har trott?
Rasism mot skåningar är helt okej
Att påstå något negativt om romer, denna oumbärliga folkgrupp som inte har lyckats integrera sig på 500 år, är en dödssynd. Rasism mot skåningar är däremot helt okej. I en “kulturpanel” i SVT sitter musikjournalisten Camilla Lundberg och säger:
“Nu ska jag vädra en fördom här, om skåningar. Det är ingen tillfällighet att det här kommer från Skåne Det finns en ingrodd främlingsfientlighet där.” Sa Bill.
DN:s kulturchef Björn Wiman:
“Det är strukturell rasism.” Sa Bull.
Missa inte godhetsmaffian i den svenska kultureliten när de sitter i SVT:s morgonsoffa och gottar sig i sina egna godhetsillusioner. Det är äckligt, det är obscent – det är ren lyteskomik.
” En snitslad framgångssaga utan besvärliga gupp”
Innan jag släpper in Peter Springare, rotelchef för länskriminalen i Örebro, för att punktera hela DN:s registerskandal så att pyset hörs över hela landet ska jag ge några prov på vad Peter Wolodarskis “agendajournalistik” innebär. Eventuella kvarvarande DN-läsare har sannolikt noterat tidningens förfall under flera års tid, men framför allt en dramatisk kursändring i DN:s journalistik det senaste halvåret.
Överste agendasättaren själv, Peter Wolodarski, är född 1978 och son till polskjudiska invandrare som kom till Sverige i slutet av 1960-talet. Bakom sig har han en karriär som politiskt underbarn. Tjugoett år gammal blev han ledarskribent i Expressen. Han är medlem i redaktionskommittén för Judisk krönika och återfinns frekvent i STV:s morgonsoffor och SR:s panel i “Godmorgon Världen”. Och naturligtvis blev han i år utsedd till Sommarpratare i SR P1, ett eftertraktat uppdrag för kändisar som inte har någonting av intresse att säga.
“En snitslad framgångssaga utan besvärliga gupp fram till dagens position som chefredaktör för Sveriges största morgontidning”
skriver Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad efter Peter Wolodarskis sommarprat den 27 juni.
Några prov på DN:s agendasättande journalistik
Læs mere »