Tillägnat Julia Caesar och hennes kritiker
Av Junker Jörg
Mannen på Wartburg
Året är 1521. Kejsare, adel och kyrka är förvecklade i dragkamper om makten. Livegenskapen plågar allmogen. På en avsides belägen borg, i en oansenlig kammare sitter en man med ett papper och en fjäder i handen. Han är bondson, präst, teolog och en tanke före sin tid. Han har utmanat makten och tvingats gömma sig. Hos en välsituerad vän finner han tillflykt, fast besluten att fortsätta sitt verk.
Mannen heter Martin Luther. Tills alldeles nyligen ett betydelselöst namn. Nu är han efterlyst för kätteri av kejsare och kyrka. Han har propagerat mot maktmissbruk och krävt att allmogen ska kunna förstå det som predikas på latin i kyrkorna. På en kyrkport har han anslagit sina teser. För det har han fått stå inför skranket men vägrat göra avbön. Kyrkan har haft svårt att hantera situationen. Martin Luther är en av många kverulanter som maktens män brukar gripa, tortera och hänga i hundratal. Men Luther har redan fått stöd av bönder, borgare och flera furstar, och han är ändå präst. För att inte riskera att göra situationen värre än den redan är, låter kejsaren och kyrkan honom slippa undan. Man hoppas på, att trots allt ha skrämt honom så pass, att han ska sluta upp med sitt upprorsmakeri.
Martin Luther går under jorden. Gömd hos sin vän i borgen Wartburg arbetar han på en översättning av den latinska bibeln. Så att allmogen ska kunna förstå vad som står i den och för att makthavarna inte längre ska kunna ljuga för folket.
Med en ny teknik som möjliggör tryck och massproduktion av skrifter påbörjar Luther den europeiska historiens första propagandaslag. Under pseudonym författar Martin Luther flera texter som hans vänner sprider under fara för eget liv. Snöbollen är satt i rullning och opinionen för saken växer.
Grundkurs i demokrati
I en demokrati råder allmänna, fria och hemliga val. Att valen är hemliga är en av de grundlagsskyddade grundpelarna i en demokrati.
I länder med bristfälliga demokratiska system är det inte säkert att valen är hemliga. Där kan de politiska ledarna ta reda på hur folk har röstat. De som inte röstar rätt riskerar att straffas. I sådana system vågar inte alla rösta som de egentligen skulle vilja.
Väljarna i en demokrati måste kunna vara säkra på att ingen kan ta reda på hur de tänker rösta eller har röstat. Det för att inte antidemokratiska krafter ska kunna utöva påtryckningar på, eller på något annat sätt agera mot enskilda eller grupper av väljare, före eller efter val.
Att valen är hemliga är viktigt. Sverige har därför fått kritik för hur valsedelsystemet är utformat. Det finns länder där familjer gemensamt går in i valbåset och där familjens överhuvud bestämmer hur familjemedlemmarna ska rösta. En person som lever i en familj med ett grupptryck kring val av parti, kan i det svenska systemet ha svårt att få med sig valsedlar hemifrån eller att osedd ta önskad valsedel i vallokalen. Men även för enskilda kan det vara svårt att i vallokalen öppet våga stå för sin partipreferens. Det är inget konstigt med det. Att inte våga eller vilja skylta med vad man tycker i alla frågor är tämligen normalt i gruppsammanhang, vare sig det handlar om familjen, bland vänner eller i repressiva system som tidigare fanns och fortfarande finns i Europa och som har tagit form i dagens Sverige.
Vid demokratiska omröstningar är det kutym att de röstberättigade kan åberopa sluten votering. Det räcker att en enda röstberättigad ställer det kravet för att valet måste genomföras medels hemlig röstning. Det systemet är praxis i alla västländer som har ett demokratiskt styrelseskick.
Demokratiska omröstningar sker inte bara i politiken utan även i föreningssammanhang. Förfarandet med hemliga röster garanterar att alla kan rösta efter egen mening och övertygelse utan att riskera repressalier. Till och med i banala frågor kan folk gå igång mot enskilda individer som vågar inta en egen position. Inte minst i Sverige, konsensuslandet med jantelagen. Om det visar sig att en enskild person ensam har röstat kontroversiellt i en viktig fråga kan många dörrar stängas för henne och hon kan drabbas av utestängning och mobbing.
I viktigare frågor där hela grupper intar avsides positioner kan större konflikter ta form och riskera hela föreningens sammanhållning och själva funktion. Inte minst därför är det av organisatoriska skäl viktigt med hemliga val som option.
Diskussioner innan val måste vara öppna och rätt fram. Det förutsätter att gruppen har högt i tak. I annat fall förblir viktiga, oppositionella röster tysta. Oförståelse för hur andra tänker gynnar inte demokratin. Därför är samtalet mellan oppositionella grupper mycket viktigt. Att förbjuda åsikter och hindra gruppmedlemmar av den demokratiska gemenskapen att sprida sitt budskap är därför odemokratiskt och kontraproduktivt.
Efter valet måste gemenskapen acceptera utfallet. Om diskussionen innan valet inte har varit öppen kan delar av gemenskapen komma att stå helt oförstående inför omröstningens resultat. Ungefär som i den svenska invandringsdebatten och Sverigedemokraternas senaste opinionssiffror.
Caesar, journalisterna och sanningen
Julia Caesar är en skribent som har valt att skriva anonymt. Hon har all rätt att göra det och hon behöver egentligen inte motivera varför hon har valt att göra så. Att ifrågasätta skribenters rätt till anonymitet är odemokratiskt och ur flera aspekter antiintellektuellt, för att travestera några ord som fällts i debatten.
Att opinionsbilda i ett land där invandrargäng lurar i gränderna, beväpnade till tänderna och där vänsterextremister kikar in genom folks fönster, där staten inte kan garantera medborgarnas skydd, kan kräva anonymitet. I ett samhälle där stämningarna är så upprörda och kriminaliteten så våldsam som i dagens Sverige, kan inte heller staten garantera alla mindre opinionsbildare beskydd.
Julia Caesars texter har varken mer eller mindre dignitet för att hon skriver under pseudonym. Det hade gått alldeles utmärkt att ställa frågor till Caesar i kommentarsfälten eller genom att maila till Snaphanen och fråga om en skriftlig intervju där. Ibland är avsändaren viktig. Men inte i ämnet invandring. Det diskuteras på samhällets alla nivåer och folket röst ska inte vara mindre värt i den debatten.
De journalister som köpte informationen om Julia Caesars identitet hade inga ärliga avsikter. Deras syfte var inte att intervjua Caesar utan meningen var redan från början att outa henne. En av de inblandade journalisterna har belastat sig med ett ökänt twitterinlägg där han berömmer den så kallade Researchgruppen för dess verksamhet. Medlemmarna i gruppen är politiska rättshaverister och dömda våldsverkare. Att journalisten ifråga har frotterat sig med dessa element gör honom icke-trovärdig som objektiv, opartisk journalist, om det nu är det han ville utge sig för att vara.
Det hade funnits en möjlighet för de inblandade att rädda sina journalistskinn efter Julia Caesars sista artikel innan uthängningen. De hade kunnat redogöra för hur de kommit åt pseudonymen Caesars identitet, ta avstånd från den så kallade Researchgruppen och tillstå opinionsbildare och kommentatorer rätt till anonymitet samt att för evigt tiga om pseudonymen Caesars identitet så som graven eller så som staten tiger om vilka svenskar som finns registrerade som DDR-informatörer i Stasis register. Denna möjlighet är nu förverkad.
Media bör upphöra att försöka lura fram vilka personer som skriver under pseudonymer. I en demokrati borde rotandet efter anonyma skribenters identitet vara lika förbjudet som det är för offentliga myndigheter att efterforska identiteten på de personer som läckt information till pressen.
Hur skulle sanningen om massinvandringens omfattning, bedrägerierna, våldsbrotten och missförhållandena inom asylindustrin ha kommit till den breda allmänhetens kännedom om det inte hade varit för opinionsbildare som Julia Caesar, Merit Wager och anonyma bloggare?
Sverigedemokraterna tar inte skada av medias uthängningar av oppositionella. SD växer snarare därigenom. Men ensamma väljare som skriver av sig sin oro tar skada.
Att stå för sina åsikter eller att ställas mot väggen
Læs mere »
