Den australske udenrigsminister kommenterer, hvordan EU de facto faciliterer invasionen af Europa. Nu skal EU holde endnu et topmøde, som det desværre er vanskeligt at nære nogle som helst forhåbninger til. Australia tells Europe: Join ISIS strikes & you’ll solve your migrant problems

Når medier blir pøbler

Av HANS RUSTAD

Julia Caesars beretning om hvordan Dagens Nyheter har sendt journalister og fotografer på hennes dør for å tvinge henne til å stå frem, har skapt sterke reaksjoner.

Julia Caesar så seg tvunget til å stå frem med historien etter at DN ved Niklas Orrenius med fotograf kom igjen for fjerde gang, dundret i døren og beleiret huset hennes i lang tid. Dette var ikke et vanlig besøk, men trakassering og intimidering.

Under pseudonymet Julia Caesar har den tidligere DN-journalisten fått en stor leserskare. Det kan snaphanen.dk fortelle: Titusener klikker seg inn på hennes artikler hver helg. Hvem er hun? Det har svenske kolleger lurt på. DN bestemte seg for å gjøre noe med det.

Det er lov å skrive under pseudonym. Det er faktisk mange gode grunner til å gjøre det i dagens Sverige. Sverige har et voldelig og et ikke-voldelig venstre som ikke tåler at noen utfordrer deres ideologi. De utroper dem til samfunnsfiender. Dette er et ord med historiske assosiasjoner, men det en gang borgerlige Sverige later som de ikke hører historiens ekko. De er med og jakter på dem og henger dem ut. Vi snakker om fysiske overfall og vandalisering. Stener gjennom ruten, økser i døren, ramponerte biler.

Hvordan er det mulig at det skicklige Sverige har kunnet utvikle seg i en slik retning, at et avishus hvor det står jøder bak, kan oppre som pøbler?

Læs mere »

Det er bestemt ikke rart at se, og jeg er bestemt ingen ven af det trusselssamfund, der har etableret sig i Sverige, men Orrenius spiller selv med truslerne som blind makker. Ingen har dog magt over pøblen, hvad enten den er sort eller rød, og slet ikke jeg. Nu er den røde pøbel langt den mest voldelige og talrige i Danmark og Sverige, og det ved Orrenius udmærket. Revolutionära Fronten og AFA er hans underforståede trussel mod dem, hans avis måtte navngive, og de er “ultra violence.” Bag enhver angst for offentlighed i Sverige, ligger angsten for deres vold. Dertil er nu også kommet den indvandrede vold som hver uge kræver et eller flere liv.

Orenius lyver desuden på den mest almindelige måde, nemlig ved at fortælle noget af sandheden. Han har opsøgt kronikøren fire gange, to gange pr mail og to gange fysisk. Hvorfor ikke sige sandheden, hvis den er så god og rigtig, Orrenius? Og högerextrema nätpublikationen Snaphanen, tro mig, der er kun svenske medier og venstreekstremister, der kan finde på at kalde mig det, skønt de er ikke så langt fra at være én og samme gruppe. Det er stadig løgn.

Pseudonymen ”Julia Caesar” är enligt tidningen Expo flitigt citerad inom högerextrema kretsar och dess medieflora. Hon är sedan 2010 krönikör på den högerextrema nätpublikationen Snaphanen, och har valt att hålla sin verkliga identitet hemlig. Under helgen började en text från ”Julia Caesar” att spridas där hon anklagar DN:s prisbelönte journalist Niklas Orrenius för att förfölja henne.

Hans intresse för ”Julia Caesar” grundar sig dels i pseudonymens stora inflytande högerextrema kretsar och dels i det faktum att skribenten valt att vara anonym. “Jag vill att hon ska berätta och höra hur hon har landat där hon har landat. Hon hetsar mot invandrare och hänger ut människor bakom anonymitetens skydd.”Niklas Orrenius menar dock att beskrivningen om förföljelse är falsk.

– Jag har knackat på hos henne två gånger, med ett års mellanrum, och skickat ett mejl, eftersom jag inte haft något telefonnummer till henne. Jag har varit hövlig och velat ha kontakt för en intervju, det är bisarrt att läsa hennes beskrivning av detta, säger Niklas Orrenius. Han vill inte gå in på hur DN hanterar hoten, eller om de ska polisanmälas. DN har ännu inte publicerat något reportage där ”Julia Ceasar” figurerar. Niklas Orrenius: “Det har varit två nätter med hat- och hotsamtal”. Journalisten: Mordhot mot DNs Niklas Orrenius – Se også Hans Rustad: Orrenius har fått pågang og ubehageligheter og Ingrid Carlqvist: Journalisternas dödsryckningar

“Dra igång en bojkottkampanj mot Dagens Nyheter”
Marika Formgren skriver i dag i DN har förklarat krig blandt andet:

[..] Jag har inte läst alla hennes texter och kan inte gå i god för alla hennes formuleringar, men jag har läst tillräckligt många av hennes krönikor för att säga att Julia Caesar skiljer sig från i princip alla andra invandringskritiska skribenter genom att vara en genuint kvinnlig röst. Och med kvinnlig menar jag i detta sammanhang moderlig, empatisk, solidarisk, full av ömhet och omsorg. Jag läser mycket invandringskritisk alternativmedia, och de flesta röster (oavsett skribentens kön) är manliga på så sätt att de oftast är teknokratiska och faktatunga (alla texter med tabeller och statistik som visar ekonomiska eller våldsbrottsliga konsekvenser av invandringen), och ibland testosteronstint manande till strid mot den elit som låter vårt land koloniseras.

Læs mere »

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka 100 meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan. I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Min oas. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och familj. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Det vill säga: här trodde jag att jag skulle kunna sitta och arbeta i lugn och ro.

Lugnet har förvandlats till en mardröm

Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.

Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn

När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små. Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv.

För mig är yttrandefriheten helig

Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.

Skulle jag ha gjort samma val 2010 om jag vetat vad jag vet fem år senare? Skulle jag ha skrivit “Världsmästarna”, “Fler ministrar borde gråta”, “Landet som försvann”? Skulle jag ha skrivit 200 politiska krönikor? (Detta är den 201:a).

Svaret är ja. För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den. Demokratin står och faller med yttrandefriheten. Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Ju mer frustrerad jag blir över hur mina kolleger utelämnar, mörklägger och ljuger för sina läsare/lyssnare/tittare, desto mer besluten blir jag att berätta det de utelämnar.

“De är som förprogrammerade zombies”

Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhället:

“De ser på sig själva och tidningarna de jobbar på som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.”

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk?

Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?

När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter

Det första som händer är att en av mina vänner – låt mig kalla henne B – blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B:s gamla arbetsplats tagit reda på att B och jag är goda vänner. Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter. B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augusti 2014, och B blir mycket förvånad över samtalet.

Annika Hamrud berättar för B att hon tillsammans med en annan person (“vi”) har åkt ut till den förort där jag bor och ringt på min lägenhetsdörr. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig.

Jag känner inte Annika Hamrud

Den 30 augusti skickar Annika Hamrud ett SMS till min vän B:

“Jag fick aldrig något svar från XX. Det komplicerar saker tyvärr.”

Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig. Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Hon är också HBTQ-aktivist och har tillsammans med sin fru Elisabet Qvarford gett ut en bok om Sverigedemokraterna på queerförlaget Normal.

Det ska dröja ett halvår innan Annika Hamrud hör av sig igen.

Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet

Lördagen den 13 september 2014. Det är dagen före riksdagsvalet. Vädret är strålande. Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Klockan är 15.55. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika  som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden.

– Är det XX? frågar Orrenius.

– Ja.

– Jag heter Niklas Orrenius.

– Ja, jag känner igen dig, säger jag.

Jag har sett bild på honom i tidningen.

Gränsen för hemfridsbrott är tröskeln

Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.
Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.

“Jag har inte fattat något beslut om att skriva”

Læs mere »

Formand for Dansk Flygtningehjælp, Andreas Kamm gav d. 25 interview i Jyllands Posten: Sammenbrud truer flygtningesystem, den nuværende flygtningekrise er permanent og vil føre til et sammenbrud. Idag gav Dansk Røde Kors’ formanf Anders Ladekarl interview i BT: Dansk Røde Kors frygter kaos i Europa: Det næste bliver, at de skyder efter flygtningene. Nu mangler vi sådan set kun, at politikerne spytter lige så klart ud. Ikke mindst dem i EU, der holder en meget ubelejlig ferie. – TV Andreas Kamm  i Deadline fra minut 23.15

Imre Kertész om Europas självmord

Av Thomas Nydahl

I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Imre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam. Jag återkommer längre fram förstås, men vill bara ge er två citat som tål att tänkas på:

“Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner.” (sidan 177)

och:

“Jag borde säga några ord om politiken också (…) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (…) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende.” (sidan 180)

Læs mere »

(Klik for helskærm)

En uge i Sverige

For første gang er antalllet asylsøgere over 3000 = 437 om dagen. Det vil sige, at der på én dag kommer lidt mindre, end der kommer til Danmark om måneden. Det knager og brager og kommunerne klager sig, men poltikerne undgår at tale om det, og hvis de endelig gør, er det i svævende, intetsigende vendinger. De agter ikke at foretage sig noget, de er fatalister. Hvis man forestiller sig, at Sverige måtte melde pas på grund af penge- og boligmangel, ville disse mennesker stå i Norge og Danmark, og Løkke og Støjberg ville intet kunne stille op imod dem, som det ser ud nu. Det er den situation, de skal indstille sig på, for dette varer ikke længe endnu. Helst inden den indtræffer, skulle jeg mene.

Læs mere »

Historiker, professor Bent Jensen i Rushy’s Roulette uge 35

Hver 3. dømte for voldtægt har indvandrerbaggrund

Gruppen af indvandrere og efterkommere er langt overrepræsenteret blandt dømte for voldtægt, viser tal fra Danmarks Statistik. 32 irakere, 26 tyrkere og 25 somaliere er dømt for voldtægt de seneste 10 år, ifølge Danmarks Statistik.

I alt har 615 mennesker fået en voldtægtsdom ved en dansk domstol i perioden 2004 til 2013. Heraf er de 212 indvandrere eller efterkommere, svarende til 34,5 procent. Det er mere end tre gange så stor en andel som gruppen generelt udgør i befolkningen, skriver metroxpress. Hver tredje dømte for voldtægt har indvandrerbaggrund. Metroexpres.

Når man vurderer tallene, skal man huske at ganske få bliver tiltalt, og endnu færre bliver dømt. Det kan altså værre større, og det tror jeg det er. Overfører man det på Sverige, hvor 6.700 voldtægter blev anmeldt i 2014, siger det at 2.233 af disse var indvandrere eller efterkommer. Men da Sveriges indvandrerandel er langt større end Danmarks, er det givetvis mange flere, måske halvdelen af alle 6.700. Så længe den svenske regering holder det hemmeligt, får vi det aldrig at vide.

Kent Ekeroth i BBC om massinvandringen

Læs mere »