Woe to anyone in Sweden who dissents from the orthodox view that welcoming large numbers of indigent peoples from such countries as Iraq, Syria, and Somalia is anything but a fine and noble idea. Even to argue that permitting about 1 percent of the existing population to emigrate annually from an alien civilization renders one politically, socially, and even legally beyond the pale. (I know a journalist threatened with arrest for mild dissent on this issue.) Stating that there exists a Swedish culture worth preserving meets with puzzlement.

And yet, the realities of immigration are apparent for all to see: welfare dependency, violent bigotry against Christians and Jews, and a wide range of social pathologies from unemployment to politically motivated rape. Accordingly, ever-increasing numbers of Swedes find themselves — despite known hazards — opting out of the consensus and worrying about their country’s cultural suicide. Daniel Pipes: National Review

Den cambridgeuddannede historiker Tom Hollands dokumentar er fra 2012 kommer frem til, at islam er udviklet over århundreder som en ideologisk overbygning på de arabiske erobringer. Han er ikke den første historiker, der slutter sådan, men det var for stærk kost i England i 2012. Teorien finder understøttelse, når man ser møntsamlingen på David’s Samling. En visning blev opgivet under dødstrusler, men den kunne fortsat ses på 4oD video on demand. Da meget få således kan have set den, får den en chance her.

Mark Steyn: “Islam is king on a field of corpses”

Historically you need something quite strong to hold the thumb down on islam. The Soviet Union did it in Central Asia….it was the same in Bosnia in the old Yoguslav Federation, in Indonesia under the dictatorship, the british did it in the Indian Empire.

og Singapore, ville jeg tilføje. Samliv med islam er ikke dialog, men: Da der nu en gang skal domineres, når islam er indblandet, dominerer vi jer, ikke omvendt. Man ser ikke for sig en svensk, norske eller dansk politiker lære det lige med det samme. Det bliver en styg tid, indtil vi lærer det. Ydre begivenheder kan skubbe på: Islamic State to systematically target Europe in 2015: French expert

Den fjärde och sista sortens tystnad är förmodligen den mest smärtsamma. Det är den som klyver par, familjer och vänkretsar. En dissident berättar för mig att hans äldsta dotter betraktar honom som en rasistfascistnazist. Hon vill inte ha något med honom att göra. Nu ska hon flytta till Australien och tänker inte lämna honom någon adress där han kan nå henne. Han har varit en schysst och omtänksam pappa men det hjälper inte. Han tänker att han aldrig mer kommer att ha någon kontakt med henne. Och om han dör kommer hon inte att få veta det förrän kanske långt efteråt. Att han skulle vara rasist är naturligtvis bara trams. Däremot vänder han sig mot den förda invandringspolitiken, inte minst för sina barns skull.

En annan dissident talar ofta med mig om de vänner som tystnar och försvinner, om ett gallrat Facebook, om en son som visserligen svarar när han ringer men aldrig ringer tillbaka. Sonen säger att han respekterar sin pappas åsikter, även om han inte tycker likadant. Så blir det tyst i luren och främlingskapet ligger där och växer i tystnaden, som ett farligt djur.

En tredje dissident har sökt övertyga sin fru. Att han har alla argument i världen, att han tillhör den stillsamma typen som nätt och jämnt kan tänka sig att höja rösten, det hjälper inte. Hans fru vill räkna sig till de goda och säger att han med sina högerextrema åsikter har blivit henne främmande. Tystnaden är en inre kärna, omgiven av selektivt vardagsprat. De är båda försiktiga mot varandra, väljer sina ord och är däremellan tysta. Det gör ont för dem båda. De har varit gifta i väldigt många år. Om deras äktenskap håller? Ja, säger han, också till priset av tystnad! Han vill inte förlora henne. Hon svarar att hon inte vet, att de får se till sommaren. Karl-Olov Arnstberg. I begynnelsen var ordet

Læs mere »

af Henrik M.Jensen

25.12. har JP offentliggjort undersøgelsen Danskerne er blevet mere skeptiske over for ægteskaber med muslimer der viser, at 43,8 % af danskerne ikke har noget imod, at deres datter gifter sig med en muslimsk mand.

Tallet er foruroligende set i lyset af, at i 2006 svarede hele 62,4 % af danskerne ja til det samme spørgsmål. Danskerne er altså blevet mere intolerante, fremmedfjendske og…. ja,racistiske, ikke sandt?

Men hvad ville resultatet være blevet, hvis muslimerne var blevet stillet det samme spørgsmål: Ville de akceptere, at deres datter giftede sig med en (ikke-muslimsk) dansker?

Svaret ville være forudsigeligt, for de ville svare i overensstemmelse med århundreders praksis, som bygger på koranens sura 2, vers 221: “Gift ikke dine døtre til de vantro” og sura 60, vers 10: “De troende kvinder er ikke lovlige hustruer for de vantro mænd”.

Læs mere »

Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman. Alla tankemönster och beteenden som jag har lärt mig och alla privilegier som villkorar mitt liv och min frihet är frukterna av det förtryck som människor, likadana som jag, har utövat innan jag fanns. Jag är härskare när jag tar ett jobb som ett person med slaviskt efternamn var bättre kvalificerad för. Jag är våldtäktsman när en ensam kvinna korsar gatan för att inte möta mig på samma trottoar om natten. Min existens som vit, heterosexuell, icke-funktionshindrad man har givits mig av andra vita heterosexuella män genom deras förtryck av resten av mänskligheten. Mitt vara osar orättvisa och andas förtryck. Trots att jag inte har onda avsikter är det jag och ingen annan som gör att den ensamma kvinnan korsar gatan om natten. Varför? För att min kropp är förtryckarens kropp – och den fortsätter att förtrycka. Patriarkatet är min skuld och manligheten är min skam.

Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man. Alexander Pettersson: Den manliga skammens feminism

Et mere ekstremt selvhad er det sjældent, man støder på. Tar’ han gas på mig? Hvis feministen Alexander virkelig mener det, må man frygte hans unge liv ikke varer ret meget længere. Dette er altså statsideologi, der læres ud i skoler og medier, han er offer for en tidlig skoling han ikke kunne overskue i ung alder.

En del danskere forstår ikke, hvordan en majoritet af svenskere kan gå med på, at deres land bliver delt ud til alverden i en sådan hast, at skulle de ombestemme sig i morgen, ville det være for sent. Disse svenskere har ligesom den tragiske feminist fået deres ideologiske skoling fra den svenske stat og medierne. Essencen af den er længslen efter ikke at eksistere i denne verden, multikulturen er svaret og islam er den dødelige medicin. Alexander er matriarkatets mandeideal. Nogle kvinder kender ikke deres eget bedste.

De herskende ideer i Sverige er en nihilisme og en reduktion af livet til en nøgen magtkamp, af landet til blot kvadratkilometer,  og derfor er det helt rimeligt at antage, at Sverige vil ophøre med at eksistere sammen med viljen til at leve. Nogle vil dog godt leve. Imellem de to står den politiske kamp grundlæggende nu, men den bliver svær. Mange af de såkaldt borgerlige er smittet af de samme ideer, jo mere uddannede de er, desto værre. “There are some ideas so absurd that only an intellectual could believe them.” (Orwell)

Tommy Robinson at Oxford Union for en måned siden men af uvisse grunde først offentliggjort i går. En fantastisk berettelse om en politisk klasses forrædderi mod et land og en arbejderklasse, om Lutons deroute og muslisk terror mod dens indbyggere og om myndighedernes ufine kamp imod budbringeren, Tommy Robinson. Han må ikke kontakte EDL og han må ikke tale om politiet, så ryger han tilbage i fængsel.

Blandt alle dem, jeg har mødt, har han måske gjort det største indtryk. Hvis han overlever – og det er jeg ikke overbevist om – er han en bombe under Labour og The Conservative Party. Jeg beundrer ham som en Kareem Amer, en Hamed Abdel Samad, en Hirsi Ali, der kommer out of nowhere med iblandt de værste forudsætninger, men som har et absolut gehør og mod.

Europæisk politik er kun lige begyndt at skifte de seneste par år og om et par uger tager jeg til Elbens Firenze, Dresden, for at se mere af det på egen hånd med egen lydoptager og kamera. Nok er Sverige, som jeg indså for over tolv tretten år siden, en lakmusprøven på faren ved masseindvandring fra den 3 verden og den politiske undertrykkelse, som følger, men Tyskland er stedet hvor en kamp for Europa bliver tabt eller vundet. Stockholm er, som også mange svenskere føler, et perifert, nordligt reservat mentalt fjernt fra Europa. Hvad de udsætter deres undersåtter for i reservatet, er interessant og eksotisk, men det har nul effekt i omverdenen. Ganske modsat af hvad de tror.

Jyllands Posten om “det ny højre”

Landet stander i våde – eliten ved det bare ikke, det mest fair og neutralt beskrivende, jeg har set i MSM længe.  Den søger også at komme ind til en dybere forståelse med interviews af bla. Katrine Winkel-Holm, Morten Uhrskov, Mikael Jalving og Hans Hauge. Journalisten hedder Lasse Lavrsen. Stor artikel, køb avisen.

Noget har ramt vores danske kultur. Noget, der æder os op indefra og udefra, og noget, der truer ikke bare dansk kultur, men hele den vestlige civilisation. Noget, der må bekæmpes. Så alvorlig ser verden ud i dag for nationalkonservative som Morten Uhrskov Jensen, blogger, debattør og politiker i foreningen Dansk Samling, der nu vil i Folketinget. »Vores kultur er kun et ly i natten. Det skal man altid huske,« siger han bestemt og alvorligt fra sit spisebord i Sorø.

. Det er en bevægelse, som i løbet af de senere år er vokset frem fra blogs og tidsskrifter på nettet, til at sidde i tv-studierne, fylde debatsiderne på landets aviser, have selvstændige medier og nu er blevet en hel politisk bevægelse. Det er en gruppe mennesker uden fælles parti, men med en fælles kamp for nationens fremtid og mod fjenderne mod den – de kulturradikale, indvandringen, islam, medierne og mod Sverige som maredrømseksemplet på, hvor langt ud den politiske korrekthed har bragt vort broderfolk. Løst forbundet omkring netmagasinet uriasposten.dk , tidsskriftet Nomos, nyhedssiderne Snaphanen. dk og Den Korte Avis, med egne blogs og ugentlige klummer i landsdækkende aviser som Jyllands-Posten og Berlingske, ses de mest i den virtuelle verden, men ellers trykker en del af dem også hænder i den fysiske verden, når Trykkefrihedsselskabet holder møder, på sommermødet ved Silkeborgsøen Mosbjerg og enkelte af dem også til den teologiske bevægelse Tidehvervs årsmøder.

Det er i de cirkler, man kan støde på debattører som Michael Jalving og Rune Selsing, der alle udgiver bøger og ihærdigt debatterer på deres blogs på jp. dk. Det er her, man kan møde Lars Hedegaard og Katrine Winkel Holm, der er formand for Trykkefrihedsselskabet.Det er her, Uriaspostens Kim Møller gennemskriver dagens avisudklip. Og her, man fra universiteterne kan møde lektorer som Michael Böss fra Aarhus Universitet og Jesper M. Rosenløv, Casper Støvring og Søren Hviid Pedersen fra Syddansk Universitet. Fælles for debattørerne er deres nationale udgangspunkt – eller “fædrelandet” – og så deres høje uddannelsesniveau.

Se også Undertegnede i stort tema om ‘Det nye højre’ i Jyllands-Posten: “Medierne er overfladiske og røde…” Også på Fyens dk, Et nyt politisk højre rodfæster sig i Danmark og B.T. Et nyt politisk højre bider sig fast i Danmark

Læs mere »