Bob Dylans kommende album Shadows in the Night er klassisk americana tilsat Jacques Prévert: Irving Berlin, Rodgers & Hammerstein og Frank Sinatra. Full moon and empty arms er Sinatra. Bob Dylan unveils first song from forthcoming studio album.

Det svenske aristokratiets projisering av egne feil

Av CHRISTIAN SKAUG

Mens Håvard Rem leter i sinnets irrganger for å forstå den svenske politikkens huggormbol, har Aftenposten – i en ellers faktaspekket artikkel – fått i tale en svensk statsviter som på en måte bekrefter at Rems psykologiske spor er verdt å følge:

– Svenskene har hatt et selvbilde som liberale når det gjelder å ta imot asylsøkere, og derfor føles det ubekvemt å diskutere konsekvensene av politikken, sier statsviter Jenny Madestam ved Universitetet i Stockholm.

Hvis man overfører hovedtrekkene i dette lille portrettet fra det kollektive til det individuelle, kan man prøve å tenke seg en person med høye forestillinger om seg selv, som hverken forholder seg til ubehagelige fakta eller uheldige konsekvenser av egen adferd, men som snarere angriper den som måtte prøve å bringe noen av disse temaer på dagsorden.

Gjengir bildet som avtegner seg en person man har lyst til å omgås, ansette, jobbe for, bosette seg ved siden av eller gifte seg med?

For fremtidige omgangsfeller, ansatte, sjefer, naboer eller ektefeller er vel det å kunne innse egne feil snarere en høyt verdsatt egenskap. I samlivs- eller management-litteraturen brukes gjerne nokså harde karakteristikker om folk som mangler den.

Læs mere »

Och ut genom bakdörren gör den märkligaste man som någonsin svensk politik skådat sorti. Eller märkligaste? Sannolikt inte om vi skärskådar Fredrik Reinfeldts hela karriär, från neoliberal MUF ordförande och författare till ”Stenen i handen på den starke”.En märklig mans sista vilja

Når man tager portrætter, og har en motor til rådighed, skal man kunne reagere på en brøkdel af et sekund, helst lidt før, for et ansigt skifter udtryk flere gange i sekundet, og man vil gerne fange et udtryk der…udtrykker noget.

Når man vil tage et screenshot af Kinberg Batra fra SVT Play, er det en enkel opgave. for der sker ingenting i ansigtet. Ét udtryk. Hovedet bevæger sig ganske lidt til højre og venstre, stemmen er entonig, øjnene blinker så diskret og hurtigt, at man knap ser det. Det er alt.. Maksimal kontrol. ”Hon läste innantill på kartongbitar”, skriver DN.

Hvem er hun inde bag ved, har hun temperament og personlighed? Vi ved det ikke. Hvad vil hun politisk? Det ved vi heller ikke, men hun lyder som en replay af Reinfeldt, og hun er “dygtig og pligtopfyldende” siger de. Reinfeldt havde temperament, skønt han ikke ville være ved det og skjulte det så godt han kunne. Når han blev vred, blev han formørket i blikket og stemmen krøb næsten hviskende langs panelerne. Et åbenbart personligt had til Sverigedemokrater kunne kalde den side af ham frem.

Intervieweren prøver flere gange til at få hende til ytre sig om det kommende valgs brændende spørgsmål, som også optager hendes bagland og har fået flere medlemmer og vælgere til at forlade partiet,  – alt for få, desværre -men hun nægter at bide til bolle selvom hun ikke kan være uvidende om, at mange kommuner har nået smertegrænsen, at landets økonomi har, at velfærden har.

M tabte 240.000 stemmer til SD i valget i september. Kinberg Batra ignorer det komplet, det er som om realiteter ingen rolle spiller, hellere spille smukt teater og tabe endnu flere vælgere til SD. Moderaternas egen valganalyse går uden om grunden til, de tabte så mange stemmer. Partiet lever i en parallel virkelighed.

Når hun afværger spørgmålet om mængden asylsøgere med ordet “integration” med et ganske umotiveret tryk på “in”,  lyder hun nærmest som Mona Sahlin, skønt det nok mere drejer sig om en svensk politikerjargon. Det er svært at være politiker uden at få et besynderligt sprog. Vil Kinberg Batra gøre noget voveligt, men akut nødvendigt for Sverige? Utænkeligt. Hun er stockhomeroverklasse fra Djursholm, og forventes at bygge bro mellem  Stockholm og provinsen. Mon dog?

Reinfeldt fik, som socialdemokraten Johan Westerholm skriver, undermineret velfærdssamfundet og delvist afskaffet nationen, tilføjer jeg. Det første har været hans kongstanke lige siden han var ung og havde hår på hovedet, og de økonomiske og sociale bieffekter kunne ikke interessere ham mindre. Ledende svenske politikeres fortrængsningsevne synes helt intakt, kun svenske vælgere kan rokke den.

Ergo: Meet the new boss, Same as the old boss.  Det er charmen ved politik, der sker aldrig en skid, hvis politikerne kan forhindre det. Hvad der tager en måned i det virkelige liv, tager selvom det haster nok så meget tyve år i politik, men lønnen er god i mellemtiden. SVT Aktuellt interview med Anna Kinberg Batra fra minut 8:32. Hun er også i TV 4, hvor hun overaskende nok udtaler: Kinberg Batra: “SD ett främlingsfientligt enfrågeparti” og så har hun afllagt den nødvendige faneed: Kinberg Batra: Jag är feminist.

Moderater kräver skärpt flyktingpolitik

Hans tal i Almedalen om att Sverige måste öppna sina hjärtan var spiken i kistan. Det var därför vi förlorade valet.

Tyskland rejser sig så småt mod islam og indvandring, Forleden demonstrerede hele 10.000 i Dresden, men protesterne forekommer i mange store byer: Berlin, Bochum, Hamburg, Darmstadt, Düsseldorf, Heidelberg, Leipzig og München.

En tysk protest måtte blive den sidste i Europa, men når Tyskland en dag ligner Frankrig eller Holland politisk, er multikulti stendød i -EU, bortset fra den, der allerede er her. Den dag er det vigtigt, ikke at have gjort med sit land som svenske politikere. Det ville være at vente, at de kappede hovedet af Pegida, (“patriotiske europæere mod islamiseringen af Vesteuropa”), ligesom engelske kappede Tommy Robinson fra EDL. Det ville være at købe tid. Politikerne er bekymrede på den xeno-islamofobiske måde, hvem ved om Adolf’s kranium vender tilbage fra, hvor det sidst er set? De rationelle tyskere og svenskere tror på spøgelser.

The interior ministers of Germany‘s 16 federal states are to hold talks this week after an anti-Islam march drew 10,000 people in the eastern city of Dresden, local media reported Tuesday. “The initiators [of the protest] are using xenophobic and Islamophobic sentiment to fan the flames of fear and prejudice,” Ralf Jaeger, a Social Democrat and head of the interior ministers‘ conference, told the Neue Osnabruecker Zeitung newspaper.

The counter-demonstrators included members of Christian, Muslim and Jewish groups, left-wing and anti-facist groups including Dresden Nazifrei, and students. Jaeger told the newspaper that the movement was causing growing concern among the interior ministers, and that an investigation would be launched into the make-up and motivation of the anti-Islam groups emerging on the German political landscape. Germany’s interior ministers to confer after massive anti-Islam march

EU føler sig kaldet til at glatte ud på Tysklands vegne: Anti-Islam protests ‘paint a twisted picture’ of German sentiment

är jag en nyfascist om jag röstar på SD?

Av Ramona Fransson

Jag är född i Sverige 1956, ett årtal som förknippas med Björn Borg, Ingemar Stenmark och många andra kända idrottshjältar. Samtliga stjärnor är födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. De har med andra ord sugit i sig den svenska myllan tillsammans med bröstmjölken. Något fel i det? Nej, inte i mina ögon.

Mina föräldrar var inte svenska. De flydde båda från krig och förföljelse. Min pappa var jude och hade fått utbildning till litograf och tillverkade sina egna papper och blev Ryszard Maciejewski, född 1910, katolsk polsk medborgare och använde sig av den identiteten när han klev iland i Trelleborg den 5 januari 1947. Min mor föddes 1933 i Rostock, forna DDR, och var uppfostrad i den katolska anda som rådde på den tiden och flydde till Borås 1954 med hjälp av Tante Mary i Östberlin och sin far, som redan flytt till Borås 1949. Tante Mary var medlem i det kommunistiska partiet och med det medlemskapet följde, som det alltid gjort i dessa kretsar, privilegier som hon utnyttjade till min mammas fördel. Väl i Östberlin fick min mor hjälp av Tante Helene som bodde i Västberlin. Jag har skrivit en bok om detta, ”Ändhållplats Sverige” för den som vill veta mer.

Så jag växte upp i Sverige med allt vad det innebar på den tiden. Mobbing och hat på grund av min bakgrund och på toppen ett efternamn som lärare och andra svenskar inte kunde uttala. Vanliga efternamn på den tiden var Johansson, Svensson, Andersson och andra – son- namn. Och att vara utanför tillhörde min vardag. Men jag hade tur! Jag var ett av två barn i min klass med utländskt efternamn, som bestod av 25 elever, och det innebar att jag lärde mig svenska i raketfart. Inte ”Sjöbo-svenska” utan riktig svenska, samma svenska som alla andra pratade i Sverige på den tiden med undantag av olika dialekter.

På min gård på 1960-talet var det inte olika gäng som styrde utan det var föräldrarna. Inte heller blev poliser, brandmän eller ambulanspersonal attackerade med stenar eller molotovcocktails när de kom för att hjälpa oss medborgare. Den största floskeln jag någonsin hört från politiker och hör fortfarande än idag är: Alla barn ska ha samma förutsättningar! Detta uttalande är en gigantisk lögn. Alla barn kan aldrig få samma förutsättningar! Alla barn föds inte i familjer där föräldrar klarar av ansvaret som följer med att bli förälder och därmed är det första hindret på plats.

Efter en dysfunktionell barndom startar skolgången, och eftersom lärare inte är programmerade datorer kan barnet ha otur och få en oengagerad och dålig pedagog till lärare. Och därmed är det andra hindret lagt. Med dessa hinder är barnet ofta ett lätt byte för de som redan snubblat över dylika hinder och lärt sig att om man stjäl, misshandlar, rånar och gör brott klarar man sig ändå och då dessa misslyckade individer är minst lika intresserade av en stegrande brottskarriär, liksom vice VD:n på ett lagligt företag vill bli VD, gör de allt för att nå sina drömmars mål.

Och för att uppnå sina mål använder sig dessa individer av det engelska uttrycket “collateral damage”, som betyder sidoskador. Med andra ord struntar de makthungriga brottslingarna i vilka människoliv de ödelägger på väg till sitt mål. Däremot borde alla barn i Sverige ha rätt till trygghet, men inte ens detta har uppnåtts år 2014!

Idag är stora delar av Sverige ett land i upplösning, men alla vet inte om det, eftersom många läskunniga människor inte tar till sig mer än den information som serveras av SVT, TV4 och nationella tidningar, och den är för att uttrycka mig milt, undermålig. De människor som idag bor i ett av de 186 utanförskapsområdena och i de 55 ”no go zonerna” lever varje dag i otrygghet, men vad bryr sig till exempel Jonas Sjöstedt om det? Han bor ju på Östermalm. Det är inte i Sjöstedts område bilar blir uppbrända natt efter natt.

Læs mere »

Henryk Broder er en af de ikke alt for mange ægte intellektuelle europæere, man støder på i europæisk debat, og han har heldigvis været i København adskillige gange de seneste år. Samtidigt udtrykker han sig gnistrende og forståeligt, som den journalist han også er. Fra Norddeutscher Rundfunk, Das Gespräch – Best of, 7 december 2014. (tysk)

Den dårlige undskyldnings valg

Når man ser Stefan Löfvén optræde på TV den seneste uge, tænker man uvilkårligt, at her er en mand, som vil skaffe Sverigedemokraterne en jordskredssejr, der vil give genklang de næste tredive år. Man kan studere ham i Agenda forleden, på Skavlan i forgårs og talrige andre steder.

Her er en mand, der burde være på vej ind i tre måneders mareridt og få samme endeligt som Sahlin og Juholt. Hans parti får p.t 30 ubegribelige procent af stemmerne, men det beror på vælgernes underinformation og svenske journalisters skånsomme behandling. De kan virke dumme, men de er kun fejge. De afventer nye signaler von oben, og det er lidt småt med dem. Partilederne træder vande og gentager 20 års replikker. De lyder ikke godt om tre måneder, men i det igangværende tilbagetog kæmper enhver indtil videre for sig selv.

Store udenlandske medier har allerede færden af det pinagtige teater, der foregår i Sverige, se f.eks. Frankfurter Allgemeines Der schwedische Elefant. Tænkende svenske skribenter ser det samme som jeg, og de udtrykker sig – lad os bare sige høvisk. ”Löfven är inte speciellt slipad”, Fel att börja sätta fascistetikett på SD.

At velinformerede, normalt begavede svenskere skammer sig over Sverige, forstår jeg kun alt for godt. Udfaldet af valget kommer imidlertid til at afhænge af svenske vælgeres reaktion på det show, der nu opføres, og af hvor meget gangstativ svenske medier kommer til at give de syv partiers teaterforestilling.

Den dårlige undskyldning for ikke at ville røre ved Sverigedemokraterna, er at nogle havde en fortid i af Bevara Sverige Svenskt, der lukkede butikken i 1986 på et tidspunkt, hvor Vänsterpartiet stadig var Moskva kommunister, hvilket ikke synes at have skadet Gudrun Schyman og Lars Ohly synderligt. “De er fascister”. Dette er 28 år siden. Aftonbladets kulturredaktør, ekskommunisten Åsa Linderborg, der græd da Muren faldt, køber også og ikke videre overraskende facistskrønen.

BSS var rigtignok nogle tvivlsomme figurer, skønt ikke helt så tvivlsomme, som de males ud idag, hvor de tjener et vigtigt formål i en magtkamp, der  er tabt og det årtier senere, end den burde være. Der er lidt færre hagekors i BSS, end Löfvén erindrer, og da Michael Jansson, der sidder i Riksdagen i dag, blev formand i 1995, var det altsammen historie. Det er 19 år siden.

Men det er selvfølgelig kun en lam undskyldning de læner sig op af, fra Reinfeldt over Löfvén til Romson og Annia Lööf. De er ikke nær så dumme, som de lader og som de åbenbart håber, svenske vælgere er.

Danskere og nordmænd har forholdsvis hæderlige medier sammenlignet med svenskerne. I Aftenposten.no kan man idag læse i Fakta om innvandring til Sverige, som svenskene ikke vil snakke om de nøgne kendsgerninger, som Sverigedemokraterna læner sig op af, og som svenske medier ikke ret gerne vil formidle i Sverige, fordi de ville afgøre det kommende valg allerede inden nytår.

Læs mere »

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Jag vill sjunka under jorden och dra något gammalt över mig. Utan att ha minsta ansvar för eller delaktighet i regeringskrisen skäms jag över att vara svensk och behöva bevittna den parodi på politik som utspelas inför våra ögon. Statsminister Stefan Löfven (s) anser att han tar ansvar för Sverige. Bortsett från hans hastigt krympande skara väljare  – 31 procent i riksdagsvalet – är han gissningsvis rätt ensam om den bedömningen.

“Ansvar” är ett av vår tids mest missbrukade ord. Enligt sjupartiets ordlista betyder det att bygga allt högre murar mot insikten att deras invandringspolitik får Sverige att rämna. Att “ta ansvar” är att bedriva fortsatt massinvandring och med alla medel isolera det åttonde partiet, SD. Kosta vad det kosta vill. Om landet går under så är det värt det.

Låt oss inte hymla. Regeringen Löfven är från Dag 1 en katastrof. Sextio dagar i Rosenbad blev sextio dagars stålbad både för den förre Metallordföranden och för oss arma svenskar. Två månader av manifesterad regeringsoduglighet – och för invånarna en krypande, isande känsla av att allting flyter. Panta rei. 

Samma gamla socialdemokratiska betongnäve

Stefan Löfvens definition av ansvar avviker kraftigt från den vanliga betydelsen. Han sockrar sitt tal med signalord där den norrländska dialekten ska förstärka illusionen av trygghet; “samarbete”, “utsträckt hand”, “ansvar”, “solidariskt samhälle”, “hjälpas åt” och “tillsammans”. Men låt er inte luras av orden. Bakom dem finns samma gamla socialdemokratiska betongnäve som styrde landet i 44 oavbrutna år och vill fortsätta styra på gammalt diktatoriskt sossevis. All makt åt partieliten. Gapa och svälj, svenska folk, och glöm inte att vara tacksam.

Så gott som dagliga näradöden-upplevelser

Under de två månader som Löfvens regering har haft makten har den tillfogat svenskarna så gott som dagliga näradöden-upplevelser. För varje dag skadas landet på ett sätt som kommer att ta många år att läka, om läkning ens är möjlig. Stefan Löfven har lagt sig platt för vänsterextremisterna i miljöpartiet och vänsterpartiet och tillåter dem att blockera viktiga frågor, som att behålla Bromma flygplats enligt ingångna avtal som gäller till år 2038, och att genomföra Förbifart Stockholm, som nu kostar skattebetalarna fyra miljoner kronor per dag att hålla i vänteläge. En lista över regeringens mest uppseendeväckande fiaskon finns i Peter Wolodarskis ledare i Dagens Nyheter och kan läsas här.

“Löfvens första månad katastrofal”

Entreprenören Olof Stenhammar skrev i början av november om Löfvens första katastrofala månad som statsminister:

“Hur många vallöften kan man bryta och vilka koalitioner kan man forma utan hänsyn till valresultatet och därmed utan hänsyn till demokratins grundläggande principer? Hur mycket kan de offer som måste göras på minoritetsregerandets altare avvika från folkets vilja?(…)
Att vi har en rödgrön regering förklaras av de etablerade partiernas totala beröringsskräck med SD. Medan Löfven nu låter 12,6 procent av rösterna (v 5,72 och mp 6,89 procent) styra Sverige så ställs de 800 000 människor, eller nästan 13 procent av valmanskåren, som röstat på Sverigedemokraterna ut i kylan.”

Löfvens regering – rena skräckkabinettet

Det vi har bevittnat under hösten får rimligen den avsuttne statsministern Fredrik Reinfeldt (m) att skratta hela vägen till den bostadsrätt han har köpt åt sig för drygt tre miljoner i Täby centrum.

Danska Jyllands-Posten skriver i en ledare:

“Högljudda var fanfarerna när den tidigare fackförbundsordföranden kunde bilda regering med miljöpartiet och räkna med vänsterpartiets mandat. Svenska media var fyllda av en säregen svensk optimism, intill förväxling lik den nordkoreanska. I de etablerade medierna klappade varma händer taktfast till refrängen att den humanistiska regnbågsregeringen utgjorde ett moraliskt skydd mot Sverigedemokraterna.”

Stefan Löfvens “humanistiska regnbågsregering” utgör, honom själv inkluderad, rena skräckkabinettet. En samling stolpskott där pubertala vänsterextremister får härja fritt och socialdemokratins marsch mot avgrunden manifesterar sig i den inkompetens som den representeras av på ministertaburetterna.

Till slut återstod bara bottenskrapet

Med reservation för att Stefan Löfven verkligen anser att de förmågor han har skrapat ihop i sin regering utgör crème de la crème av Sveriges politiska intelligentia är det troligt att många tillfrågade tackade nej till hans erbjudande efter att ha gjort en riskanalys. Det kändes inte lockande att ingå i en ministär som var predestinerad att köra i diket innan julskinkan ens kommit på bordet.

Till slut återstod bara bottenskrapet med namn som Magdalena Andersson (s) (“SD är ett nyfascistiskt parti”), islamisten Mehmet Kaplan (mp), miljöhycklaren Åsa Romson (mp), Ardalan Shekarabi (s)  som gömde sig illegalt i flera år och 2003 använde 76 000 kronor av SSU:s medel som skulle ha gått till integrationsprojekt till sin egen kampanj för att bli SSU-ordförande, Margot “Tomma-tunnor-skramlar-mest” Wallström (s), och kulturanalfabeten Alice Bah Kuhnke (mp). För att nämna några av de värsta exemplen.

Att Stefan Löfven inte gav någon ministerpost till kvinnan bakom Omar Mustafaskandalen, Veronica Palm (s), måste bero på ett rent förbiseende.

Han var en usel svetsare

Enligt välunderrättade källor var Stefan Löfven en usel svetsare under de arton år från 1979 som han arbetade på krigsmaterieltillverkaren Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. (Därmed inget ont sagt om svetsare i allmänhet). Det var därför han började ägna sig åt facklig verksamhet. När den gamle svetsaren Löfven med hjälp av mp och v har svetsat ihop sin första budget håller resultatet inte ihop. Budgeten är till stora delar underfinansierad och innebär att både tillväxten och sysselsättningen minskar. Ordagrant står det i budgeten:

”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något.”

Här har det tillväxtfientliga miljöpartiet getts ett inflytande som de aldrig borde ha haft och aldrig bör få.

Kraftig varning från näringslivet

Regeringens misslyckanden är så många och så stora att de har föranlett en kraftig varning från representanter för näringslivet, som – vare sig de röd-gröna gillar att höra det eller ej – bygger basen i ett välfärdssamhälle. I en artikel på Dagens Nyheters debattsida skriver fyra kända företagare, däribland Olof Stenhammar och Antonia Ax:son Johnson:

“Företagsamheten har under hösten drabbats av en kalldusch som nog ingen trodde var möjlig. På område efter område uppvisas ett lättsinne, en kortsiktighet och en tondövhet inför företagandets villkor som är häpnadsväckande. (…) Stefan Löfven har plötsligt låtit ett litet ytterkantsparti diktera regeringens agenda vad gäller till exempel vinster i välfärden. Och detta utan att svenska folket i val har gett regeringen något mandat att gå i den riktningen. Uppfattningar som före valet ansågs extrema har Löfven nu accepterat. (…) Kortsiktigheten och oförutsebarheten i politiken är häpnadsväckande. Ska Sverige verkligen styras av två små partier med utpräglat näringslivsfientlig politik? Två partier, som i valet fick ett minskat stöd och som tillsammans endast samlade cirka 12 procent av valmanskåren.”

Intervjuer med fler kritiska företagare finns här.

Han är kränkt, martyrglorian åker på

Læs mere »