av Sigurd Skirbekk,, professor emeritus i sociologi vid Oslo Universitet
DSM (Debatt Sanningsökande Mediakritik) Boks 99 563 GrÀnna, 2005 ; Volum 60.(6) s. 5-13
Jag har kallat detta inlĂ€gg för âTio tabubelagda tema i invandringsdebattenâ. Med âinvandringsdebattâ menar jag den offentliga och mediaanpassade debatt pĂ„ senare tid nĂ€r det gĂ€ller invandring och integration av folk frĂ„n fjĂ€rran lĂ€nder och kulturer, inte varje, generell debatt om dessa spörsmĂ„l i mer speciella och stĂ€ngda miljöer. Med âtabuâ menar jag det samma om detta begrepp som det som stĂ„r i lexika: en förestĂ€llning om att vissa ting och spörsmĂ„l icke mĂ„ omtalas eller beröras, eftersom detta kunde utlösa farliga krafter.
I den ursprungliga polynesiska förestÀllningen om tabun, gick det ut pÄ att mÀnniskan var understÀlld heliga krafter som kunde utlösa straffande reaktioner om dessa tabun blev berörda. I vÄrt sammanhang Àr det gÀrna rasism och nynazism som har fÄtt status som de farliga och straffande krafterna som vi kan slÀppa lös om debatten slÀpps lös.
Jag Àmnar hÀr visa att vanliga pÄstÄenden frÄn centralt hÄll i invandringsdebatten Àr formulerade pÄ sÄ sÀtt att de skapar emotionella barriÀrer mot att ta upp och vÀrdera motförestÀllningar. Och detta gör man trots att motförestÀllningarna kunde ha bidragit till en större förstÄelse för de realiteter som vi stÄr inför och till en mer förnuftig anpassning Àn det som följer pÄ de vanliga, officiella pÄstÄendena.
Detta ger grund till att se tabuiseringen i ett maktperspektiv. Personer och grupper som har fÄtt makt genom nÀringsliv, organisationer, media och utbredda tankemönster i vÄr kultur, vill inte utan vidare öppna för motförestÀllningar som kan undergrÀva trovÀrdigheten av uppfattningar som utgör grunden för deras makt och position.
PÄ den politiska högersidan finner vi mÀktiga multinationella sÀllskap och mÄnga typer av firmor med ekonomiska intressen knutna till migration av billig arbetskraft. PÄ den politiska vÀnstersidan finner vi andra grupper med en annan typ av makt, knuten till en status som moralisk elit. Denna status Àr ofta baserad pÄ en stark och enkel moralisering av rasism och fascism Àn pÄ djupare analyser av de strukturella verkningar som den ena eller den andra politiken orsakar.
Ofta kan tilslutnad til populÀra pÄstÄende bero pÄ önsktÀnkande mer Àn pÄ realitetstÀnkande. DÀtta kan föra til frÄnvaro av viktig information och perspektiv. Den hÀr skriften har vore skrivit som en serie med motförestÀllningar til utbrÀdda pÄstÄende, Àven om den refererade statistik kan vara nogra Är gamla. Tekset skriver sig frÄn 2005 dÄ den första gÄngen blev presenterad pÄ norska.
PÄstÄende 1:  -Den rika vÀrlden har en plikt att ta emot alla mÀnniskor som lider nöd, antingen denna nöd beror pÄ naturkatastrofer, underutveckling, vanstyre eller generell överbefolkning.
Tabu:
De ekologiska ramarna för folk och förbrukning sÀger att vi inte kan lÄta en antropocentrisk humanism vara den enda mÄttstocken för en ansvarig befolkningspolitik.
PÄstÄende 1 blir emotionellt pÄ sÄ sÀtt att alla motförestÀllningar blir tabubelagda. PÄstÄendet begrÀnsar vÄra valmöjligheter till att endast kunna vÀlja mellan humanism och en girighet parad med inhumanitet. Detta Àr ett ofritt stÀllningstagande som hindrar en öppen dialog om de dilemman i vÀrlden som orsakas av överbefolkning och överkonsumtion.
FrĂ„gor om moralisk plikt kan inte bara ses i ljuset av en antropocentrisk sinnelagsetik, allra minst i vĂ„ra dagar. BĂ„de rika lĂ€nders förbrukning och fattiga lĂ€nders födelsetal har ekologiska dimensioner, som det pĂ„ sikt kan vara ödelĂ€ggande att ignorera eller sĂ€tta sig över. En forskargrupp har kommit fram till att redan med nuvarande befolkningstal och nuvarande förbrukning sĂ„ förbrukar vi 1,2 gĂ„nger sĂ„ mĂ„nga resurser som naturen Ă€r i stĂ„nd att förnya varje Ă„r. En annan forskargrupp som lade fram sina resultat i slutet av mars i Ă„r, har pĂ„visat att vi överbelastar naturens ekosystem, det som skulle ha förnyat vĂ„ra resurser. VĂ€sterlandet har, i ett ekologiskt perspektiv, visserligen mĂ„nga moraliska förpliktelser att ta hĂ€nsyn till. Men nĂ„gon plikt att ta emot alla lĂ€nders födelseöverskott hör inte till dessa förpliktelser. Vi skall i detta sammanhanget komma ihĂ„g att vĂ„rt eget land genomgick en tĂ€mligen brutal period innan vi utvecklade vĂ„r form av vĂ€lstĂ„nd – pĂ„ 1700-talet kunde sĂ„ mycket som en tredjedel av alla födda dö som barn, och bara en tredjedel fick chansen att föra slĂ€kten vidare. Ăven icke-vĂ€stliga lĂ€nder, som har lyckats fĂ„ fĂ„tt bukt med sin skenande överbefolkning, har fĂ„tt ta till hĂ„rda medel – Kina Ă€r ett typexempel. Jag kĂ€nner indiska samhĂ€llsforskare som beklagar att man i Indien inte ges möjlighet att till att föra en lika stram befolkningspolitik som i de östasiatiska staterna. Det Ă€r sĂ€rskilt i den vĂ€stasiatiska regionen och i stora delar av Afrika som vi idag finner en helt oförsvarlig reproduktion – i ökenlandet Jemen har man t.ex. rĂ€knat ut att varje kvinna föder i genomsnitt Ă„tta barn. Traditionen med ett stort antal barn kan man inte försvara i samband med en modern hĂ€lsopolitik som gĂ€ller dödligheten pĂ„ alla livsstadier och med en liberal migrationspolitik som en lösning.
Ekologen Bredo Berntsen har i antologin, Gode formĂ„l – gale fölger, kritisk lys pĂ„ norsk innvandringspolitikk (Cappelen akademisk forlag, Oslo 2003/2004), skrevet följande pĂ„ s. 57.: âHur Ă€r dĂ„ prognoserna för befolkningstillvĂ€xten i en mĂ€ngd lĂ€nder som redan har stora miljöproblem? Dessa prognoser Ă€r med förlov sagt helt chockerande om vi tar hĂ€nsyn till den befolkningssituation, som demograferna kommit fram till. Om vi gör tre tidssprĂ„ng, Ă„r 2000 – 2025 â 2050, i en del av dessa lĂ€nderna sĂ„ sĂ€ger de rena talen oerhört mycket. För Egypten skulle det bli 68 (millioner) 97 och 117, för Etiopien 64, 98 och 159, för Mexiko 100, 141och 167, för Pakistan 141, 211 och 260, för Turkiet 65, 89 och 103.(The world almanack and Book of facts 2001:861-862) Det kan inte kallas moraliskt av dessa lĂ€nders politiska, religiösa och kulturella elit att lĂ„ta sina befolkningar vĂ€xa ohĂ€mmat och sedan pressa sina befolkningsöverskott pĂ„ andra lĂ€nderâ.
Europeiska stater, dĂ€ribland Norge, har tidigare i sin historia avvisat tyskarna dĂ„ dessa anvĂ€nde sig av argumentet âlebensraumâ som skĂ€l för sin expansionspolitik. Detsamma bör vi göra nĂ€r andra lĂ€nder Ă„beropar att de har för liten plats för sina befolkningar. Det finns idag en omfattande litteratur som behandlar de ekologiska problem som vĂ€rlden stĂ„r inför under nuvarande Ă„rhundrade. En liberal invandringspolitik som syftar till att undgĂ„ obehagliga moraliska frĂ„gor idag Ă€r inte nĂ„got sunt svar pĂ„ sikt. Vi kommer i sĂ„ fall bara att skyffla över de oundvikliga problemen pĂ„ vĂ„ra barn och barnbarn.
LĂŠs mere »