Det er mange Ă„r siden, et skuddrab i Sverige var ‘blogstof’. Der er gerne et drab hver 2 dag og nogle skyderier om ugen. Dette dĂžgn blev tre skudt i Stockholm og tre i MalmĂž. En er dĂžd, – det var en uskyldig fremmed – men det ser alvorligt ud for en til. Den dĂžde i Stockholm hedder Ali Nani, han kom til at udtale sig til politiet. Der blev ogsĂ„ skudt i Ărebro, men vistnok uden ofre.
Svenske medier har en kunstig neutral, lidt for optimistisk mĂ„de at rapportere disse forbrydelser pĂ„. Det er en overfriskhed, som svenskerne skal aflĂŠse “multikulturen er alligevel det hele vĂŠrd. TĂŠl kun de lyse stunder, Ăžvrigheden vil jer det vel.” NĂ„r det gĂ„r hĂžjt siger nogle pĂ„ gaden “der Ă€r trĂ„kigt” eller “det Ă€r för jĂ€vligt”, og sĂ„ gĂ„r livet og dĂžden videre. Vi dvĂŠler ikke ved det, nogen kunne blive vred. Dette er Danmark om ti-femten Ă„r. En person skjuten till döds i Stockholm,Tre skadade i skottdrama i Malmö. Dansk politi rykkede ud til tredobbelt drabsforsĂžg.
Statsindividualism
Henrik Day Poulsen skriver om Sverige i dag, Sverige â en fejlslagen stat, men det er overfladisk sammenlignet med Karl Olof Arnstbergs analyse. Det burde stĂ„ i DN i stedet for sĂ„ det pubertĂŠre pjat, avisen afkvalificerer den offentlige diskussion med.
SĂ„ hĂ€r skriver till exempel Roland Huntford, som var korrespondent för den anrika brittiska tidningen Observer. Huntford var stationerad i Stockholm och gav 1971 ut en förbisedd bok om Sverige, âThe New Totalitariansâ:
Hela den svenska maffian av massinformatorer, kommentatorer, vĂ€gledare och uppfostrare upptrĂ€der som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De Ă€r konformister till övermĂ„tt och önskar bara befordra det allmĂ€nna samförstĂ„ndet â en tradition som förstĂ€rks av skolutbildningen. Partiideologerna sĂ€ger att det nya skolsystemet har konditionerat den uppvĂ€xande generationen att tĂ€nka som ideologerna vill att de ska tĂ€nka. Indoktrineringen i skolorna har stĂ€ndigt avancerat sedan 1950-talet, och systemets produkter dominerar nu medierna.
Och sÄ hÀr skriver författaren Karl-Ove KnausgÄrd i del 2 av Min kamp:
Exakt hur konformt landet Àr gÄr inte att beskriva. OcksÄ för att konformiteten visar sig som en frÄnvaro; det finns faktiskt inga andra Äsikter i offentligheten Àn de förhÀrskande. Det tar tid att upptÀcka sÄdana saker. Statsindividualism