2
nov
Seneste opdatering: 3/11-09 kl. 0352
6 kommentarer - Tryk for at kommentere!

“Et mord som det på Theo, der ikke kun er et mord, men en rituel slagtning, er mere effektiv end en bombe, der går af på en banegård. 200 mennesker dør, men næste dag kører togene igen. På én dag ændrede livet sig i Holland, ingen turde længere sig hvad de tidligere havde sagt. Politikere, kunstnere, alle er forsigtige. Der var en tid før Theo og en tid efter. Tiden før var en meget god tid, champagne og kokain, og tiden nu er antidepressiver og vand.”

Der Tag als Theo van Gogh ermordet wurde, tysk utekstet i seks dele. Der findes klip med Van Gogh, men de er kun på hollandsk, men dette er tekstet på engelsk. Fra  juni 1997: Theo van Gogh interviews Pim Fortuyn on the E.U.hollandsk radio har de forsonet sig med tingenes nye tilstand. Det kan være mere af nød end af lyst:

People who want to stir up a debate with Muslims by insulting them are still living in the 1960s and refuse to see that immigration has profoundly changed Dutch society. We now live in a multicultural country of people with different religious and ethnic backgrounds and different norms and values. In such a situation diplomacy should rule, instead of the idea that differences should be settled by insulting one another. Doing that only causes deep injuries that may take generations to heal…..If there is hope, it lies with the younger generations who take multicultural society for granted and do not long to return to the homogenous society of the 1950s and ‘60s. Perhaps – hopefully – they will deal with each other more openly. But they will be burdened with the heritage of the Wilders era.

Tilbage til nutiden eller virkeligheden, om man vil: Immigrant tensions remain five years after Van Gogh killing. Og så er det efter de Volksrant at dømme, dagen hvor Hirsi Ali er løbet tør for penge til at føre retssag mod Holland, for at få dem til at bekoste sine sikkerhedsudgifter. (Foreligger ikke på et sprog jeg helt forstår.) Se også Klein Verzet: Has it been five years already? Five years ago I was convinced that this moment would prove to be a watershed. Surely now the Netherlands, and Europe, would wake up. Surely now the aggressive wing of the muslim community would be dealt with, would be cut down to size.

‘Forræderi’ på demokratiets vegne

Debatten om besættelsen af Brorsons Kirke handlede i høj grad om berettigelsen af civil ulydighed, og lovbrud i en angiveligt højere sags tjeneste. Her er en sag med nærmest omvendt fortegn, idet den omhandler den britiske embedsmand Derek Pasquill der i et par år lækkede et stort antal dokumenter fra the Foreign and Commonwealth Office hvor han arbejdede. Pasquill var chokeret og fortvivlet over Labourregeringens løgne og dobbeltspil vedrørende islamisk ekstremisme, og deres aktive promovering af bevægelser som Det Muslimske Broderskab. Vurdér selv her hvem han retteligt skulle have været loyal over for (LFPC).

[…] Pasquill betrayed the institutions of liberal democracy by standing up for liberal democracy. He defended it from its enemies, who were not only in far-away countries but closeted in the Cabinet Room of 10 Downing Street and the offices of Whitehall. […]

As his affidavit to the employment tribunal dryly remarks, “The documents that I disclosed showed that the FCO and other UK government departments were continuing to work with and assist organisations that promote extreme Islamist politics. My concern was that this policy would have the effect of legitimising and supporting groups with extreme Islamist politics and that such an effect was entirely contradictory to FCO and UK government policy of attempting to prevent the radicalisation of young British Muslims. Furthermore, I believe that the FCO and other government departments pursue a policy of portraying these organisations as mainstream and moderate.”

Who is the traitor and who the patriot in these circumstances: the dissident civil servant or the two-faced government? Who, to be blunt, is more deserving of summary dismissal? […] The High Price of Patriotism

“Fröken, är du verkligen en svenne?”

Det är lärarna Cathrina Wadecki i Alby och Maja Lundberg i Kista som bl a beskriver vilken syn barnen har på sig själva och “svennar”.

– Får du frågan någon gång, vad är det att vara svensk?

– Nä, alltså en flicka viskade en gång så här “-Fröken, är du verkligen en svenne?”, och det viskade hon lite förfärat, så här som att “-Hoppas att du inte är svenne!”. Men då sa jag att jag är det, och jag är det. “-Är det säkert?” sa hon. “-Ja”, sa jag. Och sen slutade samtalet där. Men, alltså, det var inte positivt.

Svenne är någonting… det är liksom människor som dricker mycket, som är olyckliga, som visar sina kroppar på sommaren, som lever ihop innan dom är gifta och får barn innan dom är gifta, som går och håller varandra i hand på gatan och pussar varandra på gatan öppet. Så det är någonting väldigt fel. Haram, som många barn säger här. Haram-begreppet använder många barn varje dag här. Det är synd, alltså. Då var jag en sån syndig människa alltså, i hennes ögon.

– Betyder det att dina sju-åringar […], betyder det att dom kanske inte vill ens vara som svenskar?

– Ja dom vill inte vara som svenskar. Jag har frågat dom. Jag har frågat barnen “-Vill du vara svensk?”, och alla säger “-Nej”. Och då säger jag “-Men du är ju svensk, du är ju född här, du är ju svensk”. “-Nej, säg inte det, säg inte det! Min pappa och mamma kommer från Somalia, från Eritrea, från Irak, och då är inte jag svensk.” “-Ja, fast du är född här och då räknas man som svensk.” “-Nej, jag tillhör mina föräldrar” säger dom då. Lyssna på intervjuns intressanta fortsättning här. Hør ikke mindst det skræmmende interview: Maja Lundberg, lärare Kvarnbackaskolan i Kista, min. 14:28.

Berättelser om muren som föll

af Thomas Nydahl

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter. Peter Handbergs nya bok är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i “Undergångens skuggor” och “Kärleksgraven”. Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – till exempel för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

Berlinmuren är centrum för boken. Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande och verkligt mördade individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Och ändå är det inte betong- och taggtrådsmuren som blir mitt minne av denna bok, det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det.

Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.

Skönlitteraturen är rik för den som vill betrakta DDR. Personlig essäistik som Handbergs är ovanlig, medan romankonsten har mycket att erbjuda. En nyutkommen roman av Ingo Schulze berättar om sommaren 1989. Adam och Evelyn är båda östtyskar och de står i centrum för hans parabel på bibelberättelsen om Adam och Eva. I skildringen av det förflutna kan vi se nuet tydligare.

Vill man gå till äldre litterära utgivningar kommer man inte förbi Alfred Döblins klassiker “Berlin Alexanderplatz” – som ju också Fassbinder gjorde storfilm och tv-serie av – och Walter Benjamins “Barndom i Berlin”. Med internet är det en smal sak att hitta sådana böcker antikvariskt i dag.

En samling tyska författare – med Volker Braun, Durs Grünbein, Reinhard Jirgl, Marcel Beyer och tjugo andra – har tillsammans skrivit ner sina minnen av vad som hände när Muren föll. Antologin “Natten då muren föll” är ett viktigt tillskott för förståelse av hur historia skrivs, inte minst för att den personliga hållningen alltid är den starkaste och kanske också den giltigaste.

Den slovenske författaren Ales Steger har med sin alldeles nyutkomna “Berlin” skapat en stadsberättelse som står över det mesta i kvalitet och personlighet. Jag vandrar gärna med honom genom den tyska huvudstaden, översköljs av både dess västliga och östliga historia och lär mig mer om nuet. Hans vandringar är filosofiska och handgripliga på en och samma gång.

I sin mångfacetterade bok “Berlinmuren” skriver Björn Cederberg både om historen och nuet. En av männen han berättar om är författaren och militären som levde under hela 1900-talet, Ernst Jünger. Han skriver:

I öst var Jünger förbjuden, bara detta en god anledning att ta honom på allvar. En som bär det tyska ödet i sitt inre, var hittar man en sådan människa? Det berättas att Jünger blev stoppad i säkerhetskontrollen på Münchens flygplats. Metalldetektorn gav utslag. “Det kommer från kroppen, skrot från kriget”, sa Jünger. “Andra världskriget?” “Nej, första.”

Det är inte minst för sådana historier man tar sig an hans bok.

Vad är förr? Frågan ställs i Jörn Donners Berlinbok, vars första upplaga kom 1958. Begreppet “förr” kan te sig nödvändigt ibland, men när det gäller Berlins efterkrigshistoria rymmer det så många och så varierande typer av förflutenhet att också de femtio år gamla iakttagelserna ter sig viktiga och en del av samtiden.

Donners texter från 1958 följs av kortare nedslag 1966, 1976 och november 1989. Förutom ett klargörande tillägg skrivet i år innehåller boken också Stephen Spenders förord från 1961. Här finns hela historien samlad: fram till Murbygget och efter rivningen.

Donner var bara nitton när han kom till Berlin första gången, det var 1952, och då “var jag inte alls medveten om att jag borde ha kommit 1922”. Berlin kan förstås som samtid och historia, och vissa skikt av denna historia ter sig särskilt betydelsefulla, många människor talade om Weimar, andra talade om de sista dagarna 1945, om ryska våldsdåd och skräck för kommunismen.

Det slående är den rent fysiska kontrasten; kvardröjande fattigdom i öst kontrasterar mot köpenskap i väst, sunkiga ölsjapp i öst mot framtidsanda i väst. Han noterar att fattigdomen i öst ger intryck av “gråhet, tystnad, missnöje”. Men man ska också komma ihåg, att i “dagens två tyska stater utvecklas två olika språk, två olika kulturer, två skilda världar”.

I DDR försöker man låtsas som om förintelsen aldrig varit ett bekymmer, man talar om antifascism och i en pervers “beredskapsförklaring” som östtyska studenter måste underteckna heter det: “… vid varje tillfälle då parti och regering finner det nödvändigt gripa till vapen, ty det är mitt oavvisliga personliga intresse… därför vill jag lära mig vapnens bruk”. Denna politik, försvarad av studenten Sommer med orden “Vill man studera, tvingas man till underkastelse”, påminner inte så litet om det slags statliga tvång som Hitler gjorde till tysk vardag.

Donner blottlägger genom att lyssna och anteckna. Han noterar till exempel att studenten Sommer talar det “östtyska kanslispråket, kemiskt fritt från alla personliga nyanser”, han berättar utförligt om Bertolt Brecht, Anna Seghers och poeten Johannes R. Becher som blev östtysk kulturminister.

Allra bäst blir det när han berättar om författartypen som tjänar partiet. Det gör han med Max Zimmering som exempel, vars inkomstkälla, reportageromanen “Phosphor und Flieder” sägs vara “inte fullt så dålig som hans lyrik”. Hos Donner förstår man varför Muren föll.

Thomas Nydahl – med forfatterens venlige tillladelse.

BERLINBÖCKER
Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Vad minns vi? Vad har hänt? Hela veckan, med final nästa måndag, kommer kultursidorna att domineras av den historiska händelsen. Först ut är Thomas Nydahl som har läst nya böcker om tiden då väst och öst var delade med en mur.
Aktuella titlar
Birgitta Almgren: “Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990” (Carlsson Bokförlag)

Björn Cederberg: “Berlinmuren. Berättelser om en plats och ett tillstånd” (Mormor förlag)

Jörn Donner: “Rapport från Berlin” (Söderströms förlag)

Peter Handberg: “Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin” (Natur & Kultur).

Ingo Schulze: “Adam och Evelyn” (Weyler, översättning av Svante Weyler)

Ales Steger: “Berlin” (Rámus, översättning av Sophie Sköld, efterskrift av Aris Fioretos)

Renatus Deckert (red): “Natten då muren föll. 25 tyska författare berättar om den 9 november 1989” (Ersatz, översättning av Ulla Ekblad-Forsgren)

Walter Benjamin: “Barndom i Berlin kring 1900” (Symposion, översättning av Ulf Peter Hallberg)

Alfred Döblin: “Berlin Alexanderplatz” (Bonniers, översättning av Torsten Nordström med inledning av Sten Selander)

Slavenka Drakulic: “Katt i Warszawa, och andra berättelser om livet under kommunismen” (Natur & Kultur, översättning av Ia Lind)

Lokalt vittnesbörd

Barbara Westrup i Åhus har i sin bok En annan värld berättat familjens historia, som bland annat rymmer mycket av Tyskland före krigsslutet och sedan också DDR. Westrups mor levde halva sitt liv i den östtyska staten. I förordet till sin bok skriver hon att hon ville “ge en bild av livet i en kommunistisk stat, såsom min mor upplevde det.”

Är det någon som minns “Tysklands bättre hälft”? Bland Europas vänster fanns det de som såg DDR så, Wolf Biermann var inte ensam om det. Nu är det tjugo år sedan den dödsbringande och frihetskrossande Berlinmuren föll och vi kan se tillbaka på det som var. Några nya böcker har gripit sig an DDR ur olika synvinklar.

När vi möblerade våra lägenheter på 1970-talet hjälpte vi den östtyska diktaturens ekonomi, och en smålänning att bli rejält rik. IKEA lät nämligen fångarna i den kommunistiska diktaturen fabricera en del av det svenska folkhemmets möbler. Det var billigt och effektivt, och det låg i både diktaturens och Ingvar Kamprads intresse.

Sådana hårdfakta kan man läsa sig till i Birgitta Almgrens rika dokumentation i boken “Inte bara Stasi”. Till exepel får man också veta hur det gick till när stalinisterna i Norrland bedrog svenska myndigheter, med hjälp av DDR. Och hur svenska regeringar fjäskade för Honeckers regim, ända fram till det obönhörliga slutet.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Victor

    Øøøh – hvis der er nogen af jer, der ikke liiige ved, hvad I skal se i biffen om et par år, så er der muligvis en ide her.

    http://www.telegraph.co.uk/culture/film/film-news/6480869/Prophet-Moha mmed-film-planned.html

    Mit gæt: Qatarierne vil lære den samme lektie som japanere, tyskere og andre – Hollyskov er gode til at tage pengene og spæne.

    • Bjovulf

      En film om Muhammes liv – UDEN Muhammed! – det lyder “vældigt” interessant 🙂

      Hvis det så endda bare var en slags “Life of Brian II” –
      Altså om en stakkel, som antages for at være Guds udvalgte profet,
      og som i øvrigt HELLER ikke kan lide bøsser, jøder, kristne, kvinder mv. …

      Det kunne faktisk blive ganske underholdende, og det ville nok fjerne de rødglødende muslimers opmærksomhed
      en kende fra lille DK, som en ekstra sidegevinst.
      Ja, vi burde vel faktisk støtte en sådan film rundhåndet med midler fra den danske stats kunstfonde –
      under udtrykkeligt løfte om total anonymitet naturligvis! 😉

  • bl

    Het Parool (lettere forståeligt end centrumvenstre, katolske Volkskrant – Hollands “Politiken”, men til at holde ud..) skrev i lørdags i deres interview med Hirsi Ali

    http://www.parool.nl/parool/nl/4/AMSTERDAM/article/detail/266031/2009/ 10/31/Hirsi-Ali-islamdebat-is-mislukt.dhtml

    Een proces tegen de Nederlandse staat heeft ze begin deze maand stopgezet, omdat ze het niet meer kan betalen.

    Hun standsede sit sagsanlæg mod den nederlandske stat i starten af måneden (oktober), pga. at hun ikke længere kan overkomme omkostningerne/betalingerne.

  • Jonny

    “I ett mångetniskt samhälle förändras yttrandefrihetens väsen i grunden, från att vara ett redskap för diskussion inom en grupp till att bli ett vapen mellan grupper. Detta gör även yttrandefriheten så mycket mer explosiv, och det är troligt att omsorgen om den sociala freden kommer att bli yttrandefrihetens undergång i det mångetniska samhället.”
    oskorei.motpol.nu

  • Robin_Shadowes

    Problemen med att förverkliga en Life Of Brian-liknande film om mohammed skulle blivit många. Skådespelarna skulle få räkna med att tvingas leva under polis-beskydd under resten av sina liv. Inte bara skådespelarna men manusförfattare, producenter, regissörer och alla andra som var involverade i produktionen. Själva inspelningen skulle kantas av problem, muslimer som försökt störa inspelningen på olika vis. Hot skulle vara allerstädes närvarande. Även när filmen blivit färdig hade problemen varit otaliga. Biografer hade inte vågat visa filmen. Biografer som ändå hade gjort det hade blivit ockuperade av hundratals muslimer som stått utanför och hindrat publiken från att komma in. Hade polisen kört bort muslimerna hade detta lett till våldsamma upplopp. Liknande problem hade sedan uppstått när filmen skulle släppas på dvd/blu-ray. Dom affärer som tar in filmen hade förmodligen blivit trakasserade tills man hade dragit in filmen. Dom tv-kanaler som vågat visa filmen hade blivit hotade och hade som JP blivit hotade med terrordåd. Dom web-siter som sålt filmen hade blivit hackade und so weiss.

    • Bjovulf

      Ja, just precis – og de ville helt glemme alt om stakkels DK 😉

      Men der må da komme en eller anden parodi på et tidspunkt …
      det er trods alt ikke alle kunstnere, der synes at det er lykken at lægge
      sig fladt på maven for islam og ekstremisterne.