af Julia Caesar

Sveriges styrande elit lider av ett nationellt godhetssyndrom. I största samförstånd har de bestämt att Sverige ska vara Världsmästare i godhet. Inga offer är för stora. Svensk solidaritet ska omfamna hela världen. I Godhetens namn förvandlas landet i allt snabbare takt till en global socialbyrå.
Skymningen faller över Sverige. Snart är det midnatt i ondskans och godhetens trädgård. Det nationella godhetssyndromet håller på att driva landet mot ekonomisk, social och kulturell självutplåning.

Alla människor har behov av att känna sig goda. Men hos svenska politiker och övriga i den styrande eliten samt den nationella godhetslobbyn tar sig behovet patologiska uttryck. Symtomen tyder på en allvarlig form av tvångssyndrom som i den medicinska litteraturen kallas OCD (Obsessive Compulsive Disorder).
Det finns inga gränser för godheten. Sverige ska vara Champion of the World.

Nya rekord duggar tätt. Migrationsverket meddelar att 8 122 personer under årets första kvartal har sökt asyl i Sverige. En ökning med 52 procent jämfört med samma period förra året. Signalen till alla kriminella ligor som gör grova pengar på människosmuggling är glasklar: I Sverige kan ni härja fritt.

Somalier, den grupp som har visat sig i särklass svårast att integrera, strömmar in i landet. Hittills i år 1 114 personer. Antalet somalier som beviljades uppehållstillstånd ökade i fjol med 70 procent. I princip beviljas alla som kommer från Somalia – eller som påstår sig komma från Somalia – uppehållstillstånd. Vilka som talar sanning och vilka som bluffar sig in i landet kan man inte så noga veta, eftersom 95,5 procent av alla asylsökande saknar ID-handlingar.

Av alla somalier som söker sig till industrialiserade länder tar lilla Sverige emot 26,1 procent. Andelen står i grotesk disproportion mot att Sveriges befolkning utgör futtiga 0,7 procent av OECD-ländernas befolkning. (UNHCR: Asylum Levels and Trends in Industrial Countries 2009.)

”I förhållande till andra länder i EU framstår Sverige som ett land med hög migration.”(Migrationsverkets verksamhets- och kostnadsprognos februari 2010.)

(Grafik: Affes statistik Blog)

Den invandringspolitik som regering och riksdag bedriver sedan fyrtio år saknar motsvarighet i världen. Sverige tar emot fler invandrare per capita än något annat land. Och det finns inga tecken på en kursändring, tvärtom. Invandringen ska öka ännu mer.

Antalet permanenta uppehållstillstånd, PUT, har de senaste åren legat kring 100 000. 2010 väntas bli ett rekordår med 103 000 invandrare. Antalet asylsökande väntades öka med 16 procent till 28 000, men den prognosen har alltså redan sprängts – med 36 procent.

Bara 5 procent är flyktingar

Ett par fakta är värda att lägga på minnet:

* Bara cirka 5 procent av dem som beviljas uppehållstillstånd är flyktingar. Övriga 95 procent kommer för att skaffa sig bättre liv och ta del av den välfärd som har byggts upp av svenska folket.

* Anhöriginvandringen är tre gånger så stor som asylinvandringen.
Inte utan skäl går Migrationsverkets enhet Besök och Bosättning under namnet ”Blunda och Bevilja”.

Så snart som PUT är beviljat har invandrare samma rättigheter till sociala förmåner som ursprungsbefolkningen, i vissa fall större rättigheter. Det är en politik som leder mot välfärdssamhällets sammanbrott. Forskning visar att en integrationspolitik som ger invandrare lika rättigheter som ursprungsbefolkningen och svaga incitament att lära sig det nya landets språk leder till sämre arbetsmarknadsintegration, högre grad av etnisk segregation och överrepresentation av brottslighet bland invandrare. Alltså exakt den bild som vi ser i Sverige i dag.
Här finns ett tydligt mönster. Länder som har kombinerat en mångkulturell politik för lika rättigheter med generösa välfärdssystem, till exempel Sverige, Belgien och Nederländerna, har sämre integration av invandrare i jämförelse med länder med mer restriktiv politik, till exempel Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike, eller länder med mindre generös välfärd – som Storbritannien. (Journal of Ethnic and Migration Studies (Vol.36, No 1, January 2010), Ruud Koopmans: Trade-Offs between Equality and Difference: Immigration Integration, Multiculturalism and the Welfare State in Cross-National Perspective.)
I klartext: Varför arbeta om man kan leva på bidrag?

”Allas lika värde”

Olika rättigheter för olika grupper av invånare är tabu att ens diskutera. Det skulle kullkasta den konsensuspolitiska värdegrunden om ”allas lika värde”. Denna heliga ko slaktas inte. Hellre behåller man skygglapparna på och arbetar målmedvetet och i den allsmäktiga Godhetens namn för välfärdssamhällets sammanbrott. Medan regering och riksdag likt strutsar stoppar huvudena djupare ned i sanden pågår i stor skala import av ett bidragsproletariat i form av analfabeter från muslimska länder.
Argumentet är att Sverige behöver arbetskraft. Någon gång i framtiden. Kanske. För just nu ligger arbetslösheten kring 9 – 10 procent, och bland ungdomar är den 26,4 procent. En hel generation som berövas sitt hopp.
Socialdemokratiskt styrda kommuner som har tagit emot tusentals invandrare skördar nu resultaten av sin godhet och lojalitet mot staten. Man sliter sitt hår i förtvivlan. Vad man ska ta sig till med tusentals ointegreringsbara analfabeter från muslimska u-länder som ska försörjas på livstid? Inte bara ekonomin körs i sank – allt fler kommuner går mot en demografisk, social och kulturell kollaps.
Skatteunderlaget, de allt färre invånare som arbetar och försörjer de övriga, röstar med fötterna och flyr från mångkulturen.

Borlänge, en liten socialdemokratisk industristad vackert belägen vid Dalälven i Dalarna, har tagit emot cirka 1 000 somalier. Det visade sig att av 354 nyanlända som fått asyl i augusti 2008 var mer än hälften, 53 procent, analfabeter.

Särskilda resurser måste sättas in för elementär skolgång. Analfabeter kan nämligen inte lära sig läsa och skriva på svenska utan måste lära sig via sina hemspråk. Det gäller att hitta och utbilda tillräckligt många lärare i bland annat somaliska (för somalier) och pashto och dari (för afghaner).

Värre än i Södertälje

”Kommunen står inför en ofantlig uppgift att inlemma nysvenskarna i det svenska arbetslivet. Situationen med utbildningsnivå är så mycket allvarligare här i Borlänge än i Södertälje.Vi har anat det här. Nu vet vi. Det viktiga är att klara av Sfi-utbildningen. Många tror att det är hopplöst, men det finns en möjlighet, menar kommunalrådet Nils Persson (s) som nu vill att staten tar större ansvar.” (Dala-Demokraten 26 mars 2010.)(Sfi är undervisning i svenska för invandrare.)

Kommunalrådet uttalar en besvärjelse. ”Det finns en möjlighet.”
Besvärjelser behövs. Socialbidragsstatistiken är ett tungt vittnesbörd om misslyckad integration. Av dem som har levt på socialbidrag i mer än fem år är 60 procent invandrare – som utgör 14 procent av befolkningen.
I Borlänge gick 66 procent av socialbidragen 2008 till utrikes födda, som utgjorde 11,7 procent av befolkningen. En sexfaldig överrepresentation.

Sverige sjunker som en sten

”Sverige är ett rikt land. Vi har råd” är sagor från en annan tid.
1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s statistik över välstånd. 1989 hade Sverige halkat ned till åttonde plats och år 2000 till plats nummer 17. Enligt CIA (Central Intelligence Agency) som sammanställer olika länders BNP per capita ligger Sverige 2010 så långt ned som på 28:e plats.
Sverige sjunker som en sten. Godheten utövas på kredit. Världsmästerskapet finansieras med stora nedskärningar i välfärden och en snabbt växande statsskuld. Se Statsskuld.com.

När vi sjunker kommer den så kallade värdegrunden att vara en usel flytväst.

Humanitet består

När politik så helt i avsaknad av sunt förnuft och rationalitet tillåts fortgå i ett land årtionde efter årtionde – dessutom i strid med befolkningens vilja – finns det skäl att granska de djupare orsakerna.

Det styrande skiktet drivs av en godhetsideologi som saknar förankring i verkligheten. Socialdemokraterna inledde godhetseran på 1970-talet genom att öppna Sveriges gränser på vid gavel. Carl Bildts borgerliga regering 1991-94 släppte in halva Balkan. Det fick kosta vad det ville.

”Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.” (Invandringsminister Birgit Friggebo, fp, i ett fax till författaren Åke Wedin 2001.)

Och så har det fortsatt, oavsett färg på den sittande regeringen. Med tomma propagandaord som ”humanitet”, ”solidaritet”, ”ansvar”, ”likaberättigande” och ”allas lika värde” har de politiska målen gjorts heliga och oantastliga. Allsmäktig godhet och ädel medkänsla kan – om de används manipulativt och tillsammans med utportionerad skuld – bilda sköldar mot folkets frågor och vrede.

Äkta och oäkta godhet

Men vad är egentligen godhet? Det finns två sorter, inte alltid lätta att skilja åt. Den äkta godheten kommer från hjärtat, har inga baktankar och väntar sig ingen belöning.

Den oäkta godheten är en kuliss, en dekorativ social accessoar med främsta syfte att förstärka givarens självbild och få honom att må bra. Den har ingenting med omtanke om mottagaren att göra utan är snarare uttryck för ett tvångssyndrom, OCD (Obsessive Compulsive Disorder).

Drabbade personer drivs av ett inre tvång att bete sig på ett visst sätt för att kontrollera oacceptabla impulser, lätta på det inre trycket och stå ut med sig själva. Att framställa sig som godheten själv ger kraftiga pluspoäng i de flesta sammanhang.

Kännetecknande för den tvångsmässiga godheten är att den utövas på andras bekostnad. Den brittiske författaren och filosofen Roger Scruton beskriver en aggressiv känslosamhet som han kallar totalitär sentimentalitet, för att den i likhet med andra totalitära rörelser förintar all opposition.

”Vi har sett detta överallt i Europa där situationen förvärras av trycket från statsunderstödd massinvandring. Medborgarna som med sina skatter betalar för floden av nya ”offer” kan inte protestera, eftersom sentimentalisterna har genomdrivit lagar om ”hets mot folkgrupp” och ”förtal” och har uppfunnit brott som ”islamofobi” som gör att deras handlingar inte får diskuteras.” (The American Spectator 20 december 2009.)

Godhetsföreträdaren Westerberg

Den totalitära sentimentaliteten står och faller med sina förgrundsgestalter. De är många, men jag nöjer mig med att lyfta fram två.
Förre folkpartiledaren, nuvarande Röda Korsordföranden Bengt Westerberg vill gärna framstå som en av godhetens främsta ikoner. Han putsar oavbrutet på sin helgongloria, men verkligheten är inte fullt så glänsande. I den borgerliga trepartiregeringen 1991-94 var han socialminister och vice statsminister och själva motorn i att öppna Sveriges gränser för en formlig invandringsexplosion. Det samhällsexperimentet har svenska folket dyrt fått betala under en lång följd av år.
Själv har Bengt Westerberg oberört gått vidare i godhetskarriären som styrelseproffs i olika företag. Enbart från Röda Korset har han en lön på 822 000 kronor per år, det vill säga 68 500 kronor i månaden.
Under våren 2009 sprack Röda Korsets godhetsfasad när det avslöjades att kommunikationschefen Johan af Donner hade förskingrat miljonbelopp av organisationens insamlade medel. När åtalet lämnades in vid Stockholms tingsrätt uppskattades det totala förskingrade beloppet till 7,7 miljoner kronor, varav 5,2 från Röda Korset.
Bengt Westerberg informerades om brottet i mars 2009. Men utåt höll han masken och försökte dölja sanningen. När bedrägerierna avslöjades offentligt tog han af Donner i försvar och sa att det bara var fråga om ”otillåtet extraknäck” och att det rörde sig om ”småsummor”. Intressant nog var det hos förskingraren den westerbergska lojaliteten fanns. Inte hos alla dem som arbetat ideellt med att samla in pengar, eller hos mottagarna som aldrig fick något.

Människosmugglare är hjältar

Bengt Westerberg har ingenting lärt av den katastrof han åstadkom på 1990-talet. Han driver fortfarande mekaniska teser om en världsomfamnande humanitet och ”generös” invandringspolitik. När han omvaldes som Röda Korsets ordförande 2008 berömde han särskilt de insatser som organisationen gjort för invandrare som utan asylskäl uppehåller sig illegalt i Sverige.
”Varför bygger vi alla dessa murar för att hindra människor från att flytta?” frågade han och ansåg att kriminella människosmugglare som mot rundlig betalning hjälper människor att ta sig från Afrika till Europa borde kallas hjältar.
Det är lätt att kokettera med godhet utan verklighetsunderlag. Det är billigt att vara moraliskt högtstående när andra betalar. Karriären som åsiktsmannekäng har hittills varit lönsam för Bengt Westerberg men kostat desto mer för alla som betalar notan.

Stig Wallins skuld och godhet

Den oäkta godheten går hand i hand med skulden. Skuld är en av människans mest svåruthärdliga känslor, vi är beredda att göra nästan vad som helst för att slippa den. Antagligen finns det både på ett politiskt plan och individuellt bland svenskar en kvardröjande känsla av skuld för att vi inte drogs in i andra världskriget. Till skillnad från Norge och Danmark skonades Sverige från tysk ockupation.
Att ta emot fler asylsökande per invånare än något annat land är ett sätt att amortera på skulden. Men när är skulden färdigbetald?
Ingen gestaltar tydligare skuldens roll som drivkraft än Stig Wallin (1943-2009). Hans 17-åriga dotter Sara mördades 1989 av sin pojkvän, en flykting från Eritrea. Han mördade henne när hon ville göra slut. Dessutom mördade han hennes väninna.
Stig Wallin ville vara en god människa. Han upplät familjens hem i Härnösand för flyktingar. Det var han som hade bjudit in mördaren att bo med familjen.
Kanske kände Stig Wallin skuld när dottern mördades. Det kan vi inte veta, eftersom han är död. Men vi vet vad han gjorde. Istället för att fundera på varför hans dotter mördats och sin egen delaktighet i mordet engagerade han sig i den rörelse mot rasism som hans dotter hade startat, 5 i 12-rörelsen. Varje år samlas medlemmarna den 5 december och håller en manifestation mot främlingsfientlighet och rasism.

Rasistisk glass

När Stig Wallin blev den förste ordföranden i organisationen Centrum mot rasism lyckades han få lakritsglassen Nogger Black förbjuden som rasistisk. Han reagerade direkt när han såg reklamaffischerna för glassen.
”Nogger + lakrits = sant” stod det.
”Jag läste det som ”Nigger + lakrits = sant”. Det var omöjligt att inte se det som en anspelning på rasism”, sa Stig Wallin.
Nogger hade tillverkats sedan 1979 och ingick i GB Glaces klassikersortiment. Namnet kom sig av att den innehöll nougat.
Stig Wallin anmälde Nogger Black till Diskrimineringsombudsmannen, DO, som dock inte tog upp frågan, och uppmanade glassköparna att bojkotta GB Glace. Som ordförande i Centrum mot rasism lyckades han 2005 stoppa en glasspinne. En unik insats i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.
Stig Wallin avled stilenligt på 5i12-rörelsens stora dag den 5 december förra året. Då hade han just framfört ett upprop om att i 2010 års valrörelse bekämpa ”främlingsfientliga partier”, i synnerhet Sverigedemokraterna.

”Hans betydelsefulla arbete går inte att överskatta. Först och främst var han pappa till sina barn. Men också en pappa till all väldens barn. Fanns barn i närheten av Stig hamnade många förr eller senare i hans knä. Där fanns det alltid plats” skriver styrelsen för Internationella klubben/5i12 i sitt minnesord.

Där står inte ett ord om Nogger Black.

Fotnot: Midnatt i ondskans och godhetens trädgård (Midnight in the Garden of Good and Evil) är titeln på en film från 1997 i regi av Clint Eastwood. Den bygger på en roman av John Berendt.

Julia Caesar

Tidligere kronik: Svenska massmedias moraliska bankrutt