Sproget glider: I dag hedder en trafikulykke med tre omkomne som bekendt konsekvent „et trafikuheld.‟ Ligeledes hedder det her „ballade‟ over hele linjen, når 40 unge først går til angreb på trafikken og dernæst på politiet. Hvis danske journalister yderlige vil studere diminutiv-journalistik, bør de  læse svensk. Et af de næsten daglige mord kan f.eks. ikke sjældent beskrives som „väldig tråkigt‟ eller „vi har mycket bråk här.‟  Til gengæld er alle mord „brutale‟, og det er jo ikke løgn med mindre det er et stilfærdigt giftmord. Der er for få af dem.

Gruppen – en blanding af danskere og andengenerationsindvandrere – blev anholdt på Urbanplanen på Amager i aftes.Vi fik en melding om, at en gruppe unge lavede noget ballade, de forstyrrede trafikken og stoppede bilerne. Vi sendte et par patruljer, og da de så blev angrebet med sten og flasker rykkede vi ud og anholdte de unge, siger vagtchefen ved Københavns Politi. EB og Kastede sten mod hundepatrulje. – Ifølge papirudgaven af EB var flere af de anholdte maskeret og iført skudsikre veste. Der var 70 „unge‟, en del helt fra Ishøj. De 40 blev anholdt.

Jonas Vasur – »Killen i vit skjorta«

Tisdagen den 11 maj, 2010, hade Lars Vilks blivit inbjuden att föreläsa om konst och yttrandefrihet på Uppsala Universitet. Titeln var: „Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa‟. Som bekant slutade föreläsningen i förtid, då en kravall utbröt när filmen Allah ho gaybar visades (filmen handlar om homosexualitet och Islam och finns för övrigt att hitta på nätet). För mig var det vämjeligt inte bara att se hur en föreläsare kunde bli attackerad utan också hur människor kunde stå och heja på. Efterspelet är väldokumenterat på youtube tack vare alla kameror som privatpersoner hade med sig (varför jag inte tänker gå in på dessa händelser nu).Jag har svårt att tro att någon lämnade salen utan att må dåligt. Det här var en förlust för oss allihopa. [..]

Och det är just ökad tolerans jag eftersträvar. Därför uppmanar jag alla till ett slut på all förföljelse, såväl förföljelsen av Lars Vilks som all eventuell förföljelse av de som avbröt föreläsningen, samt av de damer som misshandlade mig med örfilar, knuff och spottloskor efteråt. Jonas Vasur,för tillfället känd på internet som „killen i vit skjorta‟ via Sanna Rayman , SvD. (Lars Vilks föreläsning vid Uppsala universitet, forulempningen af Vasur.)  Update: Uppsala Universitet indbyder Vilks til at gennemføre sin forelæsning.

Det rumler hos de anstændige

Det er fascinerende at følge den amerikanske kulturkonflikt, som på trods af en ganske anderledes politisk og historisk baggrund end Europa udviser slående ligheder. Herhjemme er vi jo efterhånden til ulidelighed blevet bekendt med at dele af kultureliten ingen betænkeligheder har ved at kaste vrag på hæderkronede frihedsrettigheder, så som ytringsfriheden / ‚håneretten‛ (LFPC).

I have been thinking for a while that the Culture Wars are turning and that the pervasive “libo-progressivism” of our Kultur is moving slowly rightward, but several reports of the last few days have convinced me this is happening more quickly than I had imagined.

The first comes from a post by the Anchoress showing parallels between recent comments by Woody Allen and NYT columnist Tom Friedman. Both men seem to be suffering from a kind of nostalgie du fascisme as opposed to the better known and more bohemian nostalgie de la boue — yearning for the mud — popularized by Orwell and others. (I wish it were the latter).

Woody Allen told Spain’s La Vanguardia that it would be a good idea if Barack Obama could be dictator for a “few years” to overcome obstructionist Republicans. Just a few days later, Friedman fantasized, on Meet the Press yet, that the solution to America’s problems might be to be more like China. […]

What will happen next? Well, nobody knows. We are living in an extreme version of the Chinese curse about living in interesting times. In the near term, look for more desperate remarks like Friedman’s and Allen’s and be grateful for them. They are signs of weakness and insecurity from their side. […] Roger L. Simon: The Culture Wars are turning

Den svenska Hjärnridån

Hvert år på denne tid hedder det ”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare” i samtlige svenske medier. En sytten år gammel „nyhed‟, men den får lige fede typer hvert år, den når endda udenlandsk presse via flittige oversættere. Jeg plejer at lade den gå ind ad det ene øje og ud af det andet. I år forsøger docent Lars Berglund igen at gøre indsigelser imod den rituelle „nyhed‟, men nægtes optagelse af debatredaktøren på DN. Det gør han ikke  her:

”Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik”, skrev den store amerikanske författaren Mark Twain (1835 – 1910)

Alla tre lögnerna passar in på SOM-institutets undersökningsmetodik när det gäller svenskarnas inställning till flyktingar och de resultat som presenteras varje år. Läs den avslöjande artikel på  Mediacensuren.

Denna kommentar på Marie Demkers debattartikel på DN-debatt idag blev refuserad av debattredaktören, precis som jag befarade att den skulle bli. Däremot censurerar Bo G. Andersson inga allmänna klagomål och kommentarer, som saknar relevanta, akademiska fakta. Särskilt inte de läsare som säger att de skall rösta på Sd i nästa val. Bo G  Andersson, som tidigare refuserat mig i egenskap av akademiker och docent, vill väl härmed bevisa att det bara är lågklassigt folk med dålig utbildning som klagar och röstar på Sd. Det är en politiskt korrekt vanföreställning som länge florerat i hans snäva kretsar.

Marie Demkers artiklar har länge varit praktexempel på hur „Den svenska Hjärnridån‟ fungerar i den massmediala och akademiska världen. År ut och år in, sedan 1993, har nämligen denne politiskt korrekte vänsterakademiker, professor i statsvetenskap vid på Göteborgs Universitet, haft ensamrätt på att tolka allmänhetens inställning till den heliga invandringspolitiken. Hon får hela tiden uppträda ostörd i alla media. Ingen får kritisera eller debattera med henne. Nu är hon ute igen på DN debatt (2010-05 -24) och sprider sin sedvanliga förvirring. ”Sprid förvirring”, var den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels valspråk Marie Demker och SOM-institutet tycks vara hans goda lärjungar, ivrigt understödda av Mats Bergstrand på DN debatt. .

Demker konstaterar nu efter 16 – 17 år att svenskarna är mer positivt inställda till att ta emot flyktingar än någonsin. Det är särskilt märkbart i de stora städerna, påstår hon, och där bland yngre personer i synnerhet. Men det har ju sina naturliga orsaker eftersom allt fler bland de slumpvis utvalda intervjuoffren i storstäderna, efter 17 års massinvandring, är just invandrare. Och dom vill väl knappast såga av den gren de sitter på. Eller hur?

I Demkers senaste inlägg på DN debatt får man också veta att Miljöpartiet är det parti som är mest positivt till ökad invandring. Marie Wetterstrand vill t ex ha helt fri invandring. Hennes syn på Sveriges framtid kan du själv bilda dig en uppfattning om på Maria Wetterstrand i Människor och Tro fredag  21 maj 2010 i samtalet med programledaren Tithi Hahn.

Här följer först några inledande kommentarer till den årliga SOM-rapport, som Marie Demker har haft ansvaret för, och därefter kommer min kritiska artikel av hennes forskningsmetodik och de missvisande, direkt lögnaktiga, resultat som hon spridit för flera år sedan i våra massmedia. Hon har inte ändrat sig trots att hon länge känt till vilka brister hon har.

“Fp:s nya väljare skyr flyktingar” (SvD 03-06-10), “Njuggare inställning till att ta emot flyktingar” (DN 03-06-11), “Oroande siffror” (SDS 03-06-11) är några av de braskande rubriker som förekom i våra stora dagstidningar i samband med att årets opinionsundersökningar från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, “Fåfängans Marknad”, presenterades för allmänheten.

Svenskarnas motvilja mot att ta emot flyktingar påstås nu ha ökat kraftigt i jämförelse med förra mätningen. Ökningen beskrivs såsom ett stort och oroande trendbrott eftersom 50% vill ta emot färre flyktingar idag mot 43% i förra mätningen. Och särskilt markant påstås attitydförändringen vara bland Folkpartiets väljare. “Men trots detta är folkpartiet fortfarande det mest flyktingvänliga partiet av de borgerliga partierna”, säger undersökningsledaren, docent Marie Demker (SvD 03-06-10). Lars Leijonborg och hans närmaste kan således pusta ut, trots allt.

Marie Demker har regelbundet undersökt allmänhetens inställning till flyktingmottagning under många år. De resultat hon ansett sig ha fått genom att ställa exakt samma frågor år från år presenteras nästan alltid som smått sensationella i svenska massmedia. Hon har bland annat vid flera tillfällen fått föra dem till torgs i stora artiklar på DN-debatt. Men när jag ville rikta allvarlig, saklig kritik mot Demkers metodik och de slutsatser hon dragit av undersökningen då var det stopp. Akademiker som fått privilegiet att föra fram sina åsikter på DN-debatt behöver tydligen inte riskera att bli motsagda.

Emellertid kom min artikel något senare in som krönika i Jyllandsposten (02-07-16), Danmarks största dagstidning. Och i starkt nerbantat skick publicerades den även i Dagens Forskning (Df 17:2002). Marie Demker tog då tillfället i akt att gå i svaromål. Men i sitt genmäle (Df 18:2002) undvek hon noga att gå in på några sakfrågor utan valde istället att medvetet felcitera mig.

Varför är jag så kritisk till Marie Demkers opinionsundersökningar? Jo, i motsats till henne hävdar jag bestämt att en överväldigande majoritet av svenska folket är positivt till att ta mot flyktingar som söker asyl här. Men förutsättningen är att det verkligen rör sig om flyktingar med klara skyddsbehov och inte av ekonomiska migranter, vilka endast tagit sig hit på det ena eller det andra sättet för att få tillgång till vårt välfärdssystem. Hittills har Marie Demker vägrat inse att det är stor skillnad mellan dessa två kategorier.

Både metodiken och resultatanalyserna i SOM-institutets undersökningar framstår därför som noga anpassade till en politiskt korrekt dagordning i vilken svenskarnas attityder till invandring som företeelse ständigt skall presenteras som mer positiv än vad den i själva verket är. I essäsamlingen “Varför Vetenskap?” (Studentlitteratur) bekräftar Marie Demker (och hennes två medförfattare) själv sin politiska korrekthet genom att hävda att vetenskapen får sin verkliga legitimitet genom att tjäna samhällsnyttan. “Samhället” är i detta fallet detsamma som den parlamentariska majoriteten, vilken sätter den politiska dagordningen i regering och riksdag. Med ett sådant resonemang måste således vetenskapsmännen i första hand vara lyhörda för vart de politiska vindarna blåser och därefter förse makteliten med “forskningsresultat” som legitimerar de politiska besluten. Forskarsamhällets belöning för det goda samarbetet betalas ut i form av höga tjänster och forskningsanslag. Dessutom får politiskt korrekta forskare en klart dominerande plats i rikstäckande massmedier, vilket inte minst Marie Demker är ett levande bevis för.

Men var får det fria, kritiska tänkandet plats i Sveriges nya, sköna värld?

För flera år sedan skrev jag denna kritiska artikel, som var svar på Marie Demkers tidigare debattinlägg på DN debatt 2002. Min kritik refuserades av den ansvarige debattredaktören, Mats Bergstrand, av skäl som redovisas nedan!

“Motståndet mot flyktingar har minskat” är rubriken på statsvetaren Marie Demkers inlägg på DN-debatt 2002-06-11. Samma meddelande, vilket härrör från opinionsundersökningar som gjorts vid SOM-institutet vid Göteborgs Universitet, har de senaste veckorna basunerats ut som en stor positiv nyhet i alla svenska media. Eftersom det inte förekommit något nämnvärt motstånd mot att ta emot flyktingar i modern tid undrar man naturligtvis vad det är frågan om. Och det finns all anledning att granska uppgifterna kritiskt eftersom Demker dragit mycket vittgående politiska slutsatser av sina undersökningar.

Vad baserar hon dessa politiska slutsatser på? Jo, i tio år har hon ställt ett återkommande “förslag” om flyktingmottagning till ett visst antal slumpmässigt utvalda personer. Förslaget är att vi skall: “ta emot färre flyktingar”. Då får hon lite skiftande svar, men i stort sett är det under årens lopp mer än dubbelt så många som tycker att det är ett bra förslag att “ta emot färre flyktingar” än dem som tycker att det är ett dåligt. Skälen till varför det skett vissa mindre förändringar under senare år har Marie Demker inga vetenskapliga förklaringar till. Men andelen intervjuoffer som är svenskar och som är invandrare i projektet borde ju t. ex. kunna påverka resultaten över tiden.

Av 6000 slumpmässigt utvalda är det endast 4020 som svarat. Bortfallet är således 33%! Varför så många valt att inte svara tar man inte reda på. Dessutom har 30% av dem som svarat inte velat ta ställning till om förslaget är bra eller dåligt. Hur detta kommer sig har man inte heller något svar på. Slutsatsen blir att frågor som skulle vara särskilt intressant att få svar på fortfarande är obesvarade.

Men nu noterar Marie Demker med tillfredställelse att under senare år lite fler av dem som svarat tyckt att “förslaget” var dåligt (28% mot tidigare ca 20%) än de som tyckt att det var bra (44% mot tidigare ca 50%). Därav följer hennes positiva slutsats att “motståndet mot flyktingar har minskat” i landet. Men i själva verket är de resultat som man fått varje år snarare en ren katastrof. Ty, om uppåt 50% av Sveriges befolkning skulle vara negativa till att ta emot flyktingar, d v s inte vilja ta emot människor som förföljs eller hotas till liv och lem i sina hemländer, då kan man väl i rimlighetens namn aldrig beteckna resultaten som positiva?

För att klarlägga hur SOM-institutet resonerat måste man granska dess metodik. Det visar sig då att forskarna aldrig definierat vad en flykting är, vilket lämnat fältet öppet för intervjuoffren att själva tolka vad som menas. Marie Demker har inte ens reflekterat över att det kan finnas en stor skillnad mellan flyktingar och övriga invandrare och att det därför även kan finnas en stor skillnad i opinionens attityder till dessa kategorier över tiden. Av den anledningen är både undersökningsmetodiken och slutsatserna man drar av resultaten inte tillförlitliga.

För det första är det varken relevant eller hederligt att låta “opinionen” ta ställning till om vi skall ta emot färre flyktingar eller ej, eftersom Sverige anslutit sig till de internationella konventioner som gör oss skyldiga att ta emot flyktingar. Därför har vi inget val.

För det andra är det inte vetenskapligt att utsätta människor för kravet att svara på en fråga om flyktingmottagning utan att förvissa sig om att vederbörande vet vad en flykting är. Enligt den definition på begreppet flykting (refugee) som bl a används av FNs flyktingkommissarie (UNHCR), och som stadgats i de internationella flyktingkonventionerna, har flyktingar starka skyddsbehov på grund av förföljelse eller att de hotas till liv och lem i sina hemländer. En flykting ansöker om asyl i något land och dennes skyddsbehov skall noga prövas innan asyl beviljas. Enligt FNs flyktingstatistik är det endast ca 5 – 7% av dem som kommit till Europa (inklusive Sverige) som uppfyller dessa definitioner. De övriga, som är den överväldigande majoriteten, är ekonomiska migranter (economic migrants) vilka sökt sig en bättre materiell tillvaro i det rika Europa. FN har vid flera tillfällen vädjat om att man inte skall blanda ihop dessa två kategorier eftersom det kan skada och urholka asylrätten.

I undersökningen gör man ingen skillnad mellan flyktingar (refugees) och ekonomiska migranter (economic migrants). Det får mig osökt att tänka på min gamle matematiklärare som, när en elev drog en ologisk slutsats, svarade med att säga: “Javisst, alla hästar äro djur och därför är också alla djur hästar?”. I Marie Demkers fall skulle denna logik kunna låta: – Alla flyktingar äro invandrare och därför är alla invandrare flyktingar. Är det möjligen denna logik som smittat av sig när DNs ledare 2002-06-24, á propos den svåra arbetslösheten bland invandrare, påstår att “… i stort sett alla som kommit hit sedan 1970 kommit hit som flyktingar”?

Med utgångspunkt från sin märkliga opinionsundersökning drar Marie Demker, efter diverse utläggningar om “högerpopulistiska partiers” framfart i övriga Europa på senare tid, slutsatsen att resultaten visar att “möjligheterna för ett högerpopulistiskt parti att vinna terräng i Sverige är mycket små”. Hon har säkert goda avsikter med denna slutsats. Men undersökningsresultatet, såsom det nu redovisats, pekar väl snarare i motsatt riktning eftersom nästan hälften av respondenterna tyckt att det var ett bra förslag att “ta emot färre flyktingar”?

Såsom ett typexempel på ett “flyktingfientligt” och “främlingsfientligt” parti i SOM-rapporten framhåller Marie Demker det saligen insomnade Ny Demokrati. Utan att ange några källor påstår hon att detta parti varit motståndare till att ta emot flyktingar. Under ett telefonsamtal med mig säger hon att detta “stått i en gul trycksak” som hon läst för länge sedan. Men enligt det partiprogram, som jag efter viss möda lyckades få tag på, framgår det klart och tydligt att Ny Demokrati tvärtom varit positivt till att ta emot flyktingar. Både ur forskningsetiska och allmänna synpunkter borde Marie Demker, som dessutom under vårt telefonsamtal gjorde anspråk på att vara mer vetenskapligt tillförlitlig än SIFO, ha kollat sina källor bättre.

Om Marie Demker först hade upplyst sina respondenter om att över 90% av dem som invandrat till Sverige de senaste 20 åren varken bestått av flyktingar eller arbetskraftsinvandrare och därefter ställt frågan om vi skall öka eller minska den typen av invandring då hade hon med all säkerhet fått ett helt annat resultat. En sådan frågeställning hade ur verklighetssynpunkt varit ärligare och med all säkerhet också resulterat i en ökad empati för flyktingar, vilket i sin tur förstärkt asylrätten. Dessutom hade en sådan rak fråga legat mer i linje med den frågemetodik som SIFO tillämpat i sina opinionsmätningar sedan slutet av 1950-talet. Under alla de år som SIFO ställt samma fråga har endast ca 9% av de tillfrågade velat öka invandringen. SIFO kallade därför den massinvandring som skedde under första hälften av 1990-talet för “En tickande bomb”.

Att endast lägga tonvikten vid svenska medborgares inställning till den lilla gruppen flyktingar, vilken är försumbar när man ser på den totala mängden invandrare, är således under inga omständigheter varken hederlig eller relevant. Ty, nu har ju Marie Demker i praktiken skiljt ut den svagaste och mest behövande gruppen bland invandrarna och gjort en sensation av sina märkliga resultat utan att undersökningen klarlagt vad intervjuoffren egentligen svarat på.

De slutsatser Marie Demker dragit av SOM-institutets undersökning säger därför mer om hennes egna ambitioner än om den verklighet hon säger sig ha undersökt. Av den anledningen är det mycket illavarslande när både andra forskare, massmedia och politiker okritiskt tagit SOM-institutets undersökning på vetenskapligt allvar och på så sätt förvandlat verkligheten till en politiskt korrekt desinformation.

Lars Berglund, Docent

Det främsta skälet till att refusera min artikel på DN-debatt var att jag avslutade min artikel genom att säga att andra forskare “okritiskt tagit SOM-institutets undersökning på vetenskapligt allvar och på så sätt förvandlat verkligheten till politiskt korrekt desinformation” utan att redovisa något exempel på detta.

”Är det OK om jag då gör ett tillägg om detta då”, frågade jag Bo G  Andersson.

“Ja, men jag lovar ingenting”, svarade han.

Jag gjorde då följande tillägg till artikeln. Men den refuserades naturligtvis i alla fall. Det är så „Den svenska Hjärnridån‟ fungerar :

”Kent Asp, professor vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs Universitet, har delvis tagit Marie Demkers märkliga rapport och undersökningsmetodik som utgångspunkt när han analyserat “mediebilder och folkopinioner” i samband med en undersökning som han lett på uppdrag av Integrationsverket. I skriften “Integrationsbilder” (Integrationsverkets Rapportserie 2002:02) sätter följaktligen även Kent Asp likhetstecken mellan invandrare och flyktingar. Men han går ett steg längre än Demker och låter en bestämd yrkesgrupp, journalister, ställas inför förslaget att vi skall: “ta emot färre flyktingar”. Det visar sig då att 72 % av journalisterna tyckte att förslaget var dåligt. Skillnaden mellan journalistkårens och allmänhetens åsikter var således mycket stora. Om denna skillnad beror på att de flesta journalisterna kunde skilja på flyktingar och övriga invandrare och därför var mer positiva till att ta emot flyktingar, det har Kent Asp inte reflekterat över.

Men, något som borde vara centralt i sammanhanget är massmedias hantering av flykting- och invandringspolitiken. En öppen och saklig debatt om denna har hittills effektivt förhindrats av inflytelserika personer i det svenska mediaetablissemanget. De forskare som ändå förordat en öppen och saklig kritik har tyvärr slentrianmässigt stämplats såsom främlingsfientliga och rasister. Istället beskrivs orsakerna till invandringsproblemen ständigt i termer av fattigdom, arbetslöshet, diskriminering och utanförskap. De politiskt korrekta har bestämt sig för att problemen är en klassfråga, vilken kan definieras och beskrivas på en höger-vänsterskala där alla som förordar en åtstramning när det gäller inflödet av “ekonomiska migranter” beskrivs som högerextrema eller högerpopulister. Därför är det högst sannolikt att de skillnader i opinionen som Kent Asp fått i sin mediaundersökning beror på att hela 70 % av svenska journalistkåren visat sig sympatisera med vänsterpartierna. Fil Dr Kurt Wickman beskrev nyligen detta fenomen på ett sakligt sätt i den danska tidningen Politiken (02-07-16) under rubriken “En av historiens mest statstrogna journalistkårer”. Därför är det inte så konstigt att Marie Demkers märkliga slutsatser gång på gång kritiklöst basuneras ut i pressen som en stor positiv nyhet.

Mitt förslag till SOM-institutet är: Låt respondenterna nästa gång först få klart för sig skillnaden mellan flyktingar och övriga invandrare. Ställ därefter raka och ärliga frågor om deras inställning till flykting- och invandringspolitikens olika aspekter. Först då kan man få någorlunda säkra svar på vad folkopinionen verkligen tycker i dessa viktiga frågor. Och ställ gärna följdfrågor så blir resultaten ännu mer tillförlitliga.

Den undersökningsmetodik som nu tillämpats i tio år, och de återkommande slutsatser som dragits av den, hör definitivt inte hemma i vetenskapliga sammanhang.”

Lars Berglund, docent

(Undersökningen kommer i sin helhet att redovisas i SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” (red Holmberg & Weibull) som utkommer i juni månad.)