12
feb
Seneste opdatering: 13/2-11 kl. 1150
96 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

”Sveriges förhållande till främmande makter är gott” förkunnade Sveriges statsminister Per Albin Hansson (s) under andra världskriget. Det var lögn – ren propaganda i syfte att lugna den svenska befolkningen och blidka Nazityskland. Om statsministern velat vara ärlig hade han sagt: ”Sverige driver en eftergiftspolitik för att inte provocera Nazityskland. Vi kryper för ondskan.”

Sveriges historia under andra världskriget är en berättelse om feghet, undfallenhet och kryperi för grymhetens och brutalitetens diktatur, Nazityskland. Ju fler fakta som uppdagas om Sveriges roll under kriget, inte minst gentemot grannländerna Norge och Danmark, desto djupare blir skammen och skulden. Officiellt förde Sverige en ”neutralitetspolitik” för att inte själv bli indraget i kriget. I verkligheten bidrog den svenska regeringens eftergifter åt nazisterna aktivt till Nazitysklands krigföring, även mot broderfolken i Danmark och Norge.

Mitt under brinnande krig, den 28 juli 1940, sa statsminister Per Albin Hansson (1885-1946) i ett tal:

”Vår önskan och vilja är alltjämt att tillvarataga Sveriges intressen under öppet och vänskapligt samarbete åt alla håll. Vår ställning utåt har icke bestämts och bestämmes icke av hänsyn till politiska ideologier. Vi hålla på vår rätt att själva ordna våra egna angelägenheter och blanda oss icke i andras inre förhållanden.(…) Vårt läge och vårt näringslivs struktur gör det till ett livsintresse för oss att ha vägar öppna åt såväl söder och väster som öster.”

Det var vackra lögner staplade på varandra. Statsministerns försäkringar om goda förhållanden stämde inte med verkligheten. I själva verket var Sveriges förhållande till främmande makter synnerligen ansträngt under hela perioden från 1933 till 1945. Per Albin Hanssons och den svenska samlingsregeringens övergripande mål var att bevara freden och undvika inrikespolitisk splittring. Därför valde de en ”neutralitetspolitik” som i historiens ljus inte var något annat än en skenhelig kuliss.

Att bo granne med ondskan

Hur påverkas ett land och dess befolkning av att bo granne med ondskan? Kan vi lära oss något av historien? Det mesta tyder på att det inte är så. Varje generation tycks ha behov av att begå sina egna misstag. Och ändå – om vi ställer kikarsiktet så nära i historien som på andra världskriget finns där paralleller som vi kan dra viktiga och nödvändiga slutsatser av för vår egen tid. I en ny bok, ”Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” berättar professor Klas Åmark om Sveriges undfallenhet och medlöperi gentemot Nazityskland under krigsåren 1939-45 och årtiondena dessförinnan. För att behålla den viktiga handeln med nazisterna bedrev den svenska regeringen en eftergiftspolitik där den officiella neutraliteten ständigt sveks.

Klas Åmarks 711 sidor tjocka bok, som är det första breda vetenskapliga verket i ämnet, kastar ett obarmhärtigt klarläggande ljus över de långtgående eftergifter och det kryperi som den svenska regeringen ägnade sig åt för att blidka Nazityskland. Den svenska pressen censurerades och konfiskerades för att inte misshaga nazisterna. Sanna skildringar av nazisternas illgärningar kallades ”grymhetspropaganda” och censurerades. Ända tills kriget var över undvek den svenska regeringen att i klartext erkänna vad det var som pågick – folkmord, svält och andra fruktansvärt grymma övergrepp satta i system av en brutal terrorregim som planerade att mörda Europas samtliga cirka elva miljoner judar.

Bakom förträffligheten gapar mörkret

Under loppet av drygt ett år har två mycket avslöjande böcker om Sveriges förhållande till stora maktcentra i modern tid kommit ut. Förutom Klas Åmarks skildring av Sveriges förhållande till Nazityskland professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige – DDR 1949-1990”, en avklädd skildring av Sveriges långvariga och intima förbindelse med den östtyska diktaturen DDR ända tills den kollapsade 1990. Det är inget vackert ljus de här böckerna kastar över Sverige. Men det är ett nödvändigt och naket ljus som kan hjälpa oss att förstå inte bara det förflutna utan också det som händer i vår egen tid. Sveriges krigs- och efterkrigshistoria är en uppvisning i ynkedom. Bakom den självpåtagna förträffligheten – Sverige som världsmästare i godhet och moralisk oantastlighet – gapar ihålighet och mörker. Där bakom finns skammen och skulden.

Klas Åmark skriver i sin bok:

”Nazityskland var en terrorregim av sällan skådat slag. Om Hitler segrat i kriget hade det lett till etniska rensningar, folkmord och terror i stor skala. Men sådana aspekter på kriget ville inte Per Albin Hansson och samlingsregeringen som kollektiv ta fasta på. Därför har också den svenska politiken gentemot Nazityskland lämnat efter sig ett moraliskt trauma som svenskarna fortfarande lever med och som vi gång på gång återvänder till. Ju mer vi vet om Nazityskland, desto större blir det moraliska problem som samlingsregeringen lämnade efter sig.”

Ondskan en realitet även i vår tid

De djupa spår som Nazityskland och det andra världskriget har lämnat efter sig handlar till stor del om en krackelerad självbild. Ondskan var en realitet även i vår tid. Svenskarna trodde att vi var civiliserade, upplysta och moderna människor, omgivna av andra civiliserade, upplysta och moderna människor som var som vi. Ändå tog ondskan över. I dess namn avrättades sju miljoner människor; sex miljoner judar och en miljon politiskt oppositionella, handikappade, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, romer och homosexuella. Genom det hat och den ondska som utgick från nazisterna föll mörkret över hela Europa och stora delar av den övriga världen.

I Sverige blev Per Albin Hansson (s) statsminister i september 1932. Några månader senare utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. Den svenska samlingsregeringen bildades den 13 december 1939. I krig gällde det att hålla ihop över partigränserna – en inre splittring skulle kunna bli ödesdiger inför hotet från främmande makter. Kampen om regeringsmakten handlade inte om makten i sig. Klas Åmark kallar det ”ett Svarte Petterspel om vem som skulle bli sittande med ansvaret för kontroversiella och starkt impopulära åtgärder.” Det gällde att fördela det politiska ansvaret så att inget individuellt ansvar skulle kunna utkrävas.

”En svensk tiger”

När andra världskriget bröt ut 1939 hade Sverige levt i fred sedan 1814. Per Albin Hansson ville inte vid krigsutbrottet peka ut Nazityskland som anfallande makt. Under hela kriget uttryckte han sig diplomatiskt och fegt i intetsägande ordalag. Sveriges statsminister såg andra världskriget som ett ”stormaktskrig” – inte vad det faktiskt var, ett raskrig mot de judiska och slaviska folken och ett krig mellan demokrati och diktatur. Att Tyskland var en nazistisk diktatur som gång på gång anföll även mindre och neutrala länder ville varken han eller den övriga svenska regeringen låtsas om. På det sättet undvek Sveriges styrande att se och ta ställning till krigets politiska och moraliska dimensioner. Det svenska folket fördes systematiskt bakom ljuset. Det var inte önskvärt att svenskarna engagerade sig för de demokratiska neutrala stater som ockuperades och terroriserades av de tyska nazisterna.

”En svensk tiger” var den paroll som blev symbol för den svenska neutraliteten. ”En svensk tiger” var en demokrat som inte tog ställning. Men är det förenligt med demokrati att inte ta ställning mot en grym diktatur, mot folkmord och anfallskrig mot neutrala stater? Svaret är självklart nej. Priset för den svenska neutraliteten betalades av andra, i första hand de norska och danska broderfolken.

När kriget närmade sig slutet konstaterade Per Albin Hansson nöjt att Sverige hade lyckats bibehålla ”de vänskapliga förbindelserna åt skilda håll”. Med den försiktighetens och feghetens strategi som Sveriges statsminister valde talade han inte förrän den 1 maj 1945 klarspråk om ”det nazistiska Tysklands aggression” och ”de onda makterna”. Då var det så dags. Kriget var över.

Den svenska neutraliteten

Nazityskland planerade aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det fanns inte ens några tillgängliga militära resurser för att genomföra ett anfall. Till en början visste den svenska regeringen naturligtvis inte detta. Men i en av de eftergifter som den svenska regeringen gjorde för nazisterna beviljades de efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 rätten att använda teleledningar genom Sverige för sin telegramtrafik. Det tyska kodade systemet dechiffrerades av ett ungt geni, den svenske matematikprofessorn Arne Beurling. Under nästan två år, från hösten 1940 till juni 1942, hade det svenska försvaret information om Nazitysklands tyska militära förhållanden och planer. Svensk militär visste att det inte fanns några stridsberedda tyska trupper som kunde anfalla Sverige.

Sverige sade sig vara neutralt men var det aldrig. Den 8 juli 1940 slöts det första transiteringsavtalet med Nazityskland. Efter att avtalet undertecknats försvann regeringens formulering om ”den stränga och strikta neutralitetens linje”. Avtalet gav tyskarna rätt att transportera soldater på väg till eller från permission, krigsmateriel och annat på svenska järnvägar. Det slöts på obestämd tid och sade ingenting om omfattningen av trafiken. När tyskarna i september 1940 begärde att få fördubbla permittenttrafiken över Trelleborg hade den svenska regeringen ingenting att sätta emot.

Transiteringarna på svenska järnvägar skulle komma att pågå ända till augusti 1943. Protesterna mot trafiken tilltog i Sverige, men Per Albin Hansson invände att man måste vänta sig en ”synnerligen kraftig tysk reaktion” på en uppsägning av avtalet och deklarerade att han inte ville hamna i ett ”skärpt motsatsläge” till Tyskland.

Den ”obetydliga” permittenttrafiken

Regeringen framställde transiteringspolitiken som ”obetydlig”, och permittenttrafiken var av ”synnerligen liten omfattning”, enligt statsministern. Verkligheten var en annan. Från juli 1940 till november 1941 hade sammanlagt 686 000 tyska permittenter, soldater och sårade rest med tåg genom Sverige till och från Norge och Finland. Det var cirka 1 000 – 1 400 permittenter per dag. Under 1942 passerade 850 000 tyska soldater på väg till eller från permissioner på svenska tåg, motsvarande sex procent av alla persontransporter på svenska järnvägar. Tyskarna smugglade utan kontroll in vad de behövde, bland annat cirka 400 ”sjukvårdare” för att vårda några tusen tyska soldater i Nordnorge. Den svenska regeringen blundade för det som pågick och släppte igenom transporter som stred mot den officiella svenska politiken.

Till Norge gick tyska transporter med krigsmateriel om 1 000 – 1 500 järnvägsvagnar per vecka och till Finland 5 000 vagnar från juli 1941. Genom svenska farvatten hade det gått 26 tyska transporter med mer än 70 fartyg sedan anfallet mot Sovjet 1941. Dessutom 60 ”kurirflygplan” per vecka mellan Tyskland, Norge och Finland. Med sina eftergifter till nazisterna bidrog den svenska regeringen aktivt till att underhålla deras ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i den heliga neutralitetens namn.

”Hjälpte jag de cyniska inkräktarna?”

När ett samvete gjorde sig påmint var det i allmänhet hos någon kugge i maskineriet som saknade reellt inflytande. Den utskickade pressekreteraren Sven Grafström rapporterade från Skåne vad han såg i den tyska transporten till Narvik:

”Jag meddelade att det inte rådde någon tvekan om att det rörde sig om ett provianteringståg till den tyska armén, att jag ansåg att tåget borde kvarhållas samt anhöll om telefonbesked, därest så skulle ske (…) Jag anlände till Stockholm upprörd över ingenting gjorts för att stoppa denna transport, som om den hinner fram i tid, måste innebära att de i Narvik tydligen mer eller mindre innestängda tyskarna få hjälp i kampen mot våra bröder på andra sidan Kölen. (…) Hade jag varit en liten kugge i det stora sammanhang som stjälper Norge och hjälper de perfida och cyniska inkräktarna? Tanken att jag varit feg och att jag svikit ett ideal lämnade mig inte, och jag grät. Jag var mycket trött.”

När regeringen hade beslutat att säga upp permittentavtalet och Per Albin Hansson gick ut med nyheten i ett tal den 8 augusti 1943 slutade han med att säga:

”Den neutralitet som vi proklamerat har icke blott haft det negativa syftet att hålla oss utanför storkriget utan i samma mån det positiva att vårda våra vänskapliga förbindelser åt alla håll. Så betrakta vi alltjämt själva vår hållning, och så önska vi att den betraktas även av andra.”

Ockupationen av Danmark

Det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940 kom blixtsnabbt. En ockupationsstyrka på 10-15 000 man tog alla på sängen. Veckan innan hade det kommit flera rapporter om tyska trupprörelser. Men ingen i de nordiska länderna kunde tolka vad de betydde. I ockupationens vidriga logik ingick att befolkningen i de ockuperade länderna var skyldiga att försörja fiendens styrkor med livsmedel och allt annat som de behövde. Jordbrukslandet Danmark klarade att försörja 10-15 000 tyska soldater och kunde också skicka hjälp till Norge.

Allteftersom de danska protesterna mot den tyska ockupationen växte tog tyskarna ett fastare grepp om Danmark. Den 23 september 1943 utfärdade Hitler en order om att Förintelsen skulle utsträckas till Danmark. Den stora arresteringen skulle ske natten mellan 1 och 2 oktober. Uppgifterna läckte ut, och så gott som alla judar lämnade sina hem och gömde sig.

Den 2 oktober erbjöd sig den svenska regeringen i ett radiosänt meddelande att ta emot alla danska judar. Deras flykt över Öresund till Sverige iscensattes mestadels med små fiskefartyg, vilkas skeppare tog rejält betalt för transporten. Närmare 8 000 danska judar flydde till Sverige. Flykten lyckades tack vare passivitet från de tyska soldaterna. 474 danska judar fördes till Theresienstadt, det koncentrationsläger som nazisterna använde som mönster- och uppvisningsläger.

Norrmännen svalt för att föda de tyska gökungarna

I Norge angreps de större städerna från havet samma dag, den 9 april 1940. Det tyska anfallet mot Norge var ett stort vågspel som var nära att misslyckas. Norrmännen lyckades sänka den tyska slagkryssaren ”Blücher” i inloppet till Oslo. Det försenade den tyska ockupationsstyrkan så mycket att kungen, regeringen och stortinget hann fly. Norge blev under ockupationen ett rikskommissariat under ledning av Joseph Terboven.

Vad Hitler fruktade allra mest var ett engelskt angrepp på Norge med de svenska järnmalmsgruvorna som mål. Han dimensionerade sina militära styrkor i Norge därefter. När de var som störst utgjorde de en armé på drygt 430 000 man – cirka 30 gånger fler än i Danmark. Norge drabbades oerhört mycket hårdare än Danmark av att försörja denna jättearmé. Det norska jordbruket kunde inte mäta sig med det danska, och det viktiga fisket var begränsat på grund av kriget och brist på drivmedel till fiskebåtarna. Den norska befolkningen, som var tvungen att mata gökungarna i den tyska ockupationsstyrkan, svalt. Det hat mot tyskarna som jäste bland norrmännen tog sig allt häftigare uttryck. Präster avgick i protest, lärarna vägrade bli medlemmar i den nazistiska lärarorganisationen, vilket ledde till att många arresterades och skickades på straffarbete. Ett antal officerare arresterades, och samma sak skedde med poliskåren i augusti 1943.

Totalt arresterades cirka 40 000 norrmän. Av dem skickades nästan 10 000 till koncentrationsläger i Tyskland, Sachsenhausen för männen och Ravensbrück för kvinnorna. Hundratals norska judar transporterades till det största utrotningslägret, Auschwitz, där alla kvinnor, barn och män över 50 år, totalt cirka 400 personer, avrättades direkt vid ankomsten. Totalt skickades cirka 770 norska judar till förintelselägren i Tyskland. Av dem överlevde 34 personer. Drygt 1 100 norska judar flydde till Sverige.

Samtliga Europas judar skulle utrotas

Adolf Hitlers mål var alltså att utrota samtliga Europas elva miljoner judar. I oktober 1941 stängde Tyskland gränserna för judar och öppnade det första förintelselägret, Chelmno. Där gjordes de första experimenten med att gasa ihjäl judiska fångar. Vid Wannseekonferensen i januari 1942 fastslogs nazisternas mål: att utrota alla judar, inklusive 8 000 judar i Sverige. Sverige var ”en nerlusad stat” som måste sopas bort. I protokollen från Wannseekonferensen fanns också Sverige och våra 8 000 judar med. Hitler sa den 27 januari 1942 att ”judarna måste hämtas ut ur Sverige och Schweiz – där de är så få är de som farligast”.

Större delen av Förintelsen genomfördes under 1942 och 1943 i de sex särskilda förintelselägren: Auschwitz, Chelmno, Bélsec, Treblinka, Sobibor och Majdanek. Gaskamrarna i Auschwitz, som var det största förintelselägret, tog en miljon offer.

Vad visste den svenska regeringen om Förintelsen? Sommaren 1943, när massmördandet pågick för fullt, hade den svenska regeringen tillgång till saklig och korrekt information om det som pågick. Den 12 mars 1943 diskuterades frågan i riksdagens utrikesutskott. Men den svenska regeringen tänkte sig aldrig att Sverige skulle ha något särskilt ansvar för att rädda eller hjälpa Europas judar. De norska och danska judarna fanns så nära att de var omöjliga att ignorera. Den socialdemokratiske riksdagsmannen E G C Brandt sa i riksdagen den 22 maj 1943:

”Om vi tidigare än hösten 1941 något mer liberalt hade tagit emot judiska flyktingar så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt att de nu är döda.”

Sverige sålde sig för handeln

Det var inte rädsla för att bli anfallet av Nazityskland som formade den svenska regeringens eftergiftspolitik och förvandlade den till en den moraliska ynkedomens ministär. Det var näringslivets intressen och handeln med nazisterna som var den viktigaste orsaken. Vid slutet av 1930-talet var Tyskland Sveriges största handelspartner. När kriget bröt ut fortsatte handelsutbytet som om ingenting hänt. Sverige exporterade järnmalm, stål, verkstadsprodukter och skogsprodukter. Tyskland köpte framför allt järnmalm, zink- och blymalm, stål och kullager från Sverige. Sverige var starkt beroende av import, och svenskarnas största ambition var att säkra importen av det landet behövde från Tyskland.

Beroendet gällde framför allt stor mängder kol och koks, som var viktigare än något annat. Det behövdes i försvarsindustrin för att producera stål, för att elda ånglok och fartyg, göra syntetisk bensin och värma bostäder och lokaler. Sverige med sin stora verkstadsindustri och omfattande export av verkstadsprodukter var en viktig kolkund. Efter avspärrningen av Skagerack blev Sverige helt beroende av Tyskland som kolleverantör. Dessutom behövdes olja och gödningsmedel till jordbruket.

Det var staten som kontrollerade handeln i båda länderna. Nazitysklands ledare avgjorde fördelningen av kol till olika användningsområden. De ockuperade ländernas civilbefolkning liksom den tyska civilbefolkningens behov av kol för att värma sina bostäder hade låg prioritet. Många i de ockuperade länderna fick frysa sig igenom de hårda krigsvintrarna. Bäst klarade sig Sverige, tack vare ved och torv.

Svenska företag skulle göras ”judefria”

Med Nürnberglagarna från 1935 skärptes diskrimineringen av judar i Nazityskland. Judarna skulle sparkas ut från arbetslivet. Men nazisterna nöjde sig inte med att förfölja tyska judar. De försökte också infiltrera svenskt näringsliv och påverka det. Nazityska myndigheter skaffade fram information om judar i svenska företag och ansträngde sig att få bort dem ur de företag som Tyskland gjorde affärer med. Tyskarna krävde intyg från de svenska företagen om att de var ”judefria”. En tysk statlig myndighet, Reichsstelle für den Aussenhandel, RfA, utnyttjade svenska kreditupplysningsföretag som informationskällor om judar i näringslivet och gjorde långa listor över företag som Tyskland inte borde göra affärer med. Svensk lagstiftning gav inget skydd för svenska medborgare i det här avseendet.

Ansträngningarna var ett led i tyskarnas ariseringskampanj – att utesluta judarna ur arbetslivet. Metoderna trappades upp, och från 1941 krävde tyska varuleverantörer edliga intyg av sina svenska affärspartners.

”I och för uppbyggnaden av ett judefritt Europa pålägger jag mig härmed den edliga förpliktelsen att varken direkt eller indirekt leverera några varor från Edert företag till judiska firmor” löd texten i intygen.”

Många svenska företagare tog också själva initiativ i ariseringskampanjen för att få lönsamma affärsförbindelser med Nazityskland. Trots hårda påtryckningar från de allierade höll den svenska regeringen igång handeln med Tyskland till långt in på hösten 1944. Då hade situationen i Östersjön blivit allt mer riskabel för de svenska handelsfartygen. Den 12 oktober 1944 inställde Sverige all export av kullager, rullager och kullagermaskiner till Tyskland.

”Är vi så mycket bättre i dag?”

Aningslöshet, feghet, undfallenhet, hållningslöshet, kryperi – facit av Sveriges politik gentemot Nazityskland är tungt att ta till sig, även för oss som inte var födda under andra världskriget. Men det är alltid lättare att döma i efterhand, utifrån de kunskaper och värderingar vi har i dag. Vi bör, menar Klas Åmark, ställa oss frågan ”Är vi så mycket bättre i dag?” Då blir svaren inte lika lätta att formulera.

För hur ser det ut i dag? I dag nöjer vi oss inte med att bara bo granne med ondskan. Vi välkomnar den och bjuder aktivt in den i våra länder. Nu liksom för 70 år sedan står vår civilisation inför hotet från en brutal och våldsbejakande ideologi som vill ta makten över oss och utplåna vår frihet och vår kultur. Grundstenarna i våra västerländska demokratier, som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och alla människors lika värde och rättigheter är under attack från den mest primitiva, grymma, odemokratiska och blodbesudlade ideologi som finns, nämligen islam.

Islam är en ond ideologi

Nej, jag säger inte att muslimer är onda. Jag säger att islam är en ond och totalitär ideologi som styr människors liv i minsta detalj och förvandlar sina anhängare till slavar under omänskliga och brutala sharialagar. Islams mål är världsherravälde, och vägen dit är jihad mot oss ”otrogna”. Jag citerar ur Geert Wilders anförande inför rätten i Amsterdam den 7 februari 2011:

”Över hela Europa släcks ljusen ned. Över hela kontinenten där vår kultur blomstrade och där människor skapade frihet, välstånd och civilisation. Överallt är grunden för Väst under attack. Över hela Europa agerar eliten som beskyddare av en ideologi som sedan 1 400 år är fast besluten att förgöra oss. En ideologi som har vuxit ur öknen och bara kan producera öken, eftersom den inte ger människor frihet.”

Nu som för 70 år sedan styrs vi av eftergivna och flata politiker som vägrar se faran och som talar om ”öppenhet” och ”tolerans” – samtidigt som de för varje år öppnar dörren för allt större massinvandring från muslimska länder. Öppenheten och toleransen ska uppenbarligen vara enkelriktade. Det är ursprungsbefolkningen som ska vara öppen och tolerant. Muslimer kommer nämligen inte med uppdraget att integreras och acceptera sitt nya värdlands kultur och religion. Deras uppdrag i enlighet med koranen är segregation, men gärna finansierad med ”de otrognas” bidrag.

Antalet muslimer ökar snabbast i Sverige

Politikernas vanstyre understöds av en politiskt korrekt kultur- och medieelit som inte fort nog kan bidra till att vårt land säljs ut till en ideologi som strider mot allt vad västerländsk demokrati står för. Sverige importerar i genomsnitt 111 (etthundraelva) invandrare från muslimska länder – per dag. Det är ändå lågt räknat.

Antalet muslimer ökar snabbast i Sverige av alla undersökta länder i den så kallade Pewrapporten från Pew Forum on Religion and Public Life. Om tjugo år, 2030, kommer en miljon muslimer att bo i Sverige – mest i hela Västeuropa per capita näst efter Frankrike och Belgien.

Finns det fler paralleller till andra världskriget? Då handlade den svenska regeringens eftergiftspolitik om att till varje pris vidmakthålla handeln med nazisterna, i första hand för att importen av kol var så viktig. Per Albin Hanssons ministär var beredd att gå mycket långt och grovt åsidosätta de danska och norska broderfolkens intressen för att skydda det svenska näringslivet.

Maktspelet om oljan

Vilka angelägna behov att skydda finns i dag? Det är ingen slump att den svenska eftergivenheten går igen. Den har bara bytt kostym och manifesterar sig nu i undfallenhet och kryperi för islam. Utan olja från arabländerna klarar sig inte Sverige eller något annat europeiskt land en enda dag. Frågan är hur högt pris den svenska regeringen är beredd att betala för att blidka de oljeproducerande länderna? Vilken massinvandringsnivå ska vi betala med? Vilka avtal och åtaganden har regeringen och EU undertecknat som befolkningen inte får veta någonting om?

Spåren kan följas tillbaka till den så kallade oljekrisen 1973 när Europa drabbades av en energikris som var iscensatt av politiska skäl och bottnade i arabstaternas raseri över Israels seger i sexdagarskriget 1967. Arabländerna förklarade Israels allierade i Väst ekonomiskt krig och använde det effektivaste vapen de hade: minskad oljeproduktion och kraftigt höjda priser på råolja. Alla som var med 1973 minns energipaniken, hur vi trevade oss fram i nedsläckta rum och sparade på varenda kilowatt.

Det pris som det icke tillfrågade svenska folket betalar för makthavarnas eftergifter i form av islamisering som genomsyrar hela vårt land är redan alldeles för högt. Det försiggår ett högt politiskt spel bakom våra ryggar där det vi får är olja och det vi förlorar är vår kultur, vår trygghet och vår civilisation. Det kommer inte att hålla i längden.

Af Julia Caesar

Tidligere  kronikker af samme forfatter

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Teodora Emerentia

    Julia!
    Sveriges politiker prostituerade sig då under Andra Världskriget och gör så även idag.
    Vem är hallicken idag? Vi det vilka som var det den gången
    När kommer uppgörelsen och gottgörelsen med Norge, Danmark och Finland så att vi med tvättade sinnen – och utan de skuldkänslor som ligger som en illaluktande sörja över dagens “flyktingpolitik” -och kan ta ta itu med alla de problem detta trauma har skapat?
    Läs från denna blogg den 6 augusti 2010:
    http://snaphanen.dk/2010/08/06/ockupation-och-motstand-70-ar-efter/

  • Svensk medborgare

    Ja vad säga jag älskar Julia.
    Behöver inte säga mer.
    Från klarhet till klarhet.
    Sprid krönikorna o boken till alla ni kan.
    Peace and love som Pat Condell slutar sina
    videor en till hjälte i mina ögon.

  • Rune

    Nej!
    Jag håller inte med om klankandet på Sveriges regering under andra världskriget. Sverige var nämligen inte ensamt om att bedriva eftergiftspolitik gentemot Hitler. Alla länder drev sådan politik.
    Frankrike, Storbrittannien, Norge, Danmark, Holland, Belgien, Tjeckoslovakien mm.
    Jag håller på och läser Churchills “Minnen” i sex tjocka band där han skriver att en enkel polisaktion från Frankrike hade räckt att stoppa Hitler när han besatte Rhenlandet som ju var en demilitäriserad zon, enligt fördrag.
    Sovjetunionen var också en stor bov i sammanhanget som gick i fördrag med Hitler med mål att dela Polen och lägga under sig Baltikum och Finland.
    Münchenöverenskommelsen var också onödigt och fegt. Det hade gått att sätta stopp redan där enligt Churchill. Tjeckoslovakien var välförsvarat och hade moderna vapen och en förstklassig krigsindustri. Men de fick ge vika på grund av brist på uppbackning från Storbrittannien och Frankrike.
    Det var till och med så att en militärkupp var planerad av några tyska generaler för att skaffa undan Hitler och hans gäng i skedet innan Münchenförhandlingarna.
    Dessa generaler var Halder, Beck, Stülpnagel, Witzleben (kommendant i Berlin), Thomas, Brockdorff (kommendant i Potsdam) samt polischefen i Berlin greve von Helldorf. Överbefälhavaren general von Brauchitsch var underrättad och hade givit sitt bifall.
    Planen var att tredje pansardivisionen, under general Höppner, som fanns strax söder om Berlin skulle ockupera huvudstaden och besätta rikskansliet och arrestera Hitler och alla toppnazister och sedan inrätta en ren militärregering.
    Detta skulle hända i samband med det militära anfallet på Tjeckoslovakien.
    Men det hela rann ut i sanden när Chamberlain och compani gav vika i München. Detta står på sid 294 i Churchills “Minnen”,band 1.
    Feghet över hela linjen från samtliga inblandade släppte fram Hitler. Han hade kunnat stoppats i tid.
    När Per-Albin tvingades kohandla med Tyskland var det för sent, när alla kringliggande länder hade fallit, att göra något.
    Sverige hade förvandlats till en krigsskådeplats med judeutrotningar och terror. Detta utan att Sverige kunnat bidra med något positivt för att stoppa Hitler. Sveriges försvar var ju dessutom i dåligt skick.

    • Regimkritiker

      Jo, men skillnaden är att i andra Europeiska länder hade man självrannsakan och en uppgörelsen med Quislingar och medlöpare efter kriget. Det skedde aldrig i Sverige.

      • Mette

        Tak for din bemærkning.

        Da jeg skrev i går, tænkte jeg på, om dette var tilfældet, men jeg vidste ikke noget om det. I Danmark har vi hørt, at den svenske konges indstilling til Tyskland og de nære familierelationer var en belastning. Også prinsesse Sibyllas indstilling. Vores tyskfødte dronning Alexandrine, en fyrstedatter fra Mecklenburg-Schwerin, var 100 pct. solidarisk med Danmark.

  • Eva

    Socialister och nazister är samma andas barn. Inte alls konstigt att den “tysta diplomatin” fungerade så bra. Norge och Danmark har gått rakryggade ur WW2. Den svenska undfallenhetspolitiken är densamma. De svenska politikerna står – idag också – med blicken i marken och mössan i handen inför den “nya nazismen” – islam.

    Reinfeldt har uttryckt sig luddigt om internationella överenskommelser vi måste fullfölja. Vare sig det handlar om partistöd eller olja, så har i varje fall inte jag gett Reinfeldt mandat att sälja ut Sverige till främmande makt så som sker idag. De flesta som röstat på moderaterna har ingen aning om att Reinfeldt placerat en islamist (Waberi) i . När man berättar det för folk, så blir de mycket förvånade och obehagligt berörda.

    Det får banne mig räcka nu med den svenska tramspolitiken. Lyxbiståndet till alla asylturister idag dödar indirekt hundratusentals människor som är så fattiga att de är oförmögna att överge sitt land för att söka lyckan i Sverige och övriga Europa. De som kommer hit från Afrika och Mellanöstern har haft pengar och egendom motsvarande vad flyktingsmugglarna tar betalt = ca 100 000 kr. De lägger – efter ankomst till Sverige – beslag på massor med skattepengar som kunde gjort en enorm skillnad för dem som verkligen svälter. De är lika stora landsförrädare som 7-klövern eftersom de lämnar sina svagaste landsmän i sticket. Även om vissa är så väldigt välutbildade som Sahlin et al påstår, så borde de ändå stannat i sina hemländer och varit behjälpliga i uppbyggandet av dessa. Att vi deltar i braindrain av u-länder gör oss sannerligen inte till några hjältar.

    Dags att sänka/ta bort bidragen till alla som inte kan identifiera sig tillfredsställande och som inte fyller kriterier för flyktingstatus enligt tesen “Börjar man mata fåglarna, så mister de förmågan att själv finna mat.” Alltså hjälp till självhjälp att ta sig ur passivt bidragsberoende. Inga bidrag – inga asylturister.

    • Naivtive

      Nazisterna är NSDAP Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, och även om det finns olikheter så finns det likheter i sossarnas partiprogram och nazisternas. Analyseras dessa så ligger sossarna närmast nassarna politiskt sett.

  • M Capensis

    Julia, vad är din uppfattning om uppgifterna att många av de svenskar som förekommer på den sk stasilistan är journalister?

    https://politisktinkorrekt.info/2011/02/03/manga-journalister-i-stasi- arkiv/#more-76289

  • Tony Ingman

    Egentligen var Per Albin Hansson Regimen mer slipade än dagens politiker, tack vare sina affärer med Tyskarna
    så tjänade landet grova pengar på exporten dit. Men det var otvivelaktigt ett smutsigt svek mot våra broderfolk när
    man föll undan för tyska krav. Men vi skall även hålla i minnet att vi inte hade något försvar att ställa upp med, tack
    vare en sanslös nedrustning sen första världskriget.
    Om tyskarna hade visst hur nakna vi stod hade det räckt att dom invaderat oss med ett par tusen man för att få tillgång
    till vårt territorium, vi hade ju inget att ställa upp med utan gammalt föråldrat krigsmaterial, längs kusterna radade man
    upp telefonstolpar kamoflerade med skyddsnät för att dom skulle likna kanonrör.

    Hur ser då sittuationen ut idag då, jo samma sorts ljugande politiker, samma undanhållande av fakta, för att inte fakta
    skall komma folket tillgodo så hemligstämplas besvärande uppgifterex, stasiarkiven, Estonias förlisning, nerskjutningen
    av DC3 an över östersjön, bara för att ta några exempel, men listan kan göras hur lång som helst. hela tiden
    ett ljugande mot befolkningen. Likadant är det med den sanslösa invandringspolitiken, inga kostnader redovisas, brottsstatisiken
    putsas och förskönas av brottsförnekande rådet, nästan inga krav för att få uppehållstillstånd i landet gör att grova brottslingar
    kan leva bekymmersfritt ,flera hundratals bilbränder, nerbrunna skolor , skadegörelse i all oändlighet, allt bekostat av den snälle
    Svenske skattebetalaren. Lägg sen till att vi försvarsmässigt står lika nakna idag som på 40 talet tack vare att försvaret nästan
    är nerlagt, dessa pengar används istället till invationen av nya medborgare, samt till att hålla trupper i Afganistan.

    Och det var det jag menade med att P:A Hansson regimen var smartare än dagens makthavare, som bara försätter landet
    i en ohållbar sittuation, som i slutändan kommer att leda landet till katastrof. Att regeringen klarat dessa år är tack vare att
    man stal 258 milijarder från pensionärsfonder plus alla dom miliarder som idag inte går till försvarsanslag, men hur går det när
    landet går in i en djup och långvarig lågkonjuktur med hundratusentals nya bidragstagare.

    Har verkligen Svensken förtjänat dessa makthavare?

  • Hans Nilsson

    En Svensk Tiger. Javisst har han gjort detta TIGIT i alla tider. Förr pga att Svensken var kuvad av överheten. Min far som var född 1911 och mor 1922 har berättat när de arbetade som ryktare och dräng och som piga och mjölkerska var det då som nu ingen som ifrågasatte något för alla var rädda om sin försörjning. Då behövdes inte många hektar mark för att bonnen skulle bete sig som riktiga svin som om de vore riktiga Herremän. Så Svensken har lång erfarenhet av att knyta handen i byxfickan och att hålla käft långt in i våra dagar. Men det börjar att röra på sig tack vare internet och NI fria skribenter har slängt de ok som har tyngt era axlar och ser saker och ting från helt andra synvinklar än tidigare och delger oss sanningstörstande läsare era värdefulla alster. Vi får verkligen hoppas att vi kan lära något av vår mörka historia och att det blir fler och fler som vågar höja sig över massan och tar till orda och sätter hårt åt våra landsförrädande makthavare som regerar landet idag. Stort TACK Julia för ovanstående krönika och jag hoppas på fler ha det gott. PURSVENSKEN.

  • patrik blom

    Pinsamt, pinsamt, pinsamt! Du har fullständigt fel i din tolkning av Sveriges agerande under andra världskriget. Jag har nyligen beställt Åmarks bok och kommer att läsa den med intresse – och något större kunskaper än vad du har, Julia. Det är möjligt att Åmark har tolkat historiska skeenden som fan läser bibeln, men jag tror det inte förrän jag ser det. Återkommer med kommentarer när jag läst boken.

    Du glömmer också att Sovjetunionen var värre, hänsynslösare, grymmare, brutalare, ofriare, mer lögnaktig osv än Nazityskland på varje punkt man kan tänka sig att diskutera. Ska man utnämna någon stat till “Ondskan” så ska det vara Sovjetunionen. Varje annat påstående är kommunistpropaganda.

    Synd att du åstadkommit denna gigantiska plump i ditt annars så lysande protokoll.

  • Julius

    Apropå fakta — kanske förment att påpeka då Julia ofta överdriver med siffror i sin bok (bland oräkneliga exempel t ex att några hundra eller tusen européer invandrade till Sverige under flera hundra år; >10000 korrekt) — vill jag fråga vilken grund Julia Caesar har för påståendet att 111 “importerade” muslimer per dag är “ändå lågt räknat”?

    (Något svar från Julia väntar jag mig inte, men just därför är frågan effektiv.)

    Har inte sett SCB:s siffror för 2010 än — är inte i statistikbranschen trots över 15 universitetspoäng, vilket dock inte behövs för följande påpekanden — men de för 2009 visar den största muslimska invandringen dittills och var då netto cirka 31000 personer. Brutto färre än 40000 personer. Men 111 multiplicerat med 365 är 40515, så hur kan Julia Caesar påstå att “import” av 111 muslimer är “lågt räknat”? Snarare högt räknat.

    Är som sagt förment att påpeka fel hos skribent där sanning i sak utan tvivel avslöjas oviktig genom brist på densamma.

    Har alltså läst delar av Julia Caesars bok (trots nätkrönikors ord om att “liberal demokrati bygger på ohederlighet”, som nästan låter som antidemokratisk svada; känns igen från visst håll på 30-talet?). Finns poänger i kritik av invandringspolitik, men dikotomisering i onda och goda ett tydligt försök till avskärmning från rådande politiska liv — ett etablissemang — och därmed inte svårt att skönja s a s subversiva motiv.

    Jag är inte positiv till bloggar eller sajter som beskriver all invandring och alla invandrare som (för att låna ord i Evas kommentar ovan) “asylturister” eller liknande. Samtidigt anser jag att invandringspolitik är ohållbar. Men högerextremism som tar avstånd från “liberal demokrati” ingen lösning inom demokratins ramar va?

    Röstade SD i riksdagsvalet (och valde här att vara lika frimodig med min identitet som Julia).

    • Affe

      Jag räknade ihop den siffran utifrån Migrationsverkets siffror (Beviljade uppehållstillstånd och registrerade uppehållsrätter 2010) för årets 11 första månader.
      3 378 per månad vilket blir ca 40 541 för hela året. dvs ca 111 personer från muslimska länder om dagen. Du kan läsa mer om det här.
      http://affes.wordpress.com/2010/12/13/over-100-muslimer-om-dagen/

      “lågt räknat” kanske syftar på att alla som kommer hit inte registrerar sig hos migrationsverket?

  • patrik blom

    Julia, Dina resonemang om Sverige under andra världskriget innehåller så många felaktigheter att det är omöjligt att bemöta dem alla här. Men jag tar en av dem ur den stora högen. Du skriver: “För att behålla den viktiga handeln med nazisterna bedrev den svenska regeringen en eftergiftspolitik där den officiella neutraliteten ständigt sveks.”

    Är du medveten om att sedan Danmark och Norge ockuperats och Skagerack minerats hade Sverige bara en enda möjlig handelspartner, nämligen Tyskland. Sverige var för sin överlevnad beroende av att kunna importera kol, koks och konstgödsel, och en del andra saker. Tyskland var däremot, sedan man erövrat Frankrike, inte beroende av den svenska järnmalmen. Den innebar produktionsmässiga fördelar men den var inte oundgänglig. Vilken åtgärd rekommenderar du i detta läge? Borde svenska folket ha frusit ihjäl (särskilt under de tre första, mycket kalla krigsvintrarna), svultit ihjäl och tvingats stänga ner stora delar av samhället? Den bistra sanningen är att Sverige överlevde för att tyskarna ville köpa vår järnmarlm och för att de svenska politikerna, diplomaterna och handelsförhandlarna var så otroligt skickliga att de lyckades få till stånd hyggliga villkor för denna handel. Tyskarna sög hänsynslöst ut de andra länder som var i deras våld – vilket Sverige också var – men Sverige klarade sig hyggligt genom en nästan ofattbart skicklig balansgång, och en ständigt fortgående, forcerad upprustning. Den “undfallenhet” du tror dig se och ha anledning att spotta på hade till syfte att ge andrum för att möjliggöra för Sverige att bygga upp sitt försvar mot ett ev angrepp. Det kallar jag praktisk anti-nazism (och anti-kommunism). När kriget började var det svenska försvaret ett skämt. Mot slutet av kriget var Sverige tillräckligt militärt starkt för att kunna delta i befrielsen av Norge och Danmark om det hade behövts. Det kallar jag som sagt praktisk anti-nazism.

    • Vad är det för felaktigheter? Du skriver “…så många felaktigheter att det är omöjligt att bemöta dem alla här. Men jag tar en av dem ur den stora högen.”
      Och vad kommer sen? Du visar inte att det Julia skrev är fel, bara att du tolkar motiven för regeringens handlande mer fördelaktigt för Sveriges del.

      • patrik blom

        Anna, Jag var kanske lite för mycket gentleman mot Julia, vars tidigare inlägg jag har uppskattat mycket, och valde ett av hennes mindre anstötliga påståenden. Den som har läst Julias hela inlägg vet ju att det dräller av grövre sådana. T ex:

        “Ju fler fakta som uppdagas om Sveriges roll under kriget, desto djupare blir skammen och skulden. Officiellt förde Sverige en ”neutralitetspolitik” för att inte själv bli indraget i kriget. I verkligheten bidrog den svenska regeringens eftergifter åt nazisterna aktivt till Nazitysklands krigföring, även mot broderfolken i Danmark och Norge.”

        ” …. Därför valde de en ”neutralitetspolitik” som i historiens ljus inte var något annat än en skenhelig kuliss.”

        “Klas Åmarks 711 sidor tjocka bok, som är det första breda vetenskapliga verket i ämnet, kastar ett obarmhärtigt klarläggande ljus över de långtgående eftergifter och det kryperi som den svenska regeringen ägnade sig åt för att blidka Nazityskland. …. “.

        Detta och mycket annat är grova och fullständigt grundlösa förolämpningar mot hedervärda men sedan länge döda människor som inte längre kan försvara sig, och vars heder och goda vilja det är alla nu levande anständiga människors skyldighet att försvara. Jag tror f ö inte att Klas Åmark uppskattar att hans bok hyllas med sådan grov och vulgär demagogi – som ju osökt påminner om nazisternas. Däremot tror jag att han instämmer i mina referenser till den historiska verkligheten.

      • M Capensis

        Om man utgår från att en regerings främsta uppgift är att värna sitt land och sitt folk, så skötte Per-Albin Hansson & Co sitt uppdrag med mer än MVG i betyg. Om man har problem med HUR de gjorde det, så har man inte satt sig in i alternativen.

        Vad skulle man gjort istället? Förklarat Tyskland krig? 1940 då, efter att de gått in i Norge och Danmark. Hade Sverige klarat av att slå Tyskland 1940? Nej. Hade vi kunnat få hjälp? Nej. Frankrike låg i spillror, tillsammans med Englands expeditionskår, som utgjort lejonparten av deras arme. Blitzen över London pågick, och det såg ut som om det bara var en tidsfråga innan en tysk invasion av öriket kom. Tyskland var dessutom lierat med Sovjetunionen i en neutralitetspakt.

        Och om vi blivit ockuperade av Tyskland? Efter den manspillan som blivit under en invasion. Vem hade “befriat” oss i slutet av kriget? England eller USA? Nej knappast. När Danmark var i fara att “befrias” av Sovjet, argumenterade Churchill förgäves med Eisenhower om att skicka allierad trupp dit. Till slut löste han det själv, genom att dels beordra Montgomery att trotsa det allierade högkvarteret och på egen hand gå norrut, del genom att be Sverige dra samman all tillgänglig trupp i Skåne, som symbolisk markering. Vilket också gjordes.

        Så det troliga är, att Sovjet i ett sådant läge skulle ha gått in i både Finland, Sverige, norge och Danmark. Du och jag hade alltså växt upp i Warszawapakten. Och kanske hade vi fortfarande bott i “Ryssland”. För det strategiska värdet för Moskva av att dels ha de svenska och norska Atlanthamnarna, dels att ha kontrollen över Östersjön, hade varit av en dignitet som gör det osannolikt att de gått med på att släppa taget. Perestrojka eller ej. Varma hamnar har varit ett av Rysslands huvudmål i flera hundra år.

        Fast troligast av allt, är att många av oss inte funnits alls. Eftersom våra fäder, eller mor- och farfäder stupat innan de satt barn till världen.

  • Victor

    Julia – jeg har ikke så meget tid; men jeg vil lige sige, at jeg ikke er helt enig i den svenske tendens til at piske sig med skorpioner når det gælder den tyske masseturisme.

    1) Lapidarisk – jeg og min, efterhånden ret store, familie ville ikke have været i live i dag – uden Sverige. Så enkelt er det. Samtidig havde et par af mine familiemedlemmer ganske udværkede Husqvarnaer – og det var fanden galeme ikke symaskiner.

    2) Når det gælder Norge, så vil jeg anbefale dig at læse “I skuggan av ett hjälteland – Svenska frivilliga för det ockuperade Norge”, som er et fint korrektiv til noget af det, du skriver her. Hvis jeg ikke tager meget fejl, var Gunnar Sträng og Harry Edelstam blandt de svenske frivillige i den norske Milorg.

    En af mine bedste buddies er norsk. Hans far var med i milorg – og blev trænet og udrustet i Sverige.

    I øvrigt deltog svenske frivillige jo i kampene i Norge fra den 9. april. (Var der ikke svenskere med i midtskogen?).

  • Dalkulla

    Våra politiker kryper inte, de ligger framstupa med ändan i vädret för den nya fienden. I Borlänge kommer de “nya Borlängeborna” att få sin vilja igenom, ett jättelikt islamiskt center placerat granne med ett centralt och tidigare lugnt villaområde. I.o.f.s finns ännu ett förslag men det skulle kunna störa Peace&Love-festivalen så det blir antagligen inte av.

    En film från det så kallade samrådsmötet finns på b.l.a. Politiskt Inkorrekt. Kommunalrådet säger att om Borlängeborna vill ha ett center så ska de få det. Vilka Borlängebor han menar står då helt klart eftersom de flesta hudfärgshandikappade(ljushyade) på mötet förutom politikerna starkt motsätter sig en moské av denna dignitet samt den centrala placeringen.

    Integrationsutskottet vill inte se moskéer i de områden där de flesta muslimerna bor utan väljer att befrämja integrationen(läs:IRRITATIONEN) i staden.

    Som genuin Borlängebo med djupa rötter börjar man starkt överväga en flytt(=flykt) från denna förstörda stad. Sharialagarna verkar inte alltför avlägsna. Många verkar dock ha vaknat alltför sent. Idag skulle SD helt klart fått ett ännu bättre valresultat. Våra övriga annars så svagsinta kommunalpolitiker visste vad de gjorde då de sköt upp publiceringen av tomtförslagen till efter valet. Vi som hänger med i nyhetsflödet begrep varför de sköt på det och lade våra röster därefter.Nästa val verkar väldigt avlägset.

    Jag betecknar mig själv som ateist men skulle i min förtvivlan över framtiden för min hemstad vilja utbrista: GUD HJÄLPE OSS VERKLIGA BORLÄNGEBOR!

  • Rudolf

    Tycker också du hanterar siffrorna lite vårdslöst denna gång Julia.När det gäller antalet judar i Europa måste man komma ihåg att många länder hade en bristande folkbokföring så därför finns det inga säkra uppgifter men dom beräkningar jag sett ligger från drygt tre milj. uppemot sju miljoner.Var får du siffran elva miljoner från?Apropå Auschwitz,minnesstenen påstod från början att fyra miljoner mist livet där,detta fick dom ändra efter nya uppgifter från ryssarna -89.
    Nya siffran blev ca 1.5 miljoner döda,underligt nog är totala antalet fortfarande 6 miljoner döda judar!
    Det är alltid enkelt att vara efterklok,Julia, men att jämföra krigsåren med nutidens förrädarpolitik är nog inget som låter sig göras på ett par bloggsidor,om det överhuvudtaget är möjligt.

  • patrik blom

    Jag tycker du ska arbeta om detta inlägg helt, Julia. Först bara ett litet påpekande: Sveriges handel med Tyskland var i detalj reglerad genom avtal med västmakterna under hela kriget. Hur konstigt det än verkar från din och Åmarks horisont så ansåg västmakterna att det låg i deras intresse att Sverige kunde överleva, och som icke-krigförande nation, och fortsätta rusta upp sitt försvar. Alla insåg ju i vilken vågskål det svenska försvaret hörde hemma, när det var färdigutbyggt. Det är verkligen olustigt att behöva inse att du retroaktivt önskar att detta inte hade blivit fallet.

    Men viktigare är att de förment moraliska förkastelsedomar över Sverige under andra världskriget som du nu instämmer i, hittills alltid har använts för att motivera en extremt stor och “generös” invandring till Sverige. Genom att man utmålar krigsårens Sverige som djupt omoraliskt, starkt nazistvänligt och i princip “medskyldigt till förintelsen” underbygger man uppfattningen att dagens svenskar måste gottgöra sin “skuld och skam” (för att citera dig) genom att ta emot och livstidsförsörja alla världens fattiga och förtryckta. Krigsåren anses också visa att många svenskar är skamligt omoraliska, vilket bidrar till att göra det naturligt att avskaffa det svenska Sverige och målmedvetet arbeta för ett mångkulturellt samhälle, där f ö svenskarna inte är någon särskilt värdefull del. Endast barbariet är ju svenskt, och svenskar saknar en kultur, som bekant.

    Din version av Åmarks sannolikt mer balanserade text är, i de flesta okunniga svenskars ögon, ett starkt stöd för dagens invandringspolitik.

    Av vad som verkligen hände under andra världskriget kan man dra helt andra slutsatser. Det är synd att du, med din eminenta penna, förmodligen aldrig kommer att förstå vilka.

  • Jag är tacksam att flera kommentatorer genomskådar Julia C. och hennes demagogi. Den här krönikan är ett mästerstycke i den genren, förljugen, avsiktligt missvisande och full av konkreta felaktigheter som leder henne in i den absurda. Låt mig bara ta ett exempel.

    Orden “En svensk tiger” tycks hon tro betydde att man inte skulle – eller ska – ta ställning. Det är en ren lögn (och jag undrar om hon faktiskt inte avsiktligt feltolkar orden). Parollen var avsedd att varna för spioner i Sverige. En svensk tiger inför varje människa som kan föra information vidare till de krigförande stormakterna. Det budskapet skulle väl inte vara svårt att skriva under på?

    När hon dessutom tycks förespråka ett postumt militärt svenskt motstånd mot Nazityskland kan jag inte låta bli att tänka, att hon skriver som den klassiske skrivbordssoldaten. Det är lätt att ta stora ord i munnen, men det är banne mig en helt annan sak att tillämpa dem i verkligheten. Det är också väldigt lätt att vara historiskt efterklok. Om inte om hade varit…

    Det krigstida Sverige hon tycks efterlysa skulle vara ett snabbt krossat byte, ett land som varken kunnat hjälpa danska eller norska broderfolk, eller ens de många judar som via Skåne fann en fristad under ockupationen av Danmark.

    Julia C. hyllas varje söndag i dessa spalter, därför är det befriande att se de kritiska rösterna idag. Hennes demagogi är direkt kontraproduktiv för varje form av frihetlig strävan.

    • elwee

      “Julia C. hyllas varje söndag i dessa spalter, därför är det befriande att se de kritiska rösterna idag. Hennes demagogi är direkt kontraproduktiv för varje form av frihetlig strävan.”

      Jag är för dåligt påläst för att ha någon officiell åsikt när det gäller skeendet under andra världskriget.
      Däremot innehåller din, ovan citerade kommentar, ett budskap som du kanske inte tänkte på.

      Om Julia har fel, eller skriver något som kan ha flera olika tolkningar, så kommer hon direkt att kritiseras. Det visar att hennes krönikor läses av många olika människor och att det hon skrivit om Sveriges huvudlösa invandringspolitik är med sanningen överensstämmande, ty där förekommer det mycket sparsamt med kritik.
      Jag tycker det var/är ett kvitto på att Julias analys av den pågående invandringen och islamiseringen av Sverige är korrekt beskriven.

  • patrik blom

    Instämmer i Thomas Nydahls kritik. “En svensk tiger” varnade för spioner. Tyvärr är antalet dumheter och felaktigheter av det slaget nästan oändligt i Julias riktigt dåliga text, så det går inte att korrigera alla.

    Men det finns ytterligare en intressant lärdom att dra av “En svensk tiger”. Alla som har sett Tage Danielssons “Karl-Bertil Jonssons julafton” har väl sett bilden ovanför Karl-Bertils säng. Den visar en blå- och gulrandig tiger, och texten “En svensk tiger”. Men hur hänger det ihop? Det finns ju inga tigrar i Sverige. Hur ska man förstå budskapet?

    Då var det möjligt att förutsätta att den vanlige svensken kunde och ville tänka, och tänka i mer än ett led. Bilden och texten säger att “om alla tiger med vad de vet (om försvaret, kommunikationer m m), blir Sverige (Sveriges försvar) starkt som en tiger”.

    Att den styrkan främst behövdes för att hävda Sveriges intressen mot Nazityskland, och på sikt kunna bistå de nordiska broderfolken, var tämligen självklart för nästan alla.

  • Regimkritiker

    Det verkar finnas riktiga nazzar i kommentarfälten. Försvinn härifrån!

    • M Capensis

      Nazzar? Menar du Nydahl, Blom mfl? Det de framför är fullt berättigad faktakritik. Exempelvis “en svensk tiger” användes till helt nyligen som logo av Must. Vilket väl knappast varit så listigt, om den var en symbol för undfallenhet och att inte ta ställning?

      Likaså beskrivningen av Sverige dilemma. Gå med i kriget, på vilken sida och till vilket pris? Glöm inte att Finland låg i krig med Ryssland. Att sälla sig till de allierade hade varit ett knivhugg i Finlands rygg. Plus lett till att Röda Armen i bästa broderliga anda tagit Sverige i sina beskyddande armar. För du tror väl inte att man avsatt engelska trupper till detta? Och om Sovjet gått in i Sverige, är sannolikheten stor för att Norge, Danmark och Finland hamnat där också. Och det ryssarna tog, det behöll de. Tveksamt om de släppt ett erövrat Sverige ens 1989. Varma hamnar på atlantkusten hade varit av synnerligen strategiskt värde även nu. Och i så fall hade inte heller Baltikum kommit loss. Eller övriga Skandinavien.

      • Syftades förmodligen på Ruldolf som nämnde något om “6 miljoner”…

  • x

    En mycket intressant artikel!

    Men Blücher var inte en slagkryssare, utan en tung kryssare!

    I din länk beskrivs Blücher korrekt som en “heavy cruiser”

    En slagkryssare “battle cruiser” är en helt annan och dessutom mycket större fartygstyp!

    mvh.

    x.

  • Vivian

    #Tony Ingman

    “Har verkligen Svensken förtjänat dessa makthavare?”

    Vem har röstat in dessa makthvare år efter år? Vem har låtit sig föra bakom ljuset, av uppenbara lögner från politikerna och medias mer än klumpiga manipulering?
    Sverigedemokraterna fick bara 5,7% av rösterna.

    • Tony Ingman

      ” VEM HAR RÖSTAT IN DESSA MAKTHAVARE ÅR EFTER ÅR ” Ja i varje fall inte jag! Men att verkligheten
      undanhålles medborgarna kan i stora drag skyllas på den erbarmligt fega massmedia som vi begåvats med,
      och vars egentliga uppgift är att upplysa och informera invånarna om sakers tillstånd, men som istället lierar
      sig med makthavarna och mörkar och tillrättalägger. Du skall veta att långt ifrån alla svenska medborgare har
      möjlighet att via internet få information om verkligheten, utan blir matade med massmedias manipulerade
      uppgifter så fort dom slår upp en tidning eller knäpper på TV n. Om alla Svenskar blivit informerade om hur
      det verkligen går till, så hade man på dom 5,7 % som du nämner fått ta bort kommatecknet.

  • Enra

    Vill bara nämna Ulf Nilson har skrivit en intressant bok “Sverige:Sluten Anstalt”. Som handlar till en del om samma ideer som Julia framför. Finns att läsa gratis på nätet.

    http://www.uriasposten.net/files/Bib/slutenanstalt.pdf

  • Mette

    Når vi bedømmer situationen under krigen, bør vi altid huske, at det først var i 1942, at kampene vendte. Indtil da stod Hitler til sejr, og mange var begyndt at indstille sig på det. Tyske soldater kaldte fx Danmark for “Flødeskumsfronten”, fordi her var forholdsvis fredeligt indtil folkestrejken i 1943. Vi producerede og leverede så mange fødemidler til Tyskland, at vi længe bidrog til Hitlers succes. Pinligt!

    Jeg ved, at Tyskland med held lagde pres på den svenske presse, men jeg ved da også, at det svenske folk fra tid til anden protesterede. Set fra Danmark har jeg altid hørt Sverige omtalt som det forjættede land, der tog godt i mod danskere, der måtte flygte under krigen. Når man var i Sverige, var man i sikkerhed. Sverige stod for sikkerhed og hjælp, og det skal I svenskere da også krediteres for. Men mine norske svigerforældre tilgav aldrig svenskerne de tyske transporter gennem Sverige.

    Hvis jeg var statsminister og stod med ansvaret for et helt folks skæbne, mens en barbarisk krigsmaskine forholdsvis nemt løb det europæiske fastland over ende og efterlod død og nød af enhver art, ville jeg også betænke mig på at være alt for kry.

    I Danmark har vi ligeledes en historisk genre i fuldt flor, der svinger pisken over vor beskedne krigsindsats. Denne historierevisionisme udarter undertiden til ensidige ondskabsfuldheder og fremstillinger, hvor man undlader at vægte alternativerne og de reelle muligheder fair.

    Mange mente, at dette fx skete, da overlæge Kirsten Lyloff skrev og fik antaget en ph.d afhandling med påstande om bevidst barbarisk vanrøgt af de 7.000 tyske børn, der ankom til Danmark som flygtninge efter krigen. Den afhandling burde efter manges mening aldrig have været godtaget, og der var da også stærk modstand imod det. Men professor Anette Warring på vort røde universitetscenter i Roskilde fik lirket den igennem. Feminist, der interesserer sig for ”køn og seksualitet”, og så ved vi alle, hvilken vej vinden blæser.

    Professor Warring tilhører de revisionister, der i disse år jævnligt får opmærksomhed, fordi de opstiller voldsomme ”stråmænd” vedr. danskeres optræden under krigen. Dette går så fint hånd i hånd med den almindelige demoralisering og EU’s nedbrydning af nationalstaten. Dog får hun og de andre af samme slags glimrende og veldokumenteret modstand, når de påstår, at den ”kollektive erindring” er en myte om heroisk krigsindsats. Det har jeg da aldrig hørt. I min familie, i mine skoler og i min omgangskreds har det altid været almindelig viden, at der ikke var noget at råbe hurra for.

    Ang. de tyske flygtningebørn var der ikke så få, der blandede sig i debatten om overlæge Lyloffs påstande. For et tysk flygtningebarn var det at komme til Danmark tilsyneladende i vid udstrækning en god oplevelse. En af dem skrev, hvordan hun og andre tog til stranden og badede og endelig fik lidt fred ind i deres tilværelse.

    Men det er jo klart, at da vort lille land i løbet af få måneder måtte tage imod flere hundrede tusinde tyske flygtninge, var forholdene ikke de bedste, de blev fx indkvarteret på skoler, og de førte alskens sygdomme med sig.

    Vort eget land var på det tidspunkt slidt ned efter de fem krigsår, her manglede alt fra synåle, sytråd og stof til almindelige fødemidler og transportmidler. Jeg har ofte hørt, hvordan danskere i årene efter krigen tog til Sverige og i hemmelighed importerede nyt tøj ved at købe det i Malmø og lade det gamle blive tilbage samt ved at svøbe sig ind i mange meter stof under tøjet. Det var åbenbart ulovligt at købe så meget.

    Kort sagt. Vær også i denne sammenhæng opmærksom på, at nogen arbejder stålsat på at nedbryde nationalstaten, og at alle midler er i brug. Historien er blevet en kampplads.

    • Peter Buch

      Enhver kunne til alle tider som statsminister forventes at have foretaget forberedelser så invasion og eventuel besættelse ikke foregik så let som tilfældet var lokalt. Sprængning eller forberedelse dertil af broer, viadukter, flyvepladser, infrastruktur og sænkning af diverse, minering, et utal af gerninger kunne nævnes, der ikke blev udført fra dansk side med de derpå forekomne katastrofale følger for Norge.
      En anden mentalitet hos ledende kræfter og meget andet havde således været nødvendig for en anden historie end den, det blev.

      • Mette

        Ja, det har du helt ret i. Men de var jo socialdemokrater og radikale.

        • patrik blom

          Hvis Danmark hade spraengt Aalborgs lufthavn (eller var det Århus?) hade det tyske angreb på Norge ikke lykkets

  • Carl

    Och lika skamligt var ju den frivilliga baltutlämningen efter kriget till det vänsterextrema (hepp!) marxistiska Sovjetunionen och där 1899 års fyra Haag-konventioner klart och tydligt fritog neutrala länder från sådana tvångsaktioner. Men svensken är ju som allom bekant alltför ofta en tämligen patetisk feg undflyende rövslickare – slickar uppåt och sparkar nedåt. Med andra ord en riktig viking och ingen liten puttefnask…

    • Jo också efter kriget fortsatte eftergifterna…Förutom de s.k “baltutlämningarna” (som även bestod av deserterde tyska soldater) till Ryssland,fanns c:a 2,500 ryska tvångsarbetare.Dessa hade tagits som krigsfångar i Ryssland och av Tyskland placerats i Norge för att bl.a bygga vägar..En del ovannämnda lyckades fly till Sverige och ett samlingsläger i Östersunds-trakten.Efter påtryckningar från Stalin,utlämnade man dem.Med båtar från Gävle fraktades de “hem” för en säker död i Sibirien.Stalin ansåg dem nämligen som faderlandsförrädare/desertörer som hjälpt fienden…Till slut ett enkelt exempel hur allt detta sopas under mattan.Tyska soldater som överlevde krigsfångenskapen ville sätta upp ett minnesmärke i Trelleborg,över alla dem som p.g.a svenskt aggerande plågades ihjäl i ryska fångenskapet…(efter att sökt svensk asyl enl.Geneve konv.).Men detta minnesmärke förvägrades så sent som för c:a l5-20 år sedan.

  • Julia,

    Jag tror du behöver ta en paus nu. Det finns kanske inte så mycket mer att säga en det som sagts. Eller, jo det finns det. Men när man närmar sig invandringsproblemets kärna så klyvs åsikterna väsentligen i två. Om du ska fortsätta gräva kan det vara klokt att sätta sig in lite i dessa aspekter först.

    • Och det anser du dig bedöma bättre än Julia själv? Tillåt mig smila och småle en smula …

    • Tanya

      Kan du förklara vad du menar med när man närmar invandringsproblemets kärna så klyvs åsikterna väsentligen i två? Vilka aspekter?

  • Pingback: Sverigedemokraterna i Svedala » Granne med ondskan()

  • Mette

    patrik blom

    Det var Aalborg. Men det kunne de vel ikke nå, da tyskerne allerede var langt oppe i Jylland tidligt om morgenen.

    På den anden side, kunne det jo ikke komme som en overraskelse, at tyskerne lurede på Norge. Vi var bare springbrættet.

    • patrik blom

      Når englaaenderne minerede norske farvand tidlig om morgenen 8 april, og Kriegsmarine og mange tyske transportskibe gik gennem Storebaelt densamme morgen, var det naesten umulig ikke at förstå.

    • Peter Buch

      Havde mentaliteten været en anden…og sprængstof og detonatorer til stede er jeg overbevist om det ikke ville tage lang tid for få der ved hvad de laver, at gøre lufthavnen ubrugelig en rum tid. Tid til flere engelske og franske styrker kunne gå i land i Sydnorge i stedet for nordpå eksempelvis. Men de af vælgerne valgte danske politikere ville heller ikke på den tid – generelt – yde modstand.
      Radikale svagpissere, socialdemokrater og andre hundehoveder…

      • patrik blom

        Svagpissere … det begreb vil jeg huske, og bruge …

        • Peter Buch

          Lidt ændret udgave frit fra Olsen banden- se nærmere på jans kommentar på:
          http://www.danskefilm.dk/index2.html

          Må jeg være fri! Ti stille! Det er for galt. Jeg finder mig ikke i det! Det er det samme hver gang. Det er det samme hver eneste gang. Man har en plan-en genial plan!-og så er man omgivet af hundehoveder og hængerøve, lusede amatører, elendige klamphuggere, latterlige skidesprællere, talentløse skiderikker, impotente grødbønder, småbørnspædagoger og socialdemokrater.

          Værre lusepustere og hængerøve skal man lede længe efter. Et par dødssyge hundehoveder, fedtefyre, fjogede fnatmider, bløddyr, elendige socialdemokrater, slapsvanse, skidesprællere, skvatpissere og narrerøve.

          Udvidet ses flere:
          http://dindebat.dk/rable-rummet/259991-hold-da-kaeft-hvor-er-jeg-traet -af-jer-3.html

        • Anonym

          Ni är ett folkslag som har genom tiderna gett stöd för stormakter, rädslan och feghet att ni inte ska hamna i kläm. det är bara inse. för att inte gå lång tillbaka, ni gjorde precis som Tyskland begärde, som om ni hade ngt val. ni var en utav de sista länderna som gick in EU, ni vågar inte gå in i Nato, men lägga näsan i blöt är det minsann inga problem ” senaste bombningar i Libyen” . NI har aldrig vågat säga vad ni tycker och kommer förmodligen aldrig göra. den enda person som har vågat säga vad han tycker, var Palme.
          Ni har skyldigheten att svära vid Palmes namn, om ni ska säga ngt ni menar

    • Vi kunne ikke nå det. Wikipedia:
      “Da Danmark blev besat af Nazityskland den 9. april 1940 under Operation Weserübung, var Aalborg Lufthavn et afgørende mål for invasionen. Aalborg Lufthavn er efter sigende verdenshistoriens første erobring gennemført af faldskærmstropper.”

      Men hvis vi havde været ordentligt forberedt, kunne vi selvsagt have nået at sprænge startbanen. Erfaringen viser dog, at den hurtigt ville være blevet repareret af besættelsestropperne.

      • Peter Buch

        Med landet liggende temmelig åbent og fremkommeligt er det oplagt at et større egentligt forsvar eller blot en længerevarende forsinkelse af invasionen og dermed senere den landsdækkende besættelse var et spørgsmål om tid, ( omkring kl. 05.30 landede de første faldskærmstropper i Aalborg ), tab, prioritering som sådan herunder navnlig frygt for reaktioner fra tysk side som kunne blive eller ville være følgen af umiddelbare større modstandshandlinger og vist modstandsvilje.

        Med de valgte politikere, forholdsordrer, mandskab og materiel var blandt andet sprængning af landningsbanen og andre faciliteter stadig mulig , men sker ikke, da modstand som sådan, bedømt herfra, ikke var en del af det ønskede scenarie hos samfundets styrende.
        Socialdemokrater og radikale.

        http://koldkrigogdanmark.blogspot.com/2008/04/den-9-april-uden-kamp-in gen-sejr.html

        Partitilhørsforhold -tilknytning af medlemmer i Folketing og Landsting ved valget i 1939:
        Folketinget Landstinget
        Socialdemokratiet 64 35
        Venstre 30 18
        Konservativt Folkeparti 26 13
        Radikale Venstre 14 8
        Bondepartiet 4 1
        Retsforbundet 3
        Kommunistiske Parti 3
        Nationalsocialistisk Arbejderparti
        DNSAP 3
        Sambandspartiet (Færøerne) 1 1
        Slesvigske Parti 1
        I alt 149 76

        Fordelingen efter valget i 1943
        Folketinget Landstinget
        Socialdemokratiet 66 34
        Venstre 28 18
        Konservativt Folkeparti 31 14
        Radikale Venstre 13 8
        Bondepartiet 2 1
        Retsforbundet 2
        Nationalsocialistisk Arbejderparti
        DNSAP 3
        Sambandspartiet (Færøerne) 1 1
        Dansk Samling 3
        I alt 149 76

        • patrik blom

          Det er vel en smule ironisk at et dögn efter at Aalborgs lufthavn ikke blev destruert eller forsvaret, var et danskt kompagni parat til at forsvare Ljungbyheds flyvefelt i Nordvestskåne. Jeg citerer den svenske officer Carl Lindholms livfulde personlige erindringer, i “Tidskrift för Försvarsfrämjandet”.

          Danska trupper i Skåne, april 1940

          Tisdagen den 9 april 1940 meddelades i tidiga radionyhetssändningar att tyska trupper invaderat Danmark. Den danska regeringen Stauning hade klockan 07.00 beordrat all dansk trupp att avbryta de pågående striderna. Danmark kapitulerade.

          Samtidigt rapporterade Radiotjänst att strider pågick i Norge. Tysk trupp hade landstigit vid flera orter i landet, från Narvik i norr till Oslo i söder.

          I Sverige var denna morgon spänningen stor. Skulle vi dragas in i kriget? Skulle tysk trupp invadera under kommande timmar? I Skåne, och särskilt vid Öresundskusten, var nervositeten stark. Det var det enda, som var starkt den gången – av militär styrka fanns i Skåne ingenting. I Hälsingborg fruktade man under morgonen, att tyskarna när som helst skulle stå i hamnen för att fortsätta norrut genom ett oförberett Skåne. Då spreds plötsligt under förmiddagstimmarna över hela Hälsingborg ryktet att ”främmande trupp” hade landstigit i färjeläget!

          När ordinarie färja från Helsingör anlände 10.30, marscherade 170 man i land, fullt fältutrustade och medförande även tunga vapen. Paniken var nära, men tullmännen insåg ögonblickligen, att det inte var tysk trupp. Det var danska soldater under egen ledning. Snabbt och väldrillat ställde de upp på hamnplanen, några kommandorop, gevären kopplades på kontinentalt sätt i pyramider och rast anbefalldes bredvid vapnen. Därpå inväntade befäl och manskap händelsernas utveckling.

          Från tull och polis i hamnen hade den danska ”landstigningen” – den första sedan 1710 – meddelats försvarsområdesstaben i staden. Allt enligt fastställda bestämmelser och i lugn andhämtning. I så måtto fungerade det hele.

          Försvarsområdesbefälhavaren överste Ramel beordrade oförtövat stadens enda militära förband, Skånska kavalleriregementet, K 2, att klara ut läget. Detta förband med kasern ute på Berga-fältet hade dagen före erhållit mobiliseringsorder. Man var där igång med att så fort som möjligt sända hem de några dagar tidigare inryckta rekryterna för att den 10 april, som var första mobiliseringsdag, börja organisera regementets tre fältbataljoner: en kavalleribilbataljon ingående i kavalleribrigaden och två kavalleribataljoner bestående av ryttarskvadron, cykelskvadron och pansarbilskvadron.

          I denna febrila verksamhet och i en tydlig atmosfär av ”att nu var det inelit”, kom så order om den danska truppen. Dagmajoren Erik Cavalli och dagofficeren löjtnant Stig Colliander begav sig raskt ner till färjeläget. Här mötte de två kavalleristerna den danske översten Bennike som i kort sammanfattning orienterade: Danmarks regering hade kapitulerat och tyskarna fanns i hela landet. Målet för den tyska operationen var med största sannolikhet Norge, d v s södra delen av landet. Brittiska flottan torde vara stark nog att hindra tysk fortsatt styrketillväxt i Norge sjövägen. Tyskland kan därför förväntas invadera Sverige för att över Skåne och västkusten nå förbindelse med, och kunna förstärka, de luftledes landsatta tyska enheterna i södra Norge. Om några timmar eller dagar torde Sverige vara i krig. Med det till Hälsingborg överförda kompaniet, och fler soldater skulle tillkomma under eftermiddagen, ställde sig översten till svenska krigsmaktens förfogande.

          Så var läget från dansk sida klargjort. Truppen ställde upp, och med de svenska officerarna som vägvisare marscherades i perfekt ordning – kaeft, trit, retning – upp till kasernen på Berga. I tätplutonen fladdrade en bataljonsfana, en Dannebrog, men den beordrades snabbt till troppning och instoppning i kapell. Formellt skulle ju de danska soldaterna interneras. Vår neutrala status vårdades ömsint. Men här bör märkas, att order om internering inte tyckes ha givits från försvarsområdesbefälhavaren. Hans muntliga order har lytt ”omhändertas”.

          Omhändertagna blev också danskarna. Först utspisning. Ingen i truppen hade fått en matbit sedan föregående kvällsvard. Officerare och underofficerare spisade i regementets mässar och truppen i matsalen, ty ”uden Mad og Drikke duer Helten ikke”.

          Låt oss nu göra en återblick på läget i Danmark morgonen den 9 april. Rykten om att något skulle hända här i Norden, närmast i Norge, var vitt utbredda i landet, och den 8 april visste man att starka tyska flottenheter passerade Stora Bält. Samtidigt kom meddelande om brittisk minutläggning på norskt vatten.

          I Roskilde låg 4. infanteriregementet med den femtiofyraårige överste Helge Bennike som chef. Av regementets tre bataljoner var två i tjänst. På kasern i Roskilde fanns förutom regementsstab, huvuddelen av 1l. bataljonen, stab och tre kompanier. I Holbaek, några mil västerut, låg två kompanier ur bataljonen samt regementets kanonkompani.

          Regementets återstående bataljon med nummer 17 fanns i kantonement kring Praestö på södra Själland, tre icke fulltaliga kompanier och regementstabskompani.

          På kvällen den 8 april hade beredskapen höjts: ammunition var fördelad, allt befäl beordrat till kasern och för den 9 april fick övningar endast genomföras i omedelbar närhet av kasernen.

          Klockan 0.00 väckte dagofficeren överste Bennike med nyss mottagen orientering från Krigsministeriet: tyska trupper hade invaderat söderifrån, gått i land i Korsör, på Falster och Fyen och dessutom i Köpenhamn.

          Regementet larmades och på kort tid stod de tre kompanierna på kaserngården. Vidare order skulle inväntas. Översten insåg, att regementet måste vara berett på förflyttning, och snabb sådan. Den del som stod i Holbaek var i stort sett hästanspänd, men det närmast gripbara på kaserngården i Roskilde kunde relativt snabbt göras mobilt med ”regimentets vognmand” i staden, den civile åkare, som var kontrakterad som transportör med bussar och lastbilar.

          Så kom klockan 07.00 direkt från regeringen order om att avbryta striden mot de tyska trupperna. Danmark kapitulerade.

          Överste Bennikes första reaktion på denna order från Krigsministeriet var en känsla av frihet. Han bedömde läget så, att om både regering, generalstab och divisionsstab var i tyskarnas händer i Köpenhamn, var han löst från sin subordination. Han hade rätt att själv avgöra vad som i detta läge var det riktiga för landet.

          Hans första order gällde vognmanden i staden. Denne befalldes komma upp till kasernen med alla fordon, som var tillgängliga.

          Medan den energiske åkaren sände till regementet allt som fanns av bussar och lastbilar i staden, övervägde Bennike följande handlingsmöjligheter.

          Han kunde gå mot huvudstaden för att befria regeringen och därmed ge signal till allmän försvarskamp i landet. Men vad han i ett initialskede disponerade, tre kompanier, var för klent för ett lyckat anfall. Ett sådant försök hade sannolikt dessutom föranlett ett tyskt bombardemang av Köpenhamn. Denna handlingsväg bedömdes som oframkomlig.

          Ett andra alternativ vore att stanna i Roskilde och gruppera till försvar av väg- och järnvägsknutpunkterna i staden. En kamp intill sista man för att för det danska folket skapa en historisk myt liknande den från Dybböl den 18 april 1864. Men att offra fyrahundra man med åtföljande djup sorg i lika många familjer bara för en beau geste? Även denna handlingsväg uteslöts.

          En tredje möjlighet återstod. Det tyska anfallet mot Norden borde också ha södra Sverige som mål. Sverige var den militärt starkaste makten i Norden, Sverige kommer inte att ge upp. Sverige var kanske redan i strid. I denna kamp försvarade man hela Nordens frihet. Alltså raskt norrut för att förena sig med den svenska krigsmakten. Allt befäl orienterades om chefens avsikt och två kompanier gjorde uppsittning i fordonen. Det återstående kompaniet sattes i fotmarsch och målet var hamnen i Helsingör.

          11. bataljonens kompanier i Holbaek erhöll samtidigt order att med civila åkare göra sig mobila och ansluta i Helsingör. Bataljonen kring Praestö bedömdes icke i rimlig tid kunna bryta upp och nå norra Själland, varför den utelämnades i ordergivningen.

          Utan dröjsmål, redan 07.30, var 4. regementets kompanier i Roskilde satta i marsch och transport. Chefen med stabschefen ilade i förväg i den senares privata bil och kom ca 09.00 fram till färjeläget i Helsingör.

          Här var allt lugnt och stilla. Ingen tysk trupp hade nått staden. I hamnen låg ett marint fartyg, ”Freja”, ett sjömätningsfartyg med en ung löjtnant som befälhavare. Överste Bennike orienterade honom om sin avsikt att föra över trupp till den svenska sidan och begärde få disponera ”Freja” för företaget. Fartygsbefälhavaren var genast med på noterna, men där fanns en hake: det skulle ta 3-4 timmar för att få upp trycket under pannorna. Så länge kunde inte Bennike riskera att vänta i hamnen. Ungefär samtidigt kom rapport om den biltranporterade truppens ankomst till Helsingörs västra förstad.

          Den ordinarie färjan från Sverige väntades tabellenligt ankomma strax före klockan 10.00 för att sedan avgå tillbaka 10.05. Överste Bennike beordrade sin nyss ankomna trupp vara i färjeläget 10.00. Färjan kom in och var snabbt urlastad. På fastställd tid marscherade truppen förbi järnvägsstationen och på kommando ”Svingning til venstre” gjordes en 90-graders direktionsändring och marschkolonnen stampade taktfast ombord. Tullmän och poliser sökte hejda marschen för att följa sina tjänsterutiner, men de skuffades åt sidan och klockan 10.05 gav den landmilitäre Bennike sina första order av marint slag:
          – Loss! Avsegla! Det fungerade, färjan gungade ut genom hamninloppet. På kajen stod DSB lok och vagnar kvarlämnade.

          Regementets fotmarscherande kompani nådde så småningom Helsingör. Men nu hade högre makter reagerat. Kompaniet möttes av order från divisionen. Denna order förbjöd vidare förflyttning. Kompanichefen beslöt följa högre överordnades order. Kornettskolan på Kronborg var larmad och hade erhållit uppgiften att spärra hamnen och förhindra överförande av trupp till Sverige.

          När kompanichefen meddelade divisionschefens order och kungjorde sitt beslut att åtlyda befallningen och stanna i Danmark, uppstod emellertid protester i leden. Det kom till ett ganska hotfullt uppträde, som resulterade i att tre premierlöjtnanter, två sergeanter och 24 man lämnade kompaniet och marscherade ner till hamnen för att söka ta sig över till Hälsingborg. Tre kornettskoleelever anslöt sig till skaran och således var det 32 man som nådde hamnen för att söka ta sig över Sundet.

          All färjetrafik var inställd, men sjömätningsfärtyget ”Freja” låg kvar vid kaj, nu med ångan uppe. Ångan uppe hade även befälhavaren, den orädde löjtnanten Kinch. Han tog hastigt ombord den lilla styrkan, gav order om loss och avsegling och efter en halvtimmes färd var man framme i Hälsingborg.
          I sista stund hade en ”lurvet og pjaltet civil person” sprungit ombord på ”Freja”. Han togs emot med hej och hallå av den glada friskaran. Trots utstyrseln blev han igenkänd som överste Bennikes son Erik, sekondlöjtnant i danska armén.

          Hans öden och äventyr under dagen ger en god bild av stämningar i Danmark denna omtumlande dag den 9 april. När budet om regeringens kapitulation kom, befann sig Erik Bennike vid ett regemente på södra Själland. Han ringde då ögonblickligen upp sin far. På regementsexpeditionen fanns bara ett skrivbiträde, som beordrats föra ”uppehållande strid”, d v s svara undvikande på alla frågor om läget på regementet. När regementsskrivaren hörde vem han talade med, svarade han dock så mycket som att ”översten tagit sig norrut”. Erik Bennike fattade vinken, begärde hos sin kompanichef att med sina 16 korpralselever få ansluta till 4. regementet. Detta förbjöd kompanichefen. Korpralseleverna lydde sin kapten, men den obändige, unge sekondlöjtnanten stod fast vid sitt beslut att följa sin fars exempel. Hans kapten beslöt att arrestera honom. När vaktmanskapet anlände, hotade Erik Bennike med sin tjänstepistol, sprang bort till sin lilla Morrisvagn, och iväg.

          Under färden norrut fann han, att i sin uniform var han lätt igenkänd, om efterlysning skulle utgå. Han stannade vid en bondgård, köpte av en kvinna i huset ett sätt avlagda klädespersedlar, och gav henne uniformsutrustningen – dock ej pistolen – och fick hennes löfte att sända den till föräldrahemmet. I Helsingör lämnade han bilen, och nu ombord i ”Freja” var han den siste i fribytarskaran, nummer 33. Med denna förstärkning hade 4. regementets avdelning i Hälsingborg vuxit till 203 man.

          Chef för K 2 var överste Åke Hök, en klok man, som i alla lägen höll huvudet kallt. Han visste fuller väl, att i Skåne fanns inte en stridsberedd skyttestyrka. Detta kompani, fullt organiserat, fullt utbildat och fullt utrustat var sannerligen ”faldt fra Himlen ned”, med Dannebrog dessutom. Den anbefallda ”organiseringen” av svenska krigsförband skulle ju påbörjas först dagen därpå. För K 2 krigsförband gällde, att de först om fyra, fem dagar skulle vara uppsatta och färdiga till strid. Skulle tyskarna redan på eftermiddagen den 9 april ha försökt stiga iland i Hälsingborg, hade det danska kompaniet förmodligen insatts till hamnförsvar. Nu var det ju fortfarande lugnt, och tyskarna såg för ögonblicket ut att förbli väster om Öresund. Ett utnyttjande av danskarna i gruppering i hamnen hade för det neutrala Sverige ställt till stora svårigheter av diplomatisk art. Till Hälsingborg kom istället i all hast det enda gripbara i Skåne, ett snabbt organiserat skyttekompani bestående av reservunderofficerselever under utbildning på I 6 i Kristianstad.

          Men vad göra med det uppenbart gudasända danska kompaniet? Lösningen på problemet visar överste Höks högst kavalleristiska förmåga att tänka snabbt och klart och fatta raska beslut. Han rekvirerade ett antal bussar och sände hela styrkan, med sin överste 203 man, till Ljungbyhed, den ur alla aspekter viktiga flygplatsen några mil öster om Hälsingborg.

          I otvetydig orderform gavs överste Bennike uppgiften att avvärja tyska försök att taga flygfältet. Såväl framryckning från Hälsingborg som luftlandsättning var den 9 april tänkbara. Flygfältets betydelse för en luftbro mellan en flygplats på Själland och Skåne var uppenbar. Ett tagande av fältet skulle ha inneburit snabb styrketillväxt för operationer norrut och nordvästut från Skåne. Till detta kom, att K 2:s mobilisering av tre bataljoner, den enda rörliga trupp för strid i södra Sverige som fanns att tillgå, skulle äga rum runt Ljungbyhed med början 10 april.

          Om nu ingenting hände? Om det väntade anfallet mot Sverige uteblev? Då kunde det undandragna läget på Ljungbyhed, fjärran från kikarspaning från Kronborg och Helsingör, innebära att svensk militär myndighet trankilt kunde försäkra omvärlden, tysk eller dansk, att den danska truppen enligt regelboken internerats i det tomma husarlägret på Ljungbyhed. Man får inte vara dum, om man skall vara neutral!

          Efter utspisning på K 2 ställdes truppen upp på kaserngården. Överste Bennike orienterade om läge och uppgift och klargjorde, att det i nordisk anda gällde strid för Sveriges frihet och Danmarks ära. Rungande hurrarop blev svaret. Kampandan var på höjdpunkt.

          Efter en halvtimmes busstransport var styrkan på plats och i samverkan med flygplatschefen rekognoscerade överste Bennike och hans officerare för gruppering och eldplan, och truppen sattes snabbt in för grävning av stridsvärn runt fältet. Efter några timmars arbete var allt klart för försvar. En icke obetydlig eldkraft stod färdig att utlösas vid ett anfall mot flygfältet. Förutom soldaternas gevär, repetervapen liknande vår m/96, fanns i yttäckande gruppering 16 kulsprutegevär och tre tunga kulsprutor.

          Under eftermiddagen var i stort sett förbandet färdiggrupperat till försvar av flygfältet och ”färdiga till strid” gällde – ”klar til kamp”. Högsta beredskap gällde i huvudsak också under följande dagar. Den 10 april var mobiliseringen, av krigsförband ur de skånska regementena, bland annat K 2:s bataljoner runt Ljungbyhed, i fullt sving. Danskarna, vaksamma med full utrustning i stridsvärnen, kunde iakttaga ”organiseringen”, som var det finkänsliga lägets namn på vad som skedde, men officiellt inte fick heta mobilisering. Överste Bennike var lätt imponerad, allt ägde rum ”i ro og orden”.

          Den 11 april flög illavarslande rykten över Sverige, och ymnigast i Skåne, om ett tyskt kuppanfall. Överste Bennike och hans män stod stabilt i sina gropar i stort sett hela dagen, samtidigt som svenska enheter började fylla på längs den som mest hotade ansedda kusten mot Öresund. Det första förband som stridsgrupperades i Hälsingborgs hamn var en pansarbilskvadron. Tre pansarbilar. Inte mycket, men en sorts militär närvaro, i alla fall.

          Molnen drog förbi Sverige den gången. Våren kom, och alla, soldater såväl som civila i vårt land, andades ut. Trycket lättade. När det nu inte längre var risk för krig, var tiden inne för ett ”omhändertagande” av den danska truppen enligt folkrättsliga bestämmelser. Truppens vapen förvarades i ett låst förråd och en svensk och en dansk officer hade nyckel. För övrigt kunde dörren i ett nödläge sparkas in av ett par stadiga soldatstövlar. Men så var den delen av reglementet uppfyllt. De danska officerarna fick emellertid behålla sina pistoler.

          Men allt efter att april skred fram utan att några orosmoln skockade sig över vårhimlen, började högre myndigheter fundera över läget. De danska soldaterna ansågs inte längre vara försvarsdepartementets och de militära myndigheternas sak. Soldaterna klassificerades som ”politiska flyktingar” och deras problem blev nu socialdepartementets. Därmed fick de ett slags flyktingpass och arbetstillstånd. Deras första samfällda arbetsinsats blev skogsarbete på Söderåsen, och här svängde soldater och befäl av alla grader yxorna i stärkande friluftsverksamhet. Lönen för arbetet delades i jämlik broderlighet.

          Det var ju full vår, och i Skåne rådde den ljuva betgallringsperioden. Många bönder och lantarbetare stod vid kusterna i fält- och landstormsförbanden. Således blev de danska soldaterna ett välkommet tillskott till arbetskraften i folkhushållet. Stor gästfrihet visades dessutom överallt i Skåne. Överste Bennike erbjöds gästa Marsvinsholms slott, och där bodde han till sin senare hemresa.

          Medan allt detta av mera fredlig art pågick i landskapet, fungerade det diplomatiska spelet i högre rymder. Mellan svenska och danska myndigheter klarades problemen tämligen friktionsfritt ut. Den danska truppen skulle återsändas. Redan den 26 april tog huvuddelen av truppen efter en sista avskedsparad färjan till Helsingör för att efter fullgjord tjänst demobiliseras.

          En liten del kvarblev under Bennikes befäl. Planer förefaller ha funnits av mer eller mindre äventyrligt slag. Skulle man söka taga sig upp till Narvikområdet, där ännu strider pågick? Den norska legationen i Stockholm verkade emellertid rätt modfälld. Efter förfrågningar svarade man halvhjärtat, att fyra subalterner skulle man behöva för de ännu kämpande kompanierna. Fyra premierlöjtnanter begav sig åstad för att över Finland söka taga sig in i Nord-Norge. Men i Torneå, fick de fyra veta, att norrmännen kapitulerat.

          Under den stillsamma period, som inträffade för Sveriges del i slutet av april och början av maj hände en del intressanta ting för danskarna på Ljungbyhed. Den svenska militära myndigheten hade, som ovan antytts, varit i stånd att utveckla en praktisk flexibilitet i handhavandet av den danska truppen. Med vissa civila myndigheter visade det sig vara litet annorlunda.

          En dag i mitten av april uppenbarade sig i lägret en juridisk funktionär med ett knippe stämningar mot de danske. Efter visst grubbel på någon juridisk nivå i administrationen, hade någon djupt tänkande ämbetsman kommit underfund med att de danska soldaterna i flera hänseenden grovt förbrutit sig mot svensk lag. En grav anklagelse riktades mot danskarna för olaga införsel av vapen. Svenska staten avsåg ställa 203 danskar inför rätta för detta brott. Man såg alltså fram emot 203 rättegångar under våren. Överste Bennike protesterade, och lyckades efter tålmodig pedagogisk verksamhet förklara hur det fungerade i det militära samhället. Chefen var enbart ansvarig. Som ansvarig borde överste Bennike ensam stå för överträdelsen av förbudet om införsel av vapen. Så småningom bar upplysningsverksamheten frukt. Överste Bennike skulle ensam stå inför Pontius Pilatus, men de övriga 202 måste ge sin chef skriftlig fullmakt att företräda dem. Det blev aldrig rättegång. Någonstans längre upp i den juridiska hierarkien greps man av ett anfall av besinning och sunt förnuft, de underskrivna 202 fullmakterna behövdes inte längre och hela affären föll tyst och stilla under bordet. Men på mässarna runt Ljungbyhed gavs tillfällen till glada kommentarer.

          Annat i den vägen hände också dessa dagar. Kulmen av byråkratisk beskäftighet nåddes vid överste Bennikes hemresa med ”eftertruppen” i maj månad. Översten hade en pistol, som var hans egen högst privata egendom. För att undgå allt eventuellt trassel med tull och polis i Hälsingborg vid återresan råddes Bennike att söka utförseltillstånd för sitt skjutvapen. Han riktade sin anhållan till socialdepartementet, som handlade allt om de danske. Denna myndighet fann dock efter visst funderande att den rätta adressen borde vara landsfogdemyndigheten i Malmö. Här låg ärendet en tid. Denna instans fann emellertid, att det ju rörde sig om varuutförsel, varför ärendet från Malmö vandrade upp till handelsdepartementet i Stockholm. Här var man klar över att landsfogdemyndighetens bedömning var riktig. Man ansåg dock att ärendet hade sådan dignitet, att departementet icke kunde fatta beslut. Ärendet hänsköts till den svenska regeringen. Slutet blev att den svenska regeringen i konselj under ledning av Hans Majestät Konung Gustav V bland många ärenden en dag i maj 1940 också hade att fatta beslut om tillstånd för överste Helge Bennike att fritt få utföra ur landet sin ägandes pistol. Konungen och hans regering meddelade så småningom i nåder sådant tillstånd.

          Slutet på det danska försöket att ställa sig till svenska krigsmaktens förfogande blev allas hemresa i maj månad. Till överste Bennike kom, med hans hustru som kurir, från chefen för generalstaben, general Görtz, brev, som garanterade alla officerare och övrigt befäl återanställning i armén. Så skedde också, och Helge Bennike återfick sitt chefskap över 4. regementet i Roskilde.

          Historiens gudinna regerar sin speciella domän med stundom rätt nyckfulla infall. Den 9 april 1940 var i Skåne en dansk trupp den första att kunna stridsgrupperas. Skåne är gammalt danskt land. Den dag som kunnat bli ödesdiger för hela Sverige stod danska män färdiga till strid på Lyngbyhede.

  • Dom som attackerar Julias artikel är förmodligen utsända av Expo. Ett medvetet försök att smutsa ner hennes rykte som sanningssägare. Därför att det är förnärvarande det enda sättet dom kan komma åt henne. Helst skulle dom nog hellre utsätta henne för samma behandling som Geert Wilders, Elizabeth Sabbaditsch-Wolff och Lars Hedegaard men för tillfället har dom inte dom möjligheterna så därför får det duga med det näst bästa d v s karaktärsmord istället.

    • patrik blom

      Robin Shadowes, Jag tycker du ska leta upp mina kommentarer till Julias tidigare inlägg, så inser du hur fel du har beträffande mig. Mitt syfte nu är att få Julia att inse att hennes grovt felaktiga beskrivning och mycket ointelligenta tolkning av Sveriges agerande under andra världskriget är en jätteplump i protokollet som hon gör klokt i att arbeta om helt eller stryka. Då kan Julias viktiga budskap i övrigt nå fram bättre.

      • M Capensis

        Instämmer.

  • Delicious

    Julia, denna krönika är bra! Sverige, Sverige fosterland = ett genomruttet land! Konflikträdsla och flathet gör mig mörkrädd. Enligt statistiken ser det ut som att Island blir bra att flytta till. Sverige ger efter för islam, jag finner inga ord för det. Till sist, hur är det möjligt att ca. 1.000 muslimer i en stad med ca. 48.000 invånare, får sin vilja igenom att bygga en moské? Rädsla, naivitet, religionsfrihet med mera = ” Vi är toleranta mot er därför att vi tror att ni blir snälla mot oss om ni får som ni vill”. Kanske tror de på tomten också.

    • Instämmer helt med dig. Detta är högintressanta fakta som kan ge en fingervisning om varför det är som det är i Sverige idag, och varför vissa saker verkställs och vilken grund somliga skeenden (politiska bl a) har. Som en röd tråd finns ryggradslösheten, eftergivenheten, något som präglar hela det svenska samhället, se skolan, polisen med flera samhällsfunktioner som mer och mer blivit kolosser på lerfötter än enheter som kan peka med hela handen och visa vägen.

  • Bjovulf

    Malaysias unge advares mod valentinsdag …

    Ja, uha-da-da! – sådan noget kuffar-grisefy-puha kan vi da sandelig ikke have 😀

    http://jp.dk/udland/article2338813.ece

    Offentliggjort 13.02.11 kl. 20:38

    Valentinsdag er ikke god for muslimer, advarer myndighederne i Malaysia. Det er en umoralsk fælde.

    Pas på. Lad være med at fejre noget som helst på valentinsdag.

    Derfor har vicepremierminister Muhyiddin Yassin været ude med et par ministerielle ord til de unge
    for at fortælle, at markering af den romantiske dag “ikke er passende” for muslimer [!!!], skriver
    BBC på sin netavis.

    [ Tja, man kan jo godt undre sig lidt over, hvordan der egentlig nogensinde er kommet så mange
    muslimer i Verden?!? Knopskydning måske? 😀 ]

  • Thomas Nydahls kritik av Julia Caesar: “Jag är tacksam att flera kommentatorer genomskådar Julia C. och hennes demagogi. Den här krönikan är ett mästerstycke i den genren, förljugen, avsiktligt missvisande och full av konkreta felaktigheter som leder henne in i den absurda. Låt mig bara ta ett exempel.

    Orden “En svensk tiger” tycks hon tro betydde att man inte skulle – eller ska – ta ställning. Det är en ren lögn (och jag undrar om hon faktiskt inte avsiktligt feltolkar orden). Parollen var avsedd att varna för spioner i Sverige.”

    Detta är synnerligen mästrande men saknar reella argument. Kritiken är sprungen ur propagandismens fatabur.

    Uttrycket ‘en svensk tiger’ är det enda och första egentliga argumentet i författarens sågande av journalisten. Något pinsamt är det ju att konstatera att författaren gör sak av uttrycket och ignorerar att Julia Caesar använder uttrycket i en vidare mening.

    Författaren har jag med glädje mött i några texter med kritik av massinvandringen, men nu har tydligen den politiska korrektheten med dess sociala politiska vinster tagit över. Författarens mästrande ton kan inte upplevas relevant trots det litterära bödelssvärdet.

  • Als

    Julia skrev:
    ”Till Norge gick tyska transporter med krigsmateriel om 1 000 – 1 500 järnvägsvagnar per vecka och till Finland 5 000 vagnar från juli 1941. Genom svenska farvatten hade det gått 26 tyska transporter med mer än 70 fartyg sedan anfallet mot Sovjet 1941. Dessutom 60 ”kurirflygplan” per vecka mellan Tyskland, Norge och Finland. Med sina eftergifter till nazisterna bidrog den svenska regeringen aktivt till att underhålla deras ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i den heliga neutralitetens namn.

    Patrik Blom’s forklaring / svar:
    ”Sverige var för sin överlevnad beroende av att kunna importera kol, koks och konstgödsel, och en del andra saker.”

    For at undgå livsvarigt indrejseforbud til Sverige skal helt undlade at kommentere hr. Blom ’s forklaring (undskyldning).

    • Jonny

      Synd, att inte kommentera, utan bara snacka skit, tillför ju inte så mycket.

      “De 12 000 man starka danska arméstyrkorna på Als, under befäl av Steinmann blev överrumplade och fick inget understöd från den danska flottan. Den tvingades därför överge hela fästningsartilleriet på Als och bege sig till Fyn, förutom att den drabbades av förluster på 3 200 man. Detta bröt slutligen danskarnas stridsvilja.”

      • Peter Buch

        Det forekommer mig væsentligt at nævne følgende fra samme tekst du benytter, at:
        Totalt tjänstgjorde 434 svenska frivilliga i Danmark. 134 av dessa ingick i Strövkåren, ett särskilt förband bestående av två kompanier av huvudsakligen svenska frivilliga som organiserades i mars 1864, och som kompletterades med norska frivilliga och danska soldater. Från 15 januari till 7 maj 1864 beviljade den svenska regeringen 50 svenska officerare och 18 lägre befäl tjänstledigt för tjänstgöring i Danmark.

        • Jonny

          Jovisst, också i samband med 1864 års krig framstod ju den svenska statens agerande för många som fegt och beräknande. Men resultatet av att slåss mot Preussen och dess allierade med en omodern, illa utrustad och otränad här hade nog inte varit alltför lyckat.

          “Under intryck av skandinavismen hade en del svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i schleswig-holsteinska kriget. Dessa stämningar levde kvar på 1860-talet, och hade en varm anhängare i kung Karl XV, som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet 22 juli 1863 hade lovat sin danske motsvarighet kung Fredrik VII svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade rentav 20 000 man till Dannevirke. Detta ingick dock inte i den svenske kungens befogenheter vid denna tid, och den svenske statsministern Louis De Geer vägrade, stödd av sin regering, att ställa sig bakom sådana riskabla löften. Löftet upphävs vid Ulriksdalskonferensen 8 september 1863. Även politikerna i De Geers regering var skandinavister och stödde Danmarks sak, men den svenska armén var i allför dåligt skick, och Preussen allt för mäktigt för att man skulle våga sig på denna typ av garantier. Preussen räknade dock med att det fanns en risk att Sverige skulle gå med i kriget, och även om Preussen och deras tyska allierade hade en stor överlägsenhet i arméstridskrafter, skulle den danska och svenska flottan sammantaget ha varit överlägsna den preussiska flottan till havs. Därför valde den tyska sidan att manövrera på ett sådant sätt att Sverige inte skulle dras in på dansk sida.”

        • Peter Buch

          Det var nu mere det for mig at se imponerende i så mange tog hertil, jeg søgte fremhævet, dette mere end styrkernes og ledelsers holdning og tilstand.

  • Henrik

    http://www.iraniumthemovie.com.
    Streamas gratis. Angelägen.

  • LN

    ‘Delicious’ skrev:
    “hur är det möjligt att ca. 1.000 muslimer i en stad med ca. 48.000 invånare, får sin vilja igenom att bygga en moské? Rädsla, naivitet, religionsfrihet med mera = ” Vi är toleranta mot er därför att vi tror att ni blir snälla mot oss om ni får som ni vill”. Kanske tror de på tomten också.”

    Den svenska flatheten – och dumheten saknar gränser. Om islam behöver man inte tycka eller tro, om islam vet man. Allting finns på pränt, färdigt att ta del av, om man gitte. Utgående från tillgänglig dokumentation borde islam i varje västerländskt land, om landets ledarskikt/maktelit varit vid sina sinnens fulla bruk, inte bara vara förbjudet utan ha inreseförbud. Men vad skall man nu ta’ sig till, när Nyctereutes procyonoides och Echinococcus multilocularis och Homo Islamicus snart synes vara inhemska?

    Allah är sedan 1400 år det arabiska ordet för gud, det vill säga benämningen på den ursprungliga beduinska månguden, och enligt denna gud är varje bit erövrad, köpt eller på annat sätt åtkommen mark en Waqf (‘Waqf-alal-aulad’ med innebörd av ‘frihetsberövande’), som kommer att tillhöra Allah, dvs muslimerna, för evigt. Således skall man inte primärt se uppförandet av moskéer som byggandet av bönehus, utan som ett utbredande av läran, ett erövrande av landamärer, som enligt dokrtrinen aldrig kan återgå i otroget ägande. Därför minareter för att utmärka att här – och hit, är det Allah:s land, här härskar vi. Jmf byggandet av fort i dåvarande ‘vilda västern’! Muslimerna gör hittills enligt denna doktrin anspråk på halva Ryssland, Balkan och resten av Europa fram till Wiens portar, Frankrike upp till Poitiers och hela den Iberiska halvön. När bin Ladin “tog ner” tvillingtornen i New York, krävde han Andalusien åter. I Hamas stadga står det att hela Palestina är en Waqf.

  • Bjovulf

    Statsadvokat anker racismedom

    http://www.bt.dk/krimi/statsadvokat-anker-racismedom

    – Mandag den 14. februar 2011, 14:45 | Opdateret: 14:50

    Formanden for Trykkefrihedsselskabet, Lars Hedegaard, får sin frifindelse for racisme prøvet i landsretten.

    Statsadvokaten har anket frifindelsen af Trykkefrihedsselskabets formand, Lars Hedegaard, der er tiltalt for racistiske udtalelser om muslimers voldtægt af børn.

    [ De mangler åbenbart VIGTIGE ting at tage sig til hos statsadvokaten … ]

  • Märkligt så många, vet så mycket enl. sina kommentarer…

    Tidigare har det aldrig framgått att den yngre generationen intresserat sig för WW2 !! Nu kan jag försäkra er att vad som Julia i sina utdrag från boken publicerar,stämmer till 100 %..Dessutom skulle jag kunna offentliggöra ytterligare material över det nära samarbetet som skedde med 3:e riket.

    Inte minst industrin gjorde stora vinster,genom sina affärer i Tyskland.SKF t.ex hade ett eget werk i Aschaffenburg (bombades ut av de allierade l944),som tillverkade kullager åt rustningsindustrin.När de inhemska tyska industriens ingeniörer misslyckades att framställa ett väl fungerande styrsystem till V2-raketerna,kom Elektrolux till undsättning.Utan denna hjälp hade aldrig detta vapen kommit i bruk..

    Bofors kanoner var enkom de som fungerade under Tysklands vinterkrig i Ryssland…eftersom de egna kanonerna inte längre fungerade,när temperaturen sjönk under -20 ..Slutligen såldes luftvärnskanoner till alla Luftskyddsbunkerna i tyska städerna..Dessa vapen lovprisas än idag av dem som sattes att bruka dem…M.a.o det finns enormt mycket material att tillgå,hur Sverige “skickligt” undvek inblandning…Men som bekant luktar en hundskit,först när man rör i den…

    • patrik blom

      Det känns ju väldigt betryggande att du kan försäkra oss om att vad som Julia i sina utdrag från boken publicerar, stämmer till 100%. Lägger man därtill att du skulle kunna offentliggöra ytterligare material om samarbetet med 3:e riket, är det naturligtvis bara att avsluta diskussionen.

      • Rudolf

        Det är nog klokast att avrunda det hela ja.Har man mage att framföra minsta kritik mot ett Helgon så är man ju antingen nazist eller från Expo tydligen!

    • M Capensis

      Skulle gärna se en källa på Electrolux och V2. Eftersom Electrolux under hela sin existens haft hushållsprodukter som sin nisch. Dammsugare, köksmaskiner, golvbonare, och kylskåp. Och eftersom tekniken och fysiken bakom i dessa är helt väsensskild mot den styr och reglerteknik som behövs för att styra en raket, skulle det vara väldigt intressant att se hur de löste det. Och var? Vilken del av företaget ledde utvecklingen? Vilka var de inblandade ingenjörerna?

      • nobody

        Ganska enkelt förklarat. Har nämligen tidigare hört av en stridsflygare att draken var som att flyga ett strykjärn.

        • Bjovulf

          Varmt i r…. ? 😀

      • Bjovulf

        Af meget “mystiske” årsager slog Electrolux støvsugere / dammsugare aldrig igennem i USA 😀

        http://blog.prosperity.ie/2009/12/26/pepsi-brings-your-ancestors-back- from-the-grave/ ( nr. 12 )

        Og reklamekampagnen havde ellers været sådan en stor success i England –
        Ak ja, man skal virkelig passe på / se upp med fremmede sprog / språk 😉

        • patrik blom

          Glimrende!

        • M Capensis

          😀

          Som tack för ett gott skratt bidrar jag med en till:

          En schweizisk brödfirma försökte lansera sig på svenska marknaden på 70-talet med följande kärnfulla slogan: “Vi bakar bröd utav helvete”

  • M Capensis

    Tesen om Sveriges feghet, och den skam vi förväntas känna över detta, är en av de största övergreppen på svensk självkänsla som gjorts. Den kläcktes på 70-talet ur en ohelig allians av vänsterextrema leninister och stalinister, och liberaler med baksmälla.

    Från vänstern var förtrytelsen antagligen äkta. Man såg inga faror med tanken på att Sverige, med stolta röda fanor och arbetare i första ledet, skulle ha tågat sjungande skuldra vid skuldra med bröderna i Röda Arme’ n. Och ansåg att socialdemokratin krökt rygg och förrått arbetarstaten, broderlandet i öst. Kapitalismens lakejer.

    Och det var i den liberala medelklassen som det största stödet för nazismen hade funnits. Att prata om Sveriges kollektiva skuld, och regeringens feghet, var ett bekvämt sätt att sprida dyngan jämn. För i en gödselstack av gemensam skuld kan man inte längre urskilja stanken från de fåtaligas ruttnande moral. Och om kommunisterna ägde ord att formulera smädelsen, så ägde liberalerna medlen för att sprida den. Tidningar, bokförlag, journalister.

    Och vad har denna skuldbeläggning gjort med oss? Om vi ska skämmas för att vår regering, med trixande, skicklighet, slughet, eftergifter och mycket tur, lyckades hålla oss utanför det största och grymmaste krig Europa har skådat? Om vi ska skämmas, när alternativet till det vi skäms för hade varit invasion, stupade svenska soldater, bombade städer och ockupation? Och dessutom av endera en av nittonhundratalets två värsta tyranner, Hitler eller Stalin. Pest eller kolera.

    När vi lär oss att förakta och förringa detta, då lär vi oss också att nationell självbevarelsedrift är en skam. Att nationellt egenintresse är en skam. Och att altruism ska bedrivas till vilket pris som helst. Medmänsklighet måste få kosta. Det är frukterna av denna draksådd som vi skördar i dag.

    Julia, jag är förvånad och ledsen. Det var du som sa, att svenska folket hade långtidsmarinerats i självförakt. Och sedan kommer du och häller i den största hinken ättika och vinäger i badet själv.

    (Sen kan jag inte låta bli att vara lite petig med detaljer: Att Tyskland skulle saknat resurser att angripa Sverige 1940 faller på sin egen orimlighet, om inte annat för att man invaderade Sovjetunionen året efter. Och enbart i slaget om Stalingrad förlorade 1 miljon man. Och även om så hade varit fallet, så fanns fortfarande Sovjetunionen med i ekvationen. Att vara allierad med Sovjet kunde varit minst lika farligt som att vara dess fiende. Och Sverige ingick i de första utkasten till Operation Weserubung. Men togs bort delvis på inrådan av Hermann Göring.)

    • patrik blom

      Mycket bra skrivet! Här bara en kompletterande detalj beträffande bakgrunden: Jag har själv hört en (då) framstående folkpartist, jag tror det var riksdagsman Hamilton, säga (i princip) att det är viktigt att svärta ner det svenska agerandet under krigsåren därför att Folkpartiet vill att Sverige ska gå med i NATO och det största hindret för detta är att svenska folket tror att neutralitet i sig är något gott och moraliskt högtstående.

  • Christer

    Intressanta reaktioner. Åtminstone de genuina. Vissa verkar bara ogilla Julia Caesar sedan tidigare och tar nu chansen att smutskasta henne.

    Detta är ett känsligt ämne. Många har investerat kapital hos “småstatsrealisterna” och vänt sig mot “moralisterna”. Även jag har störts av moralisterna och ofta upplevt dem som ytliga och orealistiska. Jag tror även att moralisterna har spelat på skuldkänslor för att kunna genomdriva det vansinniga mångkulturella projektet.

    Men jag är också medveten om att min dragning till småstatsrealismen kan röra sig om önsketänkande. Att jag (som svensk) helst skulle vilja att Sverige under krigsåren hade agerat klanderfritt och efter bästa förmåga. Då skulle vi ju slippa känna “skuld”.

    Från recensionen av Klas Åmarks bok i SvD:
    http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/svek-och-skam-praglar-var-b ild-av-hitlertiden_5923017.svd

    “Boken bygger i huvudsak på tidigare forskning men Åmark går vidare och öppnar nya perspektiv. Det är dags, säger han, att sätta punkt för debatten mellan “småstatsrealism” och “moralism” som pågått ända sedan krigsslutet. Idag övertygar inget av dessa två perspektiv.”

    Har Julia Caesar sällat sig till moralisterna? Det intrycket får inte jag. Jag tror att Julia främst skrev denna krönika för att göra just kopplingen till nutid, snarare än som ett moralistiskt inlägg i debatten mellan de båda falangerna.

    Förmodligen är Klas Åmarks bok en nagel i ögat både för småstatsrealisterna och moralisterna. Åtminstone när det gäller de mest hårdnackade. Och det är kanske precis den nageln som behövs för att kunna gå vidare. Från recensionen i SvD:

    “Småstatsrealismens företrädare hävdar att samlingsregeringens eftergifter var nödvändiga för att bevara freden. Idag kan man dock se att det i första hand var ekonomiska intressen som styrde den svenska förhandlingspolitiken. De ansvariga ville till varje pris säkra importen av varor så att ingen brist skulle uppstå som under första världskriget, och det var handeln och inte rädslan för krig som avgjorde omfattningen av vårt samarbete med Nazityskland.

    Idag vet vi också att opportunism spelade en central roll för vår anpassningspolitik. Det fanns i vida kretsar ett ideologiskt intresse för nazismen, och så länge Tyskland var segerrikt ville man samarbeta med naziregimen för att garantera Sverige en privilegierad position i det ”Neuropa” nazisterna ville skapa efter Tysklands seger.

    Därför kan vi avsluta diskussionen om Sverige var neutralt eller inte, för den frågan är utredd, säger Åmark. De långtgående eftergifter vi gjorde gentemot Nazityskland vederlägger tesen om vår neutralitet. Vi vet idag att det var våra egna intressen som styrde vårt agerande, vi handlade nationalegoistiskt och utgick ifrån att vi hade rätt att göra det. Något ansvar för judarna på kontinenten kände vi inte, och så länge det var möjligt för dem att fly stängde vi våra gränser av rädsla för att få en ”judefråga” i Sverige.

    Men även det moraliska perspektivet, som har dominerat inom forskningen under de senaste femton åren, är problematiskt, framhåller Åmark. Det är anakronistiskt, därför att det bedömer dåtidens handlande utifrån dagens kunskaper och värderingar. Vi vet idag att Tyskland inte hade planer på att anfalla Sverige, men det kunde de dåtida aktörerna inte utgå ifrån. Vi måste sätta oss in i deras läge och inse hur svårt det var att fatta beslut i en tid när allting ställdes på sin spets, händelserna följde slag i slag och ingen riktigt hann fatta vad som skedde. Hur ska ett litet demokratiskt land handskas med situationen när en mäktig granne omvandlas till en brutal diktatur? Vad innebar det för svenskarna att bo granne med ondskan? Vilka problem ställdes de inför och vilka förutsättningar hade de att klara av dessa problem?

    Det är dessa frågor vi måste analysera om vi vill förstå vad som skedde i Sverige under nazitiden, säger Åmark. Det är lätt att döma i efterhand, men moraliserandet blir ytligt om det inte följs upp med analyser av vilka konsekvenser ett annat agerande kunde ha fått. Och vi måste också ställa frågan vilka följder vår hållning fick för utvecklingen i Tredje riket och för Nazitysklands möjligheter att genomföra sin politik.”

    Möjligen kan man kritisera Caesars krönika för att hon inte har följt upp Åmarks slutsatser med analyser av vilka konsekvenser ett annat agerande kunde ha fått. Men texten är ju redan lång som den är.

    Jag tycker jämförelsen mellan vårt förhållande till “ondskan” då respektive nu är bra och tankeväckande. Den kan kasta ljus över både den tiden och vår tid.

    • patrik blom

      Det besvärar mig naturligtvis i hög grad att jag (ännu) inte har läst Åmarks bok. Jag har beställt den från en bokklubb som skickar ut böcker en gång i månaden, och vill därför inte gå ut och köpa den i bokhandeln. Men att Åmark – som väl har varit ganska lyhörd för de politiskt korrekta synsätten – i samband med sin pensionering (antar jag) förkastar även den moralistiska historieskrivningen och presenterar nya infallsvinklar är definitivt intresseväckande. Om jag hade kunnat drömma om att en skribent som Julia Caesar skulle åberopa boken som stöd för uppfattningen att svenska politiker m fl alltid varit ondskans ohederliga rövslickare hade jag förberett mig genom att köpa och läsa boken direkt.

      Önsketänkande är oerhört utbrett i det svenska samhället, liksom även rena lögner, men en seriös person med vetenskaplig utbildning (i mitt fall dock inte i ämnet historia) har lyckligtvis ett inbyggt program för stenhård kritisk granskning av de egna resonemangen, från faktagrund till slutsatser, inklusive risken för önsketänkande. Dessutom är det idag så många som har ett intresse för just andra världskriget att man ganska lätt får kunniga samtalspartners och potentiella opponenter och kritiker, både IRL och på olika nätfora. Eftersom jag faktiskt frikänner Per Albin Hanssons regeringen från allt utom mänskligt förståeliga felbedömningar och misstag – beslut fattade medan ett världskrig pågår utanför stugknuten och med utsagda och outsagda hot från olika håll, och en därav följande nästan omänsklig press på beslutsfattarna, kan aldrig bli felfria – så bemödar jag mig om att vara min egen ständige opponent och så ofta som möjligt utsätta mig för andras potentiellt kritiska synpunkter.

      Du skriver att du inte får intrycket att Julia har sällat sig till moralisterna. Mitt intryck är det motsatta, så jag undrar vilken din motivering är? Det är väl genom att hennes perspektiv på Sveriges agerande under andra världskriget är så moraliserande, och fördömande, som hon för sin del placerar det i samma kategori som dagens politikers och mediers skenheliga och hycklande hantering av massinvandring och multikultur.

      Apropå “ett annat agerande” läste jag för ca ett år sedan en bok som prövar olika kontrafaktiska hypoteser rörande andra världskriget, “Om Tyskland hade segrat” el dyl, i vars nya upplaga Dick Harrisson har skrivit ett kapitel om Sverige. Av dess innehåll minns jag dock huvudsakligen att Harrisson liksom jag vill förstå krigsåren som en period av forcerad upprustning, vilket jag f ö kallar praktisk antinazism (och antikommunism). Mindre säker är jag på om Harrisson liksom jag betonar Per Albin Hanssons personliga roll i sammanhanget. Per Albin var ju försvarsminister 1925 och därmed huvudansvarig för 1925 års försvarsbeslut, som man 1939 måste uppfatta som en katastrofal nedrustning. Att just samme Per Albin så beslutsamt tog ansvaret för en gigantisk upprustning, och en utrikespolitik som gav nödvändigt andrum under dess första år – vilket Julia m fl bara spyr galla på – visar hur stor han var som politiker. Men vad jag däremot minns, är att Harrisson kommer fram till att inga alternativ till den förda politiken fanns, alla hypotetiska eller kontrafaktiska antaganden eller förhoppningar var antingen omöjliga eller skulle ge sämre resultat än det som gjordes. Även det är ett gott betyg på samlingsregeringen.

      • Arvid Falk

        I pressmeddelandet framför Klas Åmark, att småstaten Sveriges “egoistiska intressepolitik inte [höll] måttet”.

        http://www.su.se/om-universitetet/press-media-nyheter/pressmeddelanden  /att-bo-granne-med-ondskan-bok-om-sveriges-forhallande-till-nazityskl and-och-forintelsen-1.11067

        Det framstår som ett rätt förvånande omdöme från en historiker av facket. Anser Klas Åmark att Finlands deltagande i kriget på tyskarnas sida var något annat än “egoistisk intressepolitik”?

        Heidi Avellan (Sydsvenskans politiska redaktör) skrev i en ledare, att Finlands deltagande i kriget på Tysklands sida var en realistisk politik – som man inte bör lägga något moraliskt perspektiv på – till skillnad från Sveriges agerande, som var moraliskt förkastligt. Kanske Julia (och Klas Åmark?) använder sig av samma dubbla måttstockar?

        • patrik blom

          Ja, det låter märkligt. Låt oss hoppas att “höll inte måttet” är en överdrift och förenkling åstadkommen av den som redigerat pressmeddelandet. “Du MÅSTE ha med något riktigt elakt i pressmeddelandet, annars blir boken inte tagen på allvar / inte såld!”

          (Har du provat att beställa bord på Röda Rummet vid Norra Bantorget (i Sthlm)?)

      • Christer

        Min motivering är dels att hon skriver detta:

        “Men det är alltid lättare att döma i efterhand, utifrån de kunskaper och värderingar vi har i dag.”

        Det skulle en tvättäkta moralist inte skriva.

        Dels att hennes slutsatser skiljer sig så monumentalt från den typiska moralisten som jag uppfattar som en person som gärna vill att Sverige ska “sona” sina handlingar genom att hata sig själv och bli hela världens socialbyrå.

        Själv uppfattar jag det inte som svart eller vitt. I stort sällar jag mig till småstatsrealisterna med alla de bra argument för den hållningen som har framförts. Men jag är också öppen för att ta in nya fakta. Även de som inte är så smickrande för Sverige.

        För oavsett hur knepig situationen är så finns det gränser. Ta Freivalds nedstängning av SDs sida till exempel. Ett mycket “småstatsrealistiskt” agerande kan man säga. Hon tyckte att det låg i Sveriges intresse att inte reta upp 1,3 miljarder muslimer. Rätt eller fel?

        • patrik blom

          Jag tycker nog att Julia ägnar sig ganska mycket åt att döma krigsårens aktörer utifrån kunskaper och värderingar som samtiden inte hade utan som föreligger idag. Att hon gör den reservation du nämner övertygar därför inte mig. Din andra motivering är däremot naturligtvis riktig.

      • M Capensis

        Jag, å min sida, har inte för avsikt att köpa en bok, där analysen är baserad på antagandet att Tyskland inte utgjorde ett militärt hot mot, och inte hade kapacitet att invadera, Sverige. Vill jag läsa science fiction eller fantasy, finns det bättre författare.

        Att författaren dessutom försöker förebygga berättigad kritik genom att mynta begreppet “småstatsrealism” för att beskriva dem som till äventyrs kommer att påpeka att hans premisser är fel, gör mig inte mer angelägen.

        Han påpekar ju själv, att resonemanget leder till en anakronism. Man kan ta detta ett steg längre, och leka med tanken att Tysklands ställningstagande att inte anfalla Sverige INTE togs i ett vacuum, eller som ett utslag av en djup religiös övertygelse. Utan istället var ett beslut som baserades på det svenska agerandet. Och att man, om Sverige agerat annorlunda (t. ex genom att förklara Tyskland krig), möjligen kunde ha kommit att ompröva detta beslut?

        • patrik blom

          Tack för flera mycket bra inlägg.

          För min del betvivlar jag starkt att Åmark skriver att Tyskland inte utgjorde ett militärt hot mot Sverige och ännu mer att Tyskland saknade resurser för att militärt angripa och erövra Sverige. Snarare tror jag att Julia är mer okunnig om andra världskrigets realiteter än vi kanske tror, och att hon i sin okunnighet övertolkar vad Ämark skriver, ibland ganska våldsamt.

          Din observation att Tysklands agerande gentemot Sverige inte skedde i ett vacuum utan till stor del bestämdes av hur Sverige agerade är utomordentligt viktig men har nog tyvärr gått Julia förbi. Det är ju lite löjligt att säga att Tyskland aldrig hade planer på att anfalla Sverige, med tanke på att Sverige agerade, insiktsfullt och flexibelt, för att minimera risken för ett sådant angrepp. Därför gjorde regeringen de – militärt faktiskt betydelselösa – eftergifterna när man bedömde att det var nödvändigt, därför mobiliserade man i tysthet inför varje förväntat kritiskt tillfälle, osv osv. När Sverige t ex hade beslutat att säga upp permittent- och transiteringsavtalet (eller -åtagandet, det var egentligen inget avtal) mobiliserade man nästan allt vad man hade, uppåt 400.000 man, som vid det laget var tämligen väl utbildade, väl övade och väl beväpnade, och såg till att tyskarna fick detta klart för sig. Det är lite patetiskt att i dag beskriva detta som att Tyskland inte hade några planer på att angripa Sverige. Att konstatera att man inte kunde avvara de ca 40 divisioner som hade behövts för att snabbt erövra Sverige i den situationen (allt annat än ett snabbt fälttåg var orealistiskt) var gjort på en kafferast.

          När Sverige lite senare hade fått ut den första generationen moderna, svensktillverkade stridsvagnar på förbanden, och första generationen moderna, svensktillverkade jakt- och attackplan på flottiljerna, slutade Sverige helt att handla med Tyskland. Så gick den forcerade svenska upprustningen hand i hand med ett allt större avståndstagande från det nazistiska Tyskland, vilket Julia fullständigt missar. Men jag frågar mig vad Åmark skriver.

          Begreppt “småstatsrealism” är inte någon uppfinning av Åmark utan en vanlig benämning på den hållning inom forskning och politik som var dominerande åtminstone t o m 70-talet, kanske längre. SUAV-projektet (Sverige Under Andra Världskriget), som resulterade i ett 20-tal doktorsavhandlingar på 70-talet, däribland Åmarks, anses vara präglat av detta synsätt..

  • nobody

    Denna artikel gjorde du bra Julia Caesar, en riktig virvlande vårstädning! Tycker det är riktigt bra att diskussionen går hög.

  • Arvid Falk

    “När vi lär oss att förakta och förringa [att den svenska regeringen med trixande, skicklighet, slughet, eftergifter och mycket tur, lyckades hålla Sverige utanför andra världskriget], då lär vi oss också att nationell självbevarelsedrift är en skam. Att nationellt egenintresse är en skam. Och att altruism ska bedrivas till vilket pris som helst.”

    Mkt insiktsfullt och välformulerat M Capensis – tack för det!

    Det är beklämmande, att Julia så okritiskt har köpt den officiella, moraliserande historieskrivning som har påtvingats svenskarna (samt köpt den egendomliga teorin, att Hitlers och Stalins barndomsupplevelser skulle vara huvudförklaringen till deras politik).

    Även solen har sina fläckar… heter det ju… men det är kanske lite förvånande, att en så klarsynt person som Julia har dessa blinda fläckar. Julia har framfört, att hon började ifrågasätta den officiella, glättade bilden av Sveriges unika invandringspolitik pga egna upplevelser av hur oerhört omfattande, som denna invandring är. Det finns ju tyvärr inte någon möjlighet till motsvarande uppvaknande – via egna upplevelser – när det gäller historiska skeenden. Det är kanske Julias problem?

    —–

    Det är också intressant att iaktta, hur helhjärtat Julias fördömande av den svenska regeringens politik under krigsåren försvaras – och hur de som invänder misstänkliggörs och smutskastas… Har man fått lära sig att Sveriges politik under andra världskriget är djupt klandervärd – så finns det tydligen (för alltför många svenskar) ingen öppenhet för något som helst ifrågasättande av den officiella bilden. Det finns därtill en beklämmande beredvillighet att misstänkliggöra dissidenter och tillskriva dem tarvliga, t.o.m. dolska motiv.

    De som å ena sidan försvarar Julias totala sågning av den svenska regeringens politik under krigsåren och å andra sidan gisslar hjärntvättade svenskar – de borde nog granska sig själva ordentligt i spegeln… Om inte ens de (eller Julia) är öppna för något ifrågasättande av den officiella bild som förmedlas i Sverige (av denna tid) – trots att de är mycket medvetna om, hur väljarna vilseleds betr. den bild som förmedlas av dagens världsunika invandringspolitik – då ska de nog inte kritisera de svenskar, som inte verkar ifrågasätta den officiella, ljusa bilden av svensk invandringspolitik.

    —–

    Den dåtida svenska regeringens önskan att inte dras in i andra världskriget skiljer sig knappast från andra neutrala länders – Irland, Portugal och Schweiz. Uppfattningen att Sverige (!) borde ha förklarat Tyskland krig är därför både märklig och anakronistisk.

    Bortsett fran Storbritannien (och samväldesländer) samt Frankrike, så deltog inte något land – inte ens det resursstarka USA – i andra världskriget utan att ha blivit anfallet eller ockuperat, om man inte deltog i kriget på Tysklands sida. (Spanien förklarade sig vara “icke-krigförande”, men general Franco stödde axelmakterna.)

    Borde den svenska regeringen alltså ha skickat unga – mycket illa utrustade – män att dö samt offrat livet på svensk civilbefolkning? Två av tre (av dem) som dog i andra världskriget var civilbefolkning – med vilken rätt skulle den svenska regeringen ha offrat deras liv?

    Uppfattningen att landet och ett obegränsat antal svenska medborgare saklöst kan offras av regering och riksdag som bondeoffer för Sveriges politik – detta är dagens svenska politikers inställning!

    Det var på intet sätt den dåtida inställningen till landets befolkning. Dagens svenska politikers inställning skulle självfallet inte ha betraktats som seriös av dåtidens politier – och är f.ö. knappast försvarbar.

    • patrik blom

      Instämmer i lovorden till M Capensis!

      Jag blir en smula chockad av att du skriver att Julia så okritiskt har köpt den officiella, moralistiska historiesrkivningen. Är den verkligen att betrakta som “officiell”? I vilken mening då? Lärs den ut vid universiteten? Präglar den den statliga myndigheten (!) Forum för levande historia?

      • M Capensis

        Det här är ett svar på ditt inlägg lite högre upp.

        Jag antog att “småstatsrealism” var en uppfinning i stunden av Åmark, dels för att jag aldrig hört det förut, och dels för att det såvitt jag kan se är ett ord helt befriat från mening. Om man gör lackmustestet för flumord t.ex, och formulerar dess motsats, så kan man inte ens entydigt hitta ett sådant. Småstatsidealism? Storstatsrealism? WTF?

        Och på vilket sätt skulle realism, som enligt nationalencyklopedin definieras som “medvetenhet om det faktiskt föreliggande” kunna vara annorlunda för en liten stat kontra en stor? Bägge finns i samma verklighet. Det som möjligen kan skilja är konsekvenserna av en militär felbedömning av denna verklighet. Som i en liten stats fall kan leda till utplåning, medan en stor stat “bara” drabbas av en förlust i människoliv.

        När det gäller antagandet att Tyskland inte var ett militärt hot, gick jag på den citerade recensionen från SvD; “Vi vet idag att Tyskland inte hade planer på att anfalla Sverige”. Och antog att den var ett citat från boken, och inte SvDs egna åsikt. Och den är dessutom felaktig, Tyskland hade inledningsvis planer på att anfalla Sverige också. Men avstod av flera skäl, varav ett av dem var att man faktiskt hann före engelsmännen till Norge. Och därmed säkrade hamnen i Narvik.

        Som slutkläm, jag blev också chockad över uppgiften att denna sörja numera är den officiella versionen. När sjutton hände det? Fast det stämmer ju med den konstiga undervisningen i skolorna, som numera är nästan helt inriktad på temat Förintelsen (bäst att använda stor bokstav här). Jag fick själv ha undervisning med ungarna hemma, när jag efter att de avslutat kursen om kriget upptäckte att de inte hade en susning om vad El Alamein, Kursk, Midway, eller Stalingrad stod för. D-day och Pearl Harbor visste de om, men det berodde på Hollywood och inte grundskolan. Och att tona ner den militära delen av Hitlers era är ju en förutsättning för att sälja in budskapet om att vi var fega. Kan ju vara lite svårt att ena stunden tala om London, Liverpool, Coventry och Leningrad, för att i nästa stund hävda att vi med ett glatt tjut skulle ha kastat oss över tyskarna.

        Tack för din utmärkta redogörelse för den svenska upprustningen, förresten. Det är alltid roligt att lära sig något nytt. (Och tack för berömmet. Jag gillar dina inlägg också)

        • patrik blom

          Jag har en granne som har en jättestor St Bernhardshund. När denna möter små hundar går dessa ofta, intensivt skällande, till attack, endast hindrade av sin husses eller mattes fasta grepp om kopplet. Den stora hunden tar emellertid detta med upphöjt lugn. Den tittar bara lugnt ner på den lilla hunden. Jag (som inte själv är hundägare) framförde hypotesen att den stora hunden vet om att den är stor, medan de små hundarna sällan förstår att de är små och inte skulle ha en chans i en “dogfight”. Grannen höll med om detta.

          Man kanske skulle kunna säga att de små hundarna saknar “småhundsrealism”. De skäller på och attackerar stora hundar ovetande om att de lätt kan bli lemlästade eller dödade.

          Så småstatsrealism betyder nog medvetenhet om att en liten stat har begränsade handlingsmöjligheter, åtminstone medan ett världskrig rasar i dess närområde.

          Det är naturligtvis bara en variant av “realism”, som du skriver.

      • Arvid Falk

        Jag använde “officiell” i betydelsen “om ngt som inför allmänheten l. utåt (ofta gm myndighets uttalanden) mer l. mindre felaktigt får gälla ss. sant l. värkligt l. faktiskt o. d.; äv. närmande sig bet.: formell (i motsats till: faktisk, som är gällande i realiteten o. d.)” och “närmande sig bet.: allmänt känd; som äger rum inför l. meddelas allmänheten”. För att undvika någon oklarhet, så kanske jag i stället borde ha valt ordet “gängse”. Moraliserandet över den svenska regeringens ansträngningar att inte dras in i andra världskriget är en väsentlig del av svenska folkets långtidsmarinering i självförakt.

  • patrik blom

    OK, “gängse” kan jag nog acceptera, även om jag givetvis beklagar att/om det är så.

    Julia bör i så fall fråga sig varför hon så hätskt för fram den i Sverige gängse bilden av andra världskriget. Hon borde väl ana oråd om hon hamnar på samma ståndpunkt som maktens lakejer och den dåliga svenska skolan (se M Capensis inlägg) förfäktar.

    I din avslutningsmening visar du, liksom tidigare M Capensis, att Julia denna gång slagit knut på sig själv genom att medverka i de destruktiva processer som hon annars kritiserar och vill motarbeta.

    Hoppas hon läser våra inlägg och förstår att vi vill rädda henne från ett intellektuellt och moraliskt haveri.

  • Pingback: White Flight « Snaphanen()

  • Vivi Andersen

    Hejsa danskere –

    så vidt jeg husker har vi så ikke haft en debat herhjemme der minder om denne tråd ?

    Hos os var det debatter om hvorvidt den danske regering med Schavenius som landets statsminister optrådte fejt, forræderisk osv. med den samarbejdspolitik der blev ført i forhold til Besættelsesmagten, Nazityskland.

    Nogen mente så, andre at den førte politik forhindrede de helt store – og mange – tragedier .

    Ikke at der ikke fandt sådanne sted, men mængden blev ikke så mange som de måske kunne være blevet til hvis ikke Schavenius havde ført denne Samarbejdspolitik.

    Schavenius førte en pragmatisk, realistisk form for politik mente en del, hvor andre som sagt opfattede denne som nærmest forræderisk overfor Danmark og danskerne.

    Vores daværende statsminister Fogh Rasmussen, som satte gang i debatterne, mente Schavenius´ politik var ….forkert .

    Men stadig væk, det er for nemt, uden risici, her i nutiden at sidde og kloge sig på hvad politikerne dengang skulle have gjort anderledes.

    Vi sidder i en helt anden og anderledes form for saks i dag – nemlig risikoen for at blive islamiseret og det fordi VI, politikere som befolkning ikke har været vågne nok overfor HVAD det var vi lukkede ind i vores sanfund.

    Vi har handlet uansvarligt overfor vores egne børn og børnebørn bl.a. idet vi har tilladt en helt ukritisk indvandring hertil fra de arabisk-islamiske lande !

    Denne laissez faire facon vi har dyrket kommer vores egne efterkommere til at skulle bære de fulde konsekvenser af.

    Det er utrolig sørgeligt at måtte erkende denne virkelighed og vi burde forlange af os selv, at vi aktivt får gang i måder hvormed vi kan stoppe op og få ændret kurs !

    F.eks. som det første, at kræve et 100% stop for al yderligere tilvandring hertil fra de arabisk-islamiske lande

    Dernæst at kræve vi får gang i repatrieringerne af de muslimer som ikke vil hverken samarbejde, integrere sig og da slet ikke assimillisere sig ind i det danske samfund.

    Osv. osv………..

  • Pingback: Rekommenderad läsning | -~¤§¤~-¤-~¤§¤~-¤-~¤§¤~-()

  • Pingback: Söndgaskrönika: Nationens intresse « Snaphanen()

  • Pingback: Söndagskrönika: Sverige är fredsskadat « Snaphanen()