28
jan
Seneste opdatering: 29/1-12 kl. 1923
41 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Ett ökande antal barn i Sverige och andra invandringsländer föds varje år med allvarliga missbildningar för att föräldrarna är nära släkt med varandra. Kusinäktenskap bygger på mångtusenåriga traditioner i Mellanöstern och Afrika – traditioner som invandrarna tar med sig när de invandrar till Väst. Ekona från forntiden är två: dels traditionen att gifta sig med nära släktingar, dels den kraftigt ökade risken för genetiskt betingade missbildningar hos barnen som släktäktenskapen medför. Svenska myndigheter gör ingenting för att informera om riskerna. Frågan tigs ihjäl. Med öppna ögon låter ansvariga myndigheter barn födas med mycket svåra handikapp och genetiska skador, trots att det i många fall skulle gå att förhindra. Orsak: rädsla för att anklagas för ”rasism”. Ständigt nya familjer får betala feghetens pris: förstörda liv.

Det finns minst två förhållningssätt till frågan om ökad risk för missbildade barn när föräldrarna är nära släkt. Å ena sidan: låt invandrarna behålla sina forntida traditioner, som kusinäktenskap och hederskultur, och själva ta konsekvenserna i form av allvarligt skadade barn. Å andra sidan: en upplyst västerländsk tradition att sprida den kunskap som finns och i möjligaste mån förebygga skador.

I Sverige har myndigheterna valt ett tredje alternativ: att omsorgsfullt borra ned huvudena i sanden och strunta i att informera om riskerna. Vilket kan sägas vara ungefär detsamma som det första förhållningssättet: med öppna ögon se katastrofen pågå utan att ingripa. Men här bottnar det inte i missriktad ”respekt för andra kulturer” utan om rädsla för att uppfattas som ”rasist” om man informerar om riskerna.

Sjukdomsgener ärvs i dubbel uppsättning

Socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet har inte lyft ett finger för att informera, trots att mängder av forskning entydigt visar att barn till kusiner eller andra nära släktingar löper en kraftigt ökad risk att födas med allvarliga missbildningar och handikapp. Om föräldrarna bär på sjukdomsgener kan barnen ärva dem i dubbel uppsättning när föräldrarna är nära släkt. Barnen kan bli döva, blinda, gravt utvecklingsstörda, få grava rörelsehinder och så svårt skadade njurar och lever att nya organ måste transplanteras redan på ettåringar.

Andelen dödfödda barn i släktäktenskap är också kraftigt förhöjd. En undersökning vid Syddansk Universitet visar att pakistanska, turkiska och somaliska kvinnor har upp till dubbelt så stor risk för att få dödfödda barn som danska kvinnor.

Ett exempel på hur missbildningarna kan se ut visar den här artikeln i Aftonbladet. Barnen i en kurdisk familj där föräldrarna är nära släkt är så vanskapta att de inte kan gå på vanligt sätt utan går på alla fyra. Händerna har utvecklats till ett extra par fötter, ungefär som för åtskilliga tusen år sedan i den mänskliga evolutionshistorien.

Invandrarbarn i majoritet i specialskolor

I takt med invandringen från utomeuropeiska länder fylls nu särskolor och specialskolor i de nordiska länderna med invandrarbarn som är resultatet av äktenskap mellan kusiner och andra nära släktingar. På danska specialskolor för utvecklingsstörda barn dominerar redan barn från invandrarfamiljer.

Siffror från Köpenhamns kommun visar att specialskolor för barn som har medfödd utvecklingsstörning eller lättare mental retardation har en klar majoritet barn från tvåspråkiga familjer. På Engskolen, Fensmarkskolen och Frederiksgårs Skole – alla skolor för utvecklingsstörda barn – är sex av tio barn tvåspråkiga. Bara i Köpenhamns län har antalet handikappade barn totalt ökat med 100 procent på tio år. I Odense kommun, som bland annat omfattar det invandrartäta området Vollsmose, är bilden densamma som i Köpenhamn.

700 missbildade barn per år

I den pakistanska kolonin i Storbritannien föds varje år 700 missbildade barn där föräldrarna är kusiner. På grund av inavel är det tretton gånger vanligare att få barn med genetiska sjukdomar i den brittiskpakistanska gruppen än i den genomsnittliga befolkningen. Dövhet, blindhet, motoriska handikapp, njur- och leverskador är vanliga skador. En tredjedel av barnen dör före fem års ålder.

En pakistansk familj i Bradford som intervjuas i tv-programmet ”Dispatches” har sex barn. Tre av dem är gravt utvecklingsstörda. Alla som vill förstå omfattningen av tragedin med kusinäktenskap bör se den här filmen. Den visar med all önskvärd tydlighet att frågan inte handlar om politiskt korrekta principer utan om totalt förstörda människoliv. Den 17-årige sonen Mohsen ger oavbrutet ifrån sig höga råmanden av frustration. Han är helt blind, kan inte gå och håller på att bli döv. Han vill köra bil. Enligt sin mammas tolkning tycker han att han vid sjutton års ålder borde klara det. Men Mohsen kommer aldrig att kunna köra bil. Han klarar inte att ta hand om sig själv en enda minut. Två av familjens döttrar, elva och tretton år gamla, är både blinda och döva, kan inte gå, ger bara gutturala ljud ifrån sig och är liksom sin bror helt beroende av ständig passning och omvårdnad. Alla tre kommer att dö en för tidig död.

Kusinäktenskapen ökar med tiden
Barnens föräldrar är kusiner. Trots att barnens genetiska skador är noggrant utredda vill inte föräldrarna i den här familjen medge att det nära släktskapet är orsaken till att tre av deras barn är så svårt handikappade. Modern hävdar att barnen var helt normala när de föddes och att handikappen beror på mediciner som barnen fått som spädbarn av brittiska läkare. Eller också är det ”Guds vilja”.

Femtiofem procent av de pakistanska invandrarna i Storbritannien gifter sig med sina kusiner. I Bradford är siffran 75 procent – högre än i ursprungslandet Pakistan. Bradford är Storbritanniens mest inavlade stad. Stora grupper pakistanier har levt i Storbritannien ända sedan 1950-talet, men ingenting tyder på att traditionen med släktäktenskap avtar i andra-, tredje- och fjärdegenerationerna. Tvärtom är strävan att stärka banden med det gamla hemlandet ofta starkare i senare generationer. I Norge är pakistanier den största invandrargruppen, och ungefär hälften i första generationen är gift med en kusin. Mycket tyder på att kusinäktenskapen i andra generationen ökar till 60 procent.

Fadime vägrade gifta sig med en kusin

I den förra krönikan skrev jag om heders- och skamkultur med utgångspunkt från tioårsdagen av mordet på den 26-åriga kurdiska kvinnan Fadime Sahindal i Uppsala 2002. Fadimes far Rahmi Sahindal tyckte att han var vidsynt. Generöst lovade han Fadime att hon själv skulle få välja vilken av sina kusiner i den turkiska hembyn Tapkiran hon ville gifta sig med. Att hon skulle gifta sig med en kusin var självklart. Fadime vägrade. Hon ville inte gifta sig med någon kusin över huvud taget. Hon ville bestämma över sitt eget liv. Det blev hennes död. Den 21 januari 2002 mördades hon av sin far med två skott mot huvudet.

Mordet säger någonting om styrkan i de värderingar som Fadime utmanade med sin vilja att själv välja sitt liv. Hon satte hela sin familjs och ytterst hela den kurdiska klanens heder på spel. Man utmanar inte ostraffat en mångtusenårig tradition, hur destruktiv den än må vara. Heders- och skamkulturen är så starkt rotad i stora delar av världen att den fullkomligt ignorerar vetenskapliga fakta.

Kusinäktenskap en av hederskulturens starkaste stöttepelare

De arrangerade kusinäktenskapen är en av hederskulturens starkaste stöttepelare. Utbredningen varierar mellan cirka 80 procent i Nubien (södra delen av Egypten och norra delen av Sudan), 70 procent i Pakistan, 67 procent i Saudiarabien, 60 procent i Irak, 48 procent i Libyen och 45 procent i Jemen. En miljard människor lever i samhällen där äktenskap mellan nära släktingar är norm och tradition.

Släktäktenskapen har rötter i förkristen och förislamisk tid, det vill säga för mer än tvåtusen år sedan. I dag är de vanligast i muslimska länder. En grov uppskattning visar att närmare hälften av alla muslimer i världen är inavlade.

”Ett stort antal inavlade muslimer är födda av föräldrar som själva är inavlade – vilket ökar riskerna ännu mer för negativa psykiska och fysiska konsekvenser” skriver den danske psykologen Nicolai Sennels i en artikel på internetsajten Euronews.

Största hindret för integration

Att traditionen är så seglivad beror på att släktäktenskap anses stärka familjebanden och möjligheten att behålla ekonomiska och materiella tillgångar inom släkten. De är också ett effektivt sätt att försvåra skilsmässa och behålla kontrollen över kvinnans dygd, som utgör grunden för hela heders- och skamkulturen.

I takt med massinvandringen från framför allt muslimska u-länder i Mellanöstern och Afrika invandrar också i ökande utsträckning traditioner som är ekon från forntiden till de nordiska länderna. Fördelarna ur invandrarnas perspektiv är flera: Genom arrangerade kusinäktenskap importerar man sina gemåler/kusiner från ursprungslandet och gör dem delaktiga i välståndet i det nya landet. Klanen och den egna etniska gruppen och kulturen kan expandera i det land man har invandrat till. Traditionen är också ett led i att stärka islams ställning och bidra till den ökande islamiseringen i invandringsländerna.

Kusinäktenskapen är i dag det största hindret för integration. För varje importerad kusin från ursprungslandet tar integrationsprocessen ett stort steg tillbaka. Varje barn som föds i ett hem som präglas av det gamla hemlandets värderingar och där minst en av föräldrarna inte talar svenska blir en första generationens invandrare.

I Sverige är det tyst som i graven

I Storbritannien, Norge och Danmark har man börjat tala om de genetiska risker som är förknippade med äktenskap mellan kusiner eller andra nära släktingar. Norska motsvarigheten till socialstyrelsen, helsedirektoratet, har gett ut en broschyr som varnar för riskerna. Frågan kallas i Storbritannien ”ett av de sista stora tabuna”.

I Sverige är det tyst som i graven. Varken socialstyrelsen eller det annars så alerta folkhälsoinstitutet har tagit några initiativ till diskussion och information. Genetiska experter sitter inne med alarmerande kunskaper – men tiger.

Två vägar till katastrof

Svenska politiker och myndigheter bäddar med berått mod för katastrofer på två sätt. Med regeringens och migrationsverkets goda minne pågår en äktenskapsimport av kusiner från de gamla hemländerna i stor skala – cirka 20-25 000 personer per år. 77 procent av den skenande anhöriginvandringen utgörs av så kallad ”nyetablerad anknytning”, det vill säga i praktiken ofta tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap med nära släktingar. En betydande del av dem måste försörjas av de svenska skattebetalarna eftersom något försörjningskrav i praktiken inte finns.

Å andra sidan gör man ingenting för att förhindra de destruktiva konsekvenserna av denna äktenskapsimport i form av genetiska skador på barn som föds i äktenskap mellan nära släktingar. Sverige viker sig fullständigt för uråldriga primitiva kulturer som inte hör hemma i något enda land i Väst.

”Man ska inte rota i sånt som man inte kan påverka”

Under rubriken ”Den förbjudna frågan” tog SVT:s program ”Uppdrag granskning” i mars 2009 upp kusinäktenskapens ödesdigra konsekvenser. (Programmet finns tyvärr inte tillgängligt på nätet.) Läkare inom mödravården i olika landsting tillfrågades om de informerar blivande föräldrar om de genetiska riskerna vid nära släktskap. Det gjorde ingen. En läkare i Stockholms läns landsting svarar:

”Nej, det gör vi inte. Man ska inte rota i sånt som man inte kan påverka.”

Hennes röst har den där bjäbbiga klangen som röster gärna får när de förvrängs. Jag funderar på vad den här läkaren egentligen säger och vilka tankar som döljer sig bakom orden.

”Nej, det gör vi inte.”
Betyder: ”Vi sitter inne med kunskaper om fruktansvärda konsekvenser av kusinäktenskap, men vi tänker inte förhindra några tragedier genom att dela med oss av våra kunskaper.”

”Man ska inte rota i sånt som man inte kan påverka.”
Betyder: ”Det är viktigast för mig att inte utsätta mig själv för obehag.”

Det som skadar andra är inte en privatsak

Bakom den här mödravårdsläkarens ord hör jag åsikten att föräldrars släktskap är en privatsak. Det är den inte. Ingenting som får till följd att andra människor skadas är en privatsak. De svårt skadade barn som är produkter av besläktade föräldrar representerar förutom mänskligt lidande också en mycket stor kostnad för samhället, det vill säga skattebetalarna.

När det gäller risker för barnet förknippade med moderns livsstil har den svenska mödravården kommit långt. Varje blivande mor övervakas och informeras om risker förknippade med rökning, läkemedel, alkohol och andra droger. Det har lett till att flertalet blivande mödrar har förstått sambanden mellan sitt eget sätt att leva och möjligheten att få ett friskt och välskapt barn. Men när det gäller den snabbast växande risken för fosterskador och svåra missbildningar står socialstyrelsen och mödravården lamslagna. Det finns inga föreskrifter eller rekommendationer över huvud taget. Socialstyrelsen har sedan 1996 inte gett ut några nya direktiv för mödravården. Om kusinäktenskap finns ingenting skrivet i socialstyrelsens publikationer.

”Trampa på människors anlag”

När ”Uppdrag granskning”:s reportrar Lina Makboul och Henrik Bergsten kontaktade socialstyrelsen inför programmet mötte de motstånd. Göran Annerén, professor i genetik vid socialstyrelsen och ansvarig för övervakningen av fosterskador, vägrade konsekvent att medverka. Det här var hans motivering:

”Nej, jag vill inte vara med i det här. Genetik är redan idag så känsligt…att vi är inne och trampar på människors anlag på det här sättet.”

Annerén disputerade 1984 på de genetiska missbildningar som orsakar Down´s syndrom. Han ansåg inte att det är att trampa på människors anlag. Han har själv två döttrar och säger:

”Om de skulle gifta sig med någon kusin skulle jag varna dem förstås. Men jag skulle inte totalt avråda, eftersom det trots allt för det mesta går bra.”

(Och alla som röker får inte lungcancer.)

Hårt pressad ställer Göran Annerén till slut upp i ett studiosamtal. Där framgår det att orsaken till att socialstyrelsen inte befattar sig med frågan om genetiska risker vid kusinäktenskap är att Annerén är rädd för att bli sedd som ”rasist”. Omsorgen om det egna skinnet betyder mer än möjligheten att förhindra ett växande antal mänskliga tragedier per år.

Riskerna har ingenting med ras att göra

Jag kan lugna Göran Annerén och de mödravårdsläkare som tycker att ”man inte ska rota i sånt som man inte kan påverka”. De genetiska riskerna vid kusin- och andra släktäktenskap har ingenting med ras att göra. De är lika stora vilken ras man än tillhör. Här duger inte heller de i andra sammanhang så populära ”socioekonomiska faktorerna” som förklaringsmodell. Riskerna är så att säga ras- och klassöverskridande.

Att gifta sig inom familjen var länge kutym bland såväl de egyptiska faraonerna som i de europeiska kungahusen. I det gamla Egypten var det tradition bland faraonerna att gifta sig med sin syster eller halvsyster för att kunna behålla makt och rikedomar inom familjen. Det ledde till att flera faraoniska dynastier kollapsade på grund av inavel efter ett par hundra år. Avkomman blev så degenererad att den inte klarade att regera.

I de europeiska kungahusen gifte man sig också inom familjen för att behålla det blå blodet outspätt. Ett avskräckande exempel är den spanske kungen Karl II av släkten Habsburg som avled vid 38 års ålder år 1700. Han hade varit sjuklig hela sitt liv, hans två fruar klagade på hans impotens och för tidiga utlösningar, och han efterlämnade inga arvingar. Det släktträd över den Habsburgska släkten som spanska genetiker har tagit fram visar att Karl II:s föräldrar var kusiner. Deras föräldrar var också nära släkt. Genetiskt sett var Karls föräldrar närmare släkt än om de varit syskon.

De europeiska kungahusens historia är en historia om inavel, missbildningar, galenskap och olycka – som har upphört, eftersom kungligheter numera tillåter sig att gifta sig av kärlek och få in friskt blod i släkten.

Sjukdomar som inte finns någon annanstans

Tragedierna går, åtminstone till en del, att förhindra. I Israel har forskare lyckats vända utvecklingen när det gäller skador som följd av släktäktenskap. Med ett av de värsta exemplen på inavel framför ögonen försöker forskare vid Ben Gurion-universitetet hitta mutationerna och generna bakom sjukdomarna och missbildningarna, samtidigt som de försöker förebygga nya fall och ger vård till de familjer som har fått skadade barn. Exemplet på inavel finns i Negevöknen i södra Israel. Här lever ungefär 160 000 beduiner, och mer än hälften av alla äktenskap sker mellan nära släktingar. Dessutom har beduinerna här en månghundraårig tradition att bara gifta sig med människor från sin egen grupp eller stam. Kombinationen har lett till att ovanligt många barn föds med allvarliga sjukdomar. I många fall sjukdomar som inte finns någon annanstans.

”Många av de här sjukdomarna är hjärtskärande att se. Till exempel barn som föds med den allvarligast kända formen av utvecklingsstörning. Som lever i 30–40 år men som alltid måste ha blöja och som aldrig lär sig gå” säger Ohad Birk, läkare och professor i genetik vid Ben Gurion-universitetet, i Dagens Nyheter.

Tragedierna går att förhindra
Sedan det genetiska centret började sitt medicinska arbete för åtta år sedan har man kartlagt tio nya sjukdomar. Dessutom satsar man hårt på information. I dag finns det inte en högstadieelev som inte känner till riskerna. Men det har inte lett till att färre gifter sig inom släkten. Däremot ser man fler och fler planerade äktenskap som bryts upp efter genetiska tester. Fler och fler flickor väljer att säga nej till äktenskap om de riskerar att få sjuka barn. Informationen ger resultat: Genom att erbjuda genetiska test och noggrant utreda vilka mutationer som finns hos barn med okända sjukdomar har antalet barn som har så allvarliga sjukdomar att de dör under sitt första levnadsår mer än halverats. Ohad Birk säger:

”Med en förändrad befolkning kommer de här problemen att dyka upp mer i Europa också. Frågan måste upp på bordet.”

Sverige styrs av en fullkomligt impotent samling politiker

Vad han inte säger är att bara 40 procent av möjliga skador går att förutse via genetisk screening. Och vad han inte vet är vilken fullkomligt impotent samling politiker som styr Sverige. Helt i klass med Karl II av släkten Habsburg. Panikslagna inför tanken att ses som ”främlingsfientliga” och oförmögna att fatta vettiga beslut. Den oavbrutet floskelproducerande integrationsministern Erik Ullenhag (fp) verkar nyligen ha informerats om att Sverige håller på att gå åt fanders och yrar om medborgarskap som ”symbol för en gemensam framtid”.

Erik Ullenhags partikamrat Mauricio Rojas, invandrare från Chile och integrationstalesman i folkpartiet, var betydligt mer klarsynt. Han sa när han den 8 november 2006 i egenskap av inhoppare uttalade sig i riksdagen – alltså innan han miste sitt politiska uppdrag och tvingades i landsflykt för andra gången:

”Multikulturalismen bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade den invandrarpolitik som Sverige antog i mitten på 1970-talet. Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik. Inga preciseringar av denna valfrihet gjordes, och inga eventuella värdekonflikter antyddes. Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap.
Läget förbättrades knappast med skiftet från invandrarpolitik till integrationspolitik i slutet av 1990-talet, där en opreciserad mångfald upphöjdes till samhällsgemenskapens grund. Så devalverades de facto det svenska språket och Sveriges kulturarv till ett bland många andra. Det var som om landet plötsligt hade blivit ett oskrivet blad som nu skulle fyllas av alla upptänkliga kulturella inslag. Det var en välmenande vilja att bejaka det som kommer utifrån, som på detta sätt omvandlades till en kontraproduktiv självförnekelse av det som Sverige har varit och fortfarande är.”

Vad tänker Erik Ullenhag göra?
Drygt fem år senare står vi här, med våra tvättade halsar. Med ekon från forntiden som invaderar landet i form av invandrad heders- och skamkultur, med ett ständigt ökande antal arrangerade kusinäktenskap och deras brutala följdverkningar i form av dödfödda eller gravt missbildade barn. Ett splittrat och alltmer söndertrasat Sverige som klyvs isär i verkningarna av en fullkomligt ansvarslös invandringspolitik.
Vad tänker Erik Ullenhag göra åt den saken?

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Se også:

Söndagskrönika: Ekon från forntiden, del 1

Danskere og efterkommere gifter sig ikke med hinanden, 29.01.2012.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?