1
jun
Seneste opdatering: 1/6-12 kl. 1420
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Svensk översättning av Räknenissen

I dag utkommer historikern Morten Uhrskov Jensens bok “Indvandringens Pris (hæftet bog) – På vej mod et fattigere Danmark”, Peoples Press, 129 kronor.

Författaren och förlaget har mycket generöst gett tillstånd till att Snaphanen publicerar ett helt kapitel efter eget val. Jag har valt kapitel 2, “Invandringens ekonomi”, 16 sidor, som är ett av de bärande för bokens tes: Att Danmark och Europa av ekonomiska skäl och eftersom ickevästerländska andra generationens invandrare klarar sig så dåligt i utbildningssystemet, bör man stoppa all kostsam invandring från ickevästerländska länder. Det är tillåtet att länka till kapitlet och citera ur det, men det får inte återges i sin helhet på annan plats

—-
Det glada 60-talet kallades det, trots att det egentligen varade i ca 15 år. Det ekonomiska uppsvinget i Danmark började omkring 1958, och det tvärstannade med oljekrisen 1973. Arbetslösheten försvann under de glada åren och från mitten av 1960-talet rådde det t o m brist på arbetskraft, inte minst den okvalificerade, bl a i slakteribranschen. Arbetsgivarna började pressa på för att få ta in så kallade gästarbetare för att utföra den produktion som man inte kunde hitta danska arbetare till. Arbetsgivarna hänvisade till att Västtyskland sedan 1961 hade lyckats bra med att låta särskilt turkar komma till Förbundsrepubliken för att ta de arbeten som det var svårt att hitta tyskar till. Fackföreningarna i i Danmark var skeptiska. Smedförbundets ordförande Hans Rasmussen rådde arbetsgivarna att rationalisera, dvs införa ny teknologi, för att ersätta de händer som saknades i produktionen. Hans Rasmussen skulle få rätt, och mer än han kunde ha föreställt sig, när man betraktar de kommande årtiondenas utveckling på arbetsmarknaden.

Danskarna var inte särskilt förtjusta i att arbetare utifrån skulle komma till landet och ta arbete. Man befarade att utlänningarna skulle pressa ner lönerna och skada de resultat som facket hade uppnått under årtionden av lönekamp. Men pressen från arbetsgivarna blev för stor, och från 1965 gav Folketinget godkänt för invandring av arbetskraft. Den nya arbetsstyrkan hämtades främst från dåvarande Jugoslavien, Pakistan och Turkiet.

Politikerna som tillät denna invandring hade samtidigt bråttom att försäkra skeptikerna i arbetarrörelsen att uppehållstillstånden var tillfälliga och att gästarbetarna därför skulle skickas hem den dag som det inte längre fanns arbete åt dem.

Det blev genast populärt att resa till landet långt i norr, och först 1973 upphörde strömmen av invandrade arbetare tvärt när de oljeproducerande länderna i den arabiska världen fyrdubblade priset på olja. Det var en vara som Danmark var helt beroende av att köpa i utlandet eftersom Nordsjöoljan inte var någon realitet än. Under alla omständigheter skulle Danmark ha drabbats hårt eftersom hela västvärlden led under de våldsamt stigande oljepriserna – Danmark levde då som nu av sin handel med omvärlden, som även 1973 främst var västländer. Av moraliska skäl valde man dock att inte tala om för gästarbetarna att de inte längre behövdes. Det gjorde de verkligen inte. Arbetslösheten ökade för första gången sedan 1950-talet till upp 10 procent av arbetskraften. Men man, dvs en majoritet i Folketinget, hade själv bjudit in dem, och bland politiker i allmänhet ansågs det som hjärtlöst att helt sonika skicka hem de arbetare som hade tagit på sig med danska mått mätt dåligt betalt arbete.

Slutet på den delen av historien blev att knappt 19 000 gästarbetare fick permanent uppehållstillstånd i Danmark med möjlighet att söka familjeåterförening och efter ett visst antal år beviljas medborgarskap. Ur humanitär synpunkt var det otvivelaktigt mycket som talade för att gästarbetarna, som i många fall hade vistats i Danmark under många år, borde få stanna i Danmark permanent. Å andra sidan var det ur samhällsekonomiskt perspektiv en mycket dålig tidpunkt att fatta just det beslutet. Den danska industrin stod på 1960-talet under förändring. Det omättliga behovet av okvalificerad arbetskraft som hade utmärkt industrialiseringens tidiga faser, där arbetarna stod vid det löpande bandet, avlöstes av den högteknologiska tidsålder som vi befinner oss i idag. Det är en tid när de okvalificerade – de som inte behärskar ett visst yrke – i ökande utsträckning är utsatta på arbetsmarknaden.

Nu stod Danmark liksom en lång rad europeiska länder och i ökande grad även USA, t o m med detta lands låga minimilöner, inför ett stort problem: Ett betydande antal människor hade bjudits in i en ekonomi, en kunskapsekonomi, som inte längre efterfrågade okvalificerad arbetskraft, utan högutbildad arbetskraft som kunde hantera det senindustriella samhällets utmaningar.

Att man kunde vänta sig problem stod klart omedelbart efter att gästarbetarna tilldelades permanenta uppehållstillstånd 1973. Danmark hade tagit emot knappt 19 000 invandrare, vars genomsnittliga kvalifikationer var mycket svaga på en arbetsmarknad som alltmer efterfrågade högutbildade. Det stod också snart klart att problemet inte gick att trolla bort. Det blev bara större. Danmark hade då, 1973, en rent administrativ utlänningslagstiftning där det inte medföljde några rättigheter, men ändå blev det genast regel att ge uppehållstillstånd vid ansökning om familjeåterförening. Så uppstod på 1970-talet det fenomet att Danmark hade stopp för invandring på grund av den ekonomiska krisen, medan det samtidigt beviljades familjeåterförening när någon gästarbetare som hade fått permanent uppehållstillstånd ansökte om det.

Så började en tyst flyttning från särskilt Turkiet, Pakistan och det nu hädangångna Jugoslavien. Det rådde invandringsstopp, men inte familjeåterföreningsstopp, något som skulle bli av avgörande betydelse senare.

1983 kunde det knappast längre råda mycket tvivel om att de invandrare som hade kommit til Danmark från länder utanför Väst skulle få mer än svårt att klara sig lika bra eller bättre än genomsnittsdansken. Erfarenheterna var begränsade, men man måste ha föreställt sig att det skulle vara möjligt att utbilda de följande generationerna invandrare, de som vi i dag officiellt kallar efterkommere [i Sverige snarare andra- tredjegenerationens invandrare]. Det var ett fåfängt hopp, det ser vi med all tydlighet i dag, men det motiverade inte desto mindre en ny och utomordentligt liberal utlänningslagstiftning 1983. Lagen gav rättigheter till konventionsflyktingar, de asylsökande som kan göra troligt att de är personligen förföljda. Det gavs rättigheter till den mycket större gruppen så kallade de facto-flyktingar, dvs asylsökande som inte är flyktingar enligt FN:s Flyktingkonvention, men ändå får flyktingstatus på grund av ”andra tungt vägande skäl” än risken för att bli personligen förföljd. Och slutligen gavs det rätt till familjeåterförening, under de första åren efter 1983 ner till en ålder av 15 år, vid äktenskap.

Resultatet av den nya utlänningslagen lät som man kunde förutse inte vänta på sig, trots att tongivande intellektuella utan verklighetsförankring hävdade i den offentliga debatten att de mildrade reglerna skulle leda till att omkring 500 (sic!) personer skulle beviljas familjeåterförening ”under de kommande åren”. Att ett sådatn påstående överhuvudtaget kunde framföras utan att punkteras som löjligt, säger en del om det andliga klimatet i Danmark 1983.

Den dåvarande justitieministern, Erik Ninn-Hansen – som själv var emot lagen, även om också han röstade för – hade några månader innan lagen antogs varnat för att hundratusentals personer kunde bli lockade att resa till landet långt i norr. Erik Ninn-Hansen fick rätt och de andra hade fel. Inom några år efter 1983 stod det klart att den nya utlänningslagen skulle betyda en ständig ström av asylsökande och många av dessa skulle få uppehållstillstånd, i genomsnitt ca 5 000 om året. Och om den asylsökande väl hade fått tillstånd hade han rätt till familjeåterförening. De första invandrarna från utomvästliga länder, gästarbetarna, varav de flesta var turkar och pakistanier, sökte och fick familjeåterförening. På 28 år, från 1983 till i dag, ökade andelen icke-västerländska invånare i Danmark från 1 procent till nära 8 procent av befolkningen, när de illegala inräknas. De illegala har särskilt kommit under perioden efter 2001, när Danmark fick en VK-regering med stöd av Dansk Folkeparti, som annars stramade åt utlänningslagen.

I ett historiskt perspektiv handlade det om en helt enormt snabb förändring av befolkningssammansättningen, men den var inte enorm jämfört med andra nord- och västeuropeiska länder och USA under samma period. Alla dessa länder gick igenom något okänt, nämligen att det inte längre var ”interna” vandringar mellan västländer såsom den europeiska utvandringen till USA eller många italienares vandring till Frankrike. I stället handlade det och handlar om okontrollerade vandringar från klotets andra kulturer, från de icke-västliga delarna av världen.

Ett samhälle kan tjäna på invandring om invandrarna genomsnittligt klarar sig bättre än ursprungsbefolkningen. Så är det om invandrarna i genomsnitt är i stånd att fullfölja utbildningar med ett kunskapsinnehåll som är högre än det som är högre än vad ursprungsbefolkningen tillägnar sig. Det borde vara självklart. Om invandrarna bara klarar sig lika bra kan man fråga sig om invandring är en bra affär, eftersom det alltid och utan undantag kommer att finnas kulturella kostnader förknippade med invandring – ett exempel är Molenbeek, en stadsdel i EU:s huvudstad Bryssel, där med tiden endast arkitekturen avslöjar att man fortfarande är i Europa. Om invandrarna och deras avkomlingar klarar sig märkbart sämre än hemmabefolkningen är det entydigt och undantagslöst en dålig affär att tillåta invandring i stor skala.

En invandrare, antingen vi talar om en från västvärlden eller ej, kan mycket väl kortvarigt och isolerat sett ge vinst, om han eller hon utför ett arbete som det inte genast är möjligt att att få en dansk till. Men en invandrare kommer enligt sakens natur också att uppbära en rad offentliga bidrag under sin vistelse i Danmark. Undantaget kommer således att vara det fall där man under en begränsad period använder sig av arbetskraft som det är svårt att skaffa inom landet, där det inte medföljer sociala rättigheter under arbetsperioden, och där arbetstagaren skickas ur landet i det ögonblick när man inte längre behöver honom. Men en sådan modell är oacceptabel, både för mig och för den stora majoriteten västerlänningar. Om man bjuder in arbetskraft är det för att man erbjuder den som tar arbetet en livslång vistelse och ser välvilligt på deras önskan att hämta hit familjen.

Vice direktören i Danmarks Nationalbank, Anders Møller Christensen, formulerade problemet så här år 2007:

”Vi har inte de bästa historiska erfarenheterna av att integrera utländsk arbetskraft. Det som räknas i slutänden är att vår produktion och välfärd per invånare växer. Det är hela syftet med att få fler i arbete. Men då krävs det att den utländska arbetskraften bidrar med en inkomst som är åtminstone som genomsnittet i Danmark.”

En invandring som inte efter maximalt en generation ligger över ursprungsbefolkningen i inkomst är inte en invandring som bidrar till samhällsekonomin. Det handlar i bästa fall om en kortsiktig vinst. Det finns de som hävdar att invandring kan lösa den så kallade äldrebördan, men de måste ha förbisett att även invandrare och deras avkomlingar blir gamla och ska försörjas. På längre sikt kommer det bara att skapa en mycket större räkning än den som äldrebördan utgör. En annan aspekt är att icke-västlig invandring sänker genomsnittsinkomsten i Danmark och västländerna, och en sänkning av genomsnittsinkomsten betyder ett fattigare land. Inte nödvändigtvis i absoluta tal, men relativt i förhållande till vad som kunde ha uppnåtts.

Det var de ekonomiska realiteterna. En annan sak är att invandrare, som i genomsnitt klarar sig sämre än ursprungsbefolkningen, medför spänningar i samhället. Grupper som generation efter generation klarar sig sämre än de flesta i ursprungsbefolkningen kommer att känna sig som offer för diskriminering, även om det inte handlar om annat än en lägre utbildningsnivå och med det vanligen lägre inkomst. Religiösa skillnader kan i betydande grad förstärka den sortens spänningar, då talesmännen för de grupper som underpresterar kommer att hävda att de ekonomiska skillnaderna beror på majoritetssamhällets fobi mot en annan religion än majoritetens. Etniska skillnader, som enligt sakens natur existerar när vi pratar om invandring från icke-västerländska länder kommer att få en ännu större betydelse än de hade från början. Det är inget önskvärt scenario. Särskilt inte eftersom ingenting tyder på att de olika etniska och religiösa grupperna har någon tendens att gifta sig med varandra. Grupperna kommer att finnas där, de kommer att vara tydligt åtskilda, och de kommer att klara sig mycket olika. Det är det stoff som bäddar för allvarliga konflikter.

Jag låter nog som en alarmist, och en del kommer att säga att statistikens torra siffror motsäger mig, både i Danmark och t ex i Tyskland. De kvinnliga avkomlingarna från den icke-västliga världen stormar nämligen fram. Enligt de senaste siffrorna från det nu nedlagda danska integrationsdepartementet är det nu 41 procent av 20-24-åriga efterkommarkvinnnor som går på en vidareutbildning, en andel som är en procent bättre än för etniskt danska kvinnor och högt över männens nivå, både de etniskt danska männens och särskilt efterkommarmännens. För de sistnämnda gäller inom parentes att oroväckande 56 procent inte har genomgått någon yrkesutbildning. För danska män är motsvarande siffra 27 procent.

Efterkommarkvinnornas nuvarande framgång ska dock jämföras med att tidigare undersökningar har visat att bortfallet är väsentligt större bland invandrare än bland danskar. Ännu intressantare är att bakgrunden för historien om efterkommarkvinnnornas succé är att Danmarks Statistik också har undersökt hur hög utbildningsnivån är för de icke-västerländska efterkommare som har fyllt 30 år – en ålder när de flesta har slutfört den utbildning som de kan.

Här kan man se att den totala andelen av danska kvinnor som inte har genomfört någon yrkesutbildning är 20 procent, medan andelen för efterkommarkvinnor ligger på 39 procent. Samtidigt är den genomsnittliga utbildningsnivån högre för danska män och kvinnor som har en utbildning som ger tillträde till arbetsmarknaden som annat än okvalificerad. Det betyder bland annat att 30-åriga danska män statistiskt sett är väsentligt bättre utbildade än de efterkommarkvinnor som enligt myten skulle vara i färd med att köra om alla andra.

Det kan när allt kommer omkring endast vara en tolkning av de föreliggande siffrorna. Både danska män och kvinnor klarar sig markant bättre – de danska kvinnorna klart bäst – i varje jämförelse med invandrarefterkommare födda och uppvuxna i Danmark med tillgång till hela utbudet av gratis utbildning.

En del kommer att invända att 20-24-åriga efterkommarkvinnor inte har blivit 30 år än och därför inte är med i den statistik som jag hänvisar till. Och det är ju sant. Där måste vi vänta en tio år på att få svar.

Omvänt vet vi en del om hur det går för 15-16-åringar i den danska folkskolan. Den internationellt mest erkända undersökningsmetoden för utbildning visar att det står precis så illa till som man kunde befara. PISA, Programme for International Student Assessment, genomför regelbundet prov i en lång rad industrialiserade länder, som visar hur olika grupper i ett samhälle klarar sig. PISA är givetvis inget gudomligt verktyg som berättar sannningen klart och rent. Men PISA ger en god indikation om hur unga människor kommer att klara sig framöver, liksom Danmarks Statistiks siffror för 30-åriga efterkommarkvinnor (och -män) visar hur dessa kvinnor har klarat sig.

PISA:s test är långifrån endast ett kunskapstest – även om ett sådant test också tjänar ett syfte. Det är ett test som mäter en lång rad förmågor, däribland t ex förmågan att hantera en komplex text där viss information ska hittas. PISA-testet motsvarar ganska bra ett av de mest använda amerikanska testen, SAT-testet, som mycket exakt förutsäger framtida utbildningsnivå och därmed inkomst. Och från USA vet vi – på grund av landets långa erfarenhet av invandring, också före liberaliseringen 1965 – att andragenerationsinvandrares nivå är den som beräknas gälla också för generationerna därefter, i tredje, fjärde, femte osv.

Det är givet att en förstagenerationsinvandrare har sämre chanser i ett test, eftersom personen är född i ett annat land, har bott i det landet ett visst antal år och har ett annat språk som sitt modersmål. Ursprungslandet har i de flesta fall haft en väsentligt sämre utbildningssystem. Men efterkommarna är födda och uppvuxna i t ex Danmark, och med stöd av de amerikanska erfarenheterna vet vi att deras resultat är pålitliga indikatorer för hur de efterföljande generationerna kommer att prestera.

Resultaten från undersökningen med namn ”PISA Etnisk 2009” är helt katastrofala vad beträffar efterkommarna till invandrare från icke-västliga länder bosatta i Danmark, och för etniskt danska ungdomar är resultatet bekymmersamt nog ändå, om man ser till kunskapsekonomins ohejdbara framväxt. 17-18 procent av en etniskt dansk ungdomsårgång är inte i stånd att klara en ungdomsutbildning [gymnasieutbildning?].

En stor del av dessa 17-18 procent kommer att hamna i livslång bidragsförsörjning, om det inte skapas ett mycket stort antal jobb som nästan inte kräver några kvalifikationer. Att dessa jobb inte längre existerar framgår av det faktum att mer än 800 000 människor i arbetsför ålder, 16-65 år, står utanför arbetsmarknaden. Det är mer än 25 procent av den potentiella arbetskraften. Den officiella målsättningen om att 95 procent av en ungdomsårgång ska ha gymnasieutbildning liknar rena fantasier, enbart sett till de unga etniska danskarnas kunskapstörst. Den verkliga andelen ligger i dag litet över 80.

För invandrarna gäller att omkring 45 procent inte kan klara mer skolgång med utbyte. Men strunt i det om bara deras barn, efterkommarna, klarar sig på eller över den etniskt danska nivån. Men ack. Minst 35 procent av efterkommarna har efter årskurs 9 inte de nödvändiga förutsättningarna för att påbörja en gymnasieutbildning. Det är procentuellt dubbelt så många som de etniskt danska som släpar efter i kunskapssamhället. Ett katastrofalt resultat. Det är en förbättring jämfört med invandrarna från första generationen, javisst, men den förbättringen ligger inte i närheten av att få ner procentandelen av dem utan framgång bara i närheten av den danska nivån. Och som nämnt vet vi av erfarenheterna i USA att ingenting tyder på att tredje och fjärde generationen kommer att klara sig bättre.

I toppen av PISA-undersökningen ser det inte ett dugg bätte ut, snarast tvärtom. De två översta läsnivåerna i PISA – nivå 5 och 6 – visar hur många som kan förväntas klara sig mycket bra i konkurrensen om de goda utbildningarna och följande välbetalda jobb. 5 procent av de etniskt danska eleverna når upp till de två högsta nivåerna. För invandrarna rör det sig om 0,7 procent, och för efterkommarna – födda och uppvuxna i Danmark – är siffran 0,9 procent.

Bland de 41 procent efterkommarkvinnor som för närvarande håller på med en vidareutbildning – kort, mellanlång eller lång – kommer det därför knappast att vara många som på bästa vis är i stånd att genomföra dessa utbildningarr. De går där, men det för dem inte upp i eliten. Tvärtom pekar siffrorna från PISA på att endast få kommer att kunna tillgodogöra sig så mycket att deras bidrag till välståndet ligger markant över genomsnittet.

Betygen från Folkskolans avgångsprov tecknar samma bild. Bland de studerade icke-västliga grupperna kan endast sri lankeser och vietnameser uppnå samma eller ungefär samma betygsgenomsnitt som de etniskt danska eleverna. Alla andra grupper ligger antingen litet eller mycket under nivån för etniska danskar. Det är två ganska säkra riktningsvisare för framtidens utbildningsnivå – och för den följande inkomsten – bland ungdomar med rötter i den icke-västliga världen. Utbildning och inkomst kommer för personer med rötter i länder utanför Väst utom rimligt tvivel att ligga betydligt under den genomsnittsnivå som etniska danskar kan prestera.

Så när någon framhåller de 20-24-åriga efterkommarkvinnorna så säger jag: De 15-16-åriga efterkommarkvinnorna klarar sig mycket sämre än danska kvinnor (och män).

30-åriga efterkommarkvinnor klarar sig markant sämre än 30-åriga danska kvinnor (och män). Bör vi mot den bakgrunden tro på att den politiskt motiverade önskan om att få in så många som möjligt på utbildningsinstitutionerna leder till en verklig jämlikhet mellan danskar och efterkommare när det gäller utbildning och påföljande inkomst? Det bör vi givetvis inte.

Finanskrisen som drabbade Danmark och nästan hela västvärlden 2008 visar också hur illa det står till med den icke-västliga invandringen och med efterkommarna. Betydligt fler med rötter i icke-västliga länder har förlorat sitt jobb till följd av krisen. Det är på ett sätt logiskt att det måste vara så, när de icke-västliga i genomsnitt har sämre kvalifikationer än danskarna.

De minst kvalificerade är de första som sägs upp i kristider. Samtidigt är det så att de allra flesta icke-västliga arbetar inom tillverkning – ofta som icke yrkesutbildad – eller i servicebranschen som storkök och städning, där utbildningsnivå och lön är lägre än för resten av befolkningen. Bara 6 procent arbetar på andra ställen där lönen och därmed skatteinbetalningen är högre.

Räkningen för krisen fördelar sig enligt följande i sysselsättningen: Bland invandrare var 46,3 procent i arbetsför ålder i sysselsättning år 2008. År 2010 hade siffran sjunkit till 40,4 procent. För efterkommarna gällde att förvärvsfrekvensen föll från 54,1 procent år 2008 till 44,7 procent år 2010. För danskar rörde det sig under samma periode om ett fall från 71,1 til 67,4 procent. Skillnaden var avgrundsdjup, och den har blivit ännu större under och efter finanskrisen.

En helt avgörande förutsättning för att tillåta invandring från icke-västliga länder faller bort när man ser på siffrorna, om man antar premissen att invandring ska vara en vinst för det danska samhället, inte en belastning. Det finns ingenting som så mycket som antyder att invandringen från länder utanför Väst är eller kommer att bli en vinst för Danmark. Allt tyder på att invandringen framöver endast kommer att göra Danmark relativt sett fattigare. Genomsnittsinkomsten kommer att sjunka. Det kommer att bli mindre välstånd och därmed mindre att dela ut av till välfärd. Den ojämna inkomstfördelningen kommer att skapa ökade spänningar, särskilt då den sammanfaller med etniska och religiösa skillnader som inte dämpar utan bara förstärker denna möjliga konflikt.

Den närmast icke-existerande sannolikheten för att invandrare i andra, tredje osv generationen kommer att klara sig bättre – eller i alla fall lika bra som etniska danskar – underminerar också helt näringslivets ofta hörda rop om att Danmark ska attrahera mer arbetskraft från världen utanför Europa och övriga västvärlden. Näringslivet kan nog uppnå en kortsiktig vinst genom att få genomsnittligt sämre kvalificered arbetskraft från icke-västliga länder till Danmark. Men för det danska samhället är det ingen fördel, varför det på lång sikt inte heller kommer att vara det för näringslivet. Näringslivet i den senindustriella verkligheten behöver högt kvalificerad arbetskraft, och den står inte att hämta i länder utanför Väst, i alla fall inte statistiskt sett. Samma invändning måste riktas mot den liberala tankesmedjan CEPOS, som upprepade gånger har uppmanat till väsentligt större invandring från alla ställen mot att i gengäld stoppa bidragssystemen.

Faktum är att samtliga västländer som har tagit emot och fortsatt tar emot invandrare i stort antal från icke-västliga länder i realiteten har samma historier att berätta på det viktiga område som ekonomin är.

Under en ganska kort period, maximalt ett par årtionden, hade västländerna samhällsekonomisk nytta av dåligt utbildad arbetskraft från icke-västliga länder. Det borde från 1973 ha stått klart att invandringen på längre sikt skulle bli en ekonomisk kvarnsten om halsen på Väst. Redan då borde ansvariga politiker ha sett att icke-västlig invandring är fel invandring om man önskar ett bestående välstånd.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?