17
jun
Seneste opdatering: 1/9-12 kl. 2137
10 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Et af mit livs utilsigtede held er, at jeg inden jeg var 18 havde læst hvert eneste ord, Orwell har skrevet. De udkom netop på Penguin på den tid. Og at jeg havde en engelsklærer, der opmuntrede mig og som jeg er evigt taknemmelig. Gymnasiet før 1968 producerede elitestudenter, der kunne læse engelsk, fransk og tysk på et avanceret niveau, ja endda svensk og norsk. Jeg kan forstå på folk der blev studenter i 80 erne, at Orwell ikke var i deres socialistiske læreres kridthus. Han var ekskluderet fra pensum. Gymnasielærere inden den tid ville aldrig nedlade sig til at politisere på den måde overfor eleverne på bekostning af deres fag.

Orwell definerede sig ganske vist som venstrefløj, men hele hans forfatterskab er én lang kritik af venstrefløjen, først og fremmest af kommunismen. Jeg læste rub og stub, deriblandt Orwells utvivlsomt mindre gode romaner, hans BBC taler, hvert eneste brev til hans forlægger Victor Gollancz om sygdom, pengesorger, mangel på tobak og Sonia, som han mødte sent efter Eileen døde. Han anmeldte Mein Kampf og Salvador Dalis The Secret Life of Salvador Dali, og kunne selvsagt hverken døje hverken Hitler eller den mondæne, perverse Dali. Orwell var først og fremmest en journalist, der kom til at sprænge rollens grænser, også fordi den tid han skrev i, sprængte alle grænser. (George Orwell: The Collected Essays, Journalism & Letters.)

Klædt på på den måde, kunne man gå 70 erne i møde uden den fjerneste trang til at blive DKP’er eller SF’er for den sags skyld. Det var dengang nogle ville bilde mig ind, at alt er politisk. Det var det overhovedet ikke i Danmark, og når det bliver det, er det et symptom på en alvorlig samfundssygdom. Selvfølgelig kan man blive bragt i politiserende situationer – 9/11, Muhammedkrisen – og da er politik det eneste svar, hvis ikke man vil producere udenomspolitiske Breivik’er, som Sverige tydeligvis arbejder målbevidst på, ligesom Norge gjorde. På sin vis længtes 70′ er venstrefløjen efter en sådan sygdom, de havde det for godt, og det kan de ikke finde ud af at nyde. Skyldfølelse og lidelse, det ved man, hvad er. Og nu har de endelig fået fremkaldt en politiserende lidelse: Multikulturen og en politisk religion, der med god grund er forhadt i hele verden.

De tabte ideologisk over en bred front, men påførte os alligevel deres vilje. I filmen her medvirker bla. Roger Scruton og mennesker, der kendte Orwell, bla. kvinden hvis mor ikke giftede sig med ham, fordi hun mente ‘han var for kynisk’. Der er meget i Orwells daglige korrespondance, der vidner om, at han ikke først og fremmest var kyniker. Livet på landet, kærligheden til naturen, kvinder, litteratur, dyr og hans adopterede søn, Richard.

Birmingham-upploppen 2011

Af Thomas Nydahl

(Foto: David Starkey: “Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”)
Birmingham utsattes svårt av den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i staden, att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden.

Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.” I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.I april 2012 ställdes 8 män inför rätta för att ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Så vitt jag vet har ännu ingen dom avkunnats.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight (BBC 13 augusti 2011), lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel (The Telegraph 19 augusti 2011) beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.” ”Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”

Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.” Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen (Spectator 20 augusti 2011).

Starkey hänvisar till Lindsay Johns (I sin egen profil hos Guardian beskriver han sig så här: ”Lindsay Johns is a writer, broadcaster and hip-hop intellectual”), som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han.

Zygmunt Bauman: ”Det här är inte de hungrigas upplopp.Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp”
Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2011, ”Plundring substitut för shopping”). som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:

”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”

Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.

(Detta är ett kort utdrag ur det kapitel i min kommande bok som behandlar gängkulturen förr och nu i Birmingham.)

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

10 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] Orwell, this most elusive of writers« « Snaphanen […]

trackback

[…] som ikoner for udogmatiske fritænkere og konservative. (Benyt lejligheden til at se dokumentaren “The Real George Orwell med blandt andre Roger […]

Bergfast
11 years ago

Angående Birgmingham-upploppen. Bauman: …..”Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För de defekta konsumenterna, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”…. ….. Nåja, det är kanske att hårddra konsekvenser av ”icke-konsumerande konsumenters” ”naturliga” självupplevelser? Att de alla skulle automatiskt känna ett ”det oförverkligade livets gnisslande och gnagande… Read more »

Morten Dreyer
Morten Dreyer
11 years ago

Jeg glemmer aldrig Georges Orwells beskrivelse af sit liv på underkanten.
Elendighedens London og Paris.

Han arbejdede blandt andet som opvasker på Maxim de Paris. Igennem flere år efter spiste jeg aldrig på restauranter. Det var for ulækkert.

Crass Børsting
Crass Børsting
11 years ago
Reply to  steen

A day well spent!

Morten Dreyer
Morten Dreyer
11 years ago

Jeg var i Skotland i den uge.

Der var særdeles fredeligt det eneste som virkede lidt utrygt var avisernes forsider og fjernsynet.

Urolighederne blev i Danmark beskrevet som sociale reaktioner på fattigdom.

Det er ikke min opfattelse.

Netop de fattigste områder i UK var slet ikke berørt og den første dømte for plyndringerne var en millionærdatter fra et universitet.

Wales, Nordvestengland og Skotland havde ingen plyndringerne Og de er ellers fattige områder.

Vidste du det ? I Skotland er middellevealderen på 54år ?

Thomas Nydahl
Thomas Nydahl
11 years ago
Reply to  Morten Dreyer

Morten, den aspekt du tar upp diskuteras också i många analyser. Eftersom jag själv befann mig i Aberystwyth i Wales på min senaste Black Country-resa ramlade jag över flera texter som hade samma budskap som din kommentar (gjorde alltså en avstickare från West Midlands med tåg). Jag är övertygad om att det du säger är riktigt. Medan upploppen höll på som värst visade också flera konkreta exempel att det ofta var den övre välmående medelklassens barn som “gjorde uppror”. Nå, de ville förstås gratis ha med sig de senaste modellerna hem. Det skulle visa sig bli mycket dyrt.

Thomas Nydahl
Thomas Nydahl
11 years ago
Reply to  Morten Dreyer

Morten, fann de senaste siffrorna för medellivslängd. I Skottland är den för män lite drygt 60 år, för kvinnor 62. Wales är högre siffror, 77 för män och 81 för kvinnor. Detta är ett ämne att utforska mera.

boeufhjerte
boeufhjerte
11 years ago
Reply to  Thomas Nydahl

Det lyder som sensationelle cifrer. Men forveksler du ikke to forskellige begreber, “Life expentancy” (LE) og “Healthy life expentancy” (HLE eller HLY) ?

Se her; http://www.isdscotlandarchive.scot.nhs.uk/isd/files//HLE_report_2004.pdf

I tabel 4.1 angives LE for 2000 til 78,7, HLE til 62,6.

Danmark ligger også på lidt > 60 i HLY: http://www.healthy-life-years.eu/index.php?c=table3&l=en&s=hly

10
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x