13
apr
Seneste opdatering: 13/4-13 kl. 2303
74 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Jag sätter mig på ett tåg som går norrut. Jag ska åka långt, många timmar. Mitt ärende är en aning oklart, till och med för mig själv. Jag reser för att undersöka en dröm. Jag bär på en längtan. Den sliter i mig natt och dag, den håller mig vaken när jag borde sova, den lämnar mig ingen ro. Jag måste få klarhet. Det är någonting som jag ska förstå. Jag behöver lägga pussel med de bitar som jag består av. Jag måste få veta vad som är verkligt och vad som är längtan.

Snön ligger som ett tjockt smutsigt vaddtäcke över Sverige. Landet är ännu i vinterdvala. I snötäcket små barmarksöar av sovande hus med mörka fönster som blundar. Himlen är en grå nödfilt över landskapet. De ändlösa barrskogarna är svepta i vinterns knappt ledsynsmässiga grådunkel.

Att åka tåg är att vila från sig själv. Bara sitta och låta sig fraktas. Jag är på väg till en stad som kunde vara vilken småstad som helst i Norrlands inland. Men för mig är det en särskild stad. Det är min födelsestad, en stad där jag har tillbringat stora delar av mitt liv. Det är här mina rottrådar är fästade. Staden och dess människor lever sitt liv inom mig. Hela min släkt kommer från den här staden, mitt i det undersköna landskapet med sina skogar, kullar, älvar och sjöar och praktfulla gårdar som vittnar om en rik månghundraårig byggnadstradition.

Jag bär dem alla inom mig

Det finns inte en enda levande människa kvar i min släkt i hela länet. Alla är döda. Det finns ingen som jag kan ringa till och säga “Hej, det är Julia, jag kommer till stan på torsdag, det vore trevligt att träffa dig”. Jag åker på en ensam rekognosceringsresa, väntad av ingen. Jag reser till mina minnen. Min släkt är visserligen utplånad. Men det liv som de lever inom mig pågår fullkomligt obehindrat. Ja, det är till och med så att de lever sina liv allt starkare och tydligare inom mig trots att de definitivt är döda.

Mina kära verkar inte ha fattat att de ligger under mull. De fortsätter att göra sig hörda, jag bär dem alla inom mig. Jag bär deras röster, deras skratt, deras sätt att röra sig, deras dofter. Moster och morbror på bondgården, roddturerna på sjön, åka hölass, skidåkningen, lingonplockningen. Övningskörningen i deras Volvo PV 444 så att jag kunde ta körkort precis när jag fyllde arton.

Ta inn hele skjermen 13.04.2013 223409

Mormor som tog körkort redan 1925 och kunde allting, från att måla hus till att sköta jordbruk och driva pensionat. Hon bjöd mig på min första filmupplevelse när jag var fyra år, “Snövit och de sju dvärgarna”. Men åldras kunde hon inte. Hon dog alldeles för tidigt.

Farfar som växte upp på fattighuset

Farfar som blev moderlös när han var tre år och växte upp på fattighuset. Honom har jag berättat om i krönikan “Landet som försvann” Han ville helst inte tala om den tiden. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och farmor skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara farfar och hans livsöde fram, utan också det Fattigsverige som vi tillfälligt har lämnat bakom oss. Nu är det på väg tillbaka.

Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska. Bakom upplevelserna finns ibland inte ett ”jag”, utan istället det mer neutrala och distanserade ”man”.

“Man fick ju mat och kläder”

”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till. En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov, men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.

Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker. Jag fick springa ärenden åt ålderdomshemmet ibland, då brukade jag hälsa på en av mina äldre bröder som jobbade på bryggeriet. Jag brukade få en 25-öring av honom och ibland en läskedryck, och tänk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld när han gjorde rekryten och fick TBC, så han dog och blev begravd på sanatoriets kyrkogård.

Ta inn hele skjermen 13.04.2013 223547

Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig. Jag skulle komma till honom i Västanvik och hjälpa till på hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor. För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul.”

Släkten är förankrad i varje löpmeter räls

Farfar som trots sin arma uppväxt blir en duktig och plikttrogen man i staten. Han arbetade vid järnvägen, som sin far. På uniformen stod det SJ som i Statens Järnvägar. Min släkt är förankrad i varje löpmeter räls på den numera öde bangården. Att vara statsanställd ansågs vara tryggt och säkert. Farfar försörjde sin familj och kunde 1936 köpa ett egnahem i stadens utkanter för 9 200 kronor.

Ljusnan_in_Ljusnedal-001

Älven var stadens pulsåder ända tills flottningen upphörde. På älvstranden stod en skev liten tvättstuga där mamma och de andra kvinnorna i trakten skötte sin tvätt. Den sparades ihop till stortvätt på sommaren när isen inte band vattnet. Då eldade man under en enorm gjutjärnsgryta, där lakan och handdukar fick koka. Sköljde gjorde man från en klappbrygga i älven. Nu dånar gigantiska långtradare fram på vägarna med den timmerlast som älven fraktade gratis, och älven är bara ett pittoreskt inslag i stadsbilden. På stränderna reser sig höghus.

Staden var vacker, omfluten av vatten

Det heter inte “järnvägsstation” längre. Staden är inte längre en järnvägsknut. Det heter “Rese-Center”. Mycket missvisande, för någonting mindre centrumlikt få man leta efter. Från perrongen stiger man rakt ut in the middle of nowhere. Ett enda stort tomrum.

Staden var en vacker stad, omfluten av vatten. Sågverkspatronerna som blivit förmögna på skogarnas timmer hade byggt rikt utsmyckade trähus, och gatorna vindlade fram som de alltid gjort, med en levande och salig blandning av sko- och klädbutiker, hattmodister, fiskaffär, bok- och pappershandel, handarbetsaffär, tobaksaffär och herrekipering. Nu är allting borta. Bara bokhandeln finns kvar och kämpar tappert mot kundflykten till internetbokhandeln.

Staden ligger öde, som drabbad av en neutronbomb

Det är som om en neutronbomb har slagit ned i stadens centrala delar. Allting är öde och dött. Det finns inte ens en matbutik kvar i hela centrum. För att handla mat måste man åka buss eller bil flera kilometer till stadens utkanter. Jag ser nästan inga människor. Några somalier går förbi och ser malplacerade ut. De är malplacerade. De får bara D-vitaminbrist och benskörhet och blir sjuka och olyckliga i det solfattiga norrländska klimatet. De ska inte vara här. De kommer att flytta härifrån så fort de har möjlighet och någon annan kommun är beredd att betala deras försörjningsstöd.

Stadens huvudgata, som förr var ett livligt affärsstråk med butiker och kaféer, har brutalt huggits av och mynnar ut i ett ingenting. Ingen går på den längre. Ingen vill hamna i ett ingenting. På tvärgatan låg ett fint konditori med crèmefärgade spetsgardiner och antika möbler, känt för sina frasiga mockabakelser och omgärdat av en viss tragik för dem som närmare kände till sakernas tillstånd, för servitrisen hade diabetes och kunde själv inte avnjuta de delikata bakverken. Nu ligger gatan öde. Där finns en thairestaurang, ett par pizzerior och en tatueringsateljé.

Staden har sina egna politiker emot sig

Det är en döende stad jag ser. En av alla dessa svenska småstäder som för en daglig kamp för sin överlevnad men har alltför mycket emot sig för att klara det. Sina egna lokalpolitiker till exempel, som fyller på med invandrare när den infödda befolkningen flyttar och tror att det ska stärka den kommunala ekonomin. Jag säger inte att min barndomsstad kommer att dö i morgon. Men jag ser att den är i terminalstadiet och har en lång dödskamp framför sig.

Hur ser man att en stad är på dekis? Avsaknaden av folkliv är en viktig signal. Den avslöjar att livet, det verkliga livet, pågår någon annanstans. Jobben har för länge sedan försvunnit. Folk flyttar ut, befolkningen har minskat sedan sekelskiftet. När invånarna inte går ut utan bara sitter inne och åldras och dör bär det utför. När pizzeriorna och tatueringsateljéerna börjar ta över gatubilden är det en signal om att förfallet har börjat.

En vandalisering utan historisk motsvarighet

Den fordom vackra staden har brutalt slagits sönder av en olycklig kombination av hårdhänta kommersiella intressen och enfaldiga kommunalpolitiker. På 1960- och 70-talen våldförde de sig på stadens själ med katastrofala och irreparabla verkningar. Då revs de vackra träpatronvillorna med sina glasverandor och sin snickarglädje. Den vackra arkitekturen i den bebyggelse som fått växa fram organiskt och de hus som var resultat av den skickliga hantverksmässiga byggnadskonsten utsattes för en vandalisering utan historisk motsvarighet.

Inte bara “min” stad vandaliserades av rivningsraseri och nybyggarvansinne, det drabbade så gott som alla svenska städer. Under de så kallade rekordåren på 1960- och 70-talen begick kortsynta och korkade kommunalpolitiker landsomfattande massmord på landsortsstäderna. Det är den största stadsomvandlingen i Sveriges historia, mästerligt skildrad i en av filmaren Anders Wahlgrens dokumentärer, “När Domus kom till stan” (2004). Se den, det är en medborgerlig plikt!

När Domus kom till stan förändrades allting

Under gymnasieåren brukade mina vänner och jag dricka en kopp kaffe för 50 öre på det som då hette Konsumbaren. 1956 började kooperationen kalla sina varuhus för Domus (hem på latin). När Domus kom till stan förändrades allting i så gott som alla svenska städer. Hela stadskärnor med 1700-talshus och andra flera hundra år gamla byggnader revs för att göra plats åt stora bunkerliknande varuhus i betong. Bara i Norrköping revs 500 hus.

Ta inn hele skjermen 13.04.2013 223713

Under ett par årtionden byggdes 180 Domusvaruhus, 80 Epavaruhus och 90 Åhlénsvaruhus. Trehundrafemtio varuhus, stöpta i samma form och storlek, “så förvillande lika att man inte visste i vilken stad man befann sig” som Anders Wahlgren formulerar saken. Trots befolkningens protester försvann trivsamma, levande stadskärnor i grävskopornas käftar. Det kallades “utveckling”.

En massaker på de svenska stadskärnorna

I filmen skildrar Wahlgren fjorton städer (Eskilstuna, Ronneby, Ljungby, Karlskrona, Kristianstad, Kalmar, Skövde, Västervik, Norrköping, Västerås, Sala, Enköping, Gävle och Härnösand). Men det ser likadant ut överallt, i varenda skövlad stad. Kooperativa Förbundet, KF, hade redan 1925 startat ett eget arkitektkontor, KFAI, som under en period var Sveriges största. KF hade till och med en egen stadsplaneavdelning. Målet var att bygga så effektiva säljmaskiner som möjligt.

Under ledning av chefsarkitekten Gunnar Savås (1919-2004) och energisk medverkan av städernas socialdemokratiska politiker genomfördes massakern på de svenska stadskärnorna. Detta hände sig under socialdemokraternas långa maktinnehav.

Ingenting fick stoppa de nya konsumtionstemplen.

Den oheliga alliansen mellan lokalpolitiker och KF fick förödande konsekvenser. Nästan alla svenska städer förstördes till oigenkännlighet. Rivning av gamla kulturbyggnader, motstånd från folkviljan – ingenting fick stoppa byggandet av de nya konsumtionstemplen. Varuhusen skulle ligga på bästa stället i stan, helst vid Stora torget.

Med varuhusen följde byggandet av enorma groteska parkeringshus. Man “skulle tillgodose de bilburna kundernas behov”, bilen skulle följa med på shoppingturerna in till städernas centra. Under 1960- och 70-talen rådde till synes evig högkonjunktur. Människor fick det bättre, så vi kunde handla mer. Planerarna trodde att den gyllene eran skulle vara i evighet. Men det dröjde inte länge förrän de hundratals varuhusen konkurrerade ihjäl varandra. Numera är de förvandlade till affärsgallerior med samma kedjeföretag i varenda stad: Kapp-Ahl, Stadium, Åhléns, Lindex, Hennes & Mauritz, Din sko, Vero Moda, Clas Ohlson.

Nu finns bara de fula husen kvar

I min barndomsstad finns bara de fula husen kvar. Hus i total avsaknad av själ, kultur, historia. Allt annat är rivet. I ett av de gamla husen hyrde jag ett rum under gymnasieåren. Huset står faktiskt kvar. Men det är förvandlat till oigenkännlighet med ful brun puts, okänsligt bytta moderna fönster och ogästvänliga entréer med porttelefoner. Tiden är en annan. Nu behövs porttelefoner.
Jag sitter på ett kafé och läser lokaltidningen. Den är en skugga av den tidning som farfar hummande läste varje dag och kommer mänskligt att döma inte att överleva särskilt länge till. Jag noterar att merparten av stadens sjukvård drivs av det privata vårdföretaget Aleris, ägt av Wallenbergssfärens Investor. Hur länge till är sjukvården i den lilla staden intressant ur investeringssynpunkt? Sjukhuset går med ett underskott på 27 miljoner. Fyrtiofem anställda har varslats, tjugofem undersköterskor, läkarsekreterare och administrativ personal har sagts upp av Aleris.

“De fördömdas stad – varför bor man egentligen här?”

“De fördömdas stad” kallas staden i en kommentar i lokaltidningen. Några ytterligare kommentarer:

• “Varför bor man egentligen här? Det finns inga jobb, stan är öde, befintliga affärer går i konkurs men inga nya öppnar, det satsas inget på barn och ungdomar, skolorna är dåliga, sjukhuset existerar knappt längre…. listan kan göras lång.”

• “Jag ser massor av nya invånare. Är det kanske så att Svenssons flyttar då staden håller på att förvandlas till ännu en multikulturell och problemfylld småstad? Kan det vara så att de med utbildning och/eller drivkraft inte vill bo i en stad där skattepengarna man bidrar med aldrig kommer en själv till gagn? Kan det vara så att staden inte kan ta emot fler arbetslösa inflyttare?”

• “Värre kommer det att bli!!! Alla jag känner är så less på vad som prioriteras här. Kommunen lägger alldeles för lite pengar på skola, vård och omsorg. Och många beslut som tas verkar totalt ogenomtänkta. Många omkring 40-års åldern funderar på att flytta på grund av kommunens alla indragningar, och de runt 30-årsåldern flyttar för dom är så less. Jag kommer absolut att uppmuntra mina barn att så fort som möjligt försöka ta sig härifrån till en kommun där pengarna läggs på det som är viktigt!”

Varenda kommun ska begå samma misstag

Som drivna av en vansinnig naturlag ska varenda liten kommun begå samma misstag som andra redan har gjort. I synnerhet i Norrland. Processen följer ett givet schema, vi känner igen det. Arbetsmarknaden förändras, jobben försvinner. Med jobben försvinner invånarna i produktiva åldrar. Befolkningen minskar, bara de gamla och de som inte kan flytta blir kvar. Allt fler hyresbostäder står tomma. Då kommer något geni i kommunstyrelsen på det som lanseras som en lösning: flyktingar! Vi fyller de tomma lägenheterna med flyktingar!

Eller som folkpartiet uttrycker saken i ett centralt producerat uttalande som har spritts och reproducerats även i den här lilla staden:

“Det är bra att vår kommun har beslutat att öka flyktingmottagandet från 50 -70 till 100 -120 personer. Det handlar om medmänsklighet och om att bära vår del av ansvaret när fler söker skydd i Sverige.

Ett ökat flyktingmottagande spär inte på arbetslösheten bland dem som bor här sedan tidigare. Tvärtom skapar ett ökat flyktingmottagande nya jobb. Med en negativ egen befolkningsutveckling – antal födda minus antal döda – är ett inflyttningsöverskott en förutsättning för att undvika minskande invånarantal, krympande skatteunderlag och minskande service.”

Uttalandet antogs nyligen enhälligt vid Folkpartiet liberalernas årsmöte i staden. Vem tror de att de lurar? Tror de på sina egna floskler? Oavsett vilket förkortar deras ansträngningar stadens dödskamp. Nu kommer det bara att gå fortare utför. Och vid the point of no return kommer de ansvariga att för länge sedan ha flyttat därifrån.

Förstår de vad som håller på att hända?

Om alla bara inte vore så förtvivlat vänliga.

“Vill du att jag ska tvätta det åt dig?” frågar kvinnan i SJ:s bistro när jag köper ett äpple.
“Trevlig helg!” säger personalen på apoteket.
“Den här chokladbakelsen kan jag rekommendera” säger flickan bakom kafédisken.

De är vänliga medan deras stad sjunker under deras fötter. Förstår de vidden av vad som håller på att hända? Jag vet inte. Förstår jag vidden av vad som håller på att hända med min gamla hemstad? Ja, jag tror det. Min resa är en resa i förlustens landskap. Jag ser allt som är förlorat och aldrig kommer tillbaka. Allt som jag ser, hör och tänker bekräftar att mina minnen kommer från en helt annan tid. De utspelade sig här, men fast de lever så starkt inom mig är de obönhörligt försvunna i den yttre världen. Samtliga medverkande har avgått ur rollistan. Den tidens blommande syrénbersåer, det eviga solskenet och ”Drömmen om Elin”, ”Livet i finnskogarna” och ”Lyckobringaren” i farfars dragspel finns inte längre.

Jag reste för att undersöka en dröm

Jag reste för att undersöka en dröm. Jag ville ta reda på om jag skulle kunna flytta tillbaka till den stad där jag föddes. Kan jag flytta mitt liv hit? Räcker mitt kapital av den kärlek och glädje som jag har upplevt här i det förflutna för att bära över den verklighet jag ser nu?

Fast hela stan har rivits står kyrkan kvar där den har stått sedan 1300-talet. Hela min släkt har döpts, konfirmerats, vigts och begravts i den kyrkan. Mormors hus alldeles intill kyrkan revs på 1950-talet för att vägen skulle fram. Det var ett av stadens vackra hus, med konstfärdigt sågad snickarglädje, glasverandor där alla rutor var av handblåst glas, trappräcket till den svängda trappan smyckat med svarvade balustrar och ytterdörrarnas glasrutor vackert färgade i rött, blått och grönt. Huset innehöll åtta lägenheter, alla eldades med kakelugnar. Jag slutar aldrig sörja att huset revs. Att leva med sina minnen är att nästan alltid vara nära sorgen.

Härifrån kommer vi, här slutar vi våra liv

På kyrkogården ligger alla mina kära begravda. Nu är den täckt av djup snö. Gravstenarna sticker upp ur snötäcket. Men skaren bär. Jag står i den djupa snön och samtalar med mina föräldrar. Fryser de inte? Nej, aska fryser inte. De säger att de har det bra. De saknar ingenting. De bekymrar sig inte längre om det som händer ovan jord. Det där får ni levande ta hand om, säger de.

Jag frågar om de har någonting att invända mot att jag sällar mig till dem när det blir dags.

Absolut inte. Det ska bli roligt att samla familjen igen, säger de. Det är ju härifrån vi kommer och här vi slutar våra liv. Men sköt om dig så länge.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?