17
dec
Seneste opdatering: 17/12-11 kl. 2307
49 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför den enorma vita byggnaden med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Fyra våningar hög är byggnaden, ett riktigt slott. Ett så stort hus har han aldrig sett tidigare. Han håller sin nioårige bror hårt i handen. Den här dagen tar deras barndom slut, så mycket förstår de. Sanningen att säga har det inte varit så mycket bevänt med barndomen tidigare heller. Pojken är tre år gammal när hans mor dör och lämnar fadern ensam med sju barn. I fyra år har fadern försökt sköta både arbete och den stora barnaskaran. Nu går det inte längre. Den enorma vita byggnaden är socknens fattighus, och där lämnas pojken och hans bror in för att tillbringa resten av sin barndom. Sju år senare när pojken är fjorton år anses han vara vuxen nog att försörja sig själv och blir städslad som dräng på en bondgård. Lönen är mat och logi, två kostymer per år och 50 öre till jul och midsommar.

Vi vill inte gärna inse det. Men när vi betraktar det förflutna är det en spegelbild av oss själva och det samhälle vi byggt som vi ser. Under ett lager av tekniska och medicinska framsteg finns de människor som har levt före oss, de som byggde Sverige. Gör ett tankeexperiment och tänk bort bilar, flyg, datorer, Internet, telefoner, preventivmedel, legala aborter, antibiotika, vaccin, radio och television, sociala och medborgerliga rättigheter, rinnande vatten och centralvärme – allt det som vi i dag räknar som självklart. Fattigsverige – ett u-land – ligger inte så långt tillbaka som många vill tro. Bara en tunn hinna av modernitet skiljer oss som lever i dag från det förflutna.

Ett brutalt klassamhälle

Hundra år tillbaka är Sverige ett brutalt klassamhälle med avgrundsdjupa klyftor mellan rik och fattig, mellan utbildad och outbildad, mellan män och kvinnor. Stora delar av befolkningen lever i smuts, svält och armod. Vanliga barnsjukdomar skördar tusentals liv. Tuberkulosen härjar i trångboddhetens kyffen och tar både barns och vuxnas liv. Kvinnor dör i barnsäng och köksbordsaborter. Barn som föds utanför äktenskapet kallas ”oäkta”, och oönskade barn mördas i tusental av änglamakerskor, men också av sina egna föräldrar.

Alkoholmissbruket dränker landet i sprit och misär, lön för arbete betalas ofta i form av brännvin, och mängder av svenska män super ihjäl sig. Den framväxande industrialismen har påbörjat omvandlingen av Sverige från jordbrukarsamhälle till industrination, samtidigt som en ny egendomslös underklass av arbetare utan medborgerliga rättigheter växer fram.

När Karl Valdemar Lundgren kom till fattighuset

Så ser bakgrunden ut i grova drag när sjuårige Karl Valdemar Lundgren och hans bror kommer till fattighuset. Året är 1905. Han har fötts 1898 i en liten banvaktsstuga vid norra stambanan. Vid den här tiden är järnvägen landets oumbärliga och snabbt expanderande blodomlopp. Den sköter de nödvändiga transporterna av varor och människor långt innan det finns några bilar. Karl Valdemars far är banvakt, och järnvägen ska komma att bli pulsådern även i sonens liv. ”Statens kaka är liten men säker” heter det.

När modern dör 1901 försöker fadern hålla ihop den stora barnaskaran, samtidigt som han sköter sitt arbete. Det är långt före daghemmens och fritidshemmens tid.

”Min äldsta bror var då femton år. Min äldsta syster som var tretton fick sköta om oss så gott hon kunde. En syster som var åtta år fick komma till släktingar, och en syster som bara var nio månader fick komma till en kusin till min pappa som var gift och bosatt i samma by som vi” berättar Karl Valdemar många år senare.

”Ingen hjälp fanns att få, för far hade ju så liten lön och ingen ville väl arbeta för ingenting. Så flyttade vi, och min far fick arbete på godsmagasinet vid järnvägen. Min syster var hemma och hjälpte far ett tag medan vi var ganska små men tyckte väl att hon ville tjäna en egen slant, så hon tog plats i en familj. Vi fick ett fruntimmer som skulle sköta om oss. Men det var inte så stor ordning på henne, ty ibland var hon inte nykter och då vet man hur det blir. Till slut såg far att det inte gick längre, så han ansökte om att jag och min bror som var två år äldre fick komma in på fattigvården som det hette då. Man hade inget annat val.”

Fattiga auktioneras ut till lägstbjudande

Den obligatoriska intagningsritualen går via den stora lusugnen i gjutjärn i fattighusets källare. I den stoppas alla de nyintagna hjonens klädpaltor för avlusning. Hjonen själva får avlusningsmedel. Sedan kan de börja åtnjuta fattigvården i tacksam undergivenhet. På fattigstugorna runtom i landet blandas psykiskt sjuka – ”dårarna” – asociala personer, utvecklingsstörda – som vid den här tiden kallas ”efterblivna”, ”imbecilla” eller ”idioter”-, fysiskt handikappade, gamla människor och föräldralösa barn huller om buller med varandra. De kallas fattighushjon och har ett enda gemensamt: oförmågan att ta hand om sig själva. De ligger samhället till last.

När Karl Valdemar och hans bror kommer till fattighuset 1905 gäller 1847 års fattigvårdsförordning. Från att fattigvården sedan medeltiden hade varit kyrkans ansvar är det socknarna som ska ta hand om alla dem som inte kan försörja sig själva. Inte förrän 1956 ersätts fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp. Fattigauktioner är vanliga under flera årtionden in på 1900-talet. Föräldralösa barn och andra som anses kunna arbeta och göra rätt för sig auktioneras ut som bonddrängar och annan arbetskraft till lägstbjudande. Har man tur kommer man till en ordentlig familj som ger en mat och husrum. Har man otur hamnar man på fattighuset.

Slottet på samhällets botten

Långt senare, 1960, ska en av de svenska arbetarförfattarna, Åke Wassing (1919-1972), beskriva fattighuset i den självbiografiska romanen ”Slottet i dalen”. Själv är han dödgrävarens pojke som placeras på fattighuset av samma skäl som Karl Valdemar Lundgren och hans bror. Fadern kan inte både arbeta och ta hand om barn. Mot sin vilja hamnar pojken som anstaltsbarn i detta samhällsslott, lyckas verkligen överleva fångenskapen och så småningom också återvända till stora landsvägen med de flesta av sina sinnen i behåll. Åke Wassing skriver:

”Det var en gång ett slott… Nej, varför det? Slottet är lika verkligt i dag som då. Det ligger i en dal som kallas samhällets botten, ty den måste ju något namn ha. Slottet är uppfört i fyra våningar vitrappat tegel som lyser så grant i solen att alla som kommer den stora landsvägen förbi måste stanna och utropa: ”Nej, men titta! Där ligger det ett slott. Där skulle jag vilja leva och dö.” En del får också sin vilja fram, de kommer dit, lever en tid och dör.”

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset även han. Han och hans bror växer upp och ska livet ut behålla den nära relation till varandra som de haft under de svåra fattighusåren när allt de hade var varandra. Han vill helst inte tala om den tiden. Han bär alltihop inom sig. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och hans hustru skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara Karl Valdemar Lundgren och hans livsöde fram, utan också det Fattigsverige som vi nyligen har lämnat bakom oss. Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska. Bakom upplevelserna finns ibland inte ett ”jag”, utan istället det mer neutrala och distanserade ”man”.

Kyrkoherden bjöd på kaffe

”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till. En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov, men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.

Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker. Jag fick springa ärenden åt ålderdomshemmet ibland, då brukade jag hälsa på en av mina äldre bröder som jobbade på bryggeriet. Jag brukade få en 25-öring av honom och ibland en läskedryck, och tänk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld när han gjorde rekryten och fick TBC, så han dog och blev begravd på sanatoriets kyrkogård.

Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig. Jag skulle komma till honom i Västanvik och hjälpa till på hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor. För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul. Jag var hos honom i två år. Sedan fick jag en annan plats där jag fick betalt några kronor varje månad. Då tyckte man att man var rik.”

Från u-land till Folkhem

Det land vi lever i har inte skapat sig självt. De människor som har levt före oss var de som med sina händers arbete byggde Välfärdssverige. Från ett u-land i svält, armod, religiöst förtryck och enorma klassklyftor till det Folkhem där det ”varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn”, som landets blivande statsminister Per Albin Hansson (s) sa när han skissade sin folkhemsvision i riksdagens remissdebatt 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.”

Från 1932 börjar han och arbetarepartiet socialdemokraterna att bygga upp det Sverige där det ska råda likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Utgångsläget är ett miljonhövdat proletariat av egendomslösa torpare och arbetare, de skymningslandets människor som utför hårt arbete för usel lön åt bönder och fabriksägare – i praktiken slavar utan några mänskliga rättigheter. Sådana som Karl Valdemar Lundgren som sliter för två kostymer per år och 50 öre till jul och midsommar. Då som nu finns det gott om människor som berikar sig och skaffar sig fördelar på andras bekostnad, och många är de starka som trycker ner och plundrar de svaga. Utan rösträtt har proletariatet ingenting att säga till om. De är arbetsmaskiner bara, som ska utnyttjas, slitas ut och kasseras.

Högtidligen utövar han sin rösträtt

När Per-Albin Hansson blir statsminister 1932 är Karl Valdemar Lundgren 34 år. Han och hans 30-åriga fru Elsa Viola är två av de svenskar som ingår i uppbyggnaden av det svenska Folkhemmet. 1921 har Karl Valdemar för första gången högtidligen fått utöva sin allmänna rösträtt. Rätten att rösta har ända fram till det året varit förbehållen de privilegierade, jordägande klasserna, och enbart män. Stoltheten kvillrar som en kanariefågel i bröstet på honom den där dagen när han går till vallokalen. Han har klätt sig fin, i mörk kostym och slips, och hatt på huvudet. Han hade aldrig vågat drömma så långt – att han, fattighuspojken, skulle bli en betrodd man med rätt att rösta i ett demokratiskt val.

Karl Valdemar arbetar vid järnvägen, som sin far. Han är en man i staten, på uniformen står det SJ som i Statens Järnvägar. Han reser på Norrland, med ständiga övernattningar i metropoler som Mellansel, Långsele och Östersund. Dagar och nätter arbetar han för att försörja sin familj. Barnbidragen är ännu inte uppfunna, de kommer först 1948. Tillsammans får han och Elsa Viola sex barn, varav ett dör vid späd ålder i en barnsjukdom. 1936 tar de det stora steg som representerar det definitiva uppsvinget för enkelt folk. Då köper de ett hus i stadens utkanter för den svindlande summan av 9 000 kronor. Ett stort rött trähus för den växande familjen.

När välståndet når utedassen

Det finns varken vatten eller avlopp indraget i huset, det är utedass att gå till även i trettio minusgrader när snön knarrar under fötterna. Vatten pumpas upp ur brunnen och bärs in i hinkar, och värmen kommer från vedspis och kakelugnar som ständigt måste matas med ved. Men det är deras, det finns ett kök, det finns till och med en sal, och det finns en trädgård. Den stora tomten offras ingalunda för något så improduktivt som en gräsmatta. Den är själva grunden i självhushållet, där odlas potatis och grönsaker, frukt och bär. Hönsen värper ägg, och i skogen växer svamp och lingon.

En bit in på 1950-talet når nästa steg i det växande välståndet deras familj. Två världskrig har passerat i Elsa Violas och Karl Valdemars liv, som rubriker, oro och matransoneringskuponger. Efter andra världskrigets slut 1945 befinner sig Sverige i en obruten högkonjunktur flera decennier framåt. Till skillnad från de nordiska grannländerna ockuperades inte landet, den svenska industrin är oskadd av kriget och går för högtryck. Utedassets tid är förbi. Karl Valdemar drar in vatten och avlopp i huset och bygger ett badrum av en garderob på övervåningen. Han klär väggarna med plasttapeter i kanariegult och chockrosa med svarta lister, för nu är det som sagt 50-tal. Där sitter han sedan och tronar stolt som en kung i sitt verk, röker njutningsfullt cigarretter med långt trämunstycke och askar i en hög askkopp på fot bredvid toalettstolen medan han läser lokaltidningen och Tidsfördrif. Elsa Viola läser Husmodern och Hemmets Journal, för där finns så bra bakrecept till syjuntorna med sju sorters kakor.

Barnjungfru i en fin familj

Hon är bara en tvärhand hög. Liten, seg och ettrig. Innan alla barnsängarna och själva livet sliter på henne är hon mycket vacker. På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit sedesam sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne. Hon och Karl Valdemar ska leva tillsammans i femtiotvå år, ända tills döden skiljer dem åt.

När hon är femton år börjar hon arbeta som barnjungfru i en fin familj. Familjen heter Hermansson, och Elsa Viola tar hand om den lille sonen Carl-Henrik. Många år senare, 1964, ska han bli partiledare för vänsterpartiet kommunisterna. 1953 är han gäst vid Sovjetdiktatorn Josef Stalins (1878-1953)  begravning i Moskva. Vid en minneshögtid för Stalin i Stockholm den 9 mars samma år håller C-H Hermansson tal.

C-H Hermansson var en rar liten gosse

Han framhåller Josef Stalins betydelse för mänskligheten, han utnämner en av historiens värsta massmördare till ”en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän”:

”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin var en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Detta sägs om en man som hade minst 25 miljoner människoliv på det samvete som han eventuellt var i besittning av. Elsa Viola vet ingenting om kommunismen, varken som femtonåring eller senare. Hon är över huvud taget inte politiskt intresserad. Hon röstar på socialdemokraterna för att Karl Valdemar gör det och för att det är tack vare socialdemokraternas uppbyggnad av Folkhemmet som de har fått det så bra fast de kommer från enkla förhållanden. Men i hela sitt liv är hon stolt över att hon har bytt blöjor på C-H Hermansson. Han hade ju varit en så rar liten gosse.

Vi lever i en ficka i tiden

Vi lever i en ficka i tiden. I tron att vi är garanterade evigt välstånd från ständigt vidöppna kranar har vi vänt ryggen åt det Fattigsverige vi nyss har lämnat bakom oss. Vi ser på epoken och dess människor med överseende och ibland förakt. Vi kapar banden bakåt och tror högmodigt att den lilla grupp människor som just vi utgör just här och nu är alltings fullkomning. Vi lyssnar andlöst på förljugenhetens flinande profeter och slätkammade samhällssnickare med ideologiska spikpistoler och tror att de vill oss väl. Men inga träd kan växa om man kapar deras rötter. Inga hus kan byggas på en ihålig grund. Allting bygger på tidigare generationers erfarenheter. Om vi nonchalerar dem bäddar vi för vår egen undergång.

All utveckling är cyklisk. Civilisationer föds, når sin kulmen – och går under. Oftast på grund av ledarnas storhetsvansinne och destruktivitet. Både romarriket och antikens Grekland var högtstående kulturer som störtade samman i grus och aska.
”Ett halvsekels paus går mot sitt slut”

”En paus i historien går mot sitt slut. Efterkrigstidens sorglöshet är en bubbla som snart spricker” skriver Richard Swartz i en ledarkolumn i Dagens Nyheter. Han fortsätter:

”Vi är övertygade om att allting blir bättre och bättre dag för dag. Krig, massarbetslöshet och orostider i största allmänhet är något som hör det förgångna till.
Denna i grunden naiva historieoptimism är i vår samtid djupt förankrad, tas som självklar, är oftast omedveten och – som varje ideologi eller försök att förutsäga framtiden – farlig. Men den kan också leverera övertygande fakta. Sedan 1945 har i västvärlden flera generationer vuxit upp som förskonats från de bakslag och katastrofer som måste gälla som normala inslag i människans historia.

Tusentals år av historia har helt enkelt gjort en paus som hittills varat i ett drygt halvsekel. I ett historiskt perspektiv är det nästan en oändlighet. Den materiella levnadsstandarden har ideligen höjts och vetenskapliga framsteg förlängt själva livet, så till den grad att denna eviga ”boom” numera betraktas som vårt normaltillstånd. (…) Faktum är att min egen generation, fyrtiotalisterna, sannolikt är den mest bortskämda som historien känner: våra liv skulle kunna beskrivas som ständigt stigande kurvor utan vare sig hack eller platåer, en tillvaro som skulle väcka avund hos alla tidigare europeiska generationer och hos hela vår icke europeisk-transatlantiska samtid.

Det kan verka som om med andra världskrigets slut en lucka öppnade sig i västvärldens historia som först nu håller på att stängas igen.”

De delar samma falska värdegrund

Målmedvetet och i största samförstånd för de svenska politikerna en politik som systematiskt monterar ner välfärden och för oss tillbaka mot ett nytt Fattigsverige. Ingen kan ta miste på målet, medlen är alltför tydliga. De må ha olika bokstavsbeteckningar, men i det uppenbara hatet mot sitt eget land och befolkning delar de samma falska värdegrund. Med egenintresset och maktlystnaden som främsta drivkrafter sätter de sina egna landsmän i strykklass för att leva upp till en rosa fluffillusion om ”universell solidaritet” med alla jordens folk. De skänker bort Sverige till lägstbjudande och skyr inga medel för att tvinga svenskarna att acceptera bedrägeriet, betala plundringen och till på köpet helst se glada ut.

Det är människor som Karl Valdemar och Elsa Viola och alla andra förfäder århundraden tillbaka som Vilhelm Moberg skriver om 1941, några år in i Folkhemmets epok, i boken ”Svensk strävan”:

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. (…)

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur som har skapats här. Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.” (Vilhelm Moberg, ur Svensk strävan, 1941.)

De slapp se välfärden förskingras

Det är också svenskar som Karl Valdemar och Elsa Viola och deras gärning som dagens politiker spottar på istället för att hedra deras verk. Karl Valdemar var min farfar. Han dog 1974. Året innan dikterade han berättelsen om sin barndom på fattighuset i ett brev till mig. Elsa Viola var min farmor, det var hon som höll i pennan. Hon dog 1983. Mina farföräldrar slapp uppleva hur Sverige såldes ut till EU, massinvandring och anpassning till totalitär islam. De slapp se den offentliga lögnen växa sig alltmer grotesk för varje dag. De slapp se hur den välfärd som de arbetade ihop förskingras med statens välsignelse av ett importerat proletariat från muslimska u-länder.

1847 års fattigvårdsförordning har ersatts med 1982 års socialtjänstlag som gör svenska skattebetalare försörjningspliktiga mot alla som sätter sin fot på svensk mark. Enligt socialtjänstlagen har nämligen alla ”som inte själva kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt” rätt att bli försörjda av samhället och leva på vad som kallas ”skälig levnadsnivå”. Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

Ur minnena träder de fram inför våra ögon

Jag är glad för Karl Valdemars och Elsa Violas skull att de är döda. De var den sista generationen svenskar som med självklarhet kallade sig svenskar utan att av politikerna behandlas som en skamlig folkspillra. De var stolta människor som reste sig ur fattigdom och armod och med hårt arbete erövrade ett liv.

Ju äldre vi blir, desto mer lever vi i våra minnen. Det kallas nostalgi och är underförstått något av det mest föraktliga man kan ägna sig åt. Men när verkligheten blir alltmer outhärdlig och tycks omöjlig att förändra – vad återstår mer än att fly, emigrera eller leva i minnenas inre exil? Ur minnena lösgör sig suddiga gestalter ur det förflutna och träder fram inför våra ögon, klarnar och blir lika verkliga som om de ännu levde. Det är de människor som vi har älskat, de som har skapat oss till dem vi är i dag. Vi bär dem inom oss. För oss är de inte döda. Karl Valdemar och Elsa Viola finns ofta i mina tankar. Så länge som en människa lever i någons minne är hon inte död. Död är man först när ingen enda människa längre kommer ihåg vem man var eller att man har levat.

Jag lever i ett försvunnet land

Själv lever jag i ett försvunnet land. Jag föddes i ett land och lever i ett helt annat. Under min livstid har Sverige förvandlats till oigenkännlighet, och det har skett utan folkets tillstånd. Vi blir allt fler som lever i exil i vårt eget land. Hundratusentals är vi som flyr i en tyst och ständigt pågående folkvandring från det mångkulturella samhälle som har tvingats på oss till ett undantagstillstånd i de fickor och oaser som finns kvar, ännu en liten tid. Inom oss bär vi på minnena av ett land där vi kände oss självklart hemma, där vi kunde känna igen oss i människorna runtomkring oss och var trygga i tron att inget ont skulle hända oss.

Den idealiska medborgaren adapterar sig entusiastiskt till nuet och den verklighet som politikerna har påbjudit ska gälla för innevarande mandatperiod. Jag vägrar. Jag lever i ständig protest och avgrundsdjup sorg över allt som har tagits ifrån mig, från oss alla. Jag rasar över den politiskt korrekta elitens besudlande och vanhedrande av de miljoner människor som byggde Sverige till vad det en gång var. De förbryter sig grovt mot något som inte tillkommer dem. Vi lever i en gigantisk påtvingad lögn. Och en dag kommer den att spricka. Som alla lögner.

Litteratur:

Vilhelm Moberg: Svensk strävan. 1941.

Åke Wassing: Slottet i dalen. 1960.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?