3
maj
Seneste opdatering: 5/9-17 kl. 1635
29 kommentarer - Tryk for at kommentere!

2013 peder (2)

Av Thomas Nydahl – recension i Dispatch International, Foto: ”Fjordman någonstans i Danmark 2013” av Snaphanen

Simen Sætre: Fjordman. Portrett av en antiislamist (Cappelen Damm, Oslo 2013).

Det var nättidningen Realisten som i en farlig tradition av ryktesspridning trumpetade ut den falska uppgiften som snabbt spreds i medierna: Gärningsmannen på Utøya den 22 juli 2011 är identisk med Fjordman – bloggaren som ingår i ett globalt anti-jihadistiskt nätverk.

På Realisten visste man om att Anders Behring Breivik var gärningsmannen och de påstod att det var han som skrev under namnet Fjordman ”på de antimuslimska och sionistiska bloggarna Gates of Vienna och Jihad Watch”. Stickordet ”sionistiska” borde ha räckt för att man skulle ha blivit misstänksam, och det måste ha varit en chock för mannen bakom pseudonymen. Han heter Peder Nøstvold Jensen och hade inget som helst med massmördaren att göra, varken med honom som person eller med hans gärningar.

Nu har boken om Fjordman utkommit i Norge och jag vill inleda denna artikel med att säga några ord om hur jag ser på min uppgift. Jag har recenserat litteratur i mer än 35 år i svenska dagstidningar, kulturtidskrifter och min egen blogg. Min erfarenhet är rimligt stor. När man recenserar en bok är det viktigt att skilja på bokens ämne och dess kvaliteter. Det vore ju orimligt om jag satte mig och recenserade Peder Nøstvold Jensen. Det skulle kräva av mig att jag läste in mig på allt han skrivit. Det skulle också innebära att jag fick gå i polemik med Fjordman där jag inte är enig med honom. Det är inte min uppgift.

Att jag intresserar mig för boken beror självklart på vad som hände i Norge när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat i Oslo och massmorden på Utøya, när medierna ville ge Fjordman en ansenlig skuld för det inträffade. Resonemanget som fördes var att Breivik läst och instämt i Fjordmans essäistiska texter och att Fjordman genom att formulera dem hade legitimerat massmorden. För mig var det en grotesk uppfattning, och jag polemiserade mot den redan de aktuella dagarna.[1] Skälet till det var i sin tur att jag själv hade uppfattningar om islam och islamismen som delvis kunde jämföras med Fjordmans. Skulle jag vara ansvarig om en svensk dåre gick lös med vapen på sina landsmän? Det är en motbjudande tanke.

Inför läsningen av Simen Sætres bok ställde jag mig själv ett antal viktiga frågor om hur författaren presenterar Jensen i relation till massmorden och till den globala anti-jihadrörelsen. Utifrån sådana frågor vill jag skriva om boken. Och sist i texten presenterar jag några invändningar som Peder Nøstvold Jensen själv haft och som han meddelat i mail till mig.

Boken innehåller rätt så omfattande avsnitt om Jensens bakgrund, liksom om hans två föräldrars politiska engagemang på vänsterkanten. Den berättar också utförligt om Jensens bildningsväg, hans studier i arabiska i Kairo och arbete med den internationella övervakningsgruppen TIPH i Hebron efter Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Jag hade gärna resonerat om allt detta eftersom det är mycket intressant, men jag koncentrerar mig på det som måste betraktas som bokens huvudsakliga ärende, nämligen den essäskrivande anti-islamisten som valde att vara anonym inför sin internationella läsande publik, och som steg ut ur anonymiteten därför att massakern i Norge mer eller mindre tvingade honom att göra det.

Det sker inte ofta här i Sverige att vi får läsa en tämligen saklig och brännande aktuell bok som denna. Det mesta vi matas med är litteratur som skrivits utifrån en bestämd tes, som ska beläggas. Vi har inte minst sett det i hatböcker om Danmark, om islamkritiska personer och om invandringskritikerna. Varje gång en sådan bok utkommer, ställer sig den svenska offentlighetens tjänstehjon på tå och hurrar. Samtidigt och med samma argument. När däremot en annan sida av ämnena avhandlas i bokform tigs de ihjäl. Det är ett verifierbart faktum.

Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor.

Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks).

Det viktiga i Fjordmans essäistik är förstås ett grundläggande försvar av några sociala värden och normer som numera befinner sig i fritt fall. Han ser att västländerna inte bara nivelleras utan att de kanske redan som nationalstater är borta i den mening vi en gång föreställt oss dem. Det är förstås fråga om en konservatism som inte vill bevara utan återvända till något annat.

Fjordman är tydlig på dessa punkter. Och han betraktar den politiska klassen som ansvar för och skyldig till ett medvetet raserande av västerländsk civilisation. Han håller den också ansvariga för den mer dåraktigt omfattande invandringen från öken-, stam- och klankulturer som i islams namn vill omvandla nationella demokratier till teokratiska enklaver. I det har de all tänkbar hjälp från ett naivt och okunnigt etablissemang i politik och medier. Det får också Fjordman att ställvis ifrågasätta om demokratin är den enda rätta styresformen, eftersom den medgivit relativismen som politisk princip (allt duger, inget är bättre eller sämre än något annat) och han säger att demokratin inte är ”något dåligt redskap, men bör kanske inte vara det enda vi har i verktygslådan”.[2] Från Jensens tidiga skrivande lyfter Sætre fram hans kritik av feminismen, familjeupplösningen och att vuxenvärlden kapitulerat för en kultur där popmusiken och konsumismen blivit vägen till det auktoritetsupplösta och infantila, eviga ungdomsidealet.

”Några personliga erfarenheter hade inspirerat honom att skriva om anti-vit rasism. Han hade ändå tvekat och dröjt. ”Ras”? Han tyckte inte om ordet. Sådan var han uppfostrad. Han hade försökt skriva om det, men lagt det åt sidan och låtit det ligga i över ett år. Skulle inte en diskussion om ”ras” bara förstöra kampen mot islam?”,

skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007:

”Jag kan inte längre rakt ut säga att (ras) inte betyder något… Och om det betyder mer än ingenting, måste det tas i beaktande.”[3]

Hade frågan ställts till mig, som den ställs i citatet, om huruvida det skulle förstöra ”kampen mot islam ” skulle mitt svar utan dröjsmål ha blivit ”Jo, just det”! Rasideologierna hör inte hemma här anser jag. Det gör däremot religion, etnicitet/nationalitet och kultur. Oavsett vad kommer jag att insistera på det och det är just därför jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig de politiska grupperingar i Sverige som har sina rötter i grumligt rastänkande, vilket Sætres bok påminner mig om. Hans Rustad på norska Document.no har också argumenterat emot dessa idéer, då han menat att rasbegreppet är som att hänga upp en utomhuslampa i mörkret: ”mye rart kommer flyvende”.

*

Jag har frågat Jensen om han har några konkreta invändningar mot Sætres bok. För det första säger han att de flesta uppgifterna i den är korrekta. Ändå tycker han att författaren har fel när han påstår att Jensen vill ”stoppa all invandring”. Det menar han inte. Däremot vill han begränsa all invandring, också den icke-muslimska. Den muslimska måste däremot stoppas helt, ”till 100%”, säger Jensen. Och så fortsätter han:

”Jag har heller aldrig skrivit att alla som är födda med ett muslimskt namn ska utvisas, det skulle ju också drabba människor som Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och Ayaan Hirsi Ali. Däremot ska allt utövande av sharia och jihad förbjudas i alla västländer.”

Jensen vänder sig också emot att författaren skrivit att han tagit ”tystnaden i hemstaden Ålesund som en komplimang”. ”Jag har aldrig sagt eller tänkt detta”, säger Jensen,

”det är någon som författaren själv har hittat på. Jag räknar med att tystnaden beror på respekt för mina föräldrar och andra släktingar där, och det uppskattar jag. Men jag har aldrig någonsin varit så dum att jag trott att folk i min hembygd ser annorlunda på mina politiska uppfattningar än resten av Norge.”

Det har varit lärorikt för mig att läsa den här boken. Jag har fått en journalistiskt någorlunda anständig berättelse skriven utifrån en nyfikenhet (kanske är det den anständighetsnivån som gjort norska media-människor frustrerade, det är uppenbart att de tycker att han är alldeles för ”snäll” och ”förstående” gentemot Jensen). Författaren är jämnårig med Jensen och har liknande internationella erfarenheter. Jag tror att han genom att utgå ifrån en personlig synvinkel också blir trovärdigare än den som bara söker det spektakulära. Det kunde, har Jensen själv konstaterat, ha blivit mycket värre[4]. Han vet att det finns ett helt segment av det norska samhället som hatar honom. Om en sådan hatande människa skrivit boken hade den inte varit vatten värd. Nu tycker jag att man kan läsa den som en introduktion till en världsbild och en samhällskritik som för de flesta människor ännu är terra incognita. Det säger jag trots att boken ibland, särskilt i den sista delen som skildrar ett möte med Jensen i Stuttgart och innehåller en längre intervju, brister i respekt och försöker få honom att framstå som en nörd.

[1] nydahlsoccident.blogspot.se den 26 juli 2011 under rubriken ”Skulle jag avstå från kritik av moderniteten och islamismen?”

[2] I originaltexten: ”noe dålig redskap, men bør kanskje ikke være det eneste vi har i verktøjkassen”.

[3] Citatet i original: ”Noen personlige erfaringer hadde inspirert ham til å skrive om anti-hvit rasisme. Han hade likkevel nølt. ”Rase”? Han mislikte ordet. Slik var han oppdratt. Han hadde forsøkt å skrive om det, men lagt det til side, og hadde det ligget i over et år. Ville ikke en diskusjon om ”rase” bare ødelegge kampen mot islam?” skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007: ”Jeg kan ikke lenger si rett ut at (rase) ikke betyr noge… Og hvis det betyr mer enn ingenting, må det tas med i betraktningen.”

[4] Bokens första citat, hämtat från Snaphanen 23 oktober 2012: ”Jeg er naturlig nok ikke begeistret for alt som står i den, men Sætre har tross alt kommet med en forholdene noenlunde balansert fremstilling. Jeg kan tenke meg en god del journalister som ville ha gjort en vesentlig verre jobb på dette feltet.”

Anmeldelsen findes også på engelsk: The book about Fjordman – an introduction to unknown lands (Foto: På Davids Samling)

davids samling 2012

Behovet for Fjordman består i Norge, eller skulle man sige – behovet for Breivik, den formodede universalnøgle til at låse al modstand mod multikultur op. Den har dog vist sig, også at låse andre døre op: Det er ikke gået med hverken modstanden eller Arbeiderpartiet, som alle troede efter 22. juli 2011, opinionen har bevæget sig den modsatte vej. Breiviks forbrydelse kan blegne, skamridningen af den kan endda blive en boomerang.

Forleden spurgte endnu en artikel Er Fjordman fascist? og man læser, for at få et svar og en begrundelse. Artiklen svarer “ja, til dels”, men begrundelsen udebliver stort set. Han har “kritiseret demokratiet”, får vi at vide, det har han til fælles med fascismen, men det har Aristoteles og Kierkegaard også. Var de fascister? Han er national, og det er chauvint i det norske etablissement. Er han for en kooporativ stat, førerskikkelser, racebiologi og erobringskrige? Jensen svarer selv på kritik i Aftenbladet i dag:

Oss torturister imellom
AV: Peder Jensen Alias Fjordman

Skribent Sigve Indregard omtaler meg som «Den siviliserte fascist» i sin anmeldelse av Simen Sætres biografi om meg («Fjordman. Portrett av en antiislamist»), mens kommentator Sven Egil Omdal i Stavanger Aftenblad kaller meg for «Den vennlige fascisten». Jeg er altså stadig fascist, men biografien om meg må ha hatt en slags positiv effekt, siden jeg nå er blitt en vennlig og sivilisert fascist.

Omdal hevder at jeg har «forsøkt å flykte fra ansvaret, landet og oppmerksomheten». Han bruker ordet «ansvarlig» flere ganger om meg i forbindelse med Breiviks massakre. Jeg konfronterte ham direkte på Twitter om hva han mente med «ansvar» her. Han svarte ikke.

Jeg stakk ellers ikke av. Faktisk gikk jeg, på tross av at jeg ikke hadde gjort noe kriminelt og ble utsatt for ganske kraftig demonisering, rett inn i løvens hule og meldte meg frivillig for norske politimyndigheter ikke mindre enn to ganger, på et tidspunkt da verken politi eller presse ante hvem jeg var.

Fordi han misliker meningene mine

Omdal sammenligner meg videre med «torturisten som spiller Chopin og er glad i sin hund». Sven Egil Omdal har vært leder for Norsk Journalistlag i tillegg til Pressens Faglige Utvalg (PFU) og var tidlig i 2013 nevnt som en mulig kandidat til å bli ny generalsekretær i Norsk Presseforbund, selv om denne prestisjefylte jobben ikke gikk til ham. Denne ledende personligheten i norsk presse synes altså at det er ok å sammenligne folk han aldri har møtt med smilende torturister som lytter til klassisk musikk, mens de drar ut neglene på andre mennesker eller driver med lignende aktiviteter. Dette får han publisert i en av landets største aviser, utelukkende fordi han misliker meningene til en bestemt person.

Reiser prinsipielle spørsmål

Jeg begynner å bli såpass vant med at de villeste påstander publiseres om meg at jeg ikke lenger tar slikt særlig personlig, men eksempelet reiser noen prinsipielle spørsmål. Når dette er nivået de etablerte massemediene selv legger seg på, med hvilken rett kan de da kritisere debattene på uavhengige nettsider for å være usaklige, personfokuserte eller hatefulle?


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?