3
maj
Seneste opdatering: 7/5-14 kl. 0124
29 kommentarer - Tryk for at kommentere!

2013 peder (2)

Av Thomas Nydahl – recension i Dispatch International, Foto: ”Fjordman någonstans i Danmark 2013” av Snaphanen

Simen Sætre: Fjordman. Portrett av en antiislamist (Cappelen Damm, Oslo 2013).

Det var nättidningen Realisten som i en farlig tradition av ryktesspridning trumpetade ut den falska uppgiften som snabbt spreds i medierna: Gärningsmannen på Utøya den 22 juli 2011 är identisk med Fjordman – bloggaren som ingår i ett globalt anti-jihadistiskt nätverk.

På Realisten visste man om att Anders Behring Breivik var gärningsmannen och de påstod att det var han som skrev under namnet Fjordman ”på de antimuslimska och sionistiska bloggarna Gates of Vienna och Jihad Watch”. Stickordet ”sionistiska” borde ha räckt för att man skulle ha blivit misstänksam, och det måste ha varit en chock för mannen bakom pseudonymen. Han heter Peder Nøstvold Jensen och hade inget som helst med massmördaren att göra, varken med honom som person eller med hans gärningar.

Nu har boken om Fjordman utkommit i Norge och jag vill inleda denna artikel med att säga några ord om hur jag ser på min uppgift. Jag har recenserat litteratur i mer än 35 år i svenska dagstidningar, kulturtidskrifter och min egen blogg. Min erfarenhet är rimligt stor. När man recenserar en bok är det viktigt att skilja på bokens ämne och dess kvaliteter. Det vore ju orimligt om jag satte mig och recenserade Peder Nøstvold Jensen. Det skulle kräva av mig att jag läste in mig på allt han skrivit. Det skulle också innebära att jag fick gå i polemik med Fjordman där jag inte är enig med honom. Det är inte min uppgift.

Att jag intresserar mig för boken beror självklart på vad som hände i Norge när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat i Oslo och massmorden på Utøya, när medierna ville ge Fjordman en ansenlig skuld för det inträffade. Resonemanget som fördes var att Breivik läst och instämt i Fjordmans essäistiska texter och att Fjordman genom att formulera dem hade legitimerat massmorden. För mig var det en grotesk uppfattning, och jag polemiserade mot den redan de aktuella dagarna.[1] Skälet till det var i sin tur att jag själv hade uppfattningar om islam och islamismen som delvis kunde jämföras med Fjordmans. Skulle jag vara ansvarig om en svensk dåre gick lös med vapen på sina landsmän? Det är en motbjudande tanke.

Inför läsningen av Simen Sætres bok ställde jag mig själv ett antal viktiga frågor om hur författaren presenterar Jensen i relation till massmorden och till den globala anti-jihadrörelsen. Utifrån sådana frågor vill jag skriva om boken. Och sist i texten presenterar jag några invändningar som Peder Nøstvold Jensen själv haft och som han meddelat i mail till mig.

Boken innehåller rätt så omfattande avsnitt om Jensens bakgrund, liksom om hans två föräldrars politiska engagemang på vänsterkanten. Den berättar också utförligt om Jensens bildningsväg, hans studier i arabiska i Kairo och arbete med den internationella övervakningsgruppen TIPH i Hebron efter Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Jag hade gärna resonerat om allt detta eftersom det är mycket intressant, men jag koncentrerar mig på det som måste betraktas som bokens huvudsakliga ärende, nämligen den essäskrivande anti-islamisten som valde att vara anonym inför sin internationella läsande publik, och som steg ut ur anonymiteten därför att massakern i Norge mer eller mindre tvingade honom att göra det.

Det sker inte ofta här i Sverige att vi får läsa en tämligen saklig och brännande aktuell bok som denna. Det mesta vi matas med är litteratur som skrivits utifrån en bestämd tes, som ska beläggas. Vi har inte minst sett det i hatböcker om Danmark, om islamkritiska personer och om invandringskritikerna. Varje gång en sådan bok utkommer, ställer sig den svenska offentlighetens tjänstehjon på tå och hurrar. Samtidigt och med samma argument. När däremot en annan sida av ämnena avhandlas i bokform tigs de ihjäl. Det är ett verifierbart faktum.

Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor.

Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks).

Det viktiga i Fjordmans essäistik är förstås ett grundläggande försvar av några sociala värden och normer som numera befinner sig i fritt fall. Han ser att västländerna inte bara nivelleras utan att de kanske redan som nationalstater är borta i den mening vi en gång föreställt oss dem. Det är förstås fråga om en konservatism som inte vill bevara utan återvända till något annat.

Fjordman är tydlig på dessa punkter. Och han betraktar den politiska klassen som ansvar för och skyldig till ett medvetet raserande av västerländsk civilisation. Han håller den också ansvariga för den mer dåraktigt omfattande invandringen från öken-, stam- och klankulturer som i islams namn vill omvandla nationella demokratier till teokratiska enklaver. I det har de all tänkbar hjälp från ett naivt och okunnigt etablissemang i politik och medier. Det får också Fjordman att ställvis ifrågasätta om demokratin är den enda rätta styresformen, eftersom den medgivit relativismen som politisk princip (allt duger, inget är bättre eller sämre än något annat) och han säger att demokratin inte är ”något dåligt redskap, men bör kanske inte vara det enda vi har i verktygslådan”.[2] Från Jensens tidiga skrivande lyfter Sætre fram hans kritik av feminismen, familjeupplösningen och att vuxenvärlden kapitulerat för en kultur där popmusiken och konsumismen blivit vägen till det auktoritetsupplösta och infantila, eviga ungdomsidealet.

”Några personliga erfarenheter hade inspirerat honom att skriva om anti-vit rasism. Han hade ändå tvekat och dröjt. ”Ras”? Han tyckte inte om ordet. Sådan var han uppfostrad. Han hade försökt skriva om det, men lagt det åt sidan och låtit det ligga i över ett år. Skulle inte en diskussion om ”ras” bara förstöra kampen mot islam?”,

skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007:

”Jag kan inte längre rakt ut säga att (ras) inte betyder något… Och om det betyder mer än ingenting, måste det tas i beaktande.”[3]

Hade frågan ställts till mig, som den ställs i citatet, om huruvida det skulle förstöra ”kampen mot islam ” skulle mitt svar utan dröjsmål ha blivit ”Jo, just det”! Rasideologierna hör inte hemma här anser jag. Det gör däremot religion, etnicitet/nationalitet och kultur. Oavsett vad kommer jag att insistera på det och det är just därför jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig de politiska grupperingar i Sverige som har sina rötter i grumligt rastänkande, vilket Sætres bok påminner mig om. Hans Rustad på norska Document.no har också argumenterat emot dessa idéer, då han menat att rasbegreppet är som att hänga upp en utomhuslampa i mörkret: ”mye rart kommer flyvende”.

*

Jag har frågat Jensen om han har några konkreta invändningar mot Sætres bok. För det första säger han att de flesta uppgifterna i den är korrekta. Ändå tycker han att författaren har fel när han påstår att Jensen vill ”stoppa all invandring”. Det menar han inte. Däremot vill han begränsa all invandring, också den icke-muslimska. Den muslimska måste däremot stoppas helt, ”till 100%”, säger Jensen. Och så fortsätter han:

”Jag har heller aldrig skrivit att alla som är födda med ett muslimskt namn ska utvisas, det skulle ju också drabba människor som Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och Ayaan Hirsi Ali. Däremot ska allt utövande av sharia och jihad förbjudas i alla västländer.”

Jensen vänder sig också emot att författaren skrivit att han tagit ”tystnaden i hemstaden Ålesund som en komplimang”. ”Jag har aldrig sagt eller tänkt detta”, säger Jensen,

”det är någon som författaren själv har hittat på. Jag räknar med att tystnaden beror på respekt för mina föräldrar och andra släktingar där, och det uppskattar jag. Men jag har aldrig någonsin varit så dum att jag trott att folk i min hembygd ser annorlunda på mina politiska uppfattningar än resten av Norge.”

Det har varit lärorikt för mig att läsa den här boken. Jag har fått en journalistiskt någorlunda anständig berättelse skriven utifrån en nyfikenhet (kanske är det den anständighetsnivån som gjort norska media-människor frustrerade, det är uppenbart att de tycker att han är alldeles för ”snäll” och ”förstående” gentemot Jensen). Författaren är jämnårig med Jensen och har liknande internationella erfarenheter. Jag tror att han genom att utgå ifrån en personlig synvinkel också blir trovärdigare än den som bara söker det spektakulära. Det kunde, har Jensen själv konstaterat, ha blivit mycket värre[4]. Han vet att det finns ett helt segment av det norska samhället som hatar honom. Om en sådan hatande människa skrivit boken hade den inte varit vatten värd. Nu tycker jag att man kan läsa den som en introduktion till en världsbild och en samhällskritik som för de flesta människor ännu är terra incognita. Det säger jag trots att boken ibland, särskilt i den sista delen som skildrar ett möte med Jensen i Stuttgart och innehåller en längre intervju, brister i respekt och försöker få honom att framstå som en nörd.

[1] nydahlsoccident.blogspot.se den 26 juli 2011 under rubriken ”Skulle jag avstå från kritik av moderniteten och islamismen?”

[2] I originaltexten: ”noe dålig redskap, men bør kanskje ikke være det eneste vi har i verktøjkassen”.

[3] Citatet i original: ”Noen personlige erfaringer hadde inspirert ham til å skrive om anti-hvit rasisme. Han hade likkevel nølt. ”Rase”? Han mislikte ordet. Slik var han oppdratt. Han hadde forsøkt å skrive om det, men lagt det til side, og hadde det ligget i over et år. Ville ikke en diskusjon om ”rase” bare ødelegge kampen mot islam?” skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007: ”Jeg kan ikke lenger si rett ut at (rase) ikke betyr noge… Og hvis det betyr mer enn ingenting, må det tas med i betraktningen.”

[4] Bokens första citat, hämtat från Snaphanen 23 oktober 2012: ”Jeg er naturlig nok ikke begeistret for alt som står i den, men Sætre har tross alt kommet med en forholdene noenlunde balansert fremstilling. Jeg kan tenke meg en god del journalister som ville ha gjort en vesentlig verre jobb på dette feltet.”

Anmeldelsen findes også på engelsk: The book about Fjordman – an introduction to unknown lands (Foto: På Davids Samling)

davids  samling 2012

Behovet for Fjordman består i Norge, eller skulle man sige – behovet for Breivik, den formodede universalnøgle til at låse al modstand mod multikultur op. Den har dog vist sig, også at låse andre døre op: Det er ikke gået med hverken modstanden eller Arbeiderpartiet, som alle troede efter 22. juli 2011, opinionen har bevæget sig den modsatte vej. Breiviks forbrydelse kan blegne, skamridningen af den kan endda blive en boomerang.

Forleden spurgte endnu en artikel Er Fjordman fascist? og man læser, for at få et svar og en begrundelse. Artiklen svarer “ja, til dels”, men begrundelsen udebliver stort set. Han har “kritiseret demokratiet”, får vi at vide, det har han til fælles med fascismen, men det har Aristoteles og Kierkegaard også. Var de fascister? Han er national, og det er chauvint i det norske etablissement. Er han for en kooporativ stat, førerskikkelser, racebiologi og erobringskrige? Jensen svarer selv på kritik i Aftenbladet i dag:

Oss torturister imellom
AV: Peder Jensen Alias Fjordman

Skribent Sigve Indregard omtaler meg som «Den siviliserte fascist» i sin anmeldelse av Simen Sætres biografi om meg («Fjordman. Portrett av en antiislamist»), mens kommentator Sven Egil Omdal i Stavanger Aftenblad kaller meg for «Den vennlige fascisten». Jeg er altså stadig fascist, men biografien om meg må ha hatt en slags positiv effekt, siden jeg nå er blitt en vennlig og sivilisert fascist.

Omdal hevder at jeg har «forsøkt å flykte fra ansvaret, landet og oppmerksomheten». Han bruker ordet «ansvarlig» flere ganger om meg i forbindelse med Breiviks massakre. Jeg konfronterte ham direkte på Twitter om hva han mente med «ansvar» her. Han svarte ikke.

Jeg stakk ellers ikke av. Faktisk gikk jeg, på tross av at jeg ikke hadde gjort noe kriminelt og ble utsatt for ganske kraftig demonisering, rett inn i løvens hule og meldte meg frivillig for norske politimyndigheter ikke mindre enn to ganger, på et tidspunkt da verken politi eller presse ante hvem jeg var.

Fordi han misliker meningene mine

Omdal sammenligner meg videre med «torturisten som spiller Chopin og er glad i sin hund». Sven Egil Omdal har vært leder for Norsk Journalistlag i tillegg til Pressens Faglige Utvalg (PFU) og var tidlig i 2013 nevnt som en mulig kandidat til å bli ny generalsekretær i Norsk Presseforbund, selv om denne prestisjefylte jobben ikke gikk til ham. Denne ledende personligheten i norsk presse synes altså at det er ok å sammenligne folk han aldri har møtt med smilende torturister som lytter til klassisk musikk, mens de drar ut neglene på andre mennesker eller driver med lignende aktiviteter. Dette får han publisert i en av landets største aviser, utelukkende fordi han misliker meningene til en bestemt person.

Reiser prinsipielle spørsmål

Jeg begynner å bli såpass vant med at de villeste påstander publiseres om meg at jeg ikke lenger tar slikt særlig personlig, men eksempelet reiser noen prinsipielle spørsmål. Når dette er nivået de etablerte massemediene selv legger seg på, med hvilken rett kan de da kritisere debattene på uavhengige nettsider for å være usaklige, personfokuserte eller hatefulle?

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Da Capo

    En annan aktuell bok som kanske vore värd en insiktsfull recension – inte minst i D.I. – särskilt sedan vi tagit del av Raymond Ibrahims och Robert Spencers samtal i denna ’snapphanen-video’:
    http://snaphanen.dk/2013/04/30/raymond-ibrahim-crucified-again/

    vore följande:

    The myth of the muslim tide av Doug Saunders

    Nämde Saunders lägger i följande länkar ut texten om boken och vad den handlar om, nämligen indirekt att Fjordman, Robert Spencer, Barom Bodissey, Bill Warner, Ulfkotte, Sarrazin, Pamela Geller, snaphanen Steen, Thoralf Alfsson och i all blygsamhet, jag själv – ja, hela Counterjihad-rörelsen är ute och cyklar – och inte minst, måste ha cyklat helt vilse.
    Det finns absolut intet att oroa sig äver – Mohammad et consortes är våra sanna och fredliga vänner.

    http://youtu.be/TQz1E2pWN7o

    och särskilt här:
    http://www.npr.org/2012/09/19/161168231/debunking-the-myth-of-the-musl im-tide

    http://muslimtide.com/

    http://youtu.be/rNdSm8W5XSM

  • Da Capo

    Hallå! Var tog kommentaren vägen?

    Da Capo: Der er desværre kun mig til at slippe kommentarer igennem, der hænger. Så til alle – der kan gå op til otte timer imellem at jeg er her og gør det. Beder om forståelse for, at der er et liv uden for cyberspace – ikke mindst i sommeren, som kommer nu. Når jeg er væk, prøver jeg at holde øje med dem og godkende dem via mobilen med nogle timers mellemrum. *Steen

    • DC

      Allt har sin ibland dolda men förnuftiga och naturliga förklaring utom att s.k.civiliserade människor i tredje årtusendet är hemfallna åt övertygelsen att “Allah” är större och M. är hans profet. Tack, Steen.
      Sköna Nyhavnsbilleder. Hur bär du kameran?Allt har sin ibland dolda men förnuftiga och naturliga förklaring utom att s.k.civiliserade människor i tredje årtusendet är hemfallna åt övertygelsen att “Allah” är större och M. är hans profet. Tack, Steen.
      Sköna Nyhavnsbilleder. Hur bär du kameran?

      • DC: Om halsen – dvs nede omkring navlehøjde. Vidvinklen sørger for, at jeg rammer.

  • Bergfast

    Man kan ha kritiska synpunkter på islam men frågan är om det är en framkomlig väg att kunna förändra någonting vad gäller invandringspolitiken.

    På Newsmill skrev nyligen Christina Zedell, Willy Viitala, Leif Magnusson och Tobias Hübinette en artikel om – Att vara svensk är inte att vara vit -. För en tid sedan läste jag också en artikel i Kyrkans Tidning, som ville uttrycka att – Alla människor dömer inte andra människor – efter håren – , som med den artikeln kanske också verkade vilja göra sig till tals mot – elakhet och ondska -. En annan skribent på Newsmill, Helena Rivére, skrev nyligen om – Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta -, som ville kritisera den aggressiva tonen från gap, skrik och skränvänsterns fanatiska, mot -elakhet och ondska – falanger. Samtidigt verkade hon ta i försvar invandringspolitikens nuvarande storlek, och ville mena att – invandrarna – , som t ex Zoran Ismael, också kan uttrycka att – Sverige är också mitt land – , vilket naturligtvis kan vara en självklarhet för många barn till invandrade föräldrar som växt upp i Sverige. Samtidigt som då en – intolerans – mot många infödda svenskars uttryck för brist på – känslor av hemma – , verkar vara stor. För att inte säga vara mycket stor, hos vissa av just dem som säger sig vilja vara mot – elakhet och ondska -…

    Det intressanta med dessa artiklar är att de totalt vill förneka en verklighet som inte nödvändigtvis har med någon– elakhet och ondska – att göra. Det handlar oftast mer om präglingar. Att präglas på ett visst socialt sammanhang, på ett visst språk, det s.k. modersmålet, eller på en viss slags mat, eller en viss slags musik, eller klädstil, möbelstil, konststil, byggnadsstil, stadsbild, osv., samt naturligtvis också att präglas på ett visst kulturellt språk, eller en viss ideologi, samt också att präglas på en etnisk profil som är vanligt förekommande i ens omgivning osv. osv., påverkar i sin tur alla människor i deras livsval och preferenser i tillvaron, där de då oftast föredrar att välja de sammanhang där de tenderar att kunna – känna igen sig själva –, och därmed känna sig som mest – hemma -.

    Det som då är ett – människovänligt förhållningssätt – i tillvaron, det är då att – ta hänsyn – till denna påverkan. Att helt enkelt erkänna att den för just alla människor medför att de lättare kan känna sig som just mest – hemma – i just de sammanhang och med just de människor, som då påminner om dessa – ursprungspräglingar – från barndomen. Detta gäller alla människor.

    Det handlar alltså inte alls om att – döma några hundar efter några hår – , (som skribenten i Kyrkans Tidning hävdade). Och det handlar inte alls om att – vilja vara –ond och elak – därför att man påtalar hur – verkligheten – fungerar för de allra flesta människor.

    Det är alltså en verklighet som medför att det i Kina säkert inte hos en majoritet av befolkningen finns ett – etniskt skönhetsideal – som handlar om – blondhet och blåögdhet.

    Att då vilja påtala att – att vara svensk -handlar inte om att vara vit- , och underförstått vilja mena att alla som uttalar kritiska synpunkter på invandringspolitikens storlek, med nödvändighet är – onda och elaka -, därför att det då vill menas att de i sin tur – underförstått – , vill försöka förespråka att – alla svenskar måste vara blonda och blåögda -. Detta när och om de uttalar kritik mot den alltför omfattande och förhållandevis överdimensionerade invandringspolitiken. Men denna kritik handlar inte nödvändigtvis enbart om detta med – vithet – eller inte – vithet -, även om det finns inslag av också denna verklighet.

    Kritiken mot invandringspolitikens storlek och utformning, handlar inte nödvändigtvis om att alla svenska människor – måste – vara vita, blonda och blåögda människor, vilket ju inte alla svenska människor är. Det handlar mer om den – prägling – som finns just i en nation där väldigt många människor råkar vara just ljushyade, blonda och också blåögda människor. Denna – tillfällighet – medför därför, och endast därför -, att det i sin tur är just dessa – signalement – , som oftast utgör just ett skönhetsideal – i just en sådan nation som Sverige, och också i övriga Norden. Det medför därför något som många tycker är – vackert – , och att dessa känslor och åsikter i sin tur oftast är påverkade av att dessa etniska profileringar just medför känslor av – hemma – .

    Precis som troligtvis de flesta kineser känner sig som – mest hemma – med dem som – ser ut som dem – . Kanske inte kineser heller lika lätt skulle kunna känna sig som – hemma – om deras byar och städer skulle vara – överfyllda – av just blonda och blåögda människor…..

    ( Många av kineserna skulle förmodligen heller inte i så särskilt stor utsträckning uppskatta att tvingas betala för de främmandes uppehåll och försörjning, samt sjukvård och tandläkarvård, som då kineserna själva inte skulle ha tillgång till för samma låga kostnad…Många av kineserna skulle nog då kanske uppleva det som att deras regering och ledning, inklusive etablerad massmedia som skulle förmedla genom den statliga televisionen hur – elaka och onda – dessa var, samt förmedla hur – goda och snälla – , främlingarna var, verkligen egentligen skulle – avsky – dem, hela den kinesiska befolkningen…. och verkligen vilja både håna och förakta dem. Detta genom diverse hånfullheter och förlöjliganden genom underhållning och s.k. komisk teater, och också genom komiska monologer av s.k. ståuppare…. Och de kineser som skulle yttra någon kritik mot den alltför stora invandringen och invandringens utformning, skulle då genast bli stämplade som varande – onda och elaka – …… Undrar hur länge det kinesiska folket skulle acceptera en sådan politik…Men kanske skulle en sådan politik vara framdriven då av det politiska ledarskiktet och etablissemanget tillsammans, med just en förhoppning om att något slags folkligt – uppvaknande – skulle ske, som i sin tur kanske skulle kunna utmynna i någon slags – revolt – , som ledningen och etablissemanget då kanske ansåg skulle vara någonting – av godo -…..Vem vet…..)

    Egentligen är de artiklar, (som ovan refereras till), missvisande och de innehåller också element av – fientlighet – mot mänskliga naturliga beteendeinklinationer och grundläggande behov, som är lika för alla människor.

    Dessa beteendeinklinationer, vad gäller val och preferenser i olika sammanhang, som inte grundar sig i någon automatisk ondska, utan som grundar sig i präglingar från barndom, och därmed identifieringar med det som känns som –mest hemma -, omfattas ju av alla människor.

    Det är därför – människovänligt – att ta hänsyn till sådan påverkan, som inget enda folk, eller nation med en dominerande etnisk profil själv kan rå för. Alla är födda in i ett sammanhang som påverkar.

    Att säga till kongoleser i Kongo att de är – elaka och onda – , enbart för att de vill identifiera sig med, och känner sig mest – hemma med – , andra kongoleser, är inte människovänligt.

    Inte heller att säga till kineser i Kina samma sak.

    Ej heller till svenskar, danskar, norrmän eller finnar.

    Ej heller till judar, muslimer, kristna eller hinduer osv.

    Ej heller till nationalistiska judar, eller nationalistiska amerikaner, eller nationalistiska indier, kineser, sydamerikaner, japaner, osv., eller några andra folk som värnar om sina nationers hemkänslor och väl och ve.

    Det är att värna – mångfald – inom mänskligheten, Genom att värna sina egna nationers folkliga, samt kulturella, profileringar, så bevaras just en – mångfald – .

    Om alla etniska och kulturella profileringar skall försöka blandas upp så försvinner i förlängningen – mångfald – .

    Därför är det – tanklöst – , och också – inhumant – , att förneka sådana grundläggande behov som finns hos alla människor, vare sig de är svarta, vita, gula, eller vare sig de är muslimer, judar eller kristna osv.

    Det är – förnekelsen – av denna påverkan och prägling, som är – människo-ovänlig- .

    Att därför försöka, att på ett sätt som kan verka drastiskt, alltför hastigt och därmed brutalt och hänsynslöst, vilja försöka byta ut en befolkning – i ett land, t ex Japan eller Kina, eller Sverige och övriga Norden, (som har en dominerande utpräglad etnisk profilering), med totalt främmande folk, både kulturellt, språkligt och etniskt, och samtidigt vilja tysta alla former av – kritiska synpunkter – genom att kalla dessa kritiker med propagandistiska slagord och fördömande politiska floskler, är egentligen ett människofientligt – beteende. Att med hjälp av politiserade haranger som vilja påstå att dessa kritiker automatiskt skulle mena att inte alla människor med självklarhet skulle tillhöra – digniteten människa – , och att vilja beskriva dessa kritiker som automatiskt – onda och elaka – , det är inte – människovänligt – att göra.

    Det är – människofientligt – att göra.

    Alla folk och nationer förändras sakta och över tid, och genom ett ömsesidigt givande, mottagande och utgivande människor och nationer emellan.

    Men med storskaliga och överdimensionerade folkomflyttningar, och påtvingade folkblandningar är det inte – människovänliga – förfaranden. Inte för några människor. Även om man med propagandans hjälp försöker intala människor den saken genom formuleringar som:

    – Du är automatiskt en – god och snäll – person, om du accepterar denna invandringspolitik…..

    Och:
    – Du är automatiskt en – ond och elak – person, om du motsätter dig invandringspolitikens storlek, omfattning och utformning….

    Samt:
    – Därför är alla som – uttrycker fördömanden, hat och diskrimineringar mot sådana – onda och elaka – och kritiska personer, automatiskt – goda och snälla – personer…..

    (Och detta gäller hur grova dessa fördömanden än kan vara….. Det är då endast fördömanden, stämplanden och attacker för en – god – sak i så fall….. Och därför är deras angrepp – ursäktliga – … Att de i själva verket skulle kunna vara – människofientliga – föresvävar inte aggressiva, intoleranta och insiktslösa floskelpöblar det allra minsta…. De har ju också – medhåll – från det offentliga rummets debattörer och skribenter…..så de kan ju helt enkelt inte ha fel….Att vara – någon som är mot, dvs. anti – elak och ond- , måste ju per definition innebära någon som automatiskt är en som representerar – godhet och snällhet -…….. hur människofientlig, och också mångfaldsfientlig, den i själva verket än är …….)

    • Bergfast

      Korrigering av sista meningen:….” Hur människofientlig, och också mångfaldsfientlig, den i själva verket än är”….

      …..skulle kanske hellre egentligen vara:….Hur människo- ovänlig, och också mångfalds-ovänlig, den personen i själva verket än är….

      Detta gäller om man alltså verkligen vill vara just – människo-vänlig – , och också just – mångfalds-vänlig- , vilket i och för sig kanske inte alla människor verkligen vill vara….

      (Men, som ju just många förespråkare för den nuvarande invandringens storlek, hastighet och utformning ofta ändå verkar vilja mena sig vara….och också verkligen verkar tror sig om att verkligen vara……….)….

      • bergfast enda läsare och fan

        vem tror du läser vad du pruttar ut?

        • Bergfast

          Uppenbarligen är vederbörande (avundsjuke, ilskne, oförmögne, begränsade och personfokuserade?), kommentator tydligen i alla fall en sådan läsare.

          Mycket nöje till läsandet av mina kommentarer. Som man samtidigt naturligtvis kan välja att (och kanske också bör välja att?), avstå från att läsa, om man kanske känner att man mår bättre av det.

    • Bergfast

      Att göra analyser, beräkningar och mätningar och att göra allmänna generaliseringar kring hur olika folkstammar och s.k. raser divergerar sinsemellan mellan generellt sett olika höga I.Q.- nivåer, samt generella olika karaktärsegenskaper, eller andra former av jämförelser mellan olika folkslag, är egentligen fullkomligt ovidkommande och därför värdelösa aktiviteter. Det är ett tankespår som leder åt ett felaktigt håll.

      Att det finns olika folkslag på jorden, (tack gode Gud för det), som man har givit beteckningen – ras – , är inte någonting – ont – i sig. Ordet – ras – har givits just för att man kan se olikheter, som varje litet barn kan se med alldeles egna ögon, vilket är finessen i sammanhanget. Samtidigt är naturligtvis hela mänskligheten en och samma – art – . Alla människor är bärare av – digniteten människa – och kan t ex inte identifieras som likställd med däggdjur, (även om likheter finns i våra basala behov av mat, vatten, fortplantning och revir m.m.)

      Men när man börjar fokusera på, eller mena att det är viktigt, att den eller den rasen – har vissa speciella egenskaper, eller vissa generellt sett särskilt höga I.Q:- nivåer, och vilja mena att – just dessa egenskaper är särskilt mycket värda – osv., så är man nog inne på helt fel tankespår…..

      Varje folk, och varje olika s.k. – ras -, är naturligtvis viktig för främst och först just sina egna folkfränder och för just deras möjligheter och förmågor att kunna bevara sina språk, sina traditioner, sina seder, sina preferenser vad gäller mat, kläder, melodier, samhällsformer, et cetera. Detta som också i förlängningen är vad som skapar deras kulturella uttryck i form av olika sånger, danser, berättelser, konst och musik, samhällen, hus, infrastruktur osv.

      Det är de olikheterna, med vidhängande naturliga inklinationer och tendenser att just kunna identifiera sig med och just kunna – känna sig som mest hemma – i det sammanhang och i den nation där man är född, som man behöver erkänna som grundläggande behov hos alla människor. Där ingår också att vilja – ära sina fäder och mödrar -, och också att vilja ära alla tidigare generationer, samt hela sin nation´s historia som folk. Historien varierar ju från nation till nation. Det är detta som i sin tur ger förutsättningar för möjligheter att kunna gestalta just – mångfald – inom mänskligheten.

      Det andra tankespåret kring – ras – , (vilket är ett ord som i sig inte nödvändigtvis är något – ont – ord, utan ett ord som enbart vill beskriva en verklighet med att det faktiskt finns olika folkslag), är någonting som skulle kunna betecknas som någon slags ideologi , någon slags – ism, som därmed riskerar att inte fokusera på det som är det väsentliga i sammanhanget.

      Det västentliga i sammanhanget är behov hos alla människor att kunna känna sig – hemma – , vilka förutsättningar är desamma hos de flesta folk och nationer, (som beskrevs i min förra långa kommentar…).

      • Bergfast

        Förtydligande av sista meningen:

        …”Det väsentliga i sammanhanget är behoven som finns hos alla människor att kunna känna sig – hemma – , vilka förutsättningarna för är desamma hos de flesta folk, partier, -ismer, religioner och nationer, (som beskrevs i min förra långa kommentar…).”…

  • Allan Hansen

    Hvad gik galt?

    For centuries, the world of Islam was in the forefront of human achievement — the foremost military and economic power in the world, the leader in the arts and sciences of civilization. Christian Europe was seen as an outer darkness of barbarism and unbelief from which there was nothing to learn or to fear. And then everything changed. The West won victory after victory, first on the battlefield and then in the marketplace.

    In this elegantly written volume, Bernard Lewis, a renowned authority an Islamic affairs, examines the anguished reaction of the Islamic world as it tried to make sense of how it had been overtaken, overshadowed, and dominated by the West. In a fascinating portrait of a culture in turmoil, Lewis shows how the Middle East turned its attention to understanding European weaponry, industry, government, education, and culture. He also describes how some Middle Easterners fastened blame on a series of scapegoats, while others asked not “Who did this to us?” but rather “Where did we go wrong?”

    With a new Afterword that addresses September 11 and its aftermath, What Went Wrong? is an urgent, accessible book that no one who is concerned with contemporary affairs will want to miss.

  • Morten – – –

    Der gik ikke noget galt, Allan. De islamiske kulturer er stadig nøjagtigt lige så langt fremme, som de var i oldtiden (islamisk oldtid slutter ikke med Roms fald i 407 – hvorfor skulle den det?).

    Der skete det, at de regionale oldtidscivilisationer blev statiske (og principielt endnu er det) efter et helt naturligt, evigt gentagent mønster, og at den nye, dynamiske periode – middelalderen – begyndte i Europa. Nej: I Nordvesteuropa, blandt germanerne. Jo tættere et vestligt folkeslag har levet på germanerne, jo mere direkte berørt er de af udviklingen. Fra middelalderen frem til denne tid, den aktuelt moderne, er verdens væsentligste dynamik udgået her fra vores region. Derfor bør vi også være de bedste til analysere denne udvikling. Hvis vi tør.

    NB! Germaner er ikke en racebetegnelse, men en betegnelse for bærerne af en bestemt kultur – bare for at slippe for at skulle svare på det. Og germanerne er ikke andre mennesketyper overlegne. Ligesom araberne og sydeuropæerne ikke var det, da det var deres kulturer, der var dynamiske i oldtiden.

    Det er ikke sådan, at det kun er de islamiske kulturer, der er gået i stå. Det er snarere sådan, at kun een kulturkreds er dynamisk ad gangen. Se selv rundt i verden.

    – – –

    • Aha

      Og det har hæmmet islams potentiale?

      • Morten – – –

        Om oprøret eller det faktum, at islam er ude af trit med moderniteten skulle have virket dæmpende/hæmmende? Begge disse to er naturligvis stærkt eksplosive faktorer.

        – – –

        • Aha

          Det må være tungt for vestlige muslimer at forklare alt det der. Er du selv muslim?

        • Morten – – –

          Tillader du, at jeg checker ud? Jeg er ikke så god til langtrukne “dialoger” i åbenlyst destruktivt øjemed (gab).

          – – –

  • Peter Buch

    Jeg håber, jeg nu er blevet regristreret som onlineabbonnent på Dispatch international.

    Det er mig en fornøjelse at læse indhold derfra som denne posts boganmeldelse af Thomas Nydahl.

    • Det er godt – til den lille pris – 400 for et halvår – burde mange flere gøre det. Det ville også hjælpe avisen op, hvor den kan få pressestøtte.

      Man kunne sige, at der har været rigeligt med anmeldelser af Sætres bog, men der har ikke været én som denne.

      • Peter Buch

        Nej Steen.

        Pressestøtte er ikke just det jeg ser som noget der skulle findes, måske støtte til uformående der ikke kunne få andres privat-finansielle hjælp til medie-forbrug, om vi ser os velhavende nok til det, men pressestøtte, det er set herfra en dårlig metode.

        Betaling for forbrug er vel fair på mange områder, støtte fordi man eksempelvis er store medier forekommer mig absurd.

        Bagsiden af overgang til betaling for forbrug er at salg af enkeltartikler som Kathrine Winkel Holms kronik i JP, jeg godt kunne tænke mig at læse og måske kommentere, Jyllandsposten kronikker:
        29.04 Struensees mislykkede eksperiment af Katrine Winkel Holm, teolog, Johann Friedrich Struensee blev med sin kompromisløse reformiver upopulær, og i stedet for at heroisere ham burde vi lære af hans forsøg på at lynreformere Danmark. Det mislykkedes nemlig og rummer en bitter, men også aktuel historie om, hvordan friheden kan bruges til at afskaffe friheden, vist ikke er prissat og muligheden for kommentar uden Facebook ikke eksisterende.

        Snaphanen og Uriasposten har af de større blogge undgået at kommentarer skal gennem Facebook, det burde i sig selv give støtte, dette synspunkt ligner med lidt velvilje ovennævnte om støtte til store medier udi absurditet, men synspunktet kan vel godt forsvares af drevne polemikere…

  • Peter Buch

    Steen

    Ses vi mandag?
    Til paneldebat om presse- og kunstnerisk frihed i et globalt perspektiv.

    I panelet sidder:

    David J. Kramer, Direktør, Freedom House
    Freedom of the Press 2013

    Rikke Frank Jørgensen, Seniorrådgiver, Institut for Menneskerettigheder
    Access to Information

    Biljana Tatomir, Vicedirektør, International Media Support
    Global Trends from the Media Development Perspective

    Ole Reitov, Direktør, Freemuse – The World Forum on Music & Censorship
    Artistic Freedom of Expression

    Jacob Mchangama, Direktør, Freedom Rights Project og Chefjurist, CEPOS
    The Challenges for Free Speech

    Tid og sted:
    Mandag d. 6. maj kl. 14:00-17:00
    Auditoriet, Institut for Internationale Studier
    Strandgade 71, st.
    1401 København K.

    -fra min indbydelse via Cepos…

    • Tak, Peter, jeg er udenbys mandag. Jeg abonnerer også på den, har skiftet lidt karakter siden Gade Jensen holdt op, men det der ser interessant ud

  • Allan Hansen

    @ Morten.
    Som bekendt er Bernard Lewis en af verdens ældste
    nulevende historiker med speciale i Mellemøsten.
    Han kommer til den modsatte konklusion nemlig:
    Det gik galt fra starten!
    Det vil sige hvad, der begyndte med vold og løgne
    endte i Allahs det levende helvede – et samfund for
    svin og hunde.

    • Morten – – –

      Kære Allan – jeg lader mig ikke dupere af autoriteter. Det nytter ikke at sige: “Jamen, hvis det nu er sådan – hvorfor siger Bernard Lewis det så ikke?”

      Du bliver nødt til at møde mig med argumenter i stedet for autoriteter.

      I øvrigt mener jeg, at dét, næsten alle forskere forholder sig til – enten de er sig det bevidst eller ej – er det indeværende islamiske oprør. De skriver med det som baggrund, og det er det, der får dem til at skrive om, at det “gik galt”. Havde der været fred i den islamiske verden, og ingen nævneværdig indvandring til Vesten, ville de fleste beskrive islam ganske anderledes, og sikkert primært i socio-økonomiske termer (som det også hårdnakket bliver forsøgt af reaktionære medlemmer af Venstrefløjen), for vi ville ikke have vidst bedre.

      – – –

  • Peter Buch

    God tur!

  • Allan Hansen

    @ Morten.
    Du er vist en ny kylling i gården.
    Prøv lige, at tage en lille tur rundt
    i Snaphenens data bank.
    Prøv at klik i nogle af de mange
    links ude til højre. Så tager vi ” augmenterne,,
    derfra. Ring igen om et par år.

    Lev Vel.

    P.S Mest af alt læs – hvad Bernard Lewis skriver:

    The Crisis of islam: 2003.
    og Islam and the West.
    Så tager vi den derfra!

    • Morten – – –

      Nej. Det er ikke mig, der påstår, at jeg er uenig med Bernard Lewis. Og slet ikke, at jeg er fundamentalt uenig.

      – – –

  • Pingback: Hvorfor jeg takker nej til svenske journalister « Snaphanen()

  • Pingback: Vist bliver der krig i Europa igen « Snaphanen()

  • Pingback: Sweden and the Cost of Mass Immigration « Snaphanen()