Jeg stod og kiggede over på den lille dame på den anden side af Stor Kongensgade, som er gammel nok til at hedde Vita ligesom restauranten. Hvis man siger “Vita” i København, tænker de fleste først på restauranten, hvor man kan spise and til kl 04 om morgenen. Jeg fandt et mikrohul i biltafikken og trykkede af. Dagen inden havde jeg været på fortovscafeen med norske venner, hvor vi fabulerede om de sene ænder, vi skulle indtage på Vita inden alt for længe.
Vita ligger i Det Kongelige Hof Apoteks første lokaler fra 1669, det ældste apotek i København, det blev kaldt Elephant apoteket af en eller anden grund. Jeg har nok været der i en sen brandert en gang, men senest jeg var der var i januar 2011, da vi gik derover efter et arrangement med Kenan Malik i Informations lokaler.
Det var til det møde, hvor menneskerettigheds- Niels Erik Hansen sagde, at “ordene skaber det, de nævner.” Altså, hvis jeg siger “folkemord” nu, så begynder der et folkemord et eller andet sted. Så forstår man straks bedre, at menneskerettigheds-Hansen og hans branche er travl. Det er slemt i Syrien, Afrika’s befolkning eksploderer, men vi skal give plads for overskudsbefolkningen, mener Hansen og næsten alle politikere.
I Deadline onsdag mener Bent Melchior, at et par millioner jøder i 30’erne er sammenlignelige med tilvæksten af 2 milliarder arabere og afrikanere i 2015. I Ramme alvor. Jeg kendte engang en læge, hvis søn ville have en motorcykel,da han blev 18. “Hvorfor køber du ikke en pistol og skyder dig og får det overstået,” var hans pædagogiske svar. Han havde set resultatet af motorcykler. Hvornår holder Bent Melchior sin galopperende mund? Har han ingen kone eller venner, der vil hans bedste?
Fra bagerst i Information’s mødelokale hørtes en stentorrøst, der på engelsk med en lettere tysk accent gjaldede: “Bullshit!” Det var den tyske journalist Henryk M. Broder, og så talte han nogle minutter, og der er ingen der afbryder Broder, når han taler, det ligger i luften. Bagefter var jeg med venner og Broder på Vita, hvor det også lykkedes mig at tage et kornet foto i det depraverede lys. Senere har jeg bøjet mig og opfundet flash’en 130 år forsinket. Broder er en intellektuel charmetrold, og der er mangel på dem i Norden, specielt begge dele samlet i én person, det findes jo ikke. Hvis den danske skole ikke havde svigtet det tyske sprog, ville der være lidt flere, der kendte ham.
Jørgen Leths nya bok “Mine helte”
Jag går direk till albumet och lyssnar: Lee Konitz (altsax), Bill Frisell (gitarr), Jakob Bro (gitarr/komposition), Ben Street (bas) och Paul Motian (trummor). Albumet heter Balladeering och kom 2008.
En dansk musiker och kompositör möter några av jazzens legendarer i en New York-studio för att återuppfinna jazzballaden. Den är svindlande vackert.
Och jag lyssnar därför att berättelsen om skivans tillkomst är central i Jørgen Leths nya bok Mine helte som är del fyra i hans pågående projekt Den uperfekte menneske. (Om det finns det tidigare artiklar här i bloggen här, här och i periferin också här. Och i Kristianstadsbladet har jag skrivit här och här)
Jørgen Leths nya bok berättar alltså om hans hjältar (med reservation för att han också presenterar några riktiga onda gestalter som han fascineras av). Levande och döda. Eftersom Jørgen Leth är en av mina stora favoriter i dansk litteratur (som poet, berättare, filmare, journalist, kritiker) tar jag mig an hjältesamlingen med stor entusiasm. Jag finner rätt snart att jazzens gestalter, både de mytologiska och de legendariska, står i centrum för hans livsintressen, vid sidan av diktare, skådespelare, filmregissörer och idrottsmänniskor och en hel rad enskilda särlingar. Det är en bok som inleds med orden
”Jeg har alltid haft helte. Den første var min far (…) Jeg bryder mig ikke om ordet rollemodel. Det er et dumt pædagogisk begrep (…) Jeg synes, helte er godt. En helt, det er én, der står og lyser i natmørket.”
Mine helte är verkligen i sin helhet ett ljus i det kulturmörker som råder i Sverige, Danmark och andra europeiska länder, ett ljus som inspirerar till annan läsning och till lyssnande, också till det man själv tidigare inte var bekant med.
Leth skriver så att alla kan förstå. Han koketterar inte språkligt med sina kunskaper och erfarenheter. Däremot berättar han med en nästan pojkaktig stolthet och glädje om möten och händelser som i backspegeln ter sig unika, ja ibland rent av sensationella.
Det finns en annan kategori människor som Leth infogar i sitt hjältealbum, och det är hans närmaste på Haiti, kokerskan, trädgårdsmästaren, assistenten – han tecknar kärleksfullt deras porträtt, inte minst mot bakgrund av den fasansfulla jordbävningen 2010 som lade också Leths hus i ruiner.
Leth berättar att hans medarbetare förlorade sina jobb hos honom när allt var förstört, men att han sedan den dagen fortsatt att betala lön till dem. De hade helst sett att han byggde sig ett nytt hus i Jacmel, för att han saknar krafter till det, men de förstår honom inte. Också ex-diktatorn Papa Doc får vara med. Det bidrar till helhetsbilden av ett samhälle Leth tycks ha en mycket komplex relation till.
Vill man med Leths ögon möta sådana som konstnären Per Kirkeby, den geniale antropologen Bronislaw Malinowski, filmaren Jean-Luc Godard, den trasigt nerknarkade jazztrumpetaren Chet Baker eller cykelstjärnan Fausto Coppi och filmaren Lars von Trier, vid sidan av mer än ett fyrtiotal andra ska man inte tveka. Detta är person porträtt och berättelser som sätter det mesta i perspektiv. Den uperfekte menneske kallar han själv sitt perspektiv för, och jag citerar gärna några av hans tankar i ämnet, hämtade från den nya boken:
“Fejl er en viktig motor i livet. Det er f.eks. nødvendigt i kunstneriskt arbejde at lave fejl. Ellers kommer man aldrig videre. Fejlene kan bruges (…) Man kan ikke gøre det gode hver eneste evige gang. Jeg foretrækker den menneskelige menneske. Han eller hun, der kan begå fejl og leve med det.”
De uppfordrande orden tar jag med mig i livet.
Også af Thomas Nydahl i dag: Lars Vilks i danska Folketinget. Bryr vi oss?
Det finns ett antal människor i Danmark som gör ett fantastiskt arbete för att försvara Vilks och visa på situationens allvar. Inte minst stödkommitténs ordförande Helle Merete Brix är en sådan person. Hon var med på mötet då den islamistiske attentatsmannen dök upp. Hon vet att hotet är verkligt.
