Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det går en sjukdom genom Sverige, en epidemi som sprids i en aldrig tidigare skådad omfattning. Sjukdomen är ännu inte erkänd av socialstyrelsen och alltså att betrakta som ren inbillning. Den har därför inte heller fått något namn än. Tydliga symtom går dock att urskilja objektivt, och allt talar för att sjukdomen är politiskt betingad.

Det mest frekventa symtomet är lögner. Lögnsjukan förefaller därför vara ett lämpligt namn. Sjukdomen har nu fått sådan spridning att det är befogat att tala om en epidemi.

Masspsykosen – så yttrar den sig

Sverige befinner sig i ett allvarligt läge som kräver sunt förnuft, kunskap, mod och klarsynthet. En galopperande masspsykos, som lögnsjukan, slår hårt mot och utgör en direkt samhällsfara i ett land i kris.

I en masspsykos förlorar de drabbade sitt sunda förnuft och förmåga att förhålla sig kritiskt till händelseutvecklingen. De ger upp självständigt tänkande och blir lätta offer för manipulation och propaganda. Skenande grupprocesser tar över. Olika sadistiska och raffinerade system för repression skrämmer flocken till underkastelse.

All information utifrån som skulle kunna ge en annan verklighetsbild väljs bort och ogiltigförklaras. Gruppsammanhållningen bekräftar att den egna uppfattningen är den enda giltiga. Därmed legitimeras också metoder och attityder som annars skulle vara otänkbara, till exempel att systematiskt använda lögner i propagandan och som verktyg i demoniseringen och förföljelsen av oliktänkande.

I realiteten ett enda maktblock

I en situation av annalkande eller redan inträffad kollaps på viktiga samhällsområden krävs extraordinärt skarpsinne och intelligenta lösningar för att om möjligt vända utvecklingen. Det är inte vad Stefan Löfvens regering eller oppositionen levererar. Inte heller media lägger två strån i kors för att leva upp till sitt samhällsansvar. Tvärtom, journalisterna slår alla tidigare rekord som skamlösa propagandamaskiner.

De båda maktblocken politik och media är uppenbart samstämda i både mål och metoder. I realiteten har de smält samman till ett enda gigantiskt maktblock som gemensamt och i samförstånd bekämpar sanningen och sitt eget folk. Medias professionella uppdrag att granska makten åt folket är för länge sedan övergivet till förmån för de odemokratiska projekten att granska folket åt makten och fortast möjligt skänka bort Sverige till andra länders invånare.

En strid med lögner som vapen kan aldrig vinnas

Ju farligare makthavarna bedömer det vara att folket får veta djupare sanningar om den politiska agendan, desto mer trappas artilleriet av lögner och propaganda upp. Men en strid som förs med lögner som vapen kan aldrig vinnas. Det vet alla utom svenska journalister och politiker. Ändå är det exakt en sådan strid som pågår just nu.

Sverige och Europa står inför gigantiska problem (inte utmaningar) med den största inströmningen av migranter från dysfunktionella och kapsejsade u-länder i historien. En mycket liten andel är flyktingar enligt FN-konventionen, det vill säga flyr från länder där deras liv är i fara. Den minoritet som uppfyller konventionens kriterier på att vara flyktingar utgörs till största delen av människor som flyr från krigsdrabbade delar av Syrien.

Till Sverige kommer inga flyktingar

Till Sverige kommer inga flyktingar över huvud taget. De som anländer och i media genomgående kallas “flyktingar” har redan passerat en lång rad länder där de kunnat få skydd och där de ska söka asyl enligt Dublinförordningen. 

Det gör de inte av den enkla anledningen att den absoluta majoriteten är unga män som saknar asylskäl och alltså är illegala invandrare. De flesta kommer från muslimska länder.

I jakten på högre levnadsstandard än vad de själva med islam som grund har lyckats åstadkomma i sina egna länder köper de sig med hjälp av människosmugglare in i Europa. Målet är att resa vidare till de EU-länder som erbjuder den största välfärdskakan att dela på, Sverige och Tyskland.

Mediekampanj och nytt SD-rekord: 26,5 procent

För att leva upp till sitt rykte som humanitär stormakt har Sverige haft kustbevakningens fartyg M/S Poseidon i Medelhavet i tre månader.  Fartyget har räddat 5 295 personer.

Samtidigt som medias samordnade kampanj för massinvandring nådde en kulmen den gångna veckan visar den senaste opinionsundersökningen från norska Sentio nytt rekord för Sverigedemokraterna. Partiet är största parti med 26,5 procent. Sentio är det opinionsinstitut som bäst har lyckats pricka in siffror nära valresultatet. Undersökningen gjordes den 3-9 september. Någon som ser ett samband?

Kvinnor vill slippa bli våldtagna

Generösa bidrag och europeisk välfärd är pullfaktorer som utgör själva drivkraften i folkförflyttningarna. Friska och starka unga män som kan betala smugglararvoden på hundratusentals kronor tar chansen att ta sig till länder som flyter av mjölk och bidrag, i-Phones och honung. Kvar lämnar de kvinnor och barn och de verkligt nödställda. De som är för fattiga för att kunna betala smugglarnas arvoden, kvinnor som inte vill utsätta sig för risken att bli våldtagna  och barn som är för små för att klara resan.

Du är manipulerad av media

Blunda och tänk på “flyktingar”. Vad är det för bilder som dyker upp för ditt inre öga? Ser du de muskelstarka unga män i de senaste märkeskläderna och en i-Phone i bakfickan som utgör 75 procent av migranterna? Eller ser du människor i eländiga trasor?

Antagligen ser du bilder på små gulliga mörklockiga barn. Just de bilder som visas i Rapport när du slår på tv:n klockan 19.30. Enligt UNHCR utgör barnen bara 13 procent av dem som tar sig över Medelhavet till Europa. Men det berättar inte Rapport. Kanske ser du bilden på den drunknade treårige Aylan Kurdi som samtliga massmedia spred i en samordnad propagandaaktion förra veckan? Det är inte så konstigt, för det är precis den bilden både media och politikerna vill att du ska se.

Du är manipulerad.

Aylan Kurdi, hans mor och en bror drunknade för att fadern tog familjen med sig på en riskfylld båtresa från Turkiet till Grekland – trots att de var väl etablerade i Turkiet sedan flera år och fadern arbetade som frisör.

Tänk på solidaritet – vad ser du?

Fortsätt blunda och tänk på ordet “solidaritet”. Vilka bilder ser du nu? Ser du någon av Sveriges 225 000 fattigpensionärer som hankar sig fram under EU:s fattigdomsgräns och aldrig kan unna sig någonting över huvud taget? Ser du en ensamstående mamma som håller på att slita livet ur sig för att både kunna arbeta, betala räkningarna och vara en bra mamma för sina barn?

Ser du möjligen några av alla bortglömda psykiskt sjuka som ställdes på gatan och är hänvisade till en spruta depåneuroleptika i rumpan någon gång i månaden sedan mentalsjukhusen stängdes? Eller ser du någon av de missbrukare som har varit djupast nere på existensens bottnar och har lyckats resa sig ur förnedringen – men till skillnad från “nyanlända” aldrig kommer att få en egen bostad?

Den svenska underklassen har gjorts osynlig

Nej, antagligen ser du fortfarande små söta barn i ett flyktingläger i Libanon eller Turkiet eller nyss ilandstigna på Sicilien eller Kos. Du ser med andra ord exakt det makteliten vill att du ska se. Den etniskt svenska underklassen har av journalisterna gjorts osynlig till förmån för invandrarna. Socialjournalistiken har blivit “rasifierad” skriver journalisterna Gunnar Sandelin och Marika Formgren.

“När ”utanförskapet” växer är det inte längre arbetarklassen som är de mest utsatta och marginaliserade i samhället, utan människorna i utanförskap. (…) Det enorma inflödet och den demografiska förändring som blir följden i grunden har förändrat den svenska socialjournalistiken. Det förekommer i dag i svenska medier i princip bara undantagsvis rapportering om ”marginaliserade” eller ”förtryckta” människor som är etniska svenskar.”

Var finns din solidaritet? Med ditt eget folk eller med dem som koloniserar ditt land och som du måste försörja medan dina barns skolgång är en katastrof och din gamla mamma som har hemtjänst tvingas äta råa fiskpinnar?

Motståndslöst förväntas vi acceptera en invasion

Med utstuderat spekulativa propagandabilder och manipulativa kändisupprop för “humaniteten” ska svenska folket bearbetas och drivas av självutnämnda åsiktspoliser in i en psykologisk återvändsgränd där vi fråntas de sista resterna av yttrandefrihet och handlingsutrymme. Vi ska hjärntvättas tills vi inte längre vågar andas ett ord av protest. Motståndslöst förväntas vi acceptera en invasion och ett övertagande av vårt land utan någon motsvarighet.

SCB:s statistik visar att det pågår ett befolkningsutbyte – och det går snabbt. Sedan millennieskiftet har antalet personer med utländsk bakgrund ökat med omkring en miljon. Under samma period har antalet personer med svensk bakgrund minskat med cirka 117 000 personer. Om folkutbytet fortsätter i samma takt som till och med förra året kommer personer med utländsk bakgrund i åldersgruppen 0-44 år att vara i majoritet i Sverige redan om 16 år, cirka 2031. Men takten har alltså skruvats upp ännu mer i år.

Öppna ditt hjärta och ditt hem!

Vi ska öppna våra hjärtan och plånböcker och försörja en migranttsunami från tredje världen. Men det räcker inte. Politikerna har i praktiken öppnat gränserna under trycket från vänstermedia och vänsteraktivister – men utan att bygga bostäder och annan nödvändig infrastruktur. Det är bara en tidsfråga när vi blir anmodade – först lockade med pengar, sedan tvingade – att upplåta våra bostäder – alltså exakt det scenario som jag beskrev i krönikan “Egen härd är inte din” 2012, återpublicerad inför förra årets val. Svenskarnas fritidshus ses med lystna blickar som en alltmer begärlig bostadsreserv.

En regelrätt invasion av Europa

Sextio miljoner människor på flykt saknar historisk motsvarighet. Alla jämförelser med andra världskriget faller platt till marken. Det pågår en regelrätt invasion av Europa. Situationen kräver total ärlighet på samtliga ansvariga nivåer. Men det vi ser är ett panikslaget och handlingsförlamat EU som har tappat kontrollen och överlåter åt enskilda medlemsländer att klara upp situationen bäst de kan.

Ingen ställer den berättigade frågan VARFÖR denna migranttsunami sköljer över Europa just nu. Hur sannolikt är det att hundratusentals personer i icke krigsdrabbade länder vid exakt samma tidpunkt bestämmer sig för att bege sig till Europa? Orsakerna till att invasionen kommer som på en given signal undersöks av ingen. En sådan undersökning skulle ju kunna ge oönskade resultat.

EU har redan 24 miljoner arbetslösa

EU har redan cirka 24 miljoner arbetslösa och en lång rad lusfattiga medlemsländer – framför allt tidigare kommuniststater som Rumänien och Bulgarien, men även länder som Spanien, Irland och Portugal. Etthundratjugotvå miljoner européer lever under eller på gränsen till fattigdom.

Ändå framställs det som höjt över all diskussion att det är EU:s skyldighet att ta emot migrantinvasionen från tredje världen. Inte bara dem som är berättigade till asyl, utan dessutom den absoluta majoriteten, illegala migranter utan tillstymmelse till asylskäl.

All anständighet har kastats överbord

I Sverige, det mest extrema landet av alla, vägrar politiker och journalister att lyssna på folkopinionen, vägrar att diskutera sakfrågan och växlar istället upp lögner och propaganda till bisarra nivåer. Ändamålet helgar medlen. Inga hämningar återstår. All anständighet har kastats överbord.

Svenska folket är taget som gisslan för det allt överordnade målet, fortsatt massinvandring. Dagens mer än 3 000 asylsökande i veckan (= mer än 150 000 på ett år) är bara början. Dränkta i sentimental känslosmet av en gemensamt iscensatt mediekampanj utan motstycke ska vi tvingas acceptera att vi inte har någonting att säga till om i vårt eget land.

DN har tagit täten i medias kamp för befolkningsutbyte

Dagens Nyheter går som vanligt ett steg längre. Det står helt klart att DN har tagit täten i medias kamp för att i ännu snabbare takt byta ut Sveriges urbefolkning mot afrikaner och araber. Det är detta som är chefredaktör Peter Wolodarskis verkliga agenda.

Dagarna efter att de reportrar som jagat mig under ett års tid, Annika Hamrud och Niklas Orrenius, genomfört sina uthängningar av mig i Expressen respektive DN, bränner DN av ett stort uppslaget men ekande tomt och skenheligt kändisupprop “för humanitet”. 

Nej, det är ingen slump. Då om inte förr inser jag vidden av vilket hot jag har blivit för lögnmedia. Det ska föreställa ett motdrag. Nu slår DN slutgiltigt fast vem som är ond och vem som är god. Det står också klart att innebörden av “humanitet” är fri invandring.

Samma svart-vita splittring i onda och goda gör P1-programmet “Medierna” som programförklaring till att de inte nöjer sig med Expressens uthängning av mig. Varför inte suga på denna goda karamell och göra en alldeles egen uthängning?

“Varje dag hör vi nu om barnen som drunknar på sin väg mot ett tryggare liv och på tågstationer i Centraleuropa utspelar sig kaotiska scener när människor kämpar för att ta sig och sina familjer vidare. Men oavsett hur hemska vittnesmål vi nås av via våra sociala medie-flöden, så existerar samtidigt, bara några klick bort, en helt annan offentlighet som tycks vara helt resistent för såväl fruktansvärda bilder som fakta. I veckan har den här motoffentligheten och de främlingsfientliga åsikter som ryms där diskuterats flitigt i samband med att Julia Caesar blev ett namn på allas läppar.”

Hur många kändisar vågar tacka nej?

Hur många kändisar vågar tacka nej till “humaniteten” när de står med kniven mot strupen och riskerar att få sin karriär slagen i flisor? DN ger dem inget val.

Minns pianisten Stefan Gunnarsson, känd från SVT-programmet “Så ska det låta”. Han var den ende av 50 tillfrågade som inte sa JA och AMEN till Norrbottens-Kurirens kampanj “Ett Norrbotten för alla” 2012. Han opponerade sig mot den styrda kampanjen. Alla de 49 övriga tillfrågade svarade snällt ja. I tidningen framställdes Stefan Gunnarsson som främlingsfientlig.

“Och var som helst kunde vi ha överlämnat handlingarna”

Samtidigt öppnar DN spalterna för Andrev Walden, samme ungdomligt frejdige världsförbättrarideolog som i våras packade läsarnas ryggsäckar fulla med skuld över de “utsatta” romska tiggarna.  Den här gången uppmanar han svenska folket att bli människosmugglare:

“Och var som helst på vägen kunde vi ha mött dem och överlämnat handlingarna som krävs för att korsa gränserna som du och jag gör. Ingenstans på vägen är vi maktlösa. Aldrig bakbundna av unioner, avtal eller förordningar. Aldrig begränsade att titta på och grymta om oanständiga fasoner från andra stater i Europa. Vi kan när som helst öppna vägen för en människa.”

Journalisterna lider av Napoleonsyndromet

När jag gick i gymnasiet sommarjobbade jag på ett stort mentalsjukhus. På avdelningen där jag arbetade fanns ett 50-tal äldre kvinnliga kroniker, kroniskt schizofrena patienter. En av dem var helt övertygad om att hon, trots sitt kön, var kejsar Napoleon.I En genusförkämpe klart före sin tid om man så vill.

Samma Napoleonsyndrom kännetecknar den svenska journalistkåren. Besatta av storhetsvansinne anser de sig stå över andra människor. De föraktar “Nisse i Hökarängen” och tycker inte att det är deras uppgift att skildra verkligheten sådan den är. Istället gör de sig till aktörer med ett självpåtaget uppdrag att skapa och forma verkligheten i en för dem själva önskvärd riktning. De tror sig vara innovativa och djupt originella men är inget annat än megafoner åt politikerna.

De dricker ur samma rödvinsbox

Journalister jagar i flock och dricker bokstavligen ur samma rödvinsbox. Enda variationen är att den under Almedalsveckan är utbytt mot rosé. 

För att det ska fungera i praktiken måste det finnas en samstämmighet, en åsiktsplattform som alla delar och som är väl avstämd med den politiska vindriktningen för dagen. Bara då finns förutsättningar för välregisserade, gemensamt genomförda projekt. Som att de största dagstidningarna skriver exakt samma sak samtidigt.

“Alla svenska tidningar har valt att bli kampanjorgan”

Johan Hakelius skriver efter att förgäves ha försökt öppna sin nätupplaga av Svenska Dagbladet:

“Skälet att jag inte saknade Svenskan var just detta: jag visste precis vad den innehöll. Samma sak som Dagens Nyheter. För alla svenska tidningar har de senaste dagarna valt att bli kampanjorgan. Visst, de kampanjar för värden som jag kan skriva under på. Men de har ändå övergivit sitt kritiska uppdrag. De är rusiga av att slippa komplexitet och målkonflikter. De känner befrielsen av att låta ett absolut värde radera alla nyanser.

En tidning värd att läsa har en annan uppgift. Den håller huvudet kallt. Den problematiserar. Särskilt det som verkar invändningsfritt och oantastligt. Den eldar inte på, ­utan tar ett steg åt sidan.”

Yttrandefrihet och politik är kommunicerande kärl

Det kan verka långsökt att knyta invandringspolitik till frågan om yttrandefrihet. Men erfarenheten visar att de är kommunicerande kärl –  fenomen som liksom andra politiska frågor interagerar med varandra enligt mönster som regleras av de politiska konjunkturer som råder för tillfället. Trådarna löper samman och trasslar in sig med varandra i till synes oupplösliga knutar. I krig, konflikter och totalitära diktaturer är yttrandefriheten alltid det första offret.

Repertoaren är mager som lättmjölk i motvind

Yttrandefriheten är stadgad i svensk grundlag, men de senaste veckornas journalistiska prestationer i gammelmedia visar att den inte har något absolut värde utan kan tolkas precis hur som helst. När en obekväm regimkritiker är lokaliserad utlöses journalisternas repertoar av strategier för hanterande av hotet. Repertoaren är mager som en skvätt lättmjölk i motvind. Den omfattar i princip bara två lägen.

1. Tig ihjäl!

Om strategi 1 inte ger önskat resultat återstår nästa strategi:

2. Häng ut!

Om inte heller en sadistisk uthängning i form av ett lögnspäckat karaktärsmord med snaskiga detaljer om regimkritikerns samtliga sjukdomsdiagnoser ger önskad effekt återgår man i vanmakt till strategi 1. Tig ihjäl! Och så vidare i all oändlighet. Större variationer än så skulle kräva större tankeförmåga än journalistkåren är kapabel till.

“Varför har ännu ingen bemött JC i sak?”

Signaturen Djupfrys skriver på Flashback:

“Det märks tydligt på de som försvarar uthängningen av JC, både i den här tråden och i andra medier hur de tvingas kämpa med näbbar och klor mot det syntax error som likt ett rejält åskoväder tornar upp sig i större delen av deras hjärnor. Skulle de tillåta sig tänka logiskt eller se objektivt på saken skulle de klappa ihop, då försvaret som hittills presenterats är en orgie i förnekelse.

Samma personer som mest högljutt står upp för allas lika värde, visar sig vara de främsta hetsarna. (…) Att medierna idag fungerar som åsiktspoliser finns det överhuvudtaget ingen tvekan om längre. Hänger ut och trakasserar skogshuggare, åkare, pensionärer och som i JC:s fall f d kollegor som avvikit från den rätta stigen.

Varför har ännu ingen bemött JC i sak utan endast försökt få henne att framstå som sinnessjuk? Varför dessa anklagelser om rasism, istället för sakligt bemötande? Varför detta återkommande påstående om att JC hängt ut Orrenius genom att offentliggöra hans mobilnummer när han bevisligen själv gjort samma nummer offentligt tiotals gånger?

Därför att kärringen är smartare än 99 procent av alla dagens genusprogrammerade kommunister som fått sin anställning av den enda anledningen att de ständigt gafflar om någon sorts flummig värdegrund utan ifrågasättanden. En värdegrund som dessutom svänger rätt kraftigt beroende på var ledarna för hyenaflockarna vädrar sitt byte.

Det finns få journalister idag som skulle ha en chans mot JC i en diskussion, hur amalgamskadad och elallergisk hon än är. Hon skulle köra dem genom papperstuggen, äta upp strimlorna och pissa på de rester som fanns kvar.”

En veckas kollektiva orgasmer av skadeglädje

I ett års tid och med sammanlagt fyra oannonserade hembesök hos mig har Dagens Nyheters agendajournalist Niklas Orrenius och frilansjournalisten och Expomedarbetaren Annika Hamrud jobbat som skållade illrar för att röja min identitet. Jag berättade om förföljelsen i krönikan “Mardrömmen”.  Syftet har hela tiden varit att hänga ut mig under så skandalartade former som möjligt, komplett med sjukdomshistoria, och skada mig och min familj så mycket som möjligt. Under en vecka rullade sig hatiska PK-journalister i kollektiva ljudliga orgasmer av skadeglädje.

En Expopapegoja hittar ett guldkorn

En medioker kvartsjournalist och Expopapegoja som Annika Hamrud trodde sig säkert ha hittat ett guldkorn när hon med benäget bistånd lyckats röja min identitet. Den skenhelige lille agendascouten Niklas Orrenius, som leende utför husse Wolodarskis order att halshugga obekväma sanningssägare, var trygg i förvissningen att de långa och dyra resorna till mitt avsides belägna fritidshus, de utdragna och högljudda bankningarna på min dörr, stirrandet och skrikandet in genom mina fönster i slutändan skulle ge maximal scoop-poäng och en garanterad Guldspade.

Och visst – hela journalistkåren ställde sig upp och bedyrade unisont att det Hamrud och Orrenius utsatt mig för bara var “helt normala journalistiska arbetsmetoder”. Sånt man får tåla när man efter fem år som ihjältigen, ideellt arbetande bloggare plötsligt blir utnämnd till “inflytelserik opinionsbildare” och “makthavare”.

Men segern tycks ha en bismak av skit. Som en kloak som reverserar. Trots all kollegial lojalitet och trots all “kärleksbombning” som Hamrud har vältrat sig i verkar en dålig smak i munnen dröja sig kvar hos ganska många. Hur idogt de än borstar tänderna i avskildhet.

“Nu kan debatten föras i öppen dager”

Expressens kulturchef Karin Olsson motiverar uthängningen av mig så här:

“Efter dagens artikel i Expressen vet vi vem som ligger bakom pseudonymen “Julia Caesar” och debatten kan föras i öppen dager. Demokratin mår bäst så.”

Ända sedan jag började skriva krönikor på Snaphanen 2010 har Karin Olsson och samtliga övriga journalister haft alla möjligheter att “föra en debatt i öppen dager”. Ingen enda har gjort det. Varför? Varför har ingen kunnat bemöta det jag skriver i sak?

Nu, när man har begått karaktärsmord på mig, ska debatten plötsligt föras i öppen dager. Javisst, sätt igång! Min förväntan är på topp. Men jag har faktiskt inte sett en tillstymmelse till bemötande av vad jag skriver under den tid som gått sedan Expressen hängde ut mig heller, och någonting säger mig att det aldrig kommer något.

Yttrandefriheten en av vår tids stora ödesfrågor

Yttrandefriheten är en av vår tids stora ödesfrågor. Dess betydelse sträcker sig långt bortom gammelmedias behandling av mig och andra dissidenter. Men det som hänt mig visar att journalister är beredda att gå hur långt som helst för att tysta en obekväm skribent. Hämndlystnaden och vittringen av blod får dem att överge alla pressetiska principer som de annars bekänner sig till som vore de syndabekännelsen i kyrkan. Vad de inte tycks tänka på är att de sågar av den gren de själva sitter på.

I dagens Sverige är yttrandefriheten uppenbart villkorad. Karin Olsson påstår i Expressen att jag har “missbrukat yttrandefriheten”. Här ekar klangen av Stalin och Mao, Erich Honecker och Fidel Castro.

Peter Wolodarski vill straffa oliktänkande

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski går öppet ut med att han vill släcka ner yttrandefriheten genom att ingripa mot vad han kallar “hatsajter på nätet”.

“Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättsstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet snabbt kan nå tusentals människor.”

Nolltolerans för invandringskritiker

Europas ledare målar alltmer in sig i samma hörn. Angela Merkel har uttryckt avsikter som är skrämmande lika Peter Wolodarskis. I ett tal nyligen gav hon klart besked om vad som väntar invandringskritiker:

“Den som inte accepterar den invandring som nu sker, och som står i överensstämmelse med grundlagen, den personen begår ett brott mot Tysklands grundlag och för något sådant finns det nolltolerans. Det var en klar utsaga av Merkel: Rasister och högerextremister är författningsfiender.”

(Talet återgivet av Bo Inge Andersson på SVT:s sajt).

En PO som villkorar yttrandefriheten

Sverige vore inte Sverige om vi inte hade en PO, Allmänhetens Pressombudsman, som varit redaktör för Röd Ungdoms tidning Rödluvan och nu missbrukar sitt uppdrag med att arbeta för att villkora yttrandefriheten. Han heter Ola Sigvardsson. På DN Debatt skriver han:

“Men med frihet följer ansvar. Om friheten inte hanteras på ett ansvarsfullt sätt kommer den att inskränkas. Det har den svenska pressen förstått. Det är därför vi har pressetiska regler (som går att läsa på www.po.se).”

PO tar ställning i icke existerande ärende

Sedan gör PO Ola Sigvardsson något mycket egendomligt. Han går ut och tar ställning i förväg i ett ärende som han ännu inte har fått på sitt bord och kanske aldrig får på sitt bord. Han säger att om han får in en anmälan gällande att min identitet har röjts av Annika Hamrud i Expressen så är ärendet redan avgjort för hans del.

– Det finns ingen juridisk rätt att vara anonym på nätet, konstaterar Ola Sigvardsson.

“Det finns exempel på när personer träder fram på offentliga arenor med mycket starka kontroversiella åsikter eller angriper folk. Då kan det vara försvarligt att andra avslöjar vem det handlar om.”

Mot bakgrund av att Expressen friades för uthängningar av privatpersoner 2013 “ter det sig osannolikt att publiceringen av identiteten på den kvinnliga ex-journalisten bakom ”Julia Caesar” (“en av de mest flitiga och inflytelserika skribenterna på de stora hatsajterna”) skulle fällas vid en prövning” skriver Dagens Media.

Jämför med om en domare i förväg skulle uttala sig offentligt om att han kommer att ogilla ett åtal som ännu inte är väckt!

Publicerade bild där Djävulen skiter i Jesus mun

När Ola Sigvardsson var chefredaktör för Östgöta-Correspondenten vägrade han publicera Muhammedkarikatyrerna. Det var bara månader efter att Nerikes Allehanda hade publicerat Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund (19 augusti 2007). Däremot valde han att publicera en affisch för en punkkonsert som väckte stor upprördhet hos kristna församlingsbor i Linköping. Bilden visar hur Djävulen har krupit upp på korset där Jesus är fastspikad, satt sig gränsle över Jesus ansikte och skiter i Jesus mun.

I egenskap av chefredaktör på Corren skrev Ola Sigvardsson en kolumn  där han förklarade varför det är rätt att visa i tidningen och tapetsera stan med bilder av Djävulen som skiter i Jesus mun – men fel att i tidningen eller på stan visa Vilksbilden av Muhammed som rondellhund.

Rubriken var “Jesus ja, Muhammed nej”, och resonemanget handlade om majoriteter och minoriteter, förtryckta respektive förtryckare. Eftersom kristna är i majoritet får de finna sig i att se Jesus bli nedskiten, menade han. Muslimer måste däremot skyddas mot att bli kränkta, eftersom de utgör en minoritet. Denne omdömesgille man är i dag Allmänhetens Pressombudsman.

När lögnarna och hatarna mobiliserar

Med lögnen som vapen kan man vinna tillfälliga segrar som ger ett snuttefiltsartat välbefinnande. Med hatet som strategi kan man säkert komma långt. Men en strid som förs med lögner som vapen kan aldrig vinnas. När tidningar och public service blir kampanjorgan och försöker föra hela svenska folket bakom ljuset med propaganda och kändisupprop “för humaniteten” kan man tydligt avläsa graden av desperation. När lögnarna och hatarna mobiliserar med en stor mediekoncerns miljardresurser i ryggen för att tysta en ensam ideellt arbetande pensionerad bloggare, då vet man att de är illa ute.

När det görs sådan satir som den Fredrik Antonsson (“Sjätte mannen”) gjort med utgångspunkt från filmen “Der Untergang” om Hitlers sista dagar (filmen kan ses här)  – då vet man att befrielsen är nära. Och det var inte lögnerna som avgick med segern.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Mer läsning:

Karl-Olov Arnstberg: Propagandaweekend.

Ivar Arpi: Håll hjärtat varmt, men huvudet kallt.

Lars Bern: Den politiska adeln ruinerar demokratin.

Thomas Gür: Pressombudsmannen och tryckfriheten. Vem ger oss rätten att trycka och tycka?

Anders Johansson: Sluta grina.

Tino Sanandaji: Verklighetsförfalskning är inte humanism.

Jan Tullberg: Frihetens fiender.

Jan Tullberg: Kampanjhysteri.

Merit Wager: Hjärta & Hjärna: Masspsykos på asylområdet.