Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Bilden: Rivning av Klarakvarteren och nedre Norrmalm i Stockholm på 1950- och 60-talen, den så kallade Norrmalmsregleringen.

Det tog bara en generation för den politiska och mediala eliten att förstöra Sverige. Nu lever vi med följderna. Varje dag och varje minut utsätts svenska folket för resultatet av elitens ansvarslösa och maktfullkomliga härjningar.

Att förstöra ett land går fort

Att förstöra ett land går fort. Att bygga upp ett raserat land är betydligt svårare. Det tar framför allt mycket längre tid.
Det finns klara paralleller mellan det som sker i Sverige i dag och den skövling av Stockholms city som genomdrevs av en maktgalen politiker- och tjänstemannatrojka under ledning av borgarrådet Hjalmar Mehr (s) på 1950-70-talen. Rivningsraseriet kallades “Norrmalmsregleringen” och lämnade efter sig en förödd stadskärna. Stockholms city byggdes upp igen i futuristisk stil men hämtade sig aldrig efter vandalernas framfart. Staden hade förlorat sin själ.

Förstörelsen är irreversibel

Olika destruktionsprojekt har olika mantran. “Norrmalmsregleringen” var täckmantel för att utplåna det genuina Stockholm genom att riva hela stadskärnan. Kvar blev svårläkta sår. Men hus går att bygga upp igen.

Att förstöra ett land genom att på några årtionden byta ut dess befolkning mot människor från dysfunktionella våldskulturer går under mantrat “Ta sitt ansvar”. Till skillnad från Norrmalmsregleringen är den förstörelsen irreversibel. Människor kommer att fortsätta leva i Sverige. Men Sverige blir ett annat land.

Ansvar måste utkrävas

Efter höstens migrantinvasion med 163 000 asylsökande på årsbasis befinner sig Sverige i ett politiskt, ekonomiskt och socialt haveri med oöverblickbara konsekvenser. Mitt i kaoset står statsminister Stefan Löfven (s) och uttalar besvärjelser om ordning och reda. Ingen tror honom.

Om de skador som politikerna har tillfogat Sverige någonsin ska kunna läka går det inte att bara vända blad, som om ingenting hänt. Ansvar måste utkrävas av den elit som bit för bit har monterat ner Sverige med samma iskalla beslutsamhet som de galna borgarråden som rev Stockholm på 1950- och 60-talen. De som har tillfogat sitt land och sitt folk omätliga skador är skyldiga folket en regelrätt syndabekännelse och uppriktig bön om förlåtelse.

Resultatet av medvetna och eniga beslut

En yngre generation, ska vi säga från 30 år och nedåt, har vuxit upp i det mångkulturella, segregerade Sverige och vet inte om något annat. De tvingas som vi alla leva i ett land där den grundläggande tryggheten har gått förlorad. De utsätts för en undermålig skola, raserade samhällsinstitutioner, ökande kriminalitet och enorma problem med att få jobb och bostad.

Men hur många av dem vet att detta är resultatet av beslut som har fattats medvetet och i största enighet av en politisk elit? Hur många har förstått att denna elit faktiskt VILL att det ska vara så här? Att den målmedvetet och i jäsande självbelåtenhet har arbetat för att driva Sverige in i det kaos som råder i dag?

En omvänd klasskamp som slår mot de svagaste

Den påstått “humanistiska” och “feministiska” politik som förs i Sverige är bakom de förskönande orden inget annat än en klasskamp med omvända förtecken. Traditionell klasskamp växer underifrån, som ett uttryck för folkets revolt mot makthavarna.

Men i Sverige är det tvärtom; den svenska klasskampen förs av eliten mot samhällets allra svagaste; de fattiga, de sjuka, de arbetslösa, de handikappade, de hemlösa, barnen, pensionärerna – i synnerhet om de är etniska svenskar. Det är de som betalar notan för godhetselitens utopi.

“De som ska betala priset för humanismen (ekonomiskt såväl som i form av lidande och förluster) skrivs så gott som alltid ut ur berättelsen” skriver Henrik Dahl, dansk sociolog, författare och ledamot av Folketinget för Liberal Alliance, i Berlingske Tidene. 

“Därför är det mer rättvisande att kalla den svenska linjen för “klasskampslinjen”. Granskar man saken i detalj handlar det nämligen om den kreativa klassens råa och brutala klasskamp mot arbetarklassen och den lägre medelklassen.”

Det var eliten som förstörde Sverige

Nu vågar personer på den fina sidan av etablissemangsgränsen äntligen uttala det allmänheten har vetat i åratal och alternativa media har rapporterat om nästan lika länge:

Det är eliten som har förstört Sverige. Det var eliten som gjorde det. I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver Peter Esaiasson, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet:

“Även om den generösa flyktingpolitiken hade stöd av många medborgare var den ett elitprojekt som drevs av det politiska etablissemanget i samförstånd.”

En åsiktshegemoni som liknar en megabläckfisk

Peter Esaiasson definierar det politiska etablissemanget som det bör göras – brett. Det är ingen liten åsiktsklubb som i decennier har styrt både debatt och politiska beslut, det är en åsiktshegemoni som infiltrerar hela Sverige och likt en megabläckfisk har snärjt sina armar kring varje sammanhang.

Eliten utgörs av politiska partier, medier, myndigheter, debattörer, akademiker och intresseorganisationer inklusive godhetsorganisationer som Rädda Barnen, Amnesty, Röda Korset och Civil Rights Defenders. Plus kommuner, landsting, näringsliv, fackliga organisationer. Till och med Sveriges Hembygdsförbund arbetar i samklang med FN:s Agenda 2030. Som politiska experter räknas numera också operasångare  och ståuppkomiker.

Knappt en enda organisation har vågat stå utanför

Ett enda politiskt parti men knappt någon enda organisation har vågat visa integritet och ställt sig utanför den politiska agendan att byta ut Sveriges befolkning på kortast möjliga tid. Tillsammans, i kompakt samförstånd och med gedigen uppbackning i media har den självutnämnda eliten bestämt att Sverige år ut och år in ska ha Europas mest generösa flyktingpolitik. Vi ska vara en “humanitär stormakt” som andra länder förväntas beundra och efterlikna. I själva verket skrattar de högt åt det svenska storhetsvansinnet.

“Det rör sig om ett medvetet val. En jämförelse med Danmark visar att Sverige hade kunnat gå en annan väg. Men ingen trovärdig etablissemangsperson har föreslagit att Sverige ska gå den danska vägen” skriver Peter Esaiasson.

Naturligtvis inte. För vad hade hänt då? Han/hon skulle ha blivit offentligt stenad i media.

“I ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna större”

Det Peter Esaiasson kallar “den generösa flyktingpolitiken” (den största invandringen per capita i hela Europa) har aldrig haft stöd av majoriteten av den svenska befolkningen. Aldrig någonsin. Peter Esaiasson skriver:

“Den bästa källan över opinionsläget är SOM-undersökningarnas tidsserie från 1990 och framåt. Vid samtliga 25 mättillfällen är det fler som önskar en restriktiv politik än som önskar en generös politik. I ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna större mellan politiker och medborgare. I den offentliga debatten har argumenten för en generös flyktingpolitik dominerat över motargumenten. Eftersom medborgarna tar intryck av debatten kan vi utgå från att opinionen för en restriktivare flyktingpolitik hade varit ännu starkare om det offentliga samtalet varit mer balanserat.”

Politisk konsensus och nedtystad opposition

Hur gick det till när eliten förstörde Sverige? Om ett landsförstörande projekt ska lyckas måste framför allt två villkor vara uppfyllda:

1. Det måste råda politisk konsensus (som även innefattar media).
2. All opposition och debatt måste effektivt tystas ner.

I Sverige har båda villkoren varit uppfyllda i mer än 40 år. Den politiska eliten har kunnat genomföra sitt förödande projekt i lugn och ro.

Knepet att tysta kritiska röster har varit lika enkelt som effektivt: oskadliggör dem med hjälp av stigmatiserande ord. Ord kan vara lika effektiva som vapen – eller mer. Att ha makt över orden är att ha makt över folket. Metoden är väl beprövad i totalitära diktaturer.

“Rasist” används som handeldvapen

Att förvränga och ändra ordens betydelse är en av de infama möjligheter som det maktbärande skiktet har utnyttjat för att söndra, stigmatisera och demonisera oliktänkande människor och därigenom utestänga dem från politiskt inflytande. Ordet “rasist” används fortfarande som handeldvapen mot alla som vågat knysta minsta kritik mot mångkultur och massinvandring. Ett enda ord, en uppsättning bokstäver, har haft lika förödande effekter för samhällsdebatten som handgripliga bestraffningsmetoder.

Människor är skräckslagna för och gör vad som helst för att inte bli kallade “rasister”. De vet vilka följderna kan bli av att brännmärkas med R-ordet: isolering och utfrysning ur gemenskapen, invalidiserande psykiska trauman och social död.

För den styrande eliten blir resultatet just den triumf de strävade efter; en tystad opposition.

Förhoppningarnas och löftenas dag

Första maj. Förhoppningarnas och löftenas dag i ett socialdemokratiskt Folkhem under uppbyggnad i 1930-talets Sverige. I ett tal den 1 maj 1933 säger statsminister Per Albin Hansson (s):

“Låt oss lova varandra att göra Sverige till en demokratiens högborg och aldrig tillåta att resultaten av gångna generationers kamp och offer och våra egna mödor lämnas ut som byte åt våldsmän och vettvillingar.”

Den folkhemsnationalism som tog form under Per Albin Hanssons ledning från 1932 och framåt var kopplad till demokratiska snarare än etniska idéer, skriver Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal högskola. (Axess Magasin nummer 1 2016). Han påminner om att den kompletta rubriken på Hanssons berömda folkhemstal från 1928 var ”Folkhemmet, medborgarhemmet”. Nationens princip byggde på medborgarskapet och var starkt förankrad hos medborgarna. Alla svenska medborgare ingick i den nationella gemenskapen. Sina sociala förmåner förtjänade man genom att arbeta och betala skatt. Ungefär som ett försäkringsbolag, men med en medborgerlig solidaritet i grunden.

“Det var den individualistiska medborgartanken som stod i centrum snarare än folket som en etnisk gemenskap. Nazisterna fick rent marginella framgångar, och rasisterna och rasbiologerna kom inte att spela någon avgörande roll” skriver Lars Trägårdh.

“Likhetstecken sätts mellan nationalism och rasism”

Han kallar dagens antinationalism i Sverige “paradoxal”. Han kunde lika gärna säga “historielös”.

“Artikel efter artikel har inte bara betonat nationalismens mörka sidor utan även presenterat en historisk bild av Sverige som anfäktat av rasistiska idéer; ett land där rasbiologi och ett etniskt anstruket folkhemsideal dominerat. Man pekar gärna också på en kontinuitet som kopplar samman gårdagens nazister med dagens Sverigedemokrater. Rasifiering och rasism har blivit skällsord som frikostigt slängs ut, likhetstecken sätts mellan nationalism och rasism, och tanken på den goda och för demokrati och välfärd helt nödvändiga nationalismen förnekas.” (Axesss)

Vårt land har lämnats ut som byte

Åttiotre år efter Per Albin Hanssons tal 1933. Till och med Stefan Löfven borde förstå Per Albin Hanssons ord om att “aldrig tillåta att lämna ut vårt land som byte åt våldsmän och vettvillingar”. Till och med han, vår nuvarande statsminister, borde inse att vårt land de facto har lämnats ut åt maktfullkomliga tyranner (han är själv ett utmärkt exempel) och charlataner för vilka svenska folkets väl och ve saknar betydelse.

Resultaten av vad Per Albin Hansson kallade “gångna generationers kamp och offer och våra egna mödor” har på den internationella solidaritetens marknad sålts ut till vad Hansson omöjligt kunde föreställa sig 1933: en primitiv forntidsideologi – islam – som förkastar allt vad Sverige står för och svenskar har kämpat hårt för att uppnå: demokrati, jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och fri- och rättigheter för sexuella minoriteter.

“Efter valet 2014 blev Fredrik Reinfeldt en rikspajas”

Fredrik Reinfeldts (m) ansträngningar att rulla ut röda mattan för islam ska inte underskattas. Beskrivningar av hans åttaåriga vanstyre av Sverige 2006-2014 kommer sannolikt snarare att återfinnas i psykiatriska manualer än i den politiska historien. Jag har uttryckt kraftiga farhågor om Reinfeldt i flera krönikor, bland annat 2010  och 2012.

Nu börjar fler tala ur skägget. Bloggaren Fnordspotting skriver:

“Faktum är att atmosfären var direkt kvävande under hans sista år vid makten.”

“Reinfeldt gjorde den rabiata och hyperradikaliserade vänsterns urspårade ståndpunkter till sina egna. Därmed blev han för många den främsta symbolen för vad som pågick, vilket också var helt och hållet rättvist. Det var han och ingen annan som hade det yttersta ansvaret för att det gick som det faktiskt gick.”

“Fenomenet Fredrik Reinfeldt har förvandlats till lyteskomik. Någonstans efter valet 2014 upphörde Fredrik Reinfeldt att vara statsministern som spottade sina väljare i ansiktet. Någonstans efter valet 2014 blev Fredrik Reinfeldt i stället en rikspajas.”

Så kan också en medlem av eliten beskrivas. Men inte förrän han är borta från makten.

Det demokratiska misslyckandet är totalt

Peter Esaiasson pekar på tre kriterier som måste vara uppfyllda för att en politisk beslutsprocess ska kunna sägas ha en väl fungerande och lyhörd folklig representation:

• att politikerna fattar de beslut som de flesta medborgare vill att de skall göra i stunden;

• att politikerna gör klart att de känner till vad medborgarna tycker och tänker i den aktuella frågan;

• att politikerna ger goda förklaringar till sina beslut (i det här fallet genom att bekräfta farhågorna över den generösa flyktingpolitikens negativa konsekvenser).

Vad gäller invandringspolitiken klarar de svenska politikerna inte ett enda av de tre kriterierna. Det demokratiska misslyckandet är totalt.

Några av de värsta besluten under senare år

Exemplen på beslut som fattats grundade i ren makthunger och med enorma demokratiunderskott är många, men låt oss titta på några av de värsta under senare år.

I mars 2011 ingick den borgerliga alliansregeringen en migrationsöverenskommelse med miljöpartiet som innebar en kraftig uppluckring av reglerna i Utlänningslagen. Olika lagar kolliderade med varandra. Samtidigt som migrationsverket och Polisen skulle verkställa avvisningar av illegala invandrare utan asylskäl skulle kommuner och landsting erbjuda skola och vård till samma människor.  Socialministern och Kd-ledaren Göran Hägglund uttalade att alla i hela världen har rätt att få vård i Sverige.

Varför valde en borgerlig alliansregering att ingå en extrem överenskommelse om migrationspolitiken med Sveriges mest extrema vänsterparti?

“Alla vet svaret. Minoritetsregeringen Reinfeldt ville markera att den inte var beroende av Sverigedemokraterna” skriver Hans Bergström, docent i statsvetenskap och före detta chefredaktör för Dagens Nyheter, i DSM nummer 1 2016. 

Direkt efter valet 2014 fick de svenska väljarna till sin förfäran se en ny röd-grön regering med Stefan Löfven i spetsen utan minsta ifrågasättande överta samma migrationsöverenskommelse.

“Även här vet alla svaret. Han var beroende för sin maktutövning av miljöpartiet och vänsterpartiet” skriver Hans Bergström.

Viktigast av allt: att utestänga SD

Ända sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010 har de övriga sju partierna agerat på sandlådenivå som ett enda parti och inte skytt någon möda att stänga SD ute från politiskt inflytande. Det har blivit den allra viktigaste interna frågan för sjuklövern, betydligt viktigare än att bedriva en ansvarsfull politik. Nu ser vi resultatet.

Den 27 december 2014 slöts den odemokratiska DÖ (Decemberöverenskommelsen) som skulle gälla till 2022 men var ohållbar redan från början och sprack med en knall efter nio månader.

Ett propagandakrig mot svenska folket

Odemokratiska beslut, en elit som alltmer vänder sig bort från och bekrigar sitt eget folk – förstörelsen av Sverige hade inte varit möjlig om media hade skött sitt professionella uppdrag, att ärligt och allsidigt bevaka politik och samhällsutveckling. Istället har de lierat sig med den politiska eliten, draperat sig i dess knä, försvurit sig åt dess mångfaldsutopier och genom lögner, mörkläggning och rasiststämplar bedrivit ett propagandakrig mot svenska folket.

Domen över medias roll i destruktionen av Sverige kommer att bli hård. Med samma brutalitet som den politiska eliten har kört över svenska folket för att genomdriva sitt massinvandringsprojekt har etablerade media vägra släppa en enda jävel med “fel” åsikter över bron.

Media har ett tungt ansvar för Sveriges kollaps. Genom att systematiskt stänga ute kritiska röster har de omöjliggjort en öppen och allsidig debatt. Om den debatten hade funnits hade sannolikt Sverige inte befunnit sig i den situation där landet står i dag.

“Redaktionellt ansvariga inte intresserade av att gräva”

“Folk i gemen vet att tidningar, radio och tv gjort allt för att inte beskriva vad som händer i Sverige” skriver Hans Bergström. Han tar dubbelmordet på 55-åriga Carola Herlin och hennes 28-årige son Emil Herlin på Ikea i Västerås den 10 augusti förra året som exempel.

“Inte en enda redaktion har, vad jag kunnat se, gjort den självklara uppföljningen efter mordet: Hur kunde Migrationsverket släppa helt fri en person (den 36-årige eritreanen Abraham Ukbagabir, min anm.) som tidigare avvikit efter ett utvisningsbeslut, i stället för att se till att han genast togs om hand och sändes ut ur landet? Var detta det normala tillvägagångssättet? Orsaken till underlåtenheten är uppenbar: Redaktionellt ansvariga är inte intresserade av att gräva i denna riktning, ty den är inte politiskt korrekt” skriver Hans Bergström.

“Svenska journalister skulle trivas bra i gamla Sovjet”

Bloggaren och debattören Dick Erixon skriver: 

“Det är genomgående i svensk journalistik att man hatar och hånar de politiska ståndpunkter man själv inte omfattar. Att man privat tycker något är oundvikligt, men att låta det lysa igenom i arbetet är inte bara inkompetent och omoget, det är antidemokratiskt. Svenska journalister skulle trivas mycket bra i gamla Sovjet, där man fick tala om “sanningen” för medborgarna och där de som sa emot kastades i fängelse.”

Utifrån vilket perspektiv pratar eliten?

Personer som själva tillhör den politiska eller mediala eliten brukar hävda att “Vi har inte gjort annat än diskuterat invandringspolitik och integration”. Låt oss ägna lite uppmärksamhet åt en typisk representant för svenska riksdagspolitiker, en som i många år har profilerat sig som en av de mest fanatiska massinvandringsförespråkarna: Fredrick Federley (c), numera EU-parlamentariker. I åtta år, 2006-14, migrationspolitisk talesperson för det gränslösa centerpartiet som vill ha fri invandring och öppna gränser.

I tisdagens P1 Studio Ett (cirka 1:22:10) förnekar Federley att debatten strypts och säger att han själv “pratade om detta dagligen”.

Det gjorde han säkert. Men HUR pratade Fredrick Federley om invandringspolitik?

PÅ VEMS VILLKOR, I VILKET SYFTE och UTIFRÅN VILKET PERSPEKTIV pratar han och den övriga eliten? De frågorna ställs inte i Studio Ett. Synd, annars kunde lyssnarna ha fått veta att Fredrick Federley är en av dem som verkligen har ansträngt sig för att Sverige skulle hamna i den katastrofala soppa där vi befinner oss i dag. Med sin propaganda för fri invandring är han en av dem som har skadat Sverige mest.

Ägnade tiden åt moraliska fördömanden

Sina år i riksdagen ägnade Fredrick Federley i likhet med den övriga politiska eliten åt moraliska fördömanden av Sverigedemokraterna och andra som inte delar tron på hans gränslösa utopi. Redan 2002, som förste vice ordförande i centerns ungdomsförbund CUF, var han igång med att predika för öppna gränser och fri invandring.

“Vem har rätten att avgöra vilka som ska få stanna i detta land? Det finns ingen ursvensk som har växt upp ur backen som lökar på våren. Alla har vi förr eller senare flyttat hit” skriver Federley. 

“Väljarna har inte prioriterat invandringsfrågan”

De här raderna är också minnesvärda:

“Det finns med andra ord ingen orsak till rädslan för en massinvandring i Sverige som skulle kullkasta kultur och ordning och reda. Sådana argument spelar endast på rädsla och fördomar.”

I Studio Ett skyller Federley sina politiska ställningstaganden på att “väljarna har ju inte prioriterat den här frågan över huvud taget.”

Det är banne mig makalöst. Med andra ord, om man med ständig rasistpropaganda har lyckats skrämma upp medborgarna så att de inte ens vågar säga att invandringsfrågan är viktig – då är det fritt fram att föra en totalt ansvarslös politik!

Eliten är helt enkelt bättre än andra

Lyssnar man på vad den politiska eliten faktiskt säger blir det glasklart att de är fullkomligt övertygade om att de förtjänar och är i sin fulla rätt att tillhöra denna elit. Rätten till långtidsabonnemang på en elitposition är självklar, liksom rätten att fatta beslut över medborgarnas huvuden. De förstår ju inte sitt eget bästa. Eliten är helt enkelt bättre än andra. Enligt sin egen definition förtjänar de därför också alla de rättigheter och privilegier som tillkommer dem men inte andra medborgare.

Inom sin slutna krets utvecklar eliten egna normer och förhållningssätt som radikalt skiljer sig från övriga medborgares. Det blir tydligt till exempel när ministrars bostadsprivilegier kommer till allmänhetens kännedom.

Väljarna måste kunna kräva att eliten får rätt

Utifrån elitens enastående maktfullkomlighet borde väljarna åtminstone kunna kräva av eliten att de får rätt. Tyvärr är det inte det som händer i Sverige.

“När beslutseliten får fel, när det dyker upp problem som hade kunnat förutses men som inte har diskuterats, riskeras den politiska legitimiteten. Varför ska medborgarna göra de uppoffringar som den nya situationen kräver när de aldrig erbjudits en rimlig chans att välja en annan väg för landet?” skriver Peter Esaiasson och sätter fingret mitt i den svenska pyspunkan.

“I detta besvärliga läge befinner sig Sverige nu. Inför våra ögon bekräftas farhågorna för den generösa politikens sociala och ekonomiska konsekvenser.”

En systemkollaps som genomsyrar hela landet<

Det kaos som vi tvingas leva med har skapats fullkomligt frivilligt av politiker, journalister och samhällsinstitutioner i samverkan. De praktiska, ekonomiska och sociala konsekvenserna är förödande, och vi kommer att få leva med dem under överskådlig tid. Det handlar inte om en tidsbegränsad “flyktingkris”, som politikerna vill få oss att tro. Det handlar om en systemkollaps som genomsyrar hela landet. Sjukvård, skola, äldreomsorg, socialtjänst, polis, rättsväsen, myndigheter – alla system blöder.

När verkligheten river hål på den offentliga lögnen kommer reaktionen. Ingen vrede går upp mot vreden när man upptäcker att man har blivit förd bakom ljuset.

“De har anledning att tona ned det förflutna”

” Ingen kan rimligen mena att personer som har avancerat ända till att bli statsråd och/eller ingå i ledningskretsen för våra etablerade riksdagspartier inte hade en aaaning om de signaler de sände ut till flyktingsmugglare och som har lett till dagens svenska kris” skriver Hans Bergström i DSM.

I det läget duger det inte att svamla omkring och vända blad.

“Många politiker, tjänstemän och opinionsbildare har anledning att tona ned det förflutna. Men eftersom vi rör oss på okänt territorium” skriver Peter Esaiasson, “finns det skäl för beslutsfattarna att överväga andra handlingsalternativ, nämligen att ärligt diskutera det som varit.”

En syndabekännelse och bön med långtidsverkan

Det räcker inte. Svenska folket har rätt att få höra en regelrätt syndabekännelse och bön om förlåtelse från eliten. En bön med långtidsverkan, som sträcker sig långt bortom 2018.
Mea culpa. Mea ultima culpa. 

“Jag har i min maktberusning och mitt oförstånd tillfogat mitt land och mitt folk enorma kostnader  och omätliga skador. För detta ber jag uppriktigt och av hela mitt öppna hjärta om tillgift.”

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter