Ezra Levant går ned i Clintons offentliggjorte mailkorrespondance og søger på ord, der har relation til nogle af hendes symtomer. Det var en ide, der gav pote. Jeg siger som Ben Shapiro, man vil stemme på Trump for at undgå Hillary og hendes kendte række af skandaler, som amerikanske og europæiske medier går omhyggeligt udenom. Om ham har man i det mindst lov at håbe, han bliver en god præsident. Clintons talenter er kendte, alt for kendte. Ingen af dem vækker dog vores enthusiasme.

Nathan Shachar: Bilbrande hander om magt

Kriminaliteten i Sverige er værre end i Hebron

Det er virkelig meget sjældent jeg gengiver opinion fra svensk MSM for det gode. Den er så torskedum at enhver kan se, den er fabrikeret af fastansatte, der får deres løn for i bedste fald at være politisk uskadelige. Der er ingen der har kunnet eller villet nærmere sig svaret på spørgsmålet, hvorfor biler brænder og kriminaliteten blandt udlændinge er så afsindig høj. Det er rimeligt at antage, at de kvikkere af dem slet ikke vil have svaret.

Nathan Shachar gør utvivlsomt arbejdet for dem, fordi han ikke har boet i Sverige meget længe, og er inderlig ligeglad med hvad koncensus er derhjemme for tiden. Shachar er DNs lederskribent, og har boet i Israel i årtier. Læs det hele.

Bilar brinner. Utan att ha en aning om vilka förövarna är börjar ”experterna” tala om utanförskap. Tankereflexen är att asocialt agerande alltid har materiella drivkrafter. Det är inte bara falskt. Det är farligt.

Eller är det Sverige som är gåtan? Häromdagen i P1 dryftades dagens nyhet, de bilbränder som sades ha ”drabbat” Malmö och andra städer. Två kännare, en kulturgeograf och en social aktivist, var rörande eniga: Vandalismen var ointressant, den var en trivial sekundärföreteelse, en naturlig och rimlig reaktion på ”utanförskap”. Gav man bara bilbrännarna jobb så skulle alla ledsamheter upphöra.

Bilbränder är en fråga om makt, ett billigt och effektivt sätt att syna polisens och statens kort.I Sverige är samhället staten. I Hebron är samhället familjerna. Det är inte islam, det är Mellanöstern. Det är inte filosofen Hobbes system, med en sträng och farlig härskare som håller alla i schack. Det är tvärtom. Männi-skorna i Hebron vet att ingen överhet vakar över liv, lem och egendom. De får göra det själva.

Säg att någon i Hebron skulle komma på idén att trakassera kvinnor eller bränna bilar. Innan någon kriminolog hunnit ropa ”utanförskap” skulle det hela vara över; våldsmännens familjer skulle ha inskridit, lika fermt och oreflekterat som när man släcker en brand. En klan som betingade sig rätten att angripa andra och hänvisade till sitt utanförskap vore utraderad, den skulle inte längre kunna gifta bort sina barn eller träffa några affärsuppgörelser.

Den dag Sveriges medborgare mister all tilltro till stat och polis hamnar de inför ett vägval: De kan vända demokratin ryggen och utse en stark man eller ett extremt parti att hålla ordning. Det kommer knappast att ske i Sverige. Återstår Hebronmodellen: varje kvarter, varje grannskap, blir en stat med oskrivna lagar och informella myndigheter. I stora delar av världen försiggår allt liv så. De rika omgärdar sig med stängsel och vakter, men också slummen har sina skyddsrutiner. Demokratin blir då efterhand mer formell än reell; man håller val men allt väsentligt sker vid sidan om, inte via institutionerna.

1961 besökte justitieminister Herman Kling Buenos Aires. I en briefing till ortstidningen Argentinisches Tageblatt berättade svenska sagesmän att Sverige ”löst alla kroppsliga och mentala problem”, en uppgift som tidningen förmedlade utan någon ironi. Detta högmod och Sveriges geopolitiska tur har deformerat oss, narrat oss att tro att vi lever under andra stjärnor än resten av planeten. Det verkliga utanförskapet är Sveriges. Ett mentalt utanförskap hos den som inbillar sig ha satt livets lagar ur spel. Ledare. Nathan Shachar: Där det självklara blir gåtfullt

En artikel i dag bekræfter Shachar: Svensk bilafbrænder: Det er hævn mod politiet