1
apr
Seneste opdatering: 2/4-17 kl. 1312
66 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Innan genustrams och politisk korrekthet förgiftade Sverige. Kaffekalas för tre generationer hos min mormorsmor och mormorsfar i Järvsö sommaren 1932.

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen

Två scener från Sverige.

Han är en liten pojke som åker tåg med sin mamma. Han är arg och förtvivlad: ”Mamma, jag vill inte! Jag V-I-L-L inte!”

Han vet att man inte får föra oljud i en tågkupé, men han står inte ut längre. Han lider och protesterar mot det hans mamma utsätter honom för. Mamman försöker irriterat få kontroll över situationen.

”Vi var överens, sa att det var bra och att vi skulle prova – eller hur? Du får byta om när vi kommer fram, men inget mer gnäll nu, ok?”.

Den lille pojken är klädd i klänning. Den är mintgrön med turkosrandig bröstficka. På benen har han färgglada strumpbyxor. Han är sin mammas försökskanin i ett genusexperiment som utgår ifrån att kön egentligen inte existerar utan bara är en social konstruktion. Trots att hon själv har blivit gravid och fött barn tack vare att hon är kvinna förnekar hon existensen av biologiska kön och använder sitt barn som försöksmaterial.

Scen nummer 2 – dagisfröknarna korrigerar varandra

När personalen på Eriksgårdens förskola i Bollebygd (av någon outgrundlig anledning är de kvinnor) råkar säga något som stämmer med allmänt vedertagna normer, till exempel ”legogubbe”, korrigerar de genast varandra. Plastbiten kan ju vara en legogumma! Alltså ska legobitarna kallas för det könsneutrala ”legofigur”. ”Hen” är också tänkbart.

Utlösande för korrigeringsåtgärder bland dagispersonalen kan också vara att förutsätta att det är en man som kör grävmaskinen, vilket ju som alla vet är ytterst ovanligt. Det var med fasa som de anställda dagisfröknarna Annika Jonshede och Weronica Carlsson upptäckte det här naturliga beteendet hos sig själva. Att uttrycka sig i enlighet med normer och regler som omfattas av majoriteten av befolkningen anser de är oacceptabelt. Fröknarna ville bryta sina mönster av ”normativt tänkande”. De är fullkomligt eniga om att det naturliga ska tabubeläggas, usch och fy!

Efter djupgående tankearbete kom de på idén att hjälpas åt att synliggöra misstagen för varandra genom att använda ett kodord som signal. Kodordet blev ”blomma”. Varje gång någon råkade säga något normalt och någon annan märkte det sa den andra “blomma”.

Kodat språk över barnens huvuden

Anledningen till användandet av kodord var att barnen inte skulle förstå vad det handlade om. I förskolan, en kommunal verksamhet, tar sig personalen alltså rätten att i barnens närvaro, ovanför deras huvuden, uttrycka sig med kodat språk. De vuxna använder barnen som försökskaniner i ett experiment som går ut på att utplåna etablerade sätt att uttrycka sig och istället införa ett tvärtom-språk.

Weronica Carlsson vittnar nyfrälst om att “man upptäcker normer hela tiden, var man än är någonstans, på ett helt annat sätt än tidigare”.

”Det fanns dagar man sa “i dag blommade jag mycket”, och det var ett bevis för att vi hade använt ordet. Och vi hade använt fel kategoriseringar, säger Annika Jonshede. Det är Sveriges radio som anser det väsentligt att på sin hemsida  uppmärksamma den epokgörande nyordningen på Eriksgårdens förskola.

Men barn är inte dumma. Försökskaninerna började fråga varför personalen sa “blomma” hela tiden. Fick det personalen att reflektera över sitt beteende och sluta med genustramset? Nej, de bytte bara kodord.

Barnmisshandel i den politiska korrekthetens namn

En liten pojke som av sin mamma tvingas gå klädd som flicka – det är ren och skär barnmisshandel. Den här pojken hindras och snedvrids i sin normala psykosexuella utveckling av en mamma som har förläst sig på bluffläran genusteori och anser sig ha rätt att använda sitt barn som försökskanin. Mamman borde fråntas vårdnaden om sitt barn eftersom hon uppenbart inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det är Jessica Stegrud som berättar om den lille pojken i klänning på Fredrik Antonssons blogg ”I otakt”.

Daghemspersonal som uttrycker sig i kodord med dold betydelse ovanför barnens huvuden – det är också barnmisshandel. Om jag hade barn på Eriksgårdens förskola skulle jag omedelbart ta dem därifrån. Personal med vanföreställningar ska inte ha hand om barn.

Könsmaktsordning – finns bara i Sverige

Det genusvansinne som griper omkring sig som en masspsykos i Sverige bottnar i uppfattningen att män generellt är överordnade kvinnor i ett samhälle som enligt feministerna präglas av obalans i makten mellan könen. Kvinnor är förtryckta. Män har makt. Den statliga jämställdhetsdogm som slogs fast av socialdemokraterna i slutet av 1960-talet är helig och får inte ifrågasättas, oavsett vilka konsekvenser den får för samhällsutvecklingen. Den får bara drivas vidare allt längre in i extremismens absurda träskmarker.

Enligt den feministiska evangelietexten är kvinnor en svag och utsatt grupp, underordnad männen genom den så kallade könsmaktsordningen – ett svenskt ord som inte har någon motsvarighet i något annat land. Könsmaktsordningen är det religiösa credo som utgör kärnan i den radikalfeministiska liturgin.

Den påstådda obalansen ska korrigeras genom att ifrågasätta och ändra på vad som uppfattas som kvinnligt respektive manligt. Helt enkelt vända upp och ner på allt som individer, familjer och samhälle sedan generationer har format till en fungerande modell. Metoden kallas inversion och är ett tankeinstrument som ska skapa rättvisa men istället producerar nya orättvisor och avsevärda mängder dårskap.

Kvinnor har makt över männen

Påståendet om könsmaktsordning är inte sant. I dag är män i ökande grad förlorare på en mängd områden – samtidigt som kvinnor lever sundare och längre, klarar skolan bättre, har högre betyg, större verbal förmåga, utgör 60 procent av dem som studerar vid högskola och sitter på allt fler höga positioner i arbetslivet, där de utgör häften av antalet förvärvsarbetande.

Kvinnor har makt. Kvinnor har dessutom en arsenal av olika subtila maktmedel som män inte förfogar över. Kvinnor har makt över män bland annat i kraft av sin attraktivitet som sexpartners. Män har (i allmänhet) starkare sexualdrift än kvinnor och är (i allmänhet) beredda att anpassa sig, kompromissa med sina värderingar och därmed betala ett ganska högt pris för att få ligga. Det vet kvinnor och utnyttjar inte förvånande sin psykologiska/sexuella makt på ett sätt som gagnar deras egna intressen.

Med preventivmedel och fri abort till sitt förfogande är det också kvinnorna som har makten över fortplantningen. Om mannen vill ha barn men kvinnan inte vill är det hon som bestämmer.

Kvinnlig makt genom svaghet, godhet och skam

Den danska filosofen Eva Agnethe Selsing har pekat på maktmedel som kvinnor förfogar över med utgångspunkt från några specifikt kvinnliga former av makt som Hans Bonde, professor vid Köpenhamns universitet, har beskrivit:

Makt genom svaghet.
Makt genom godhet.
Makt genom skam.

Utövande av kvinnlig makt genom svaghet och godhet känner vi igen. Hur många självlysande kopior av Moder Teresa har inte paraderat med sin godhet genom åren? Och hur mycket snyft om stackars kvinnor som förfördelas och diskrimineras i olika sammanhang har inte sköljt i tårdrypande sjok genom medierna?

Makt genom skam handlar om att skämma ut andra. Att intrigera, demonisera, stigmatisera, exkludera och trampa ner. Det är många kvinnor bra på.

En armé av indoktrineringspedagoger

Barn är i alla bemärkelser utlämnade till vuxna, i första hand till sina föräldrar. Men bakom föräldrarna i det ideologiimpregnerade PK-samhället står en armé av indoktrineringspedagoger och statliga propagandister, förskolepersonal och lärare som i många fall är besatta av den form av marxism som kallas ”normkritik”, det vill säga att bedriva inversion och vända upp och ner på allting. Förskolan har som uppgift att ”motverka traditionella könsroller och mönster”. Det som möjligen hade ett gott syfte har getts en skrämmande tolkning där de arma barnen är utlämnade som försökskaniner för vuxnas förvillelser i ett gigantiskt socialt och psykologiskt experiment. Barns psykosexuella utveckling följer ett genetiskt men givetvis också socialt/psykologiskt betingat mönster som vuxna ska akta sig väldigt noga för att klåfingra på.

En ny samhällsklass som röstar på mp och Fi

Jag sitter i solskenet på ett torg i en Stockholmsförort, ett före detta arbetarområde där inte bara en ny generation utan också en ny samhällsklass flyttar in. Funkis-erans lägenheter har ombildats till attraktiva bostadsrätter och kostar nu flera miljoner. Arbetarna dör ut, här fick socialdemokraterna bara omkring 18 procent i senaste valet.

In flyttar akademiker och tjänstemän i 30-40-årsåldern. Mellan 16 och 20 procent av väljarna röstade på miljöpartiet i valet 2014 (den högre siffran gäller val till kommunfullmäktige). Feministiskt Initiativ, Fi, fick cirka 8 procent, kommunisterna drygt 7 procent.

De uppför en teaterpjäs inför varandra

Det är den varmaste dagen i mars, och torget är fyllt av föräldraförsäkringslediga småbarnsföräldrar och deras barn. Rent statistiskt är alltså mer än var tredje miljöpartist, kommunist eller Fi-väljare – troligen mer, eftersom yngre människor oftare röstar röd-grönt. De är slafsigt klädda, som vänstermänniskor brukar vara. Men det är inte i första hand deras klädsel som fångar min uppmärksamhet.

Det är tonen, deras sätt att kommunicera med varandra och med sina barn. Den är förljugen, i total avsaknad av autenticitet. De här föräldrarna är inte sig själva för en sekund. Förmodligen utan att vara medvetna om det spelar de teater inför varandra och inför sina barn. Som om det står en regissör någonstans och ständigt iakttar och bedömer dem. Som om det lilla torget vore en scen där deras skådespelarprestationer ska avlyssnas och betygsättas.

Tonen mot barnen är ansträngt glättig. Föräldrarna är upptagna av att bevisa någonting – sin egen godhet, perfektion och politiska korrekthet. Hur rätta åsikter de har. Deras ansikten skiner av självrättfärdighet och miljövänlig tvål.

Hur kommer det att kännas för barnen när de upptäcker falskheten hos sina föräldrar? För det kommer de att göra. Min känsla av overklighet tilltar och gnisslar som en obehaglig dissonans i kroppen. Jag går därifrån.

Detta är en mylla där extremism växer

Det är i bland annat de här befolkningsgrupperna som den politiska korrektheten uppstår, omhuldas, hålls vid liv – och används som instrument för att förtrycka och exkludera människor som inte anser att miljöpartiet, kommunisterna eller Fi är det självklara politiska valet. Här är muterad salongsmarxism i form av normkritik och genusbesatthet en dygd. Detta är en mylla där förvirring och extremism växer, gödslad av aningslöshet, eftersom verklighet och logik inte är önskvärda och ingenting får vara som det är. Livet handlar om att spela en roll i en politiskt korrekt iscensättning.

”Snart är vi klonade broilers, allihop”

”Snart är vi klonade broilers, allihop” skriver Johan Hakelius i Expressen.

”Ge oss ett par generationer till, så ska vi nog alla vara genomsnittligt beige, bisexuella hermafroditer. Det slår mig att den här fjantiga identitetspolitiken som förlästa argbiggor odlar antagligen inte är något annat än ett desperat försök att fejka olikhet. En sista försvarslinje mot insikten att vi inte längre är unika hönsfåglar med prunkande, säregna fjäderskrudar i den asiatiska djungeln. Ett försök att tänka bort att vi snart är klonade broilers, allihop. (…) Snart är möjligheten att drömma sig bakåt det enda som hindrar att man förvandlas till aska i ödelandet.”

En närgånget kretsande känsla av smygande galenskap

Allt oftare får jag samma känsla inför det som pågår på olika nivåer i Sverige: en närgånget kretsande känsla av smygande, ohejdbar galenskap. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag får många mail från människor som upplever liknande känslor av desorientering och främlingskap i det land de är födda och bor i och som aktivt behöver skydda sig från glidande lögner och andra offentliga yttringar för att inte bli bindgalna.

Det är förnimmelsen av att förnuftet har upphört att existera, alla fördämningar har brustit. Jag försöker sätta fingret på vad det är som skrämmer mig. Det är bland annat oberäkneligheten. Otillförlitligheten. Insikten att vad som helst kan hända eftersom all normalitet är upphävd och allt självkritiskt tänkande har upphört.

En dårskap bortom kommunikation

Det finns inga referensramar som sätter gränser. Allting driver som rön för vindarna. Markkontakten är noll. Det är en dårskap som är onåbar för sunt förnuft. Bortom kommunikation.

Det är också känslan av vanmakt inför en samhällsutveckling som blir allt sjukare, men där alla ansvariga och stora delar av allmänheten totalt saknar sjukdomsinsikt. Inom psykiatrin brukar man i sådana fall utfärda intyg om tvångsvård. Men vad gör man med ett helt samhälle där utvecklingen löper amok?

Allt som är ”nytt” är positivt laddat

I Sverige ses allt som är ”nytt” automatiskt som något mycket positivt. Det räcker att det är ”nytt”, då måste det vara bra – och genast ringlar köerna för att ta del av det åtråvärda ”nya”. ”Nytt”, ”progressivt”, ”modernt” och ”förändring” är för svenskar i allmänhet starkt positivt laddade ord.

Fenomenet har ett namn: neofili, kärlek till det nya. Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, förklarar det så här i sin bok ”PK-samhället”:

”För att livet ska vara värt att leva måste det ständigt förnyas. Moderniteten måste bryta gränser, överskrida det gamla, alltid söka det nya. (…) Den politiskt korrekte sliter inte ut utan tröttnar på sina gamla kläder, sin gamla bil och sin gamla partner. Det behövs ständig förnyelse för att han eller hon ska klara att upprätthålla sin livslust.”

Den tomhet som växer när alla band är kapade; till familj, släkt, hembygd, sammanhang, historia, religion, nationalitet och etnicitet, fylls med individualism. Du skapar själv i varje sekund av nuet en ny bild av vem du är. Enligt World Values Survey är svenskarna det mest individualistiska av alla folk.

Allt som är ”gammalt” har en negativ laddning

De politiska partierna, i synnerhet socialdemokraterna, är närmast besatta av att beskriva allt nytt som invändningsfritt och ohämmat positivt. Deras tema för partikongressen den 8-12 april är ”Trygghet i en ny tid”. Ett skrupelfritt, närmast kriminellt försök att besvärja verkligheten och vilseleda med ord.

Allt som är ”gammalt” har för många svenskar en negativ laddning, liksom begrepp som ”oförändrad”, ”gammaldags”, ”omodern”, ”bevara”, ”erfarenhet”, ”tradition” och ”konservativ”. Allt som inte är nytt kallas ”bakåtsträvande” och påstås leda utvecklingen bakåt, vilket är det värsta som kan hända.

De enda undantag jag kan komma på är antikhandlare och de entusiaster som är besjälade av byggnadsvård och med tusentals timmar av hårt arbete tar hand om och återupprättar gamla hus som har fått förfalla eller härjats av okunniga och pietetslösa moderniseringsvandaler.

Intellektuella faller mer för propaganda

Den franske filosofen och sociologen Jaques Ellul (1912-1994) menade att intellektuella människor har större benägenhet än andra att falla för propaganda. Det beror dels på att de vill vara med i debatten och synas och höras inom alla tänkbara områden, dels på att de har en stark tro på sin egen förmåga att sålla information. Därför blir de lätta offer för propaganda – välpaketerade informationsflöden och källor som allmänt anses ha gott renommé, det vill säga är godkända inom rådande åsiktsparadigm.

Jacob Nordangård skriver om propagandans makt och svenskens benägenhet att ta till sig det nya i senaste numret av tidskriften DSM (Debatt Sanningssökande Mediakritik).

”I Sverige är vi kanske mer benägna än i många andra länder att anamma det nya. En stor del av befolkningen tror på allt det som media och myndigheter serverar oss. Det är svårt att tänka sig att det finns olika intressen och agendor invävda i det som förs ut genom de olika propagandakanalerna” skriver han.

Sverige först att implementera nya åtgärder

Som exempel tar Nordangård de ringlande långa köerna till vaccineringsmottagningarna under den av myndigheter och media uppiskade svininfluensahysterin, medan det i länder som Frankrike var betydligt glesare i leden. Där fanns en helt annan skepsis. I Sverige tolkades det som oansvarigt och osolidariskt att inte ställa sig i ledet för att få det otillräckligt undersökta vaccinet Pandemrix insprutat i kroppen. Massvaccinationerna har orsakat en epidemi av den svåra autoimmuna sjukdomen narkolepsi.

I studier som futurologen Graham Molitor gjorde på 1970-talet var Sverige etta i att implementera nya åtgärder. Ingen annanstans var det så lätt att införa något nytt som i vårt land.

”Det visar också vilket effektivt propagandasystem som byggts upp med hjälp av utbildning och media. Genom att hos befolkningen utveckla förmåga att inhämta information är denna också lättare att påverka” skriver Jacob Nordangård.

Våra tankar och idéer kommer, menade Jacques Ellul, i allt mindre utsträckning från oss själva. De serveras istället från propagandaapparatens smörgåsbord. Med ett trendkänsligt finger i luften tar vi snabbt till oss de nya idéerna utan att ifrågasätta var de kommer ifrån, vems intressen de gagnar och vilka följder de får för oss själva och våra liv.

Sverige är drabbat av en dödlig samhällssjukdom

Det jag har beskrivit genom några exempel vittnar om att Sverige är drabbat av en mycket smittsam samhällssjukdom som sprider sig epidemiskt och långsamt håller på att kväva oss. Sjukdomens namn är politisk korrekthet. I ”PK-samhället” – en 457 sidor tjock forskarrapport om det kulturmarxistiska gift som i allt högre grad genomsyrar Sverige – utvecklar Karl-Olov Arnstberg kännetecknen på och konsekvenserna av den politiska korrekthet som gastkramar Sverige mer än något annat land:

Den är en blindhet, en oförmåga att se vad som försiggår utanför den stipulerade agendan.

Den är en morallära som bara ser till de ”goda” avsikterna, aldrig till konsekvenserna.

Den är ett socialt självskadebeteende.

Den är ett oumbärligt medel i nedmonteringen av det västerländska demokratiska samhället med hörnstenar som yttrandefrihet och en fungerande rättsstat.

Den monterar stoppklossar eller vattentäta skott i hjärnan hos dem som insjuknat.

Den är i praktiken en form av kulturmarxism, marxismens första mutation som fick annars stendöda politiska idéer att återuppstå som Fågel Fenix i ny fjäderskrud på 1960-talet och idag genomsyrar hela samhället som en osynlig giftgas.

Den tål inte logik och sakargument. Därför gäller det för de politiskt korrekta att på alla sätt undvika möten med logiken och heller aldrig ta en sakdebatt med sina kritiker utan istället demonisera dem med invektiv som ”rasist”, ”fascist”, ”islamofob” och ”nazist”.

Det finns ingen egentlig verklighet och inga bestående värden. Ingenting är bättre eller sämre, allting är relativt.
Det som finns är förändring. Ingenting är på riktigt, allt är konstruerat. Det som hände i går är passé. I morgon konstruerar vi en ny verklighet.

För den politiskt korrekte är ingenting omöjligt. Det finns inga problem. Man bara kallar dem för ”utmaningar”.

Sverige det perfekta drivhuset för politisk korrekthet

Sverige är det perfekta drivhuset där den politiska korrektheten kan trivas och frodas. De viktigaste förutsättningarna är uppfyllda:

1. En intellektuell härskande klass som utan motstånd byter ut sitt sunda förnuft och sin verklighetsorientering mot en uppsättning utopiska tankefigurer och abstraktioner.

2. Medier som sköter den dagliga hjärntvätten.

Ett färskt exempel är Fredrik Strage som ägnar en nonsensartikel i Dagens Nyheter åt att meddela att han känner sig kränkt av att polisen Peter Springare har en likadan skinnjacka som han själv. ”Det är inte okej att han stjäl min stil.”

3. En utbyggd byråkrati som styr samhället och som villigt anammar alla påbud som följer med den politiska korrektheten, till exempel ett nyspråk, och i synnerhet dess främsta styrmedel och sorteringsverktyg, den så kallade värdegrunden om allas lika värde.

Goda ledare skapar goda samhällen

”Det finns bara ett sätt att avgöra om handlingar är onda eller goda. Det är att se till konsekvenserna. Marxismen är en god teori med onda konsekvenser” skriver Karl-Olov Arnstberg.

Med andra ord: om politiker som anser sig själva vara goda producerar onda resultat av sin politik är de inte goda. Åtgärder som vidtas med goda intentioner men utan eftertanke och konsekvensanalys får oftast onda följder.

Goda ledare skapar goda samhällen. Vilket inte är vad vi ser i Sverige.

Dåliga ledare skapar dåliga samhällen. Vilket är vad vi ser i Sverige.

Litteratur: Karl-Olov Arnstberg: PK-samhället. Debattförlaget.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

DONERA TILL JULIA
Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?