Av Julia Caesar

Den misstänkte uzbekiske jihadisten Rakhmat Akilov, 39, genomförde lastbilsmassakern i Stockholm enligt order från Islamiska Staten, IS. Han är nöjd med sitt verk, nöjd med att ha kört ihjäl ”otrogna”, och uppnått det han skulle uppnå. Det enda han är besviken på är att han inte lyckades mörda fler. Det uppger han i det första förhör som polisen har hållit med honom.

Har krävt att få en sunnimuslimsk försvarsadvokat

Uppgifterna från förhöret med den nöjde jihadisten återges i Expressen och fanns på söndagen med i en artikel i Aftonbladet  men är nu borttagna. Mörkläggning är begärd och ska verkställas.

Häktningsförhandling äger rum tisdag förmiddag. Rakhmat Akilov accepterar inte den advokat han har tilldelats, Johan Eriksson. Han har krävt att få en sunnimuslimsk försvarsadvokat. Endast en advokat av den rätta muslimska tron kan tillvarata hans intressen, hävdar han. Stockholms tingsrätt har avslagit hans begäran.

Kärleksmanifestation som svar på jihad

Iskallt planerad och genomförd islamistisk jihad i hjärtat av Stockholm. Att den illegale invandraren Rakhmat Akilov på fredagen plöjde i full fart i en kapad lastbil fram på den smala gågatan och mördade fyra människor och skadade femton har utlöst reaktioner från allmänheten. Och vad är stockholmarnas svar? Jo, en ”kärleksmanifestation” på Sergels torg, alldeles intill mordplatsen. Kärlek som mirakelmedel mot en mördarsekt som drivs av hat och fanatism. Det är – här ligger det nära till hands att använda kraftuttryck – helt otroligt.

”Tiotusentals samlades för att visa sin kärlek” skriver Aftonbladet.

Mitt i folkmassan står någon och håller en stor, röd ballong i form av ett svävande hjärta.

”Vi är tiotusentals människor som har samlats här för att visa på kärlek och fred. Vi låter aldrig, aldrig ondskan segra eller förändra oss!” sa initiativtagaren Damon Rasti i sitt öppningstal.

Ville ge IS-jihadister en gräddfil

Håll i er nu – till slut bestämde de högsta politikerna i Stockholms stad att de också skulle medverka vid manifestationen.

En av dem var Karin Wanngård (s), finansborgarråd i Stockholm. Det var hon och socialborgarrådet Ewa Larsson (mp) som för knappt ett år sedan ville belöna IS-jihadister som kommer tillbaka till Sverige efter genomförda folkmord med en gräddfil i form av försörjningsstöd, arbete och förtur till bostad.

Om man bara gullar tillräckligt mycket med jihadisterna och dränker dem i kärlek och privilegier så kommer de nog inte att skära huvudet av oss utan gulla med oss tillbaka. Reaktionen mot förslaget blev kraftig, både från medborgare och den politiska oppositionen.

”Öppenhet och vänlighet präglar vår stad”

Knappt ett år senare kliver Karin Wanngård upp på scenen framför Kulturhuset och säger:

”Vi är en öppen stad. Stockholm står enat. Det syns här idag. Skräcken får inte råda, terrorn får inte vinna. Istället ska vi minnas den öppenhet och vänlighet som präglar vår stad.”

Hon hyllar ”den kärlek som har flödat fram de senaste dygnen”. Karin Wanngård ger begreppet ”skamlöshet” ett ansikte. Man baxnar över den otroliga fräckheten. Och den accepteras eftersom de flesta inte följer med så noga i politiken eller redan har glömt att det var Karin Wanngård som ville sluta folkmördare i sin famn.

En ideologiskt betingad iscensättning

Det är inte alls konstigt att människor söker sig till varandra när vi drabbas av ett nationellt trauma. Det ligger inprogrammerat i våra gener att sluta oss samman vid hot och fara och att stötta varandra i sorg och rädsla. Det är inte heller konstigt att människor beter sig irrationellt i en landsomfattande chock.

Men det är så uppenbart att det som utspelar sig i terrordådets efterföljd till stora delar följer ett mönster som inte kommer inifrån ursprungliga och genuint mänskliga behov, utan ingår i en ideologiskt betingad iscensättning som pådyvlas oss av dem som bär det politiska ansvaret för att islamistisk jihad kunde äga rum en vanlig fredagseftermiddag i centrala Stockholm.

Vi ska älska även dem som vill döda oss

På fredagen anade vi det. På lördagen fick vi det bekräftat. Under söndagen och måndagen väller det över oss som en tsunamivåg som slår undan allt i sin väg: en våg av medias cynism och propaganda. Nu ska vi alla stå enade i kärlek. Med kärlek ska vi besegra terrorn. Bara vi kramar varandra så blir allting bra. Vi ska inkludera alla i vår kärlek, även de som hatar oss och kallar oss ”otrogna”. Vi ska älska även dem som vill döda oss.

Veronica Palm (s), känd från Omar Mustafaaffären 2013, anser att kärlek är viktigt för att stävja terrorismen. Det är brist på kärlek som får islamisterna att mörda oskyldiga människor, menar hon.

“Jo. Kärlek är ett viktigt verktyg”, skriver hon på Twitter.

Lamm som går till sin egen slakt

En form av besvärjelse och självtröst hos allmänheten som sluter upp vid en ”kärleksmanifestation” – ja kanske, även om jag inte kan låta bli att associera till lamm som motståndslöst går till sin egen slakt. Budskapet är att vi ska böja oss för islam som om vi redan vore dhimmies. Det är vi som ska ändra oss, inte de som hatar oss och vill förgöra oss. Bara vi visar terroristerna mer kärlek blir de snälla mot oss och slutar köra ihjäl eller bomba ihjäl oss. Ansvaret ligger på oss, fast det är vi som är brottsoffren och politikerna som är ansvariga för att terrorn har fått fäste i vårt land.

Ett halvsekels godhetspolitik har inte bitit på IS

Ett halvsekels utstuderad godhetspolitik och främlingskärlek har uppenbarligen inte bitit på IS och fått jihadisterna att hata oss mindre, och kommer inte att göra det heller.

Från politiker och media är manipulationen tydlig. Den har ett syfte: vi ska vänja oss vid islamistisk terror, för våra politiker vet att de aldrig kommer att våga vidta de radikala åtgärder som är nödvändiga för att hejda den islamistiska terrorn: totalstopp för invandring från muslimska länder och omedelbar repatriering av dömda invandrade brottslingar. Politikerna är alldeles för rädda om sitt eget skinn för att ens våga andas om åtgärder som faktiskt skulle ge resultat.

Vi ska inte bara vänja oss. Vi ska acceptera terrorn som en del av Sverige och älska terroristerna.

Stannade kvar i Sverige illegalt

Fallet Rakhmat Akilov är ett tydligt exempel på den brist på handlingskraft som kännetecknar svenska myndigheters handläggning av asylärenden. Han kom till Sverige 2014 och ansökte om uppehållstillstånd i november. I juni 2016 avslogs hans ansökan av migrationsverket. Samtidigt fattade verket beslut om utvisning.

Men Akilov trotsade utvisningsbeslutet och stannade kvar illegalt. Som sådan har han hela tiden haft tillgång till förmåner som fri sjuk- och tandvård. Någon har också hyrt ut en lägenhet till honom. En annan, en uzbekisk kvinna, har lånat ut sin adress i Hjulsta där Akilov är folkbokförd men inte bor.

”Endast frivilliga utresor möjliga till Uzbekistan”

Mer än ett halvår senare, i december 2016, meddelades han en tidsfrist att lämna landet inom fyra veckor. I februari i år överlämnades utvisningsbeslutet till Polisen för verkställighet. Men Akilov var försvunnen. Den 24 februari anmäldes han som avviken, ett av cirka 3 000 liknande ärenden som enbart Stockholmspolisen har på sitt bord. I hela landet ligger omkring 10 000 – 12 500 utvisningsärenden och väntar på att bli verkställda.

”Personen fanns inte på den adress han hade uppgivit, och det fanns ingenting i våra system om att han skulle vara en farlig person. Verkställigheter med tvång till Uzbekistan sker dessutom endast i begränsad omfattning och med stor restriktivitet. Huvudregeln är att endast frivilliga utresor, utan eskort och utan myndighetskontakt kan genomföras” säger Patrik Engström, gränspolischef.

Det är skillnad på barn och barn

Det är några saker vad gäller medias hyckleri som får mig att må särskilt illa. En är insikten att det är skillnad på barn och barn. Minns ni bilden på den drunknade treårige pojken Alan Kurdi på en strand i turkiska Bodrum? Den utlöste en internationell masspsykos med början den 3 september 2015.

Treåringen, hans femårige bror och modern drunknar när fadern Abdullah Kurdi kör smuggelbåten från Turkiet med målet den grekiska ön Kos. Hans slutmål är Sverige, där han hoppas få gratis tandimplantat. Men båten kapsejsar efter bara 500 meter.

Ett drömverktyg i kampanjen för fri invandring

Bilder på den döde pojken blir hösten 2015 ett drömverktyg i den europeiska maktelitens kampanj för upphävda nationsgränser och fri invandring till Europa. Döda barn berör. Bilder av döda barn säljer. I den politiska och mediala masshysterin kommer bilden som sänd från himlen och får omedelbart dignitet av politisk bomb.

Utrikesminister Margot Wallström (s) gråter i SVT Aktuellt, och Expressen publicerar närbilder på tårarna.

Elvaåriga Ebba massakrerades av lastbilen

Ett och ett halvt år senare massakreras elvaåriga Ebba på Drottninggatan i Stockholm av den framrusande lastbilen med en illegal invandrare vid ratten. Hennes kropp slits sönder i delar som sprids ut omkring henne. Hon var på väg från skolan och skulle träffa sin mamma i tunnelbanan bara någon minut senare men kom aldrig fram.

Var fanns den etiska diskussionen om Alan Kurdi?

Jag har sett bilderna. De är fruktansvärda. Den sönderslitna kroppen. Skolväskan en bit ifrån. De här bilderna publiceras inte. Det vore oetiskt. Det är en riktig bedömning. Ebbas föräldrar har drabbats av den största tragedi man kan drabbas av, att förlora sitt barn.

Men var fanns de etiska diskussionerna vid publiceringen av bilderna på den döde treåringen Alan Kurdi? Då var det tyst bland dem som annars gärna talar högt om pressetik. Den publiceringen passade nämligen som hand i handske med journalisternas och politikernas egen agenda. Bilden på Ebba, ett offer för en uzbekisk jihadist som vistas illegalt i Sverige, passar inte in i agendan.

”Visa inte bilder som gör oss ansvariga”

Jag uppfångar ett citat någonstans, tappar bort var det kommer ifrån men återger det ändå:

”Alla de här besvärjelserna (om godhet och kärlek) ska översättas så här: ”Vi politiker är skyldiga till död och olycka, vi har satt landet på en kruttunna och hoppas att det ska gå bra. Men när det går fel vill vi inte bli ställda till ansvar. Därför ska du inte visa bilder som gör oss ansvariga.”

Med andra ord: Till syvende och sist är det politisk/ideologiska överväganden som avgör vilka bilder som publiceras och vilka som inte publiceras. Vilka som ställer politikerna i ofördelaktig dager och vilka som låter dem komma undan.

”Sverige står vid en skiljeväg”

I bland annat grannlandet Danmark ser man med oförställd förundran på svensk politik.

”Sverige står vid en skiljeväg” skriver Erik Holstein i en artikel i danska Altinget.  Jag återger några punkter i fri översättning.

”Angreppet i Stockholm understryker att varken en mjuk invandringspolitik eller en tillbakadragen utrikespolitik förhindrar islamistisk terror. Efter asylkris, gängkrig och terror står den svenska invandringspolitiken nu vid en korsväg” skriver Erik Holstein.

I den svenska självförståelsen ingår inte att vi som är så neutrala i allting och ställer upp för omvärlden ska kunna drabbas av terrorattacker från dödliga fiender. Under 50 år har det officiella Sverige låst sig fast vid en ideologi som man med all kraft försöker få verkligheten att passa in i. Asyl- och invandringspolitiken har byggt på en föreställning om att en massiv inströmning av outbildade från tredje världen är ”en investering i framtiden” – trots att absolut ingenting tyder på att den investeringen stärker det svenska samhället.

Varför hatar de oss?

Terrorn utmanar kulturrelativismen, där till och med angrepp på civila och barn, som elvaåriga Ebba, möts med hållningar som ”Vad har vi gjort för fel när de hatar oss så mycket?”

Frågan är felformulerad. Istället ska vi se till vad islamisterna själva anger som orsaker till att de attackerar oss. I en redogörelse för IS’ motiv för terrorism i organisationens eget propagandamagasin Dabiq förra året anger de tre punkter under rubriken ”Why we hate you and why we fight you”:

1. Vi hatar er först och främst för att ni är otrogna.

2. Vi hatar er för att ni är sekulära, har liberala samhällen som tillåter sådant som Allah har förbjudit och förbjuder många av de saker som han har tillåtit.

3. På grund av era ateistiska utmarker hatar vi er och för krig mot er, för att ni inte tror på er herre och skapares existens.

 ”Er utrikespolitik är sekundär. Även om ni skulle sluta bomba, fängsla, tortera och plundra våra länder kommer vi att fortsätta hata er. Vår viktigaste orsak att hata er kommer inte att försvinna förrän ni omfamnar islam.”