af Julia Caesar

© Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det är hemskt att behöva säga det, men det vore betydligt värre att låta bli: Mycket talar för att vi står vid en kvinnohistorisk brytpunkt. Dagens kvinnor har en plats i solen som saknar historisk motsvarighet. Men det är kvinnorna som är de stora förlorarna när politikerna böjer sig som veka grässtrån och islam vinner mark i Västvärlden. De fri- och rättigheter som det har tagit kvinnor flera hundra år att erövra och som vi i dag betraktar som självklara kommer – om vi inte förhindrar det – att reduceras och tas ifrån oss, en efter en. Nedräkningen har redan börjat. Sorgligt nog är det just kvinnor som i sin aningslöshet bereder väg för en utveckling som vill förpassa oss tillbaka till medeltiden.

Kvinnor födda under den senare halvan av 1900-talet har burits fram på en våg som är unik i världshistorien. Vi gick till ett bord dukat med fri- och rättigheter som rösträtt, rätt till utbildning och arbete, rätt till vår sexualitet, rätt att välja om och när och med vem vi vill föda barn, utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring, jämställdhet och ”Kvinnor kan”. Samhället  har backat upp oss, även om det oftast har skett under hårt tryck från kvinnorörelsen. Kvinnors rättigheter är självklarheter i dag, men för bara hundra år sedan hade svenska kvinnor knappt några rättigheter alls.

Kort repetition av kvinnohistoria:

• 1810: Ogifta kvinnor i Sverige får möjlighet att ansöka om att bli myndigförklarade av kungen.
• 1845: Lika arvsrätt för män och kvinnor i Sverige.
• 1857: Kvinnan myndig i Danmark.
• 1858: Kvinnan myndig i Sverige.
• 1864: Kvinnan myndig i Norge och Finland.
• 1872: Svenska kvinnor får välja vem de vill gifta sig med.
• 1921: Kvinnlig rösträtt i Sverige.

Slavar under sin sexualitet

Det dröjde långt in på 1900-talet innan kvinnor fick rätt att utbilda sig och förvärvsarbeta i alla yrken. Gifta kvinnor fick inte förvärvsarbeta alls. De skulle försörjas av sina män. Inte förrän 1939 blev det förbjudet att avskeda kvinnor på grund av giftermål. Ogifta mödrar sågs som paria och kunde i bästa fall få en hembiträdesplats som ”obemärkt”. Kvinnor hade inte rösträtt, men det hade inte alla män heller. Eftersom rösträtten var beroende av inkomst var det bara en liten förmögen del av den manliga befolkningen som hade politiskt inflytande. Inte förrän 1921 fick kvinnor rätt att rösta. (foto:Elise Ottesen-Jensen.)

Preventivmedel var förbjudna till 1938. Både män och kvinnor var slavar under sin sexualitet, och ett oräkneligt antal kvinnor dog i ofrivilliga barnsängar. Under 1930-talets depression med stor arbetslöshet var barnafödandet lågt, och den socialdemokratiska regeringen trodde att lösningen var att det föddes fler oplanerade och ovälkomna barn. 1933 grundades RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning). En av grundarna, eldsjälen Elise Ottesen-Jensen (1886-1973), själv född som det sjuttonde barnet i en norsk prästfamilj med 18 barn, reste land och rike kring och lärde ut sexualkunskap i bygdegårdarna. Illegalt och i största hemlighet provade hon ut pessar på kvinnorna på utedass eller i uthus där de kunde smyga sig undan.

Jag tänker på mormor och farmor

I skenet av kvinnors historia tänker jag ibland på min mormor och min farmor. De födde sina barn under 1920- och 30-talen, utan någon möjlighet att välja om de ville ha barn eller i så fall hur många. Mormor födde sex barn på sju år. Två dog i späd ålder. Fyra nådde vuxen ålder. Under loppet av fyra månader födde hon ett barn och förlorade två. Då var hon 24 år gammal.
Farmor och farfar fick sex barn på sex år. Fem nådde vuxen ålder. Sitt första barn fick de lämna bort, eftersom de var unga och ogifta när det föddes.

Jag, deras barnbarn, har haft tur. Jag är en av dem som har burits på den där starka frihetsvågen. I mitt liv har framstegen för kvinnor kommit som pärlor på en tråd; självklar rätt till högskoleutbildning, arbete på lika villkor och med (nästan) lika lön, utbyggd barnomsorg. Det har aldrig i historien funnits en generation kvinnor som har haft det lika bra. P-pillret godkändes i Sverige 1964, fri abort kom 1975. För första gången i historien fick kvinnor möjlighet att bestämma över sin egen fruktsamhet. Arbetet på ett piller som gav kvinnor möjlighet till födelsekontroll hade pågått i USA sedan 1950-talet. P-pillret skulle utrota fattigdom, skilsmässor och graviditeter utanför äktenskapet. Alla var dock inte odelat positiva. Robert W Kistner, doktor vid Harvard University, skrev i tidningen Ladies Home Journal:

”Många kvinnor känner sig sexuellt frigjorda av p-pillren. Men en del män känner sig förslavade. Det är som att deras manlighet och självförtroende hotas.”
Han varnade också för att ”om kvinnor intar den dominanta rollen i sexualakten eller blir det minsta djuriska (become the least bit animalistic) kan männen bli impotenta”. (Promises the Pill Could Never Keep, New York Times 25 april 2010.)

Kampen kostade blod, svett och tårar

Mormor och farmor hade behövt RFSU och Elise Ottesen-Jensen. Då skulle deras liv ha sett helt annorlunda ut. Enligt stadgarna vilar RFSU på tre grunder, tre friheter: frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta. Mormor och farmor hade inte trott sina öron om de hört det. I deras liv fanns ingen frihet. Välja och njuta var det inte tal om. För dem som är unga och medelålders i dag är det lätt att tappa perspektivet och ta kvinnors fri- och rättigheter för självklara. Men de har inte varit gratis. Kvinnorna före oss förde en hård kamp och betalade med blod, svett och tårar för det vi tar för givet.

I dag har vi en mycket stor, välutbildad, välavlönad och välmående medelklass som till hälften utgörs av kvinnor. Från den erövrade rösträtten 1921 har kvinnors politiska inflytande vuxit lavinartat på alla nivåer i samhället. Kvinnor finns överallt; som ministrar, på VD-poster, på universitet och högskolor, inom polisen, i domstolarna, inom skolan och barnomsorgen, vårdsektorn, transporter, industrin, jord- och skogsbruk, kultursektorn, medievärlden.

Hur använder vi vår makt?

Kvinnor har makt. Men hur använder vi den? På vilket sätt använder vi de fri- och rättigheter som tidigare generationers kvinnor har erövrat åt oss? Ett av argumenten hos dem som motarbetade kvinnlig rösträtt var att kvinnor är för dumma och ansvarslösa för att förstå sig på politik. Gifta kvinnor har av tradition ofta röstat som sina män, för att det är bekvämt att slippa tänka själv. Politik och politiskt intresse har inte ansetts förenligt med kvinnlighet. Men med fri- och rättigheter följer också ansvar och skyldigheter. Man kan inte få det ena utan att ha det andra.

Djupt i våra gener ligger driften att värna oss själva och vår avkomma genom att skapa drägliga livsvillkor. Men att ta ansvar innebär inte bara omtanke om sig själv och sin familj, och inte bara i det korta perspektivet. Ansvaret måste också gälla samhället i stort. Samhällskroppens minsta cell, familjen, är beroende av de politiska och ekonomiska villkor som samhället erbjuder. Rättigheter och förmåner måste ständigt erövras och försvaras.

Även för kvinnor gäller det att sätta sig in i det politiska skeendet och använda det inflytande vi har. Det gäller bland annat invandringspolitiken och den pågående islamiseringen. Invandringspolitiken är det som har förändrat Sverige mest under det senaste halvseklet. Det har skett med kvinnors acceptans och gillande, trots att det är just kvinnorna som är de stora förlorarna på massinvandringspolitiken. Islam har inget utrymme för kvinnors rättigheter. Kvinnor tycks inte kunna eller vilja förstå att vår starka ställning snart kan vara bara ett blekt minne.

Kvinnor dubbelt så positiva till invandrare som män

För att skriva den här krönikan har jag än en gång läst den så kallade Mångfaldsbarometern, en attitydundersökning som görs varje år sedan 2005 vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. I 2009 års undersökning är bara 4 procent av befolkningen uttalat negativa till invandrare. Påståenden om att svenskar är ”främlingsfientliga” är alltså ogrundade.

Det intressanta är att attityderna skiljer sig signifikant mellan könen. Kvinnor är mer positiva till invandrare än män. Undersökningen gäller alltså attityder till invandrare, inte till invandring generellt. Allra mest positiva till invandrare är medelålders högskoleutbildade kvinnor. I så kallade globala attityder till mångfald är kvinnor dubbelt så positiva som män. Statistiskt signifikanta skillnader mellan könen har funnits ända sedan undersökningarna började 2005. Män är genomgående mer negativa till invandrare.

Förlängning av modersrollen

Om vi placerar kvinnors attityder till invandrare i ett socialt, ekonomiskt och historiskt perspektiv kan vi konstatera att kvinnor är positiva utifrån en position där de har fått sina egna behov och rättigheter väl tillgodosedda. De är nöjda och har råd att vara generösa. Orsakerna till kvinnors positiva attityder tas inte upp i Mångfaldsbarometern. Där kan man bara spekulera. Trots kvinnors starka ställning i dag kan man förmoda att det är den gamla kvinnorollen som spökar. Kvinnor förväntas vara mjuka, moderliga och empatiska. Vi ska omfatta allt och alla med godhet och kärlek, ljuv mildhet och förståelse. Att vara positiv till invandrare blir ett slags förlängning av modersrollen.

Dessutom ser många kvinnor det fortfarande som sin uppgift att behaga och vara till lags, i synnerhet gentemot män. I vara till lags-syndromet ingår inte att ha en stark egen ståndpunkt, att säga nej och riskera att bli sedd som obekväm. Kvinnor ska vara vaga och behagliga och hålla god min. Motsvarande förväntningar finns inte på män.

Majoriteten som kommer är män

Med kvinnors positiva inställning till invandrare i minnet ska vi titta på vilka invandrare det är som kommer till Sverige. Invandringen har i alla tider dominerats av män. Unga friska starka män i 20-30-årsåldern utgör en förtrupp i det nya landet. Av samtliga 40 140 personer som under 2009 och hittills i år har sökt asyl i Sverige är två tredjedelar – 64,5 procent eller 25 865 – män. En tredjedel – 35,5 procent eller 14 282 – är kvinnor. I den mycket snabbt växande grupp som kallas ”ensamkommande flyktingbarn” (oftast unga män som varken är flyktingar, barn eller ensamma) är könsfördelningen ännu skevare. Av de 3 476 som kom ensamma till Sverige under 2009 och hittills i år och uppgav sig vara minderåriga är de unga männen i överväldigande majoritet med 79 procent. Bara 21 procent är flickor.

Männen kommer som singlar. När de har fått uppehållstillstånd tar de hit sin familj eller importerar en fru från sitt gamla hemland. 76 procent av anhöriginvandringen i år utgörs av nyetablerad anknytning, det vill säga import av äktenskapspartners från det gamla hemlandet. Ändå bygger mycket av schablonuppfattningen – kanske i synnerhet kvinnors uppfattning om invandrare – på bilden av ensamma tappra unga män som med stor företagsamhet och till priset av flera hundra tusen kronor betalda till människosmugglare har lyckats ta sig tvärs över jordklotet till vårt lilla land uppe i norr. Hjältegloria och mörkögd exotism i mångas ögon är icke negligerbara faktorer.

Batikhäxornas värld

I kärntruppen av medelålders, högutbildade, invandringspositiva kvinnor går det att urskilja en grupp som på nätet allmänt kallas batikhäxor. Batikhäxor är de kvinnor som sväljer massinvandring och mångkultur med hull och hår utan att för ett ögonblick besinna vad det kommer att innebära för dem själva eller deras efterkommande. En sammantagen bild av batikhäxan skulle kunna se ut så här:

Hon är kvinna, medelålders, välutbildad, kulturintresserad, har ett bra jobb med mycket inflytande och god ekonomi. Hon är utpräglat positiv till mångkultur och invandrare och ogenomträngligt politiskt korrekt i allt som rör invandring och genusfrågor. Hon arbetar ofta i invandringsindustrin och har alltså personlig vinning av att massinvandringen fortsätter i oförminskad takt. Själv har hon dock sett till att bosätta sig så långt från invandrartäta områden som möjligt. Hennes politiska inställning formades under 1960- och 70-talen då hon var aktiv i vänstern och kvinnorörelsen. Sedan dess har hon ingenting sett, hört eller förstått av världens utveckling och kommunismens sammanbrott. Hon är fortfarande vänster men har dragit sig mer åt miljöpartiet eller socialdemokraterna och inte så sällan till folkpartiet. Kvinnors rättigheter engagerar henne inte längre, hon har dem ju redan.

Hon anser sig vara en modern, progressiv och medveten kvinna som köper sprättägg och KRAV-märkta grönsaker och klär sig i rättvisemärkt ekologisk bomull. Dock går hon inte in på Kemikalieinspektionens hemsida innan hon förser sig med rätt hårfärg. Inte sällan har batikhäxan en maktposition – och hon ser till att utnyttja den. På sammanträden och i utskott driver hon sin vilja igenom med medel som kan få stora starka karlar att darra och tystna. Hon vet nämligen att den man som offentligt ifrågasätter en kvinna snart är en socialt död man över vars karriär solen slutgiltigt har gått ned.

Batikhäxor i media

Här är några exempel ur den senaste tidens mediaskörd.

”Det är fruktansvärt att använda sig av en företeelse som våldtäkt för att försöka vända folk emot invandrare. I vårt arbete ser vi att våldtäkter förekommer inom alla samhällsgrupper och inom alla etniska grupper.” Det säger Helena Svensson som arbetar på Kvinnojouren i Borlänge. (Dala-Demokraten 11 augusti 2010.)

Ja, vem har förnekat att våldtäkter förekommer inom alla grupper? Vad Helena Svensson inte berättar är att invandrare är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsbrott. Hon arbetar alltså på en kvinnojour. Hon är dessutom aktiv inom Feministiskt Initiativ, FI. Hennes lojalitet borde ligga hos de våldtagna och traumatiserade kvinnor som hon möter i sitt arbete. Istället lägger hon ut dimridåer över vilka förövarna är – och sviker offren.

I ett reportage i Sundsvalls Tidning uttalar sig två kvinnor som helt låtit sig hänföras av mångkulturen och de skeppslaster av mörka unga män som påstår sig vara barn. Reportaget handlar om boendet Vitalia för ensamkommande unga män i Fränsta.

”Det darrar i dörrfodren ibland. Men det gjorde det hemma hos mig också när mina egna barn var tonåringar” säger Anette Häggquist, boendechef på Vitalia.

Bemanningen på Vitalia är tio anställda på nio unga män. Det föranleder ingen kommentar eller jämförelse med till exempel äldrevården. Här är allt solsken, välvilja och naivitet. Maria Deldén i ärmlös sommarklänning ler på bild tillsammans med Hidik Bashir från Somalia, som just har fått permanent uppehållstillstånd som minderårig men på bilden ser ut att vara närmare 30. Maria Deldén är hans gode man. Hon berättar att när hon såg att kommunen sökte gode män till ensamkommande flyktingbarn blev hon omedelbart intresserad. (Sundsvalls Tidning 18 juli 2010.)

Invandrarkvinnornas värld

I samma land som batikhäxorna men på en annan planet lever tiotusentals invandrarflickor och –kvinnor. Det är ett liv i fångenskap, under total kontroll och underkastelse. Från vaggan till graven styrs deras liv av män; fäder, bröder, morbröder, makar, söner. De lever i en demokrati men har inte rätten att bestämma över sina egna liv. En undersökning gjord av statliga Ungdomsstyrelsen förra året visade att omkring 70 000 invandrarungdomar i Sverige lever under hedersrelaterat våld och förtryck.

Den undersökning som gjordes av Stockholms stad (Kickis Åhré-Älgamo och Ulla-Britt Fingal:”Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Rapport 2009”, Stockholms universitet, institutionen för socialt arbete) visar en skrämmande omfattning för hederskulturen i Sverige. Hela 60 procent av de tillfrågade Stockholmsflickorna med rötter i Mellanöstern och Nordafrika uppger att de är utsatta för hedersrelaterat förtryck och kränkningar. Minst 3 000 tonårsflickor i staden lever med oacceptabla inskränkningar i sin frihet. En majoritet på kvinnojourerna och i skyddade boenden utgörs i dag av invandrarflickor som flyr från tvångsäktenskap och psykisk och fysisk misshandel.

”Det är som att leva ett liv utan liv, som i ett skal utan själ” säger en av de flickor som intervjuas i rapporten.

Mordförsök med råttgift

Kvinnor som desperat försöker bryta sig loss från sitt äktenskapliga helvete hamnar inte sällan på sjukhusens akutmottagningar efter att ha utsatts för mordförsök som har iscensatts av deras män för att rädda familjens ”heder”.

• En kvinna kommer in akut med blödande slemhinnor efter att ha tvingats äta råttgift, en vanlig mordmetod i Pakistan.
• En annan kommer in med grav leversvikt. Maken har tvingat henne att äta giftiga örter för att hon ska dö, så att han slipper förskjuta henne och förlora ansiktet.
• En tredje kommer in efter att ha getts en överdos heroin av maken. Kvinnan har aldrig själv använt droger.

Att ensam bryta sig ur förtrycket och våldet utan hjälp utifrån är omöjligt, fastslår rapporten. Den som försöker lämna hederskulturen riskerar social eller fysisk död. Om man försöker få hjälp från till exempel polisen eller socialtjänsten ses man som en förrädare som drar vanära över familjen och får den att tappa ansiktet.

”Utan en samlad strategi mot hedersförtrycket kommer problemen snart att bli ohanterliga” är Stockholmsrapportens slutsats.

Var finns batikhäxornas lojalitet?

Både islam och hederskultur gör kvinnor till andrahandsvarelser utan de fri- och rättigheter som är självklara för alla andra svenska kvinnor. Denna slutna värld av tvång, våld och förtryck verkar inte bekymra batikhäxorna eller andra kvinnor som utger sig för att vara positiva till mångkultur. Den tycks helt enkelt inte existera. Aldrig någonsin hör vi kvinnorörelsen manifestera någon solidaritet med invandrarkvinnor som är inlåsta i hederskultur och/eller förtryck i islams namn. Feministen och FI-ordföranden Gudrun Schyman eldar hellre upp 100 000 kronor för att få publicitet än hon erkänner att kvinnoförtryck inom islam och hedersvåld existerar och måste bekämpas. En bedövande tystnad ekar från dem som själva åtnjuter kvinnors alla fri- och rättigheter. Uppenbarligen är invandrarkvinnors situation inte intressant, så långt sträcker sig inte den kvinnliga solidariteten. Systerskap har sina begränsningar. Konsekvensen kan bara bli att vi även i fortsättningen ska ha två vitt skilda kvinnovärldar med olika rättigheter i Sverige; en för svenska kvinnor och en för invandrarkvinnor.

Så mot vilka är batikhäxornas och övriga kvinnors invandringspositivism och lojalitet egentligen riktad? Utöver kvinnors godhet och allomfattande moderlighet vill jag ta upp en annan aspekt, nämligen sexualiteten. Den är en av människans absolut starkaste drivkrafter. I alla möten mellan människor finns ett inslag av sexualitet, inte alltid medvetet. Som de däggdjur vi är scannar vi av och validerar varandras attraktionskraft i ett ständigt pågående växelspel av signaler – blickar, leenden, tonfall, skratt, kroppsspråk, mimik, röstläge, sätt att tala. På tvåkönade arbetsplatser spelar den sexuella energin en viktig roll i att skapa en positiv atmosfär, och vi gifter oss i många fall med en partner som vi lärt känna och attraherats av på jobbet. Det sexuella spelet mellan könen är en krydda som givetvis kan missbrukas men som oftast ger glädje, välmående och spänning.

Sexuella motiv?

Långsökt? Vi kan vända på situationen. Anta att det vore en överväldigande majoritet vackra mörkhåriga unga kvinnor och tonårsflickor som kom som asylsökande till Sverige – och att det i upprepade attitydundersökningar var män som var mest entusiastiska över detta tillskott. Männen skulle omedelbart misstänkas för att ha sexuella motiv. Beskyllningar om gubbsjuka och manschauvinism skulle hagla. Men kvinnor ses av outgrundlig anledning som kyska jungfrur vars attityder styrs av det renaste ädelmod – rentav som om kvinnor inte vore sexuella varelser. Varför skulle inte kvinnor kunna känna sig attraherade av de mörkögda unga män som kommer till Sverige och påverkas av det? Var finns logiken?  (foto:Ensamkommande flyktingbarn?)

Det finns ingen logik. För det är kvinnorna som förlorar mest på mångkulturen. Det är kvinnor som i dag alltmer tvingas inskränka sin frihet att röra sig utomhus för att de anmäldta våldtäkterna ökar dramatiskt – med 673 procent sedan 1975. Invandrares överrepresentation vid våldtäkter är mycket stor: 450 procent. Vi kan inte längre klä oss som vi själva vill om vi vill slippa bli våldtagna. En obeslöjad kvinna är nämligen lovligt byte enligt många muslimska mäns sätt att se.

Inte bara islam, utan politisk islam, det vill säga islamistisk fundamentalism, vinner insteg i Europa. Politikerna böjer sig som veka grässtrån i vinden. De kommer inte att skydda oss. Mycket talar för att vi står vid en kvinnohistorisk brytpunkt. Vi som hittills har ansett våra fri- och rättigheter för självklara kommer smärtsamt att få klart för oss att vi enligt islam bara är andrahandsvarelser ägda av män. När jämställdhet och vårt moderna demokratiska samhälle ställs mot islams våldsamma och kvinnoförtryckande ideologi är det inte självklart vem som avgår med segern. Under islams utbredning handlar kampen inte enbart om kvinnors fri- och rättigheter. Den gäller mänskliga rättigheter för alla.

Af Julia Caesar

Tidligere  kronikker af samme forfatter:

Sverige – våldtaget land,Allas olika värde,Medias pressetiska apartheid, Kedjeinvandring utan slut,Fler ministrar borde gråta, Den svenska asyltombolan,Juvelerna i maktens krona,Medlöparnas förräderi, Den livsviktiga tilliten, Ett paradis för krigsförbrytare, Slöjan kränker mig, Flykten från mångkulturen,Till yttrandefrihetens försvar, Brev till Fredrik Reinfeldt, Svenska massmedias moraliska bankrutt, Sverige sjunker som en sten, Moster och svenskheten, Kriget mot läsarna .