Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Nej, det började inte med terrordåden i Norge. Starka krafter har länge velat begränsa allmänhetens möjligheter att komma till tals i tidningssajternas kommentarsfält. Utåt säger sig medieföreträdare vilja ha en dialog med sina läsare. Men de hycklar. Att administrera läsarkommentarer kostar tid och pengar, och det är ingenting som medieföretagen vill betala för. Journalister gillar inte heller att utsätta sig för obehaget att få sina artiklar sågade jämns med fotknölarna av arga läsare. De krafter som vill begränsa yttrandefriheten väntade bara på ett tillfälle. Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge den 22 juli kom som på beställning. Massmorden gav dem exakt det alibi de behövde. Under parollen ”Bort med näthatet” har medias marionettregissörer skridit till verket och ytterligare inskränkt allmänhetens möjligheter att komma till tals i offentliga fora.

Värmlands Folkblad var först i Sverige med att stänga kommentarsfälten, fyra dagar efter terrordåden i Norge. ”Dyngspridarna på nätet göder hat och främlingsfientlighet” anser VF:s chefredaktör Peter Franke.

Sedan har Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen meddelat kraftiga begränsningar i möjligheterna att kommentera på deras nätsajter, framför allt genom minskade möjligheter att skriva anonymt.

Det är slutet på en smekmånad mellan media och läsarna som blev ganska kort. När internet i början av 2000-talet gav möjligheter att kommentera tidningsartiklar såg i synnerhet medias chefer utvecklingen genom nyputsade vinstglasögon och var lyriska. ”Läsarmedverkan” och ”dialog” lät så bra. För en dagspress som kämpar mot sjunkande upplagor och vill slippa förvandlas till döende dinosaurier framstod läsarinflytande som en välkommen räddningsplanka. I tidningshusen hoppades man att det skulle ”stärka tidningarnas varumärken” och ”skapa lojalitetsband” mellan läsarna och den egna tidningen. Riktigt så blev det inte. Internet och bloggvärlden har fortsatt att sopa golvet med dagstidningarna, och upplagorna fortsätter att sjunka. Och journalisterna visade sig vara totalt oförberedda på att de snart skulle vada omkring i en störtflod av arga läsarkommentarer.

Journalister har aldrig blivit emotsagda

Journalister är en yrkesgrupp som aldrig tidigare har blivit emotsagd av sina avnämare. Det enda veto mediekonsumenterna har haft tillgång till har varit att säga upp tidningsprenumerationen och tv-licensen, i övrigt har man fått gapa och svälja. Sedan evighetens begynnelse har makten över ordet varit förbehållen en liten klick som har haft privilegiet att fritt formulera sig offentligt. Med självklar rätt har de lagt beslag på tolkningsföreträdet och slagit fast för oss andra vilka åsikter som är de rätta.

Denna elit har haft obegränsad tillgång till medias kanaler och oinskränkta möjligheter att trumpeta ut sina budskap. Om de någon gång stött på motstånd har det på sin höjd rört sig om lite noga utvalt och betydelselöst gläfs från i förväg godkända proffstyckare på tidningarnas debattsidor. Och möjligen någon välregisserad debatt i form av föga trovärdigt spel för galleriet i riksdagens kammare, där annars förkrossande enighet har rått om det mesta. I den händelse makteliten har haft en rudimentär susning om att deras agenda och åtgärder kan väcka känslor och reaktioner hos vanligt folk har den i varje fall sluppit att möta dem öppet. Därigenom har den ostört kunnat fortsätta leva i villfarelsen att dess egna åsikter är de enda som existerar. Här finns grundorsaken till en förbluffande tondövhet inför reaktionerna från allmänheten.

Internet har förändrat allting

Internet har vänt upp och ner på allting och ställer journalisterna inför något historiskt nytt – en opposition. Där vanliga människor tidigare har varit tvingade till tystnad har internet gett dem röst. Inte nog med det: folk använder sig av de möjligheter som nätet ger dem. För journalister och andra i den politiskt korrekta makteliten är det chockartat.

”Läsarkommentarerna har i många år varit heta potatisar internt och reportrar har ifrågasatt varför de ska behöva finna sig i att de själva, och personer som de intervjuat, angrips med råa tillmälen direkt under artiklarna. Andra har menat att journalisterna har sig själva att skylla, eftersom de så sällan själva gått in och diskuterat med läsarna och därmed inte bidragit till att höja nivån”

skriver Anders R Olsson, författare och journalist med yttrandefrihet som specialområde, i en debattartikel med rubriken ”Även det stötande förtjänar skydd” på Svenska Dagbladet Brännpunkt.

”Näthatet” en berättigad reaktion

Det är nu inte så enkelt som att det bara handlar om att journalisterna inte går in och diskuterar med läsarna. Det som kallas ”näthat” är till stor del allmänhetens berättigade reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik, mot ett inavlat debattklimat och enkelriktade maktstrukturer som många människor i dag känner sig totalt överkörda av. Allt fler genomskådar medias mörkläggning och lögner, allt fler har helt enkelt fått nog av att dagligen manipuleras och få politiskt korrekta bluffuttalanden serverade rakt upp i ansiktet. En nätkommentar av signaturen Johannes Brahe på bloggen Politiskt Inkorrekt uttrycker vad det handlar om:

”De som på allvar vill påstå något sådant infantilt som att bara sverigedemokrater står för de politiskt inkorrekta inläggen i debattfälten ska inte glömma att den decennielånga opinionsbildning, vänster- och invandringspropaganda som media, inkl SVT, hittills har fått köra oemotsagda har varit långt ifrån folkligt förankrad och representativ. Det är verkligen inget konstigt att allmänheten reagerar på vad den matas med i media. Allt fler människor genomskådar det politiskt korrekta svamlet, vilseledandet, lögnerna.”

Behändiga slaskdiagnoser som befriar från ansvar

Ordval är intressanta. När journalisterna konfronteras med folklig vrede kallas det ”näthat”. Ordet är liksom ”islamofobi” behändiga slaskdiagnoser och etiketter som gör det möjligt för journalisterna att distansera sig från de underliggande problemen genom att göra systemkritiker och andra med ”fel” åsikter till en särskild sorts hatiska och föraktliga människor. Sådana begrepp har dessutom fördelen att de befriar journalisterna från ansvar. De slipper reflektera över orsakerna till att ”näthatarna” är förbannade och behöver aldrig drabbas av den besvärande insikten att läsarnas/lyssnarnas/tittarnas vrede är en adekvat reaktion på vad de själva ger ifrån sig.

Anders R Olsson i Svenska Dagbladet igen:

”Det hätska tonfallet i till exempel artikelkommentarer beror oftast på frustration: över att ingen bryr sig om vad man säger, över att det aldrig blir någon dialog.”

Att få nätspyor över sig

Vad man kan och inte kan skriva på nätet är ingen okomplicerad fråga. Varje gång någon formulerar sig väcker det känslor och reaktioner hos någon annan. Det är ett existentiellt grundvillkor, ingenting som bara gäller på internet. Det finns en grupp riktigt hätska kommentatorer med nolltolerans mot alla andra åsikter än sina egna och med främsta mål att kränka och utropa andra till idioter. Själv har jag, förutom de obligatoriska tillmälena rasist och främlingsfientlig, blivit kallad högerextrem, populist,

Ku Klux Klan, hagga, jude, sionist, sodomitkramare och nekrofil. Jag har fått veta att allt jag skriver är skit och blivit beskylld för att vilja utrota varenda människa på jorden. Bland annat. Det är inte roligt att bli nedkletad med invektiv, det vet alla som någon gång har fått nätspyor över sig. Men invektivspridarna är ingalunda i majoritet bland nätkommentatorerna, och någonstans har vi ett val: att slå vakt om yttrandefriheten, till priset av att stå ut med en del okvädingsord. Eller att börja tumma på den, och därmed på demokratin. Ingen kan säga att någon annans känslor eller åsikter är fel. Men var och en har ett ansvar för hur man uttrycker sig.

Anonymitet kan vara skillnaden mellan liv och död

Journalisters uttalanden kan vara oerhört avslöjande. I SVT Debatt den 1 september yttrade Aftonbladets debattredaktör Karin Magnusson följande minnesvärda ord:

”Om man har så svårt att stå för sina åsikter med namn kanske man ska överväga att skaffa sig en annan åsikt.”

Den som själv aldrig tar några risker genom att avvika från mainstreamparadigmet har givetvis inga problem med att exponera sig under eget namn. I Karin Magnussons värld verkar åsikter vara ett slags chica accessoarer som man byter lika geschwint som man byter handväska – inte något som växer fram ur en långvarig process av tankar och erfarenheter. De som blankt avfärdar behovet av och rätten att uttrycka sig anonymt demonstrerar en aningslöshet på gränsen till medvetslöshet. Möjligheten att skriva anonymt kan faktiskt innebära skillnaden mellan att dö eller att få fortsätta leva. Har de upprepade dödshoten mot Kurt Westergaard, Lars Vilks, Salman Rushdie och alla dödsoffer för den iranska fatwan mot hans bok ”Satansverserna” redan fallit i glömska?

Statsministern sanktionerar våld mot oliktänkande

Sverige är redan ett samhälle där mycket otäcka saker händer människor som inte bekänner sig till de ”rätta” åsikterna: misshandel, hot, att få fönstren krossade och väggen nedklottrad i sin bostad eller bli utsatt för försök till mordbrand, att bli motarbetad i eller få sparken från jobbet, få yrkesförbud, bli utesluten ur facket, bli utfrusen ur sitt sociala nätverk eller att ens barn blir utsatta för hot eller annan skada. Landet leds som bekant av en statsminister som offentligt sanktionerar våld och trakasserier mot oliktänkande.

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” (Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) kommenterar våldsdåd mot Sverigedemokrater vid ett framträdande i Malmö den 14 september 2010.)

Mer av debatten kommer att ske anonymt

Kim Möller, bloggaren bakom Uriasposten,förutser i en artikel i Jyllands-Posten (ej på nätet, scroll lidt) att debatten i ökande utsträckning kommer att ske anonymt:

”Jeg lever på en hemmelig adresse og kender til presset, men hvis konsekvensen af at ytre sig i debatten er, at man uforvarende kan blive kædet sammen med en massemorder, er det betydeligt lettere at diskutere anonymt” siger Kim Møller .
”Hvis jeg havde vidst for 10 år siden, hvad jeg ved i dag om de mange konsekvenser af at debattere åbent, ville jeg have valgt at debattere anonymt.”

Anonymiteten kan handla om att få behålla jobbet eller att ens barn inte ska komma till skada .En intensivvårdsläkare skriver under signaturen Ivadr i en kommentar på Politiskt Inkorrekt om hur invandringen förändrar sjukvården:

”Jag är, som signaturen antyder, intensivvårdsläkare och har sett mycket av detta. Man är som Iva-doktor auktoritär då vi besitter kunskap som folk inte kan ta in via internet för exempel. Dock ser jag en tendens till ökning av gap- och skrikpatienter med anhöriga som gapar än mer. Krav finns, som ibland är orimliga. För dagen har vi en ganska ung invandrargeneration, men då dessas föräldrar blir i behov av avancerad vård kommer problemen att öka. I dagsläget är en stor andel intensivvårdspatienter av yngre ålder som råkat ut för akut trauma att härleda till just invandringen. Det är skott/knivskador. Överfall/misshandel. Balkongfall etc. Både gärningsmän och drabbade kan relateras till nybyggare. Vi handlägger också havande kvinnor med smärtlindrande epiduralbedövning och beredskap för kejsarsnitt. Inte sällan ställs det krav på att narkosläkaren ska vara kvinna och det kan ibland anta orimliga proportioner med oerhörd aggressivitet.

Alla mina kollegor vet detta och tycker sannolikt innerst inne som jag, men det skulle de aldrig visa offentligt. Om mitt landstings ledning skulle läsa detta och härleda det till mig skulle jag sannolikt avskedas. I takt med detta släcks debattmöjligheterna på nätet ned för dem som inte vill, eller kan skriva under med eget namn. Hade jag gjort det hade mitt hus skadats, mina bilar slagits sönder och mina barn hotats. Anonymitet är ibland ett måste för att kunna uttrycka sig utan risk för repressalier.”

Unga kvinnor mest positiva till läsarkommentarer

En majoritet av läsarna vill kunna kommentera på dagstidningarnas nätsajter. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet har låtit Sifo göra.

En majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att läsarkommentarerna är viktiga. Mest positivt inställda är unga kvinnor i åldern 15-29 år. 67 procent i den gruppen tycker att läsarkommentarer är viktiga, jämfört med 53 procent av männen i samma ålder. Det är alltså inte främst arga skalliga unga män boende i glesbygd som tycker att nätkommentarer är viktiga. Pensionärer är en annan stor grupp som uppskattar kommentarsfälten, mer än medelålders personer. Ett intressant resultat är att arbetslösa, lågutbildade, arbetare och offentliganställda tycker att läsarkommentarer är viktiga i större utsträckning än högutbildade, egenföretagare, tjänstemän och privatanställda.

”En kvalificerad gissning är att folk med högre utbildning och status i samhället upplever att de redan har möjligheten att komma till tals. För människor med lägre status blir kommentarsfälten däremot en viktig plattform för att göra sin röst hörd” säger medieforskaren Sofia Mirjamsdotter.

Det handlar om makt

Undersökningens resultat styrker vad nätdebatten ytterst handlar om: makt. Det är i första hand de grupper av invånare som tidigare inte har fått göra sina röster hörda som har fått kanaler genom internet. Journalister erkänner inte gärna sin makt utåt, ibland inte ens för sig själva. Däremot använder de sig gärna av den för att tvinga fram politiska beslut eller åtgärder som sammanfaller med deras egna politiska åsikter och som de följaktligen själva tycker är bra. När ett journalistdrev har fått upp vittringen av blod går ingen säker.

Makt har en tendens att vara vanebildande, ingen lämnar den ifrån sig utan strid. Men hur använder journalisterna sin makt? De om några borde vara yttrandefrihetens främsta banérförare. Det fria ordet är trots allt grunden för deras levebröd. Men svenska journalister har för länge sedan abdikerat från sitt professionella ansvar som den tredje, granskande statsmakten. Istället har de blivit den politiska maktens lakejer som förmedlar vad politiker, lobbyister och andra maktgrupperingar i samhället säger åt dem att förmedla. Utan benäget bistånd från media hade regering och riksdag aldrig lyckats genomdriva den samhällsförstörelse som fyrtio års massinvandring har inneburit. Journalisterna har lydigt stämt in i mångkulturalismens hallelujakör och bär därmed ett mycket tungt ansvar för de enorma problem som det mångkulturella Sverige brottas med i dag.

Om man lägger på locket kokar det över

All erfarenhet från totalitära diktaturer visar det lönlösa i att ta ifrån människor deras åsikts- och yttrandefrihet. Till slut bryter sanningen igenom, det gör den alltid. Men Sverige vore inte Sverige om inte åsiktseliten skulle ta sig rätten att köra några förväntade extravarv och upprepa historiska misstag. Kanske intalar de sig att Sverige är undantaget från alla regler som gäller alla andra länder. Antagligen är de de enda som kommer att bli förvånade när resultatet visar sig. När innehållet i en kastrull kokar för fullt vet varenda husmor vad som händer. Om man lägger på locket kokar det över. Om man svetsar fast locket har man en explosion att se fram emot. Ett samhälle där kanaler för åsiktsyttringar och diskussioner täpps till och tystnaden breder ut sig är det farligaste av alla.

Signaturen Markus skriver i en kommentar i Svenska Dagbladet:

”Är det inte alltför uppenbart att de som i “toleransens” namn vill tysta
det legitima, civiliserade meningsutbytet som skett här saknar tilltro
till demokratin som system? Om de betraktar engagerade medborgare som
diskuterar och kritiserar samhällsutvecklingen som ett hot, vad säger
det om dem? Deras eget språkbruk visar att de själva inte är alltför
oroade av tonen i det offentliga samtalet. Är det inte snarare så att de
vill slå vakt om sin makt, sitt åsiktsmonopol?”

Med ett glas champagne vid poolkanten

Det just ambitionen att tysta åsikter som avviker från deras egna som är drivkraften för dem som vill begränsa yttrandefriheten. Man kan tycka att den maktelit som har tvingat på den övriga befolkningen sin mångkulturalistiska utopi borde vara nöjd. Man kan tänka att den har uppnått sitt mål och förnöjt kan luta sig tillbaka med ett glas segerchampagne vid poolkanten i Bromma eller i bostadsrätten på Södermalm, där journalisterna trängs som bin i en bikupa. Efter fyrtio års påtvingat samhälleligt högriskexperiment kan både de och vi andra dagligen betrakta resultatet i form av våldtäkter, mord, heders- och skambrott, rån, våldtäkter, misshandel, mord, stenkastning på polis och räddningspersonal, anlagda bilbränder och skenande socialbudgetar i kommunerna. Vi ser ett land där otryggheten och rädslan ökar för varje dag. Så här blev det, det var så här de ville ha det.

Just den här gruppen borde inte vara de som är i mest överhängande behov av att få lufta sina åsikter. Men det råkar vara de som har tillgång till medias alla kanaler, och där fortsätter de oförtrutet att pracka på allmänheten sina dogmer och lika energiskt fördöma och stigmatisera alla som inte delar dem.

Från murvel till högstatusyrke

Hur blev det så här? Som vanligt behöver man gå tillbaka till decenniet då allting hände, 1960-talet, för att hitta ledtrådar. Journalisterna är en yrkesgrupp som har förändrats kraftigt under bara några årtionden. Fram till 1960-talet var de ”murvlar” som inte hade särskilt högt anseende – med undantag för de verkliga stjärnpublicisterna. Utbildning ansågs inte vara nödvändigt, att skriva var en talang som inte kunde läras in. Men 1962 förstatligades journalistutbildningen vid journalisthögskolornas föregångare, journalistinstituten. Den statliga utbildningen lade grunden för den likriktning som i dag tydligare än någonsin präglar journalistkåren. Alla stöptes i samma form.

Journalistyrket förvandlades till ett akademiskt högstatus- och höglöneyrke, en utveckling som förstärktes av televisionens frammarsch på bred front. I var mans hem kunde nu livs levande journalister beskådas i tv-rutan. Det gav yrket en ny kändisstatus och glamour. Där, i mitten och slutet av 60-talet, inleddes journalisternas fjärmande från den allmänhet som de skriver för, ett fjärmande som bara har accelererat med åren. En majoritet av de blivande journalisterna kom från välbärgad överklass- och medelklassbakgrund, men många i de utexaminerade journalistkullarna har gjort en klassresa som de numera har glömt.

De som protesterade mot makten blev själva makten

De nyutexaminerade journalister som i slutet av 1960-talet strömmade ut från den statliga journalistutbildningen ingick i 68-generationen, fyrtiotalisterna som surfade fram på en fantastisk våg utifrån den plattform som folkhemmet erbjöd. Sverige var rikt, sedan andra världskrigets slut 1945 rådde nästan oavbruten högkonjunktur. För första gången fick arbetarklassens barn möjlighet till högre utbildning på bred front. Allting andades framgång, optimism och framtidstro.

Men trots att den här generationen mer än någon annan kunde skörda folkhemmets frukter gick de till våldsamt angrepp på samhället. Deras kritik kom från vänster och hamrade ursinnigt och i ett ställföreträdande fadersuppror på en stagnerad och betongartad socialdemokrati som suttit alltför länge på makten. Så hände det egendomliga att de unga revoltörer som protesterade mot makten omärkligt och så småningom själva kom att utgöra denna makt. Fyrtiotalistgenerationen har cementerat fast sig själv på maktpositioner och tagit för sig av allt med den största självklarhet. Självinsikten imponerar inte – många anser sig fortfarande vara vänster och radikala upprorsmakare alltmedan de korkar upp årgångsvinet ur vinkällaren eller putsar mässingsdetaljerna på tremiljonersbåten. Den revolutionära glöden har skrumpnat till en förlegad åsiktsrelik, och ansträngningarna verkar nu mest handla om att slå vakt om de egna privilegierna.

En grandios självbild

Dagens journalister är en social, politiskt och åsiktsmässigt homogen grupp som avviker väsentligt från den allmänhet de vänder sig till. Politiskt står mer än hälften av journalisterna långt mer till vänster än genomsnittet svenskar. Var fjärde journalist sympatiserar med miljöpartiet. De bor bättre, ofta i bostadsrätt eller villa. De tjänar mer pengar. De har alltmer smält ihop med och kommit att identifiera sig med en välmående övre medelklass. Den mångkultur som de officiellt vurmar för med sådan entusiasm väljer de nogsamt bort i sina egna liv.

Hos många journalister finns en grandios självbild, som har sin motpol i ett illa dolt förakt för den allmänhet som emellanåt går under beteckningen ”pöbeln”. Som journalist exponerar man sig skoningslöst med varje ord, mening och bokstav som man skriver eller yttrar. Det är en utsatthet som utövar något slags magisk dragningskraft just på grandiosa personligheter – de tycks lockas av balansgången på slak lina och njuta av exponeringen. Den grandiosa självbilden är ett försvar mot utsattheten, men under buffelhuden finns ett mycket sårbart ego som vederbörande med all kraft värjer sig mot att få kontakt med.

I hårda redaktionsmiljöer med tuff jargong svärs det ve och förbannelse över läsarna/lyssnarna/tittarna som har mage att kritisera journalisternas arbete. Där är just grandiositeten ett skydd mot alla former av ifrågasättande eller kritik, som upplevs som en outhärdlig kränkning av den egna självbilden.

Journalisterna mår dåligt

Om man lägger örat mot marken blir det tydligt att det inte bara är mediekonsumenterna som mår dåligt av hur journalisterna sköter sitt arbete. De mår dåligt själva också. De ska rapportera något helt annat än vad det svenska folket upplever i sin vardag. Men vem har bestämt det? Och varför gör ingen uppror? Att överbrygga en sådan spricka går inte i längden. Det hörs att många går på fälgarna och är totalt nednötta av politisk korrekthet. Grandiosa försvar räcker inte alltid mot självföraktet. Svenska journalister kommer förr eller senare att bli tvungna att ta sitt professionella ansvar och rapportera sanningen, korrekt och allsidigt. Om de är kloka ser de läsarna som sina bundsförvanter i den utvecklingen.

Professor Birgitta Almgren som forskar om östtyska Stasis spioneri 1949-1990 och i dagarna har kommit ut med boken ”Inte bara spioner…” skriver i en artikel på DN Debatt:

”Att kväva alla frågor genom en tystnadens mantel fungerar inte. Förr eller senare bryter lögnkonstruktionerna samman.”

Alla journalister borde ha de orden broderade i korsstygn ovanför datorn.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter