Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Kapten, vad i helvete Àr det som ligger i farleden! skriker lotsen. Den förstÀrkta bogen tar den första smÀllen pÄ 8,5 meters djup. Oljetankern hÀver sig uppÄt, stöter, vibrerar, maler och stöter igen. Det Àr oÀndligt lÄnga sekunder för besÀttningen innan fartyget med 13 knops fart efter bara ett 50-tal meter har stannat helt. Den ryske fartygsbefÀlhavaren slÄr reflexmÀssigt stopp i maskin redan efter den första stöten. Blickar av skrÀck och förtvivlan möts. Lotsen slÄr ut med armarna, tar sig för pannan, svÀr och skakar pÄ huvudet. Den totala tystnaden och stillheten varar bara delar av en sekund. Drillade rutiner ska fÄ sitt elddop. Halvt i panik vrÄlas kommandon pÄ ryska. Det hörs ljud av metalliska, springande steg i lejdarna.
Det Àr den 26 oktober 1977, och den sovjetiska oljetankern Tsesis gÄr pÄ grund i farleden utanför SödertÀlje. Grundstötningen Àr oförklarlig, enligt sjökortet ska vattendjupet pÄ platsen vara tjugo meter. Fartyget springer lÀck, och cirka 1 000 kubikmeter olja lÀcker ut i havet. Katastrofen, som ska gÄ till historien som Tsesiskatastrofen, Àr ett faktum.
Den som Ă„terger paniken ombord pĂ„ Tsesis heter Anders Ahlmark. Vid den hĂ€r tiden Ă€r han förste kartograf och chef för konstruktionsdetaljen pĂ„ sjöfartsverket i Norrköping. Vad han inte vet Ă€r att Tsesiskatastrofen ska komma att bli en katastrof Ă€ven för honom och att han som whistle blower ska komma att utsĂ€ttas för kvalificerad mobbing. Han kommer att kliva in i den svenska historien som âfĂ„ngen pĂ„ fyrenâ. PĂ„ sin blogg berĂ€ttar han hur allting gick till den dĂ€r oktoberdagen 1977 och hur den skulle komma att förĂ€ndra hans liv.
Anders Ahlmark och grundet som inte fanns
Det grund som oljetankern hade gÄtt pÄ hade flÀkt upp skrovet som en jÀttelik konservöppnare. TvÄ 50 meter lÄnga valv har formats i tankerns söndertrasade bottenplÄtar, och den trögflytande klibbiga oljan rinner rakt ut i vattnet. Sjöfartsverket lÀgger skulden för olyckan pÄ fartygets lots och kapten. Men Anders Ahlmark vet orsaken till grundstötningen: grundet finns inte utsatt pÄ sjökortet trots att verket kÀnt till det sedan 1969. Han skriver:
Det var ingen hemlighet â i alla fall inte för mĂ„nga av oss drygt hundra anstĂ€llda pĂ„ sjökarteavdelningen â att det i vĂ„ra arkiv fanns mĂ€ngder med sjömĂ€tningsresultat som Ă€nnu inte i sin helhet hade lagts in i sjökorten. Den obekvĂ€ma efterslĂ€pningen som internt kallades âbergetâ var ett stĂ€ndigt Ă„terkommande men lite tabubelagt samtalsĂ€mne. Problemen hade tillĂ„tits vĂ€xa under mĂ„nga Ă„r, och ingen visste egentligen hur mycket material det handlade om. UtĂ„t hade det gĂ„tt att sopa saken under mattan och inga allvarliga tillbud hade heller hĂ€nt.
âAvlĂ€gsna Anders Ahlmark för arbetsmiljöns skullâ
Hans överordnade vĂ€grar erkĂ€nna att sjökortet Ă€r missvisande. DĂ„ tar Ahlmark kontakt med media och berĂ€ttar sanningen. DĂ€rmed Ă€r hans öde beseglat. Han frĂ„ntas sina arbetsuppgifter som kartograf inom sjöfartsverket och tvĂ„ngsförflyttas till verkets fyrverkstad för omskolning till elingenjör. I september 1979 förvisas han till fyren Ălands södra grund. Sjöfartsverkets ledning skriver:
För att sĂ„ lĂ„ngt som möjligt Ă„terstĂ€lla arbetsmiljön till normala förhĂ„llanden, ser vi som enda lösning att Anders Ahlmark avlĂ€gsnas frĂ„n sjökarteavdelningen. (Ur Anders Ahlmarks bok âFĂ„ngen pĂ„ fyrenâ.)
Hela hans berÀttelse finns som pdf-fil att ladda ner.
Det felaktiga sjökortet orsakade olyckan
Tsesiskatastofen ska malas genom hela rÀttssystemet. Det tar sex Är. 1983 ger Högsta Domstolen Ahlmark rÀtt. Det var felet i sjökortet som hade orsakat olyckan. Lotsen och den ryske kaptenen fÄr upprÀttelse. Den svenska staten förlorar och betalar ut fullt skadestÄnd till det ryska rederiet. Anders Ahlmark fÄr efter förhandlingar komma tillbaka till sin arbetsplats. Men han fÄr aldrig tillbaka sitt jobb, och han kommer aldrig mer in i ett arkiv för att arbeta med hemliga uppgifter. Fram till 1988 isoleras han istÀllet pÄ en specialdetalj som innebÀr att klippa och klistra informationsmaterial. Sjöfartsverket föreslÄr sedan ett friÄr med lön, och dÀrmed Àr Ahlmark ute ur leken.
Anders och hans fru Christina Ahlmark, som ocksÄ var anstÀlld vid sjöfartsverket, vittnade nÀr Tsesiskatastrofen behandlades av domstolarna. De köptes ut frÄn sina tjÀnster 1989. Men nÄgon upprÀttelse av staten har de inte fÄtt.
“Om jag hade vetat konsekvenserna hade jag kanske tĂ€nkt mig för en gĂ„ng till. Men för mitt eget samvete var jag tvungen att göra det hĂ€râ sĂ€ger Anders Ahlmark i en tv-intervju lĂ„ngt senare.
De handlar pÄ uppdrag av sina egna samveten
Anders Ahlmark Àr en whistle-blower. Utan sÄdana som han skulle vÄra samhÀllen stÄ sig slÀtt. Visslarna kommer med oönskade budskap och obehagliga sanningar. De Àr termometrarna i samtidens Àndalykt, de Àr pulsmÀtarna som obönhörligt avslöjar dissonansen i vÄra samhÀllssystem. De Àr, kort sagt, jobbiga typer som hackar och skaver pÄ vÄr sinnesfrid, som Àr pinsamma i bekantskapskretsen och som vi helst inte vill ha till bordet nÀr vi Àr bjudna pÄ fest. Och risken Àr minimal, för visslarna blir aldrig bjudna. Som tack för deras osjÀlviska handlande förföljer vi dem, trakasserar dem, belönar dem med marginalisering, uteslutning och placering i det sociala frysskÄpet.
Att slÄ larm om missförhÄllanden i samhÀllet som skadar oss alla Àr ett farligt uppdrag, ibland rent livsfarligt. Ingen annan beordrar visslarna vad de ska göra. De handlar pÄ uppdrag av sina egna samveten. Visslarna Àr helt enkelt mÀnniskor som Àr utrustade med mer klarsyn, mod och integritet Àn de flesta andra. Som fallet Anders Ahlmark visar behöver det inte ens handla om mÄngkultur, statsfeminism eller nÄgon annan frÄga som Ätnjuter den politiskt korrekta elitens totalitÀra beskydd. Det rÀcker med att sÀga sanningen om ett grund i en farled. Eller att pÄpeka att ett helt land hÄller pÄ att gÄ pÄ grund.
Ă
siktsdiktatur ett förstadium till totalitÀrt samhÀlle
Sanningen har alltid varit illa tÄld. I antikens Grekland stenades budbÀrarna nÀr de kom med dÄliga nyheter. Ju större lögn ett samhÀlle vilar pÄ, desto hÄrdare mÄste staten kontrollera mÀnniskors Äsikter. Korrekt information ersÀtts med statligt styrd propaganda. De kommunistiska diktaturerna utgör skrÀckexempel. De byggde och bygger sin existens pÄ lögner och verklighetsförnekande. Diktatorerna trodde att de kunde utplÄna den mÀnskliga naturen och skapa Den Nya MÀnniskan som var villig att underkasta sig totalitarismens bojor. Hur det gick vet vi.
Dagens europeiska lĂ€nder ska förestĂ€lla demokratier. ĂndĂ„ visar en allt hĂ„rdare kontroll av medborgarnas yttrandefrihet och rĂ€tten att tycka och tĂ€nka fritt att de hĂ„ller pĂ„ att förvandlas till totalitĂ€ra maktsystem. I varje samhĂ€lle dĂ€r mĂ„ngkulturalism Ă€r pĂ„bjuden som statsreligion krymper de demokratiska fri- och rĂ€ttigheterna. Ett mĂ„ngkulturellt samhĂ€lle mĂ„ste i praktiken uppföra sig som en diktatur, eftersom de lögner som politiken bygger pĂ„ inte fĂ„r avslöjas och de katastrofala misslyckandena inte fĂ„r erkĂ€nnas. Den Ă„siktsdiktatur som i dag snabbt hĂ„ller pĂ„ att lĂ€gga lĂ€nderna i VĂ€st under sig Ă€r förstadier till ett totalitĂ€rt samhĂ€lle. Om inget görs för att bryta utvecklingen beseglar de vĂ€sterlĂ€ndska demokratierna sina egna öden, eftersom alla totalitĂ€ra system Ă€r dömda till undergĂ„ng.
âEtt politiskt system som bygger pĂ„ verklighetsförnekande Ă€r dödsdömt. Ett sĂ€kert tecken pĂ„ att dödskramperna hĂ„ller pĂ„ att sĂ€tta in Ă€r nĂ€r myndigheterna i stĂ€ndigt ökande grad mĂ„ste kontrollera folks tankar och informera dem om vad som Ă€r âkorrekt verklighetsuppfattningâ skriver Ole Jörgen Anfindsen i boken âSelvmordsparadigmetâ.
Journalister som lydiga knÀhundar i maktens koppel
I ett samhÀlle pÄ glid mot totalitarism uppvisar makteliten ett beteende som i allt vÀsentligt pÄminner om ett sektbeteende. Inom en sekt rÄder total och tvÄngsmÀssig konsensus. All opposition Àr förbjuden. I enlighet med sekters normer mÄste en whistle blower förintas. Dels eftersom ingen vill höra sanningen, dels för att han ses som en förrÀdare mot Äsiktsgemenskapen.
Ett sÀkert tecken pÄ att ett samhÀlle utvecklar sig i totalitÀr riktning Àr att journalisterna anpassar sig och gör sig till ombud och lakejer för den statliga propagandaapparaten. I Sverige gÄr journalisterna som lydiga knÀhundar i maktens koppel, lÀgger sig i husses knÀ, gapar och lÄter sig villigt matas med de tillrÀttalagda köttbitar/budskap som ska föras ut till folket. Inget ifrÄgasÀttande, ingen kÀllkritik, inga kritiska motfrÄgor. Bara ett mÀ-hÀigt accepterande av vilka galenskaper som helst, bara de uttalas av personer med tillrÀckligt mycket makt.
Ett aktuellt exempel: Ett desperat försök att trolla bort den invandrade barbariska heders- och skamkulturen genom att relativisera den och göra den till en svensk företeelse pÄgÄr just nu i Uppsala, den stad dÀr den turk-kurdiska kvinnan Fadime Sahindal mördades av sin far 2002.
Man skulle kunna tĂ€nka sig att mordet pĂ„ Fadime skulle ha lett till eftertanke bland stadens styrande. Men icke. IstĂ€llet ska en utstĂ€llning i âFredens Husâ i Uppsala avdramatisera det importerade hedersvĂ„ldet och fĂ„ svenskar att tro att de ocksĂ„ Ă€gnar sig Ă„t den hĂ€r sortens klanvĂ„ld mot kvinnor och mĂ€n som bryter mot familjens och slĂ€ktens sĂ„ kallade âhederâ. Budskapet rapas okritiskt upp av en journalistpapegoja vid namn Maria Nyström.
HedersvÄld vanligt bland svenskar?
Ur artikeln i Upsala Nya Tidning:
Tanken Ă€r att belysa att det finns andra former av hedersrelaterat vĂ„ld Ă€n de som förknippas med invandrare och som det skrivs om i medierna. Det Ă€r en viktig frĂ„ga att diskutera framför allt för ungdomar som inte vet att det finns svensk hederskulturâ sĂ€ger verksamhetschef Jesper Magnusson. Magnusson nĂ€mner vĂ„ld i form av pennalism men ocksĂ„ det vĂ„ldsamma historiska arv som vi har i Norden dĂ€r det till exempel inte var lĂ€nge sedan som barnagan försvann. Men framför allt pratar han om vĂ„ldet som sker innanför dörrarna till de svenska hemmen.â
âDet vanligaste hedersvĂ„ldet, som fortfarande existerar, Ă€r i nĂ€ra relationer mellan en svensk man och kvinna. Det pratar vi inte om pĂ„ samma sĂ€tt som om vĂ„ld i andra kulturer. DĂ€r finns ett stort mörkertal och dessa brott bevakas heller inte i medierna pĂ„ samma sĂ€ttâ poĂ€ngterar Jesper Magnusson.
UtstÀllningen riktar sig, helt i enlighet med en totalitÀr ideologi, till de mest försvarslösa och lÀttpÄverkade, nÀmligen barnen. Redan nu Àr ett trettiotal skolor inbokade konstaterar Jesper Magnusson nöjt, en av dessa förmÄgor som stormar framÄt i karriÀren med politiskt korrekta lögner som raketbrÀnsle i baken.
NÀr hjÀrntvÀtten har nÄtt sitt mÄl
NĂ€sta sak som hĂ€nder nĂ€r ett samhĂ€lle utvecklas i totalitĂ€r riktning Ă€r att mĂ€nniskor blir rĂ€dda för att uttrycka sina Ă„sikter. Tystnaden breder ut sig. MĂ€nniskor som intervjuas i statstelevisionen om det stĂ€ndigt minskande livsutrymme som mĂ„ngkulturen medför i deras liv genom rĂ„n, misshandel, vĂ„ldtĂ€kter, bostadsbrist och katastrofnedskĂ€rningar i vĂ€lfĂ€rden, ler osĂ€kert – eftersom de tror att man mĂ„ste le i statstelevisionen – och dristar sig som mest till att hugga till med âDet kanske inte Ă€r sĂ„ braâ. (Hoppas att inte grannarna och arbetskamraterna ser det hĂ€r, tĂ€nk om de tror att jag Ă€r rasist och börjar avsky mig.)
Steg tre i den demokratiska nedmonteringen Ă€r att mĂ€nniskor inte lĂ€ngre ens vĂ„gar tĂ€nka fritt och lita till sina egna upplevelser. DĂ„ har den totalitĂ€ra hjĂ€rntvĂ€tten nĂ„tt sitt avsedda mĂ„l. Att lyckas hjĂ€rntvĂ€tta stora delar av en befolkning sĂ„ till den grad att den högljutt krĂ€ver sin rĂ€tt att bli plundrad, lurad, misshandlad, vĂ„ldtagen, överkörd och undantrĂ€ngd pĂ„ grund av massinvandring frĂ„n andra lĂ€nder och kulturer â sĂ€ga vad man vill, men som utfall av statlig och medial propaganda betraktat Ă€r det inte illa. I det debatt- och medieklimat som rĂ„der i dagens Sverige Ă€r det ett sjĂ€lvmordsuppdrag att tala sanning. Varje angrepp pĂ„ den offentliga lögnen ses som en fientlig handling. FrĂ„gan Ă€r om sanningen nĂ„gon gĂ„ng i vĂ€rldshistorien har suttit trĂ€ngre i demokratiska lĂ€nder Ă€n den gör i Sverige Ă„r 2011.
Mauricio Rojas – VĂ„r tids kanariefĂ„glar
ĂndĂ„ finns det mĂ€nniskor som tar pĂ„ sig rollen som whistle-blowers. Förr anvĂ€ndes kanariefĂ„glar som ett slags testpiloter för att undersöka luften i gruvorna. KanariefĂ„glar Ă€r nĂ€mligen extra kĂ€nsliga för luftföroreningar. Om fĂ„geln dog var det en varningssignal för gruvarbetarna. Visslarna Ă€r vĂ„r tids kanariefĂ„glar. De ser det andra inte ser. Först av alla slĂ„r de larm om faror som angĂ„r oss alla.
Mauricio Rojas Ätnjöt lÀnge ett debattutrymme i Sverige som enbart tillkommer invandrare, aldrig svenskar. Invandrare kan sÀga saker som omedelbart skulle sÀtta en rasiststÀmpel i pannan pÄ vilken svensk som helst. Mauricio Rojas hade fötts i Santiago de Chile 1950. Till Sverige kom han 1974 som politisk flykting undan Augusto Pinochets militÀrdiktatur. Han blev docent i ekonomisk historia 1986, gjorde en lysande karriÀr, kom in i riksdagen för folkpartiet 2002 och blev tvÄ Är senare partiets talesman i integrationsfrÄgor.
Invandrarnas kulturella arv Àr dynamit
Men den immunitet som invandrarskapet medför har sina grĂ€nser. Den 12 december 2005 ska den bomb smĂ€lla som blir början till att Mauricio Rojas drivs i landsflykt för andra gĂ„ngen. DĂ„ publicerar Dagens Nyheter hans debattartikel âKulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighetâ.
Rojas avslöjar den rapport frÄn BrÄ (Brottsförebyggande RÄdet) som ska komma att bli den sista i sitt slag innan det statliga locket slutgiltigt lÀggs pÄ pÄ just den statliga myndigheten. Dynamiten utgörs av en klart visad överrepresentation i vÄldsbrottslighet för invandrare, i synnerhet invandrare frÄn muslimska lÀnder. Vid grövre brott som mord, drÄp, vÄldtÀkt och misshandel mot obekanta Àr överrepresentationen sÄ hög som 300-450 procent. Publiceringen har föregÄtts av pÄtaglig nervositet inom BrÄ. Mauricio Rojas fastslÄr att överrepresentationen varken kan förklaras med socioekonomiska faktorer, rasism eller diskriminering. Orsakerna finns istÀllet i invandrarnas sociokulturella arv.
Det tar hus i helsike. Nu Àr Mauricio Rojas invandrarimmunitet helt förbrukad. PK-etablissemanget rasar. Men vart leder tystnaden och förljugenheten? Det funderar Mauricio Rojas lÄngt senare över i en artikel pÄ Newsmill.
Tvingad i landsflykt för andra gÄngen
SjÀlv har han valt att arbeta inom öppenhjÀrtighetens rÄmÀrken.
âI min intellektuella och politiska gĂ€rning försökte jag hĂ„lla mig till detta. Priset för mitt vĂ€gval blev högt: allehanda pĂ„hopp, grova tillmĂ€len (“rasist”, “jĂ€vla svin”, “onkel Tom”, “depraverad rabulist” och “blek husneger” Ă€r bara nĂ„gra exempel frĂ„n en mycket lĂ„ng lista), mobbning (kom ihĂ„g “hunden Mauricio”, en svartmuskig otĂ€ck hund med notorisk utlĂ€ndsk brytning som gick runt och vrĂ€kte ur sig alla möjliga tarvligheter, som blev ett Ă„terkommande inslag i ett program av SVT), allvarliga hotelser, fysiska angrepp (som tvingade mig att avsluta valrörelsen 2006 med stĂ€ndig SĂ€po-bevakning) och, slutligen, ett slags yrkesförbud att verka inom integrationsomrĂ„det inom ramen för den i september 2006 valda borgerliga regeringen (det var Maud Olofssons bidrag till det hela). Det Ă„terstod bara att vandra vidare och det gjorde jag ocksĂ„â skriver Mauricio Rojas.
Med sin familj flyttade han 2008 till Spanien, dÀr han Àr rektor för högskolan för integration och internationellt bistÄnd i Madrid.
âKom aldrig tillbaka hit, Mauricio! Det vore att kasta pĂ€rlor för svinâ skrev Merit Wager pĂ„ sin blogg.
Mauricio Rojas sjÀlv summerar:
âInte utan vemod blickar jag numera frĂ„n fjĂ€rran mot allt detta. Mycket tyder pĂ„ att invandrardebatten fortfarande befinner sig lĂ„ngt frĂ„n “öppenhjĂ€rtighetens rĂ„mĂ€rken” och Ă€nnu lĂ€ngre ifrĂ„n det sansade och resonabla samtalets revir. Synd för Sverige.â
Gunnar Sandelin – Plötsligt faller pusselbitarna pĂ„ plats
Den 8 april 2008. Det Ă€r en tisdag, och det regnar. Jag sitter och dricker morgonkaffe medan jag som vanligt lĂ€ser Dagens Nyheter, för det hĂ€r utspelar sig pĂ„ den tiden nĂ€r jag fortfarande lĂ€ser Dagens Nyheter och fortfarande tror pĂ„ vad gammelmedia skriver. NĂ€r jag har kommit till debattsidan tror jag inte mina ögon, jag hĂ„ller pĂ„ att sĂ€tta kaffet i halsen. Jag lĂ€ser rubriken: âJournalisterna mörklĂ€gger sanningen om invandrarnaâ flera gĂ„nger.
En debattartikel skriven av en journalist som jag aldrig har hört talas om, Gunnar Sandelin. En journalist som vĂ„gar kritisera sina egna kolleger! Det Ă€r en stark aha-upplevelse, inte bara för mig utan för mĂ„nga andra. Plötsligt faller mĂ„nga pusselbitar pĂ„ plats. Plötsligt fĂ„r jag förklaringar till saker som jag har undrat över Ă€nda sedan 1980-talet. Men eftersom fakta och bekrĂ€ftelse inte fanns att fĂ„ fick tankarna stanna i mitt huvud. Jag har trott det som politiker och media har velat att jag ska tro â att det bara Ă€r flyktingar som flyr frĂ„n krig och förföljelse i hemlandet som kommer till Sverige och fĂ„r stanna hĂ€r. I april 2008 vet jag inte att det bara Ă€r 2,3 procent av de drygt 1,3 miljoner utlĂ€nningar som sedan 1980 har beviljats uppehĂ„llstillstĂ„nd i Sverige som Ă€r flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Jag Ă€r lika grundlurad som de flesta andra svenskar. Nu fĂ„r jag plötsligt veta att drygt Ă„tta av tio asylsökande fĂ„r sina permanenta uppehĂ„llstillstĂ„nd utan att de klassificeras som flyktingar. IstĂ€llet fĂ„r de stanna av humanitĂ€ra skĂ€l eller fĂ„r asyl pĂ„ nationella sĂ€rtillĂ€gg som stĂ€ndigt byter namn: “flyktingliknade skĂ€l”, “de facto-flykting”, “skyddsbehövande”.
âDen politiska korrektheten som giftgasâ
âDen politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrĂ„gor. Drygt en miljon utlĂ€ndska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehĂ„llstillstĂ„nd i Sverige. Av dessa Ă€r hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det Ă€r alltsĂ„ en lögn att Sveriges mottagande av utlĂ€nningar frĂ€mst vĂ€rnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av sĂ„vĂ€l politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stĂ€llet har vi fĂ„tt en nationell mörklĂ€ggning av ideologiska skĂ€l i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrĂ„gorâ skriver Gunnar Sandelin.
Han berÀttar om hur han som socialarbetare har beviljat asylsökande med uppehÄllstillstÄnd semesterresor till de lÀnder som de pÄstÄtt sig ha flytt frÄn och hur han har betalat ut socialbidrag till utlÀndska medborgare som han nÀstan sÀkert visste hade svarta jobb vid sidan om. Gunnar Sandelin Àr bÄde socionom och vÀlrenommerad journalist som bland annat i tolv Är varit presschef pÄ Bris (Barnens rÀtt i samhÀllet) och i Ätta Är var reporter pÄ Sveriges Television.
âDĂ€r fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av vĂ„ra största nyhetsprogram att det ska “vara sĂ„ synd om invandrarna att folk ska grĂ„ta framför teven”. För att en nyhetssĂ€ndning skulle bli en “bra show” var att det önskvĂ€rt att det fanns offer, men det var underförstĂ„tt att dessa offers ansprĂ„k aldrig synades i sömmarnaâ skriver Sandelin i debattartikeln.
En artikel som skrÀller genom Sverige
LĂŠs mere »
