Av Julia Caesar

Kvinnor är förtryckta. Män har makt. Enligt den feministiska evangelietexten är kvinnor en svag och utsatt grupp, underordnad männen genom en så kallad könsmaktsordning – ett svenskt ord som inte har någon motsvarighet i något annat land. Könsmaktsordningen är det religiösa credo som utgör kärnan i den radikalfeministiska liturgin. En av trossatserna är att männen har (hela) makten.

Problemet är att det inte sant. I dag är män i ökande grad förlorare – samtidigt som kvinnor lever sundare och längre, klarar skolan bättre, har bättre betyg, större verbal förmåga, utgör 60 procent av dem som studerar vid högskola och sitter på allt fler höga positioner i arbetslivet, där de utgör häften av antalet förvärvsarbetande (48 procent) i Sverige.  Kvinnor har makt. De har dessutom en arsenal av egna subtila maktmedel som män inte förfogar över på samma sätt.

Är mannen på väg mot evolutionens sophög?

Den manliga arketypen, självklar under tusentals är, är under attack. Om man vill hårdra tendenser i utvecklingen tycks mannen vara på väg att förpassas till evolutionens sophög som en antikverad och obehövlig rest i dinosaurieklassen. Genom evolutionen har han byggt sin existens på fysisk styrka och förmåga att utföra tungt kroppsarbete, skapa god levnadsstandard och försörja sin familj. Men hans kroppsstyrka behövs inte längre i ett automatiserat samhälle där mer och mer av arbetet utförs via spakar och datorer, och hjärnceller är viktigare än muskler. Vår allt mer kunskapsdrivna och globaliserade ekonomi och arbetsmarknad gynnar i första hand kvinnor.

“Följden är att kvinnorna mycket väl kan passera männen när det gäller inkomster och social position”

skrev den kanadensiska antropologen Helen Fisher  redan 1999 i boken “The First Sex – the Natural Talents of Women and How They are Changing the World”.  Femton år senare är hennes prognos på väg att besannas.

“Männens uppgift att skapa och skydda samhället”

Utifrån ett biologiskt perspektiv (hatat av feminister) är det i första hand männens uppgift att skapa och skydda samhället. Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver på sin och journalisten Gunnar Sandelins blogg Invandring och mörkläggning: 

“Männen är såväl de yttre samhällsbyggarna som samhällsförsvararna. Kvinnornas huvuduppgift är att skapa det inre samhället, det vill säga att ta hand om medlemmarna och forma samhällets inre kvaliteter genom att praktisera omsorg och medmänsklighet. Om den manliga uppgiften att skapa och skydda samhället inte fungerar, så kommer på sikt inte heller den kvinnliga att fungera, därför att sådana samhällen går under. Det manliga är en nödvändig förutsättning för det kvinnliga.”

Under inflytande av jämställdhetsnormer, radikalfeminism och dramatiskt minskat barnafödande i Västvärlden är den traditionella kärnfamiljen under nedmontering sedan ett halvsekel.

“Men det är enbart i samhällen där kärnfamiljen är den minsta sociala byggstenen som demokrati verkar fungera” skriver Arnstberg.

Konsekvenserna av feminism och massinvandring

Det vi ser är konsekvenserna av att samhällsomstörtande krafter som massinvandring och feminism grundad i genusteori har fått härja fritt i Sverige alltsedan 1960-70-talen. Båda har rötterna i kulturmarxism. De står i uppenbar men aldrig erkänd konflikt med varandra – att svenska jämställdhetsideal frontalkolliderar med massinvandring från länder med patriarkala strukturer och hederskultur låtsas feministerna inte om.

I alla samhällen där konceptet har prövats har mångkulturalisering och massinvandring lett till splittring och samhällsupplösning. Processen skär som osynliga laserknivar genom alla skikt och strukturer i samhället. Ett tecken är att klasskamp och rasism byter skepnad. Traditionell klasskamp mellan överklass och proletariat ersätts med könskamp mellan kvinnor och män och kamp mellan ursprungsbefolkning och ett politikerimporterat proletariat. Som i all klasskamp handlar det om makt och plats vid köttgrytorna. I kampen mellan ursprungsbefolkning och det importerade proletariatet står en evolutionär strid dessutom om vilka som ska få befrukta kvinnorna och föra sina gener vidare.

Rasism mot vita heterosexuella män

Rasism i traditionell mening – som är ovanlig i Sverige – byter inriktning till en ny avart, riktad mot vita heterosexuella män. Attackerna vittnar om att etniskt svenska män som har byggt upp vårt yttre samhälle nu av vissa ses som en marginaliserad grupp som det är riskfritt att angripa. Arketypen den vite heterosexuelle mannen ska röjas ur vägen till varje pris, besudlad som han är av kolonial skuld och en förhatlig mansroll.

Skytteplutonerna utgörs av män och kvinnor med invandrarbakgrund och – häpnadsväckande nog – svenska kvinnor som likt spindelhonor  dödar sina hannar efter parningen.

Lantisen – så hopplöst out of date

Vulgärbilden av den svenske mannen är av en “slump” samma schablonbild som används för att nedvärdera Sverigedemokraternas väljare, en bild som inte stämmer med verkligheten och aldrig har gjort det: den lågutbildade arbetslöse mannen i glesbygd, lantisen som ohjälpligt har sackat efter i samhällsutvecklingen. Så hopplöst out of date där han sitter i Älvros, Trönö eller Hällefors och äter korv och dricker öl, lyssnar på Lasse Stefanz  och inte har en susning om vad det nyaste innekaféet på Södermalm heter eller hur man uttalar kaffesorterna på menyn.

Han är helt enkelt prototypen för en loser. Dessutom har han dålig mobiltäckning, och inte går tågen heller. Det är därför han röstar på SD, enligt förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson. 

Det är honom feministerna pekar finger åt

Det är den här nidbilden av mannen, långt från storstädernas självbekräftande elit, som feministerna pekar finger åt. Det är hans bil som hotar miljön, han bär den annalkande miljökatastrofen på sina fleeceklädda axlar, det är hans magra kassa de vill använda till mer angelägna projekt. Som import i stor skala av nya manliga arketyper i form av ensamkommande virila “barn” som måste tas om hand och gullas med för flera tusen kronor per “barn” och dygn, emedan vårt land annars skulle stå hjälplöst inför framtidens utmaningar.

Varför ska tavlor ha hus när romer fryser?

Ett annat angeläget projekt är att diskutera varför tavlor ska få hänga på Nationalmuséum medan tiggande romer fryser på Stockholms gator. Konstverken borde givetvis hivas ut från muséerna som istället kan byggas om till härbärgen så att ännu fler tiggande romer kan komma till Sverige och göra gatubilden ännu mer exotisk och kontinental.

Bygg friggebodar åt romerna!

Christina Wahlbergs hjärta klappar för romerna. Jag återkommer strax till varför hon är intressant i sammanhanget. I en insändare i Dagens Nyheter fredagen den 14 november, återgiven på Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins blogg,  avfyrar hon den mest praktfulla floskelkaskad jag har sett på länge, och det vill inte säga lite. Hon vill att de som har en villatomt ska bygga friggebodar på tomten så att tiggande romer får någonstans att bo. En friggebod kostar kanske 100 000 kronor, tror hon, men det kanske de stora byggvaruhusen kunde sponsra en stor del av och andra aktörer (vilka?) resten, föreslår Christina och spånar vidare:

“Kanske kunde ett kvarter adoptera en rumänsk familj en tid, det finns säkert mycket som de kunde hjälpa till med, barnpassning, trädgårdsarbete, hushållsarbete. Varför kan man inte upplåta stugbyar och campingplatser som ändå står tomma under vinterhalvåret till boende?”

Nu står ju inte stugbyar tomma i Sverige. De är fullsatta med asylsökande, men det vet inte Christina Wahlberg. Hon vill vara god. Hon vill utan tvekan väl. Hennes hjärta blöder för romerna. Hon är på det sättet en typisk svensk kvinna, offer för ett fenomen som tycks ha nått epidemisk omfattning just i Sverige: en klar överproduktion av oxytocin.

Oxytocin hör inte hemma i politiken

Christina Wahlberg delar detta tillstånd med en påfallande hög andel av den kvinnliga befolkningen. I själva verket håller nivåerna i svenska kvinnors oxytocinproduktion på att leda Sverige fullkomligt åt helvete. Omvårdnads- och “tycka-synd-om”-hormonet oxytocin hör definitivt inte hemma i politiken men spelar dessvärre en nyckelroll i många kvinnors sätt att förhålla sig till politik och makt.

För att läsarna ska förstå vad jag menar vill jag frammana bilden av en så kallad “batikhäxa” eller PK-kvinna: en kvinna i lägre medelålder på mellan- eller chefsnivå i mestadels offentlig sektor. Ofta med en position i kulturlivet, universitetsvärlden eller på det sociala/psykologiska fältet – samtliga områden propagandacentraler för kulturmarxism. Hon kan också vara journalist, rektor eller ordförande i ett fackförbund.

Så överlägsen männen som skitar ner miljön

Som många av sina medsystrar röstar hon på miljöpartiet, som domineras av kvinnliga väljare och med sina krav på fri invandring skulle avskaffa det skattefinansierade välfärdssamhället i en handvändning om de fick chansen. Om hon chefar för ett fackförbund röstar hon på socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Hon kan också vara liberal och rösta på folkpartiet, eftersom hon tror att de arbetar för frihet och helt har missat att partiet driver totalitär politik.

Hon komposterar sitt matavfall i återvunna majspåsar och handlar ekologiskt vare sig det gäller livsmedel, ögonsmink eller bag-in-box-vinet till fredagskvällen. Det ekologiska tänkandet får henne att känna sig extra god och omtänksam. Så överlägsen männen som skitar ner miljön.

Hon är beredd att gå i döden för utplåningen av sitt folk

Hon är omutligt politiskt korrekt och beredd att gå i döden för att bidra till utplåningen av sitt lands ursprungsbefolkning genom massinvandring från främmande kulturer. Vilket liv hennes egna barn kommer att få när svenskar är i minoritet i sitt eget land ägnar hon inte en tanke. För henne är det viktigare att leva i nuet och skörda vinsterna av sin politiskt korrekta hållning. Som feminist ömmar hon för vad hon anser vara “svaga grupper”, men dit räknar hon inte sina barn. Mot dem som hon inte anser representerar “svaga grupper”, till exempel män, kan hon vara en skoningslös amazon.

Hon har makt, och hon vet det

Hon har makt, och hon vet det. Hon tillhör de första generationerna kvinnor som har full tillgång till utbildning och arbetsmarknad. Det statliga jämställdhetsmålet gör att hon gärna prioriteras före männen i arbetslivet. Genom preventivmedel och fri abort har hon en makt som hennes mor och mormor inte kunde drömma om; möjligheten att själv bestämma om, när och i så fall med vem hon vill ha barn. Hittar hon ingen hanne som duger kan hon shoppa ett komplett genpaket med djupfrysta sädesceller från en spermabank och slippa involvera sig i problemkomplex kring kärlek och svettiga samlag.

Som del av den pladdrande klassen har hon medias öra

I kommunikationssamhället har hon som del av den pladdrande klassen självklart medias öra. Klädd i miljövänliga kläder, med dinglande örhängen och ordmassor framförda med len röst syns och hörs hon ofta debattera i public service, rakt in i svenska folkets vardagsrum. Särskilt när frågor om kön och jämställdhet, kvoterade styrelseposter, miljö och en tredje pappamånad, det vill säga statligt könskvoterad föräldraledighet, diskuteras. Diskussionen sker alltid utifrån den statliga jämställdhetsdogm som slogs fast av socialdemokraterna i slutet av 1960-talet.

“Vilket översatt från kvinnospråk betyder likriktning”

skriver den danska filosofen Eva Agnethe Selsing i Berlingske Tidene. Hon menar att debatten om de här ämnena försiggår utifrån en bland kvinnor särskilt populär indignationspremiss:

“Jag är indignerad, därför har jag rätt (och du är nazist).”

Istället för sakargument flödar känslomässigt grundade slutsatser. Kvinnor har tolkningsföreträde i kraft av att de är just kvinnor och exponerar sina känsloliv.

Specifikt kvinnliga former av makt

Eva Agnethe Selsing pekar på maktmedel som kvinnor förfogar över med utgångspunkt från några specifikt kvinnliga former av makt som Hans Bonde, professor vid Köpenhamns universitet, har beskrivit:

Makt genom svaghet.
Makt genom godhet.
Makt genom skam.

Makt genom svaghet och godhet känns bekant. Hur många självlysande kopior av Moder Teresa  har vi inte sett paradera i media genom åren? Och hur mycket snyft om kvinnors svaghet och utsatthet har inte kramats fram av feministerna under de decennier de har haft förtur till mikrofonerna?

Makt genom skam: att exkludera och trycka ner

Makt genom skam handlar om att skämma ut andra. Att demonisera, stigmatisera, exkludera och trampa ner. De som använder sig av skam som maktmedel kan trycka ner hela grupper i något som i realiteten är en undermänniskokategori. I Danmark användes metoden i invandringsdebatten på 1990-talet när invandringskritiker utmålades som nazister.

Ett näraliggande svenskt exempel är demoniseringen och den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna. Fenomenet är också tydligt i den kulturella kampen mellan de privilegierade och verbala grupper av kvinnor som jag har beskrivit här och män av vit, lantlig, kulturkristen arbetartyp.

“Att kalla en man ett djur är att smickra honom”

I dokumentären Könskriget som sändes i två delar i SVT i maj 2005 rev Evin Rubar slöjan av det manshat som ligger till grund för stora delar av radikalfeminismen. Hon intervjuade Irene von Wachenfeldt, ordförande i ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

“Män är djur” sa Irene von Wachenfeldt och ställde sig i intervjun bakom vad ROKS’ tidning Kvinnotryck publicerat utifrån psykfallet Valerie Solanas (känd för mordförsök mot Andy Warhol och ytterligare två personer 1968) och hennes manshatande text SCUM-manifestet (SCUM = Society For Cutting Up Men):

“Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Han är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit. Manlighet är en bristsjukdom, och mannen är en biologisk olycka.”

Ett klipp ur intervjun kan ses här: Ett par månader senare avgick von Wachenfeldt som ordförande i ROKS.

Är män människor?

Nio år senare ska ett svenskt språkrör (Åsa Romson, mp) stå på scenen under politikerveckan i Almedalen i Visby och exponera sitt manshat i Valerie Solanas’ anda. Enligt henne är mannen strängt taget inte människa. Talet kan ses här. 

Lata vita heterosexuella män som äter kött, kör stadsjeep och flyger är ett hot mot miljön. De är dessutom kraftigt överrepresenterade på alla ställen med makt och pengar. Bloggaren Stefan Olsson bytte ut “män” mot “judar” i Åsa Romsons tal.  Makt genom skam-metoden mot vita män blev mycket tydlig. Talet blev ett sänke för miljöpartiet som bara fick 6,89 procent av rösterna i riksdagsvalet. Ändå sitter Åsa Romson nu som biträdande statsminister i Stefan Löfvens skräckkabinett och fortsätter att driva miljöpartiets extrema invandringspolitik i strid med folkopinionen.

“Sverige ska föra en feministisk utrikespolitik”

När kvinnor får politisk makt är de i vissa fall kapabla att mobilisera ett vansinne som är fullt i klass med de värsta manliga maktknarkarna. Sedan Margot Wallström (s)  – en politiker vars storhet ingen mer än Stefan Löfven har förstått – hämtades från Postkodlotteriet och blev utrikesminister har hon på kort tid hunnit erkänna Palestina och därmed “belöna destruktivitet” (Per Gudmundson i Svenska Dagbladet) och deklarera att Sverige som enda land i världen ska föra “en feministisk utrikespolitik”.

Vi måste få vår vilja fram, annars gråter vi

Hur kan ett vansinne av den här kalibern få fortgå? En av de viktigaste orsakerna är den seglivade myten att kvinnor är svaga. Att det är synd om oss. Vi måste få vår vilja fram, annars gråter vi. Inte bara feminister utan även andra grupper av kvinnor plockar skuldpoäng på den myten. Ett effektivare vapen än att inge skuld hos män finns inte.

“Vi har som samhälle accepterat det feministiska påståendet att kvinnor i i stort sett samtliga avseenden är förfördelade. Det bygger inte på fakta utan på ett narrativ återgivet av kvinnor med en enorm definitionsmakt” skriver Eva Agnethe Selsing.

Definitionsmakt är makten att definiera. Att avgöra vad som är vad, till exempel att problem inte ska kallas problem utan “utmaningar”. Att beröva barn deras könsidentitet och kalla dem “hen”. Eller påstå att massinvandring från dysfunktionella länder inte är en kostnad utan ren vinst. Definitionsmakten sätter scenen. Den fyller begrepp med ett bestämt innehåll som är ett annat än det ursprungliga och format utifrån makthavarens egna syften.

Mannen är den store förloraren

I allt detta är mannen den store förloraren. Han är den som förlorar mest på både genusteoretiskt grundad radikalfeminism och massinvandring. Det är hans jobb som ryker när statssubventionerade instegsjobb går till invandrare, och på familje- och parningsfronten är hans status i dalande. Vem vill para sig med ett förkroppsligat klimathot? Och hur påverkas hans självkänsla av att ständigt stå i ett störtregn av projektioner med innebörden att han är upphovet till allt elände? Vita svenska heterosexuella män har skrämts in i en vrå där de inte vågar säga pip av rädsla för att få feministiskt ursinne hällt över sig som frätande lut. De försöker istället göra om sig för att behaga kvinnorna. Bli lite mjukare. Lite kvinnligare.

“Om män tror att de måste nedgradera sin maskulinitet för att ha en chans hos kvinnorna, är risken stor för att de helt enkelt anpassar sig och gör det. En biologisk tumregel säger att viktigast av allt är att säkra artens fortlevnad” skriver Karl-Olov Arnstberg.

Hamnade på efterkälken redan i skolan

Mannen hamnade på efterkälken och blev en förlorare redan i grundskolan när rödgröna aktivistlärarinnor och ett skolsystem byggt med den östtyska diktaturen DDR som förebild favoriserade flickorna som satt fint i bänkarna och utvecklade sin duktighet i att kommunicera indirekt, medan de vilda pojkarna busade och störde och i många fall fick en ADHD-diagnos. Medan flickorna lärde sig att ta sig fram på flytande manipulationsspråk (“Säg saker mellan raderna, under radarn. Tala fint – men mena något riktigt vidrigt.”) misslyckades pojkarna i skolan, fick dåliga betyg och lärde sig aldrig att kommunicera under radarn. PISA-resultaten är ett skrämmande vittnesbörd om skolans oförmåga att nå pojkarna med undervisning och kunskap.

Så ensamma blir kvinnor sällan

Oförmågan att kommunicera under radarn bär han med sig ut i arbetslivet, in i relationer. Svårt att tala om känslor. Hans sociala nätverk är ofta knutet till arbetsplatsen, så när han går i pension drabbas han av dubbel förlust: han förlorar både sysselsättning och sina vänner. När han förlorar sin partner genom död eller skilsmässa blir han ensam och sårbar på ett sätt som kvinnor sällan blir.

Han vill inte verka pjåskig. Han söker inte hjälp eller vård förrän han i princip är döende. Kvinnor är sjukare än män och söker läkare oftare men har färre dagar på sjukhus och lever i genomsnitt tre och ett halvt år längre än män (hon 83,7 år, han 80,1 år).  När han äntligen kommer till sjukhus har han dubbelt så hög dödlighet under en treårsperiod som kvinnor, oavsett diagnos. För ensamstående män med cancer är risken att dö fyra gånger så hög jämfört med för en ensamstående kvinna.

“Det finns ingen motvikt till feminismen”

Per Johansson, professor i ekonometri, mikroekonomisk utvärderingsforskning vid Uppsala universitet, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet:

“Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan inte, långsiktigt, vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle. Jag har absolut inget problem med feminism som särintresse. Problemet just nu är att det inte finns någon motvikt.”

Män begår 70 procent av alla självmord

Män begår 70 procent av alla självmord (cirka 1 100 av totalt 1 600 fullbordade självmord per år i Sverige). Bland unga män är självmord den vanligaste dödsorsaken. Bland män över 65 år är det fyra gånger vanligare att en man tar sitt eget liv än en kvinna i samma ålder. Bland män över 85 är självmordsrisken särskilt hög. Den stora riskfaktorn är ensamhet.

“Männens sårbarhet måste uppmärksammas”

skriver sju forskare i Svenska Dagbladet. 

“Om det gick att få ner mäns självmordstal till kvinnornas nivå skulle mer än vart tredje självmord försvinna. Män i allmänhet – och i synnerhet män som är fångna i de traditionella maskulinitetsidealen – kommer inte självmant att söka hjälp. Det är en del av problemet.”

Ett land där destruktiva krafter tillåts löpa amok

Vad säger mäns självmordsstatistik om Sverige år 2014? Den är berättelsen om ett land där destruktiva krafter med förödande inverkan på ett samhälle tillåts löpa amok och sätta agendan, trots att konsekvenserna är uppenbart katastrofala. Ett land där ursprungsbefolkningen i snabb takt byts ut mot andra länders befolkningar, där könen bekrigar varandra och det är riskfritt att förnedra män, där vuxnas jämställdhet är viktigare än barns behov, ensamheten tar livet av människor och där dödliga hugg ibland faktiskt får dödliga följder. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att ett sådant land har dömt sig själv till undergång.

Af Julia Caesar

Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är!

Tidligere kronikker af samme forfatter