Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Text till video : Den här videon, tagen ur SVT-programmet ”Gomorron Sverige” den 19 september, är en praktfull illustration till det sorgliga tillståndet inom stora delar av svensk journalistik. Men också ett intressant exempel på en kulturkollision inom journalistiken – och vilken kollision! Det smäller rejält när två väsensskilda kulturer krockar med varandra här.

Här sitter Marianne Rundström och en namnlös manlig kollega i gomorronsoffan och ställer enfaldiga frågor till sin SVT-kollega Lars Borgnäs om hans nya bok, ”Nationens intresse”. (Se krönika här nedanför.) Borgnäs har presterat ett stycke lysande undersökande journalistik. Som en terrier borrar han, år efter år, och ställer frågor om sammanhang som aldrig har fått godtagbara svar. Kort sagt gör han det jobb som är alla journalisters professionella uppdrag: att söka efter sanningen. Och Rundström & Co är förundrade. Det är salongsjournalisternas oförblommerade uppvisning i aningslöshet inför verklig journalistik, sådan som de själva aldrig ägnar sig åt och aldrig har förstått vitsen med.”VARFÖR skulle makthavare vilja vilseleda sitt folk?” frågar Marianne Rundström storögt. Ja varför?

”Sverige är ju ett öppet samhälle. Hur skulle en sån där nedtystningsprocess ha gått till?”

kompletterar hon sin naiva världsbild. Den manlige kollegan fyller i: ”Många menar ju att tillräckligt mycket har gjorts”. Underförstått: ”Lägg av, Borgnäs!” Marianne Rundström säger att någon beröringsångest (inför de svåra frågorna) inte verkar finnas hos Lars Borgnäs (det borde det naturligtvis finnas om han vore en normal journalist), ”och i dag är du nästan ensam om att driva de här idéerna”. Lars Borgnäs ska mobbas ut, han ska inse att han är en udda särling eftersom han är en av de få som tar journalistik på allvar.

”Du är ensam om att driva de här frågorna, kan du inte lägga av så slipper vi andra känna oss som så usla journalister?”

En tydligare uppvisning i journalistisk dumhet, avundsjuka och mobbningstendenser ser man sällan.

Jag kommer aldrig att glömma det. Vi är många tusen i flera länder som aldrig kommer att glömma. Kvällen innan hade jag flugit över Östersjön. Det var mörkt, det hade blåst upp till styv kuling. Det lilla flygplanet skakade och kastade som en vante i luften. När jag knäpper på radion morgonen därpå når nyheten mig. M/S Estonia har strax efter midnatt förlist i hårt väder i Östersjön på sin rutt från Tallinn till Stockholm. Av 989 personer ombord omkommer 852. Det är den 28 september 1994, och den största civila fartygskatastrofen i modern tid är ett faktum. Tusentals personer förlorar sina anhöriga. Av 552 svenskar ombord omkommer 501. Bara 137 personer överlever. Sverige och Estland försätts i chocktillstånd.

Sjutton år senare är många viktiga frågor fortfarande obesvarade. Såren efter Estonia har aldrig läkts. Hur kunde sovjetisk krigsmateriel i hemlighet fraktas ombord på en civil passagerarfärja med de enorma risker det innebar för besättning och passagerare? Varför låste sig de statliga utredningarna vid en enda olycksteori – det brustna bogvisiret? Varför svek den svenska regeringen sina löften om att bärga fartyget och ta upp de döda kropparna så att de anhöriga fick begrava dem? Vilka sanningar var det man ville täcka över med grus och betongmattor?

Ett trauma som kastar skuggor långt in i framtiden

Hon var det fria Estlands stolthet, en symbol för den unga nationens självständighet efter frigörelsen från Sovjetunionen tre år tidigare. Till skillnad från oceanångaren Titanic som kolliderade med ett isberg och tog 1 517 personer med sig i djupet på sin jungfruresa 1912  påstods inte Estonia vara osänkbar. Men att hon gick under är en händelse av just det slag som är fullkomligt otänkbar – ända tills den inträffar. Hon var ett stabilt fartyg, 157 meter lång och 24 meter bred, med plats för 1 200 passagerare och 370 bilar. Vid jungfruresan i april 1980 var hon den näst största färjan i Östersjön. Under olika namn (Viking Sally, Silja Star, Wasa King) hade hon gått i Östersjön för olika rederier sedan hon lämnade det tyska Meyervarvet i Pappenburg. Sedan januari 1993 gick hon mellan Tallinn och Stockholm.

Estonias undergång i den 13-gradiga Östersjön en natt i slutet av september 1994 är ett trauma som ska komma att kasta djupa skuggor långt in i framtiden. Katastrofen är fortfarande sjutton år senare ett öppet sår i vårt kollektiva medvetande. Tusentals personer i Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Finland och andra länder förlorade sina anhöriga den här septembernatten. Men varför sjönk Estonia? Har vi fått veta de verkliga orsakerna till att fartyget gick till botten och tog 852 människor med sig i djupet? Eller döljer sig så besvärande fakta bakom förlisningen att de har undanhållits allmänheten i ”nationens intresse”, det vill säga för att skydda de ansvariga?

”Hon bär på en last av obesvarade frågor”

Estonia vilar på Östersjöns botten, på ett djup av mellan 70 och 80 meter, med kvarlevorna av hundratals omkomna. De ligger där de befann sig när fartyget sjönk, i hytter och allmänna utrymmen ombord.

”Men hon bär också en last av obesvarade frågor. Vi vet fortfarande inte med säkerhet hur och varför Estonia sjönk” skriver SVT-journalisten Lars Borgnäs i den nyutkomna boken ”Nationens intresse”.

Estoniakatastrofen är ett av tre ouppklarade svenska trauman som Lars Borgnäs som undersökande journalist har granskat i många år. De andra är u-båtskränkningarna i svenska vatten under 1980-talet och mordet på statsminister Olof Palme (s) den 28 februari 1986. I boken knyter Lars Borgnäs ihop trådarna och beskriver gemensamma mönster – som är slående. Samtliga tre händelser har lämnat mängder av frågor obesvarade. Alla uppvisar stora likheter i scenariot: istället för att utreda förutsättningslöst har utredare och politiker på ett tidigt stadium kedjat fast sig vid en teori och låtit bli att granska alternativen. Och i samtliga fall leder trådarna rakt in i statsapparaten, den politiska maktens slutna centrum.

Skulden för Estonias undergång lades snabbt på Meyervarvet i Tyskland. Det var de som hade konstruerat bogvisiret, vars lås inte höll för påfrestningarna i den kraftiga sjögången. Det blev den förklaring till olyckan som alla officiella instanser tidigt låste sig fast vid. Förklaringen har den stora fördelen att inget ansvar faller på vare sig Sverige, Estland eller Finland. Och graverande fakta i samband med olyckan har inte behövt offentliggöras – förrän vissa av dem har tvingats fram i fullt dagsljus av bland annat Lars Borgnäs i SVT:s ”Uppdrag granskning”.

Sanktionerade Natoubåtar i svenska vatten

När det gäller u-båtskränkningarna under 1980-talet fastslogs som den allenarådande officiella meningen att de var sovjetiska. Den svenska journalistkåren agerade som den brukar, som megafoner för makten, i det här fallet försvarsledningen och marinen. Detta trots att mängder av omständigheter talade för att det var Nato som låg bakom kränkningarna, och att det inte ens var kränkningar utan besök som var sanktionerade från högsta ort inom det svenska försvaret. År 2000 bekräftade USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger (1917-2006) och den brittiske före detta marinministern Sir Keith Speed i intervjuer i SVT att brittiska och amerikanska u-båtar regelbundet hade gått in i svenska vatten under 1980-talet, och att det hade skett med höga svenska officerares vetskap och välsignelse. Inspelat ljud hade av brittiska experter på u-båtsljud identifierats som en av britternas egna dieseldrivna Oberonubåtar.

För mordet på Olof Palme, av allt att döma ett precisionsjobb utfört av en extremt skicklig och vältränad skytt, dömdes Christer Pettersson (1947-2004), en nedgången missbrukare och småtjyv i samhällets yttersta utkanter. Det var honom Lisbeth Palme pekade ut som mördare. Christer Pettersson var våldsam men hade aldrig setts hålla i ett skjutvapen. Domen i Stockholms tingsrätt upphävdes senare i Svea hovrätt och Pettersson försattes på fri fot. Men tänkbara alternativa gärningsmän uteslöts, trots att det var väl känt att det fanns ett starkt hat mot Olof Palme inom vissa kretsar av polisen och försvaret. Mönstret går igen: en tidig låsning vid ett enda scenario kombinerad med total ovilja att utreda andra möjligheter.

Estoniakatastrofen är ett oläkt sår

Estoniakatastrofen är fortfarande efter sjutton år inetsad i oss alla, vi som var gamla nog att förstå vad som hände den där septembernatten 1994. För att göra en mycket enkel liknelse: ett sår kan inte läka om det inte görs rent. Förorenade sår läker inte. Och såren efter Estonia har aldrig rengjorts. De kommer inte att läka förrän alla frågetecken är utredda och det är ställt bortom alla rimliga tvivel varför hon sjönk. Sverige förlorade det största antalet människor, 501 dödsoffer. Men mot lilla Estland med bara drygt en miljon invånare slog olyckan proportionellt ännu hårdare. Av de omkomna var 284 ester.

Det första nödropet från Estonia kommer klockan 00.23.Kapten ombord är Arvo Andresson (1954-1994).  Normalt sett är det kaptenen som ska anropa om hjälp i nödläge. Men istället är det andrestyrman Tormi Ainsalu som med ångestfylld röst ropar ”Mayday mayday Estonia please”. Han uppger att fartyget har 20-30 graders slagsida. Instrumenten är utslagna, så någon position kan inte anges. Eftersom dykningar till vraket är förbjudna och locket pålagt i alla bemärkelser har det aldrig blivit klarlagt om kapten Arvo Andresson befann sig på bryggan när Estonia sjönk. Både han och Tormi Ainsalu omkom.

En kvart på sig att rädda livet

Hela förloppet går oerhört snabbt. Det tar bara 20 minuter från det att de människor ombord som är vakna blir medvetna om att fartyget håller på att sjunka tills det är för sent att rädda sig. Det är mitt i natten, många ligger och sover och har inte en chans. De som överlever har kommit i vattnet under en enda kvart, mellan klockan 00.30 och 00.45. Övriga dränks som katter i sina hytter eller andra utrymmen ombord. Färjans branta lutning gör det svårt att klättra upp och försöka rädda sig i livbåtarna. Få livbåtar firades ner, och flera av dem hamnade upp och ner och fylldes med vatten. Den här natten var vattnet i Östersjön 13 grader, och det blåste hårt. De som inte drunknade frös ihjäl i de vattenfyllda livbåtarna under den flera timmar långa väntan på hjälp.

När räddningsinsatserna sent omsider når fram har Estonia redan sjunkit under vattenytan. Först fyra timmar efter förlisningen landar den första helikoptern med fem överlevande ombord på Silja Symphonys däck. Totalt räddas 137 personer. Det fanns ungefär lika många män och kvinnor ombord, men bara 26 kvinnor överlevde mot 111 män. 95 personer hittades döda. 757 är saknade och vilar på Östersjöns botten i eller utanför fartygsvraket.

Olycksorsaken fastslogs omedelbart

Det är värt att reflektera en smula över tidpunkten för Estoniakatastrofen. September 1994. Sverige har nyligen gått till val. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt (m) ska komma att avlösas av en socialdemokratisk regering, ledd av Ingvar Carlsson. Såväl regering som opposition är vid den här tiden upptagna av den gemensamma målsättningen att få Sverige med i EU, och en folkomröstning ska ske i november. Redan på eftermiddagen efter olycksnatten, den 28 september, fastslår statsminister Carl Bildt i medierna att det är ”uppenbart att bogvisiret hade gått upp och förorsakat olyckan”. Hur kunde han veta det så snabbt efter olyckan? Hade han fått annan information som han var angelägen att dölja?

Dagen därpå tillsatte han tillsammans med sina kolleger i Finland och Estland en internationell partssammansatt haverikommission, The Joint Accident Investigation Commission, JAIC. Redan arton dagar senare lämnade JAIC sin första preliminära rapport. Där fastslogs orsaken till katastrofen: bogvisiret hade lossnat, rampen i fören hade öppnats av trycket från vågorna och vatten strömmade in på bildäck, vilket ledde till att färjan kantrade och sjönk. Bogvisiret hittades senare på havsbotten knappt två kilometer från båten. I december 1997 lade JAIC fram sin slutrapport, med samma innebörd som i den preliminära rapporten.

Vittnesuppgifter motsäger haverikommissionen

Men att rampen skulle ha dragits upp till vidöppet läge observerades inte av någon ombord. Två överlevande besättningsmän, Hannes Kadak och Henrik Sillaste, kunde i en monitor se att det pressades in vatten vid sidorna av rampen, men rampen öppnade sig aldrig helt, trots att färjan lutade allt kraftigare. Sillaste uppgav i vittnesförhör att han hade hört två mycket kraftiga smällar kort efter varandra. Strax därefter hade båten börjat luta. Kadaks och Sillastes vittnesmål och uppgifter från andra överlevande om vad de hade sett och hört vid olyckan stämde inte med JAIC:s slutsatser. Men för att JAIC och senare SSPA-konsortiet skulle få sitt scenario att stämma valde de att bortse från viktiga vittnesmål från överlevande.

Varför slog inte Estonia runt? Året innan hade den polska färjan Jan Heweliusz förlist i hårt väder i södra Östersjön, och 55 personer omkom. Hon slog runt helt och låg sedan uppochnervänd och flöt på den innestängda luften drygt en vecka innan hon sjönk. Varför sjönk Estonia gradvis ner i sidoläge och gick till botten på mindre än en timme? Flera överlevande vittnade dessutom om att aktern sjönk mycket tidigare än vad forskare kunnat visa i simuleringsförsök, och att fören pekade snett upp mot himlen. Det kan betyda att vatten hade trängt in genom ett eller flera okända hål under båtens vattenlinje. Vittnenas iakttagelser förklarades aldrig av JAIC . Samma mönster visar sig återigen: man låser sig tidigt vid ett scenario och avfärdar alla andra. Sedan stänger man butiken, drar ner rullgardinen och hänger upp en skylt: STÄNGT.

Vad politikerna sa…

Redan dagen efter olyckan sa statsminister Carl Bildt (m) på en presskonferens:

”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna, vilket av hänsyn till inte minst de anhöriga är någonting som jag ser som mycket viktigt.”

Dagen därpå, den 29 september, sa tillträdande statsminister Ingvar Carlsson (s) i SVT:s Aktuellt:

”Jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, av hänsyn till människor som redan drabbats hårt. Det är en oerhört svår upplevelse för hela vårt land, och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.”

I sin självbiografiska bok ”Så tänkte jag” (2003)  ägnar Ingvar Carlsson sju av de 672 sidorna åt Estoniakatastrofen. Han beskriver hur han gjorde sitt uttalande ”grundat på en känslomässig reaktion” och utan tillgång till expertis.

… och vad de gjorde

Ingen av de åtgärder som utlovades har verkställts. I fallet Estonia har alla löften svikits. Men om man läser Carl Bildts och Ingvar Carlssons uttalanden noga blir det tydligt att de inte förpliktar till någonting som helst. De är åsiktsyttringar, men inga löften.

Den 15 december 1994 tog den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlssons ledning ett beslut: Estonia ska inte bärgas. Inga åtgärder ska heller vidtas för att få upp de omkomnas kroppar. Alla partier i riksdagen ställde sig eniga som en man bakom beslutet. Havsbotten där fartygsvraket ligger skulle betraktas som gravplats, oavsett vad alla efterlämnade anhöriga ansåg, och för att skydda den skulle vraket täckas över med grus och betong. Kostnaden beräknades till en halv miljard kronor. Regeringen drev också fram en internationell konvention som förbjöd alla dykningar ner till vraket. Överträdelser skulle leda till fängelsestraff.

Det finns en övertydlig symbolik i detta. Fartygsvraket och de hundratals människor som ligger döda inuti det skulle täckas över och göras oåtkomliga för all framtid. Alla vidare undersökningar av olycksorsakerna och all forskning skulle göras omöjliga. Eventuella dolda sanningar skulle begravas under grus och betong. Alla som bär någon form av ansvar för olyckan skulle på det sättet garantera sig själva ansvarsfrihet för den största fartygskatastrofen under efterkrigstiden. I sin memoarbok skriver Ingvar Carlsson att han aldrig har ångrat beslutet. Några tankar efter december 1994 kring detta sitt ”svåraste beslut” redovisar han inte. Tre månader efter olyckan hade Carlsson tänkt färdigt.

”Täck inte över min pappa med betong!”

Hur kändes det för alla dem som hade förlorat sina älskade, sina anhöriga, sina barn, sina föräldrar, syskon och arbetskamrater? När beslutet att låta de döda kropparna ligga kvar på havsbotten och dessutom täcka över allting med betongmattor steg de anhörigas förtvivlan till ett ramaskri. De skulle aldrig få hem och kunna begrava sina döda. Vissa av dem kunde acceptera havet som gravplats, men för många av de anhöriga var och är havsbotten alls ingen naturlig grav. Hundratals brev strömmade in till regeringen med vädjanden om att övertäckningen skulle stoppas.

”Täck inte över min pappa med betong!” skrev ett barn i ett brev. Brevet innehöll denna enda mening.

Övertäckningen av Estonia kunde inte genomföras av tekniska skäl. Men platsen där vraket ligger är fortfarande utlyst som gravplats, och inga dykningar eller undersökningar av vraket är tillåtna. Frågorna hålls obesvarade. Ovissheten permanentas. Många som berörts djupt av förluster i samband med Estonias undergång väntar fortfarande på en förklaring till Ingvar Carlssons svek. Själv anser han frågan vara färdigdiskuterad.

Estonia fraktade sovjetisk krigsmateriel

Vilka hemligheter tog Estonia med sig i djupet? Smuggling hade bevisligen ägt rum på färjan tidigare. I februari 1994 upptäcktes 66 kurder instängda i en container på bildäck, nära att dö av syrebrist. Tullen hade också vid flera tillfällen tagit narkotika, sprit, metaller och annat smuggelgods i beslag. Fyra veckor efter olyckan, den 22 oktober 1994, mördades ryssen Igor Kristopovitj, som tidigare haft en hög tjänst inom den estniska tullförvaltningen. Vid den här tiden drev han ett eget företag som var specialiserat på säkerhetsfrågor och känsliga transporter, bland annat på Estonia. Han sköts med två skott i huvudet av en okänd gärningsman.

På resorna den 14 och 20 september 1994, alltså veckorna före förlisningen, fraktade M/S Estonia hemlig sovjetiskt krigsmateriel. Bakom denna världsnyhet låg ett gnagande samvete hos en pensionerad före detta chefstjänsteman inom det svenska tullverket. Hans namn var Lennart Henriksson. I september 2004, tio år efter Estoniakatastrofen, blir Lars Borgnäs kontaktad av Lennart Henriksson, som hade arbetat inom tullen i 38 år. När olyckan inträffade var han chef för tullenheten i Värtahamnen i Stockholm som skötte tullkontrollen av färjetrafiken mellan Stockholmsområdet och Estland, Finland och Ryssland. Hans berättelse skulle komma att sända chockvågor inte bara genom Sverige utan genom stora delar av världen.

Order från högsta ort

Den 12 eller 13 september 1994 hade Lennart Henriksson blivit uppkallad till sin närmaste chef, Stig Sandelin, och tillsammans med honom till den högre chefen, Inge Lindunger. Lindunger säger att ”det kommer en bil med Estonia som inte ska tullvisiteras”. När Henriksson frågar varför får han veta att det är en order ”från högsta ort”. Han får bilens registreringsnummer.

Bilen kom med Estonia den 14 september. Det var en Volvo 740 stationsbil, som skulle visa sig vara registrerad på Ericsson Access AB, ett företag som då ingick i Ericssonkoncernen. Lennart Henriksson talade med föraren och gjorde en fejkad kontroll. Han uppfattade att bilens last utgjordes av militär elektronik i kartonger. Den 20 september kom nästa transport. Den här gången var det en skåpbil. Lennart Henriksson konstaterade att det var samma slags varor som i den förra transporten, men nu dubbelt så mycket. Han kände att han hade beordrats att begå tjänstefel. Det kändes obehagligt.

När Estonia sjönk var Lennart Henriksson på fjällsemester. Därför visste han inte om det hade funnits någon liknande last ombord på olycksnatten. Saken plågar honom, och han tar upp den med sin chef, Stig Sandelin. Han får veta att det finns ett avtal mellan tullen och försvaret om att hantera känsliga transporter ”i särskild ordning”, det vill säga utan ordinarie tullkontroll. För övrigt säger Sandelin att Lennart Henriksson inte behöver oroa sig.

Försvaret smugglade krigsmateriel på civil passagerarfärja

När Lars Borgnäs ringer upp Stig Sandelin och Inge Lindunger stöter han på en vägg av sekretess kombinerad med partiell minnesförlust. Men uppgifterna om att Estonia fraktat smuggelgods i form av sovjetisk krigsmateriel en respektive två veckor före olyckan är nu bekräftade. Avslöjandet, som sänds i SVT:s ”Uppdrag granskning – Estonias Hemliga Last” den 30 november 2004, är sensationellt. Det svenska försvaret smugglade alltså rysk/sovjetisk krigsmateriel på en civil passagerarfärja och utsatte därmed tusentals människor, besättning och passagerare, för stora risker. Nyheten gick ut inte bara i de länder som drabbats av olyckan, utan över hela världen. Svenska politiker togs på sängen. I SVT:s Rapport sa statsminister Göran Persson (s) upprört att detta var helt nytt för honom, och att det måste utredas.

Än en gång blir mönstret tydligt. Försvaret ser sig tvingat att erkänna att man hade transporterat militär utrustning ombord på Estonia den 14 och 20 september 1994, det vill säga vid de två tillfällen där det fanns klara bevis. Däremot ”garanterade försvaret att man inte hade någon militär utrustning ombord på olycksnatten”. För den natten fanns inga bevis, Estonia ligger ju på havsbotten med okänt innehåll. Sanningshalten i ”garantin” är omöjlig att kontrollera. Därmed kan ansvariga personer svära sig fria utan risk för avslöjande.

Avtal mellan tullen och försvaret

Strategin är en del av den så kallade ”need-to-know-principen”. Den innebär att bara den som behöver veta får veta. På det sättet kan ansvariga personer i efterhand förneka kännedom och bara erkänna där det finns ovedersägliga bevis. Strategin ger möjlighet att förneka utan att ljuga. Partiell minnesförlust är en annan möjlighet som kan infalla mycket lämpligt.

Lennart Henriksson avslöjade alltså ett hemligt avtal som hade ingåtts 1992 mellan tullens och försvarets högsta chefer, generaldirektör Ulf Larsson och överbefälhavare Bengt Gustavsson. Avtalet innebar en generell överenskommelse om underrättelsesamarbete. Vid behov skulle försvaret kunna föra in särskilt sekretesskyddad materiel med ”förenklad tullklarering” Det var bara ett litet fåtal personer inom de båda myndigheterna som kände till avtalet. Men en kopia hade lämnats till en tjänsteman i chefsställning inom försvarsdepartementet. Avtalet var alltså känt inom försvarsdepartementet redan 1992.

Jag frågar Lars Borgnäs när vi träffas på ett kafé i Stockholm om han tror att transporterna av krigsmateriel på en civil passagerarfärja var sanktionerade av regeringen? Lars Borgnäs är inte den som ”tror” någonting. Han svarar att ramöverenskommelsen för de hemliga transporterna av sovjetisk krigsmateriel ju var känd på försvarsdepartementet:

”Jag kan inte utesluta att någon form av information om materielen ombord fanns hos politikerna.”

Varför smugglade Sverige sovjetisk krigsmateriel?

Efter Sovjetunionens fall 1991 tog det tre år, fram till 1994, innan den siste ryske soldaten lämnade Baltikum. Under de tre åren rådde rena Vilda Västernstämningen i Estland med ohämmad kommers på sovjetisk krigsmateriel, både öppet och på svarta marknaden. Allt var till salu och allt var tillgängligt för den som ville betala. Det stals, såldes och smugglades krigsmateriel, och även strategiska metaller. Alexander Einseln, det fria Estlands första överbefälhavare, bekräftade i en intervju med Lars Borgnäs att i detta kaos ”var allting möjligt”. ”Estland var ett dårhus, allting satt löst, det fanns inga kontroller.”

Natoblocket var intresserat av allt som Sovjetblocket hade av vapen; strategiska taktiska, biologiska, kärnstridsspetsar – ja allt. Det kalla kriget var formellt över, men inte i de här människornas sinnen. Sådana här transporter av materiel var sannolikt arrangerade av svensk underrättelsetjänst i samarbete med en västmakt, menade Alexander Einseln. I SVT Rapport den 19 december 2004 berättade den estniske översten Urmas Roosimägi att svensk militär varit särskilt intresserad av utsmugglad elektronisk utrustning för luftvärnsrobotar.

Smugglad materiel avsedd för Natoland?

Avslöjandet att sovjetisk krigsmateriel hade smugglats ombord på Estonia under resorna närmast före olycksresan var en enorm skandal i sig. Men om det visade sig att den smugglade materielen inte var avsedd för det svenska försvaret utan för en tredje part, som Nato eller USA? Det skulle innebära att Sverige i hemlighet inte bara hade brutit mot alliansfriheten utan också agerat mellanhand i militärt teknikspionage mellan de båda supermakterna. Sverige hade under hela efterkrigstiden, trots sin alliansfrihet, varit ett transitland för underrättelser från öst till väst. Men det intensiva samarbetet med västmakterna i underrättelsefrågor är något som man talar tyst om. Det hör till det allra hemligaste i Sveriges moderna historia.

1994 var Ingrid Sandqvist tullförvaltare på Arlanda flygplats med cirka 200 underlydande – motsvarande ställning som Lennart Henrikssons chef Stig Sandelin hade inne i Stockholm. Ingrid Sandqvist var på semester i Grekland när Estoniakatastrofen inträffade. När hon var i tjänst igen något dygn senare pekade hennes medarbetare på ett udda flygplan som sedan några dagar stod parkerat på en avskild ramp, den så kallade K-rampen. Händelsen var så ovanlig att Ingrid Sandqvist åkte ut till rampen för att inspektera. Planet höll på att lastas med kartonger. Att det var känslig materiel förstod hon av hanteringen och drog själv slutsatsen att det rörde sig om något slags militär materiel. Hon hörde Egypten nämnas. När hon ställde frågor till höga chefer inom Generaltullstyrelsen fick hon undanglidande svar. Ett par dagar senare lyfte flygplanet och försvann. Ingrid Sandqvist har aldrig fått någon klarhet i varifrån planet kom eller vad den ovanliga händelsen betydde, men hon kopplar ihop den med Estonia.

Carl Bildt vägrar ge intervjuer

Än en gång finns det anledning att fundera över tidpunkten för Estoniakatastrofen. Försvarets avtal med tullen om att särskilt sekretesskyddat materiel skulle kunna föras in i Sverige utan vanlig tullklarering hade alltså ingåtts 1992, det vill säga under Carl Bildts tid som statsminister. Avtalet var känt på regeringsnivå, inom försvarsdepartementet, redan två år innan Estonia förliste. Försvarsminister när avtalet slöts var Anders Björck (m). När olyckan inträffade var Carl Bildt på väg att lämna ifrån sig makten till den nye statsministern Ingvar Carlsson (s). Var det av någon anledning bråttom att föra in så mycket sovjetisk krigsmateriel som möjligt i Sverige före maktskiftet? Så viktigt att det var värt att utsätta tusentals människors liv för fara?

Carl Bildt, som var statsminister (m) när Estoniakatastrofen inträffade, har vid upprepade tillfällen konsekvent avböjt att låta sig intervjuas av Lars Borgnäs om allt som har med Estonia att göra.

”Verkligheten överträffar dikten”

En dag får Lars Borgnäs ett telefonsamtal. Det är i början av december 2004, en vecka efter att han i ”Uppdrag granskning” avslöjat att svensk militär transporterat sovjetiskt krigsmateriel ombord på M/S Estonia. Mannen som ringer står i en telefonautomat. Han vill vara anonym. Han verkar initierad och säger att informationen om Estoniaolyckan har ”filtrerats”. Han har läst en intern utredning som bara är känd av ett litet fåtal personer. Han har tystnadsplikt och är väldigt nervös när han ringer.

Den utredning som mannen har läst bekräftar att det fanns material ombord på båten på olycksnatten, ett material som var extra viktigt. Men det ringdes och varnades om att granskning av myndigheter väntade i hamn. Därför försökte man öppna bogvisiret och dumpa lastbilarna i vattnet. Men det lyckades inte. Istället sänktes båten med torpeder. Dessförinnan hade störsändare lagts ut för att omgivningen inte skulle uppfatta vad som hände. Materielen hade efter förlisningen avlägsnats från färjan, inget fanns kvar. Det var därför övertäckningen avbröts, säger mannen. I operationen hade den svenska marinen fått hjälp av USA. ”Verkligheten överträffar dikten”, säger mannen.

Planerat massmord på 852 personer?

Kontentan av hans budskap är fruktansvärd: sänkningen av Estonia är ett planerat massmord på 852 personer. Lars Borgnäs har själv fått höra ordet ”konspirationsteorier” alltför många gånger för att avfärda mannens berättelse rakt av. Innan alla fakta är kända är den lika trolig som andra teorier.

”Konspirationsteorier” – det argumentet kommer alltid upp. Det man inte vill ta i, det kallar man konspiratoriskt. Inte minst journalister gör det” säger han.

I sin bok skriver han:

”Grundregeln är att rykten inte ska föraktas. En del viktiga sanningar har fötts och vuxit upp obekräftade, just som rykten.”

Utredaren bränner allt material

Fyra dagar efter att ”Uppdrag granskning” sänts, den 3 december 2004, tillsatte regeringen en utredning med hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt som ensamutredare och med snäva direktiv. Den 21 januari 2005 redovisade han sin rapport. Den var på sju sidor och lämnade i stort sett alla viktiga frågor obesvarade. När rapporten publicerats bränner Johan Hirschfeldt allt arbetsmaterial.

Någon granskning av rapporten är alltså inte möjlig, och inte heller någon forskning. Till dem som frågade sa Hirschfeldt att han hade glömt allt som handlade om de militära transporterna. Han hade tryckt på deleteknappen, och allting som låg utanför den skriftliga rapporten var raderat ur hans minne. Genom de snäva utredningsdirektiven och att Hirschfeldt brände allt material kastades inget nytt ljus över Estoniakatastrofen.

”Ett mönster blir synligt. Osäkerheten får bestå. Man hejdar sig i steget” säger Lars Borgnäs.

Vägar att gå vidare

Det finns vägar att gå vidare, menar han. Estonia ligger på ett hanterligt djup, bara omkring 74 meter. Om man reste henne på aktern skulle halva fartyget befinna sig ovanför vattenytan. Ändå tar ingen politiker ett sådant initiativ. Man låter det förbli mörkt fast man har möjlighet att sprida ljus över vad som hände.

Vad beror passiviteten på?

• Tycker politikerna att frågorna är lösta? Det är de inte.

• Är de ointresserade? Det är i så fall svårt att förstå, eftersom det har oerhörda konsekvenser för vår demokrati.

• Tvekar man att gå emot tidigare fattade beslut, att erkänna att man har haft fel?

• Eller handlar det om rädsla för vad som skulle visa sig om ljuset tänds och sanningen kommer fram?

Att lyfta vraket från havsbotten och undersöka det skulle avslöja allting. I efterhand går det att säga att en opartisk haverikommission och bättre vittnesförhör med överlevande skulle ha kastat ett betydligt klarare ljus över varför Estonia sjönk.

”Jag ser det som min uppgift som undersökande journalist att hålla såret öppet, eftersom det finns så många frågetecken kvar. Ska vi nöja oss med det som KANSKE hände? Jag tycker inte det. Ytterst handlar det om vår demokrati och sanningens plats i den” säger Lars Borgnäs.

I Sverige måste oskulden förloras många gånger

Varje gång en dramatisk och upprivande händelse inträffar – som en mördad statsminister, som en passagerarfärja som går under med 852 människor, som en mördad utrikesminister, som en thailändsk tsunamikatastrof – varje gång det som inte kunde hända ändå händer brukar det heta att ”Sverige har förlorat oskulden”. I Sverige måste oskulden uppenbarligen förloras många gånger, om och om igen. Det är som om vi aldrig lär oss. Efter varje gång låter vi oss drivas tillbaka in i oskuldens paradistillvaro igen.

Vad ligger i detta tillstånd av oskuld? Dels förstås den totala omedvetenheten och bristen på reflexion, illusionernas ombonade komfort. Men också den nödvändiga tryggheten, att kunna känna sig trygg i sitt land. Och den livsnödvändiga tilliten, att kunna lita på dem som styr landet och på de människor som befolkar det. För varje nationellt trauma som inte hanteras på ett för befolkningen godtagbart sätt urholkas tryggheten och tilliten.

Nationens intresse

Historien visar att landets befolkning inte alltid, eller rentav sällan får veta sanningen om de stora, viktiga händelserna – landets ödesfrågor. I ”nationens intresse” skyddar ansvariga politiker i första hand sig själva, under täckmantel av omtanke om befolkningens bästa. Men vad är egentligen ”nationens intresse”? Vad innebär det? Här uppstår den intressanta frågan huruvida vi verkligen vill veta den osminkade sanningen. Orkar vi med den? Är vi beredda att ta in information som kan vara både omstörtande och mycket plågsam?

Om det strax efter Estonias förlisning hade avslöjats att det fanns hemligt smuggelgods i form av sovjetisk krigsmateriel i fordon på bildäck, avsett för det svenska försvaret eller – ännu värre – för ett Natoland, vad skulle ha hänt?

”Det skulle bli en skandal utan like. Konsekvenserna skulle bli oöverblickbara. Regeringen hade kastats in i en oerhörd förtroendekris” säger Lars Borgnäs.

Sanningen kom fram efter 52 år
Sanningen kan vi kanske i bästa fall få veta 50 år senare. I det riksbekanta fallet med den nedskjutna DC 3:an  tog det flera decennier innan sanningen tilläts sippra fram. Det svenska signalspaningsplanet försvann i Östersjön den 13 juni 1952. I årtionden visste ingen vad som hänt besättningen på åtta man. Den officiella versionen var att det var ett utbildningsflygplan som var ute på rutinuppdrag och noggrant höll sig i internationellt luftrum men hade ändå skjutits ned.

I själva verket bedrev planet på uppdrag av FRA (Försvarets radioanstalt) avancerad signalspaning mot Sovjets nybyggda radarstationer längs den baltiska kusten. Uppgifterna lämnades av det svenska försvaret till Storbritannien, som gav innehållet vidare till USA. I utbyte fick Sverige underrättelseinformation från Väst. Spionen Stig Wennerström hade berättat för ryssarna vad DC 3:an egentligen sysslade med. Sovjet gav igen för att den svenska regeringen samarbetade med Nato. Först 1991 erkände Sovjet att de skjutit ned planet. 2003 återfanns planet på Östersjöns botten öster om Gotska Sandön, bärgades och undersöktes. Det tog alltså 52 år innan sanningen fick komma fram. Mot den bakgrunden kan kanske våra barnbarn få veta sanningen om Estonia omkring år 2046.

Sverige Sverige fosterland

Sverige Sverige fosterland. Vår längtans bygd. Vårt hem på jorden. Här gestaltat i en insjungning av Jussi Björling från 1959.

Landet med en självbild som rämnar alltmer. Resterna av ett före detta föregångsland, känt för ”den svenska modellen”, den gyllene medelvägen mellan socialism och kapitalism.

Landet som utåt gav sken av att vara neutralt under andra världskriget men tillät transporter av miljoner nazityska soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar, den så kallade permittenttrafiken, till och från det ockuperade Norge, från 1940 ända till augusti 1943.

Landet som sade sig vara alliansfritt efter andra världskriget men hela tiden samarbetade intimt med Nato i underrättelsefrågor.

Landet som hade ett mycket vänskapligt förhållande till den östtyska diktaturen DDR under större delen av dess existens 1949-1990.

”Det Sverige som vi så gärna vill vara stolta över” skriver Lars Borgnäs i förordet till sin bok.

Det Sverige där det gång på gång visar sig att våra politiker – oberoende av partifärg – i ”nationens intresse” döljer viktiga sanningar för oss. Media medverkar villigt i den allmänna dimbildningen. Ett exempel är att ingen av storstadstidningarna har ägnat en enda rad åt Lars Borgnäs bok. Trenden är att systemkritisk litteratur ska tigas ihjäl.

Vi har kort sagt inte anledning att känna oss lugna en enda sekund.

Litteratur:

Lars Borgnäs: Nationens intresse. Norstedts förlag 2011.
Jan Gillberg: Estonias undergång. 2006.
Mängder av litteratur om Estoniakatastrofen finns i Estoniasamlingen.
Intervju med Lars Borgnäs i SVT:

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Bilag: SVT:s ”Uppdrag granskning” den 30 november 2004

Lars Borgnäs og Mårten Palme om Palme-mordet på 25-års dagen