Ett samtal med Henrik Rönnquist, gallerist av Filippa von Platen

Det är intressant med parafraser, dessutom är han ju en så oerhört tekniskt skicklig konstnär!

Det är några dagar före vernissagen av Lars Vilks rondellhundsprojekt och galleristen Henrik Rönnquist visar mig runt. De ännu ej upphängda tavlorna är i A3-format och de är målade med olja på papper. Vilks har under våren målat sig igenom konsthistorien. Det enda som vittnar om att något är annorlunda är polisbilen som stannat till utanför och så att fönstren har klätts över med brunt papper

Med erfarenhet från cirka 150 tidigare utställningar säger galleristen att den kommande ligger bland de tio bästa kvalitetsmässigt. Förhandsintresset har också varit stort. Henrik har mottagit samtal från hela landet av presumtiva köpare men han vill inte sälja. Inte än. Man måste få en ärlig chans att se tavlorna på vernissagen först, inte mötas av röda prickar så fort dörrarna slagits upp

Jag stannar till framför Carl Larsson – parafrasen Mamma och småflickornas rum. Flickan har bara hunnit få på strumporna och tittar lite fundersamt mot betraktaren som om hon undrar vad den nya dagen ska bjuda på. Henrik berättar att den tavlan verkar vara mest eftersökt och det är också en av hans favoriter. Jag får blandade känslor inför tavlan och försöker att uttrycka dem. Carl Larsson är ju älskad för sin folkhemsromantik och bilden av det nakna barnet är intagande i sin direkthet och oskuldsfullhet. Men nu finns i bilden även en profethund och idyllen krackelerar. Jag får obehagliga tankar om religionsgrundaren Mohammeds äktenskap med den sexåriga flickan Aisha – ett äktenskap som enligt muslimska urkunder fullbordades när hon var nio år.

Det finns inget av pedofili i Carl Larssons målningar! Galleristen låter nästan arg. Jag försöker förklara igen: Det är ju inte originalet i sig som väcker sådana tankar utan Lars Vilks parafras av detsamma.

Hur vet du att det är profeten Mohammed? Han har ju aldrig blivit avbildad.

Sant. Men varför väcker då dessa bilder så mycket vrede just bland muslimer? Ta Pakistan exempelvis. Vi minns ju alla de rasande demonstrationerna därifrån.

Henrik har ingen förklaring till det mer än att han finner reaktionerna egendomliga. Han svarar helt enkelt att alla är välkomna till hans galleri men att det inte råder besökstvång. Han upplever ibland att vissa av Malmö konsthalls installationsprojekt är provokativa men det problemet löser han genom att helt enkelt inte gå dit.

Galleriet har inte blivit utsatt för någon åverkan sedan nyheten om utställningen kom ut i februari och Henrik har själv inte blivit hotad. Inte heller har några muslimer besökt galleriet, varken för att samtala eller se på konst. Då har Henrik ändå ställt sig öppen till att diskutera konst och yttrandefrihet.

Det verkar mest vara Malmö Dialogforum [som vid nyheten om utställningen anordnade krismöte med polis och representanter från islamiska föreningar] samt [f.d. kommunalrådet] Ilmar Reepalu som har problem med min utställning. Malmös muslimer däremot verkar inte bry sig.

Det första samtalet galleristen och jag hade om den kommande utställningen fick för oss båda såväl oväntade som obehagliga följder. Henrik Rönnquist i sin öppenhjärtighet drabbades naturligtvis värst och jag som skribent fick mig en tankeställare om bloggarens moraliska ansvar. I min naivitet underskattade jag nämligen den hätskhet som flödar från en vanlig svensk kulturredaktion. Intervjun i sin helhet kunde knappast misstolkas, ändå valde man att uppförstora och lyfta enskilda åsikter ur sitt sammanhang. (Se även Lars Vilks skildring av det inträffade.) Men galleristen ångrar ändå inte intervjun även om han menar att han borde ha tydligare uttryckt skillnaden mellan privatpersonen Henrik och galleristen och konstkännaren.

Jo, det var ett smärre helsike veckan efter [intervjun]. Det kändes som att journalisterna på något vis också ville komma åt Lars Vilks genom mig. Telefonen ringde i ett. De gav en bild av mig jag inte känner igen mig i. Jag utmålades som främlingsfientlig i landets alla tidningar. Även i nyhetssändningar i TV. Jag är kritisk mot Sveriges invandringspolitik, ja, men inte mot invandrare som personer. Att det ska vara så svårt att förstå! Men det här har inte med utställningen att göra.

Henrik är mån om att betona att det är svensk politik han kritiserar. Inget annat.

Fr.o.m. igår [1 juli] har invandrare som vistas illegalt i landet rätt till gratis tandvård. Min mor får betala flera tusen. Det här är ett faktum. Det har inget med främlingsfientlighet att göra utan med svensk politik. Vi har segregering. Vi har misslyckats. Men det är inte därför jag ställer ut Lars Vilks. Det har jag velat i tretton år, alltså långt innan rondellhundsprojektet.

Journalisterna fortsatte att intressera sig för Henrik även långt efter uppståndelsen efter vårt första samtal. Ett litet men talande exempel: Vid något tillfälle lade Henrik upp några filmklipp på sin privata facebook-sida. Ett av dem var med den brittiske satirikern och religionskritikern Pat Condell. Detta ansåg Dagens Nyheter vara av nationellt intresse och läsarna fick veta att ”Gallerist hyllar islamofob”! (Lars Vilks igen.)

Den otrygghet i Malmö som Henrik talade om vid vårt första samtal (och som flera journalister sedan valde att raljera över) är fortfarande en realitet menar Henrik:

Jag skulle aldrig köpa en korv vid något av våra större torg efter nio-tio på kvällen. Jag skulle aldrig gå på [nattklubben] Etage. Där är säkerhetsarrangemangen värre än på Kastrup! Och det av goda anledningar.
Henrik kommer att fortsätta ta taxi hem kvälls- och nattetid.

Du sade vid vårt första samtal att dina uttalanden på sätt och vis är ett rop på hjälp?

Det är snarare funderingar jag har. Vi får inte ha kvar våra egna seder och bruk i det mångkulturella samhället. Våra ledande politiker säger offentligt att våra högtider är töntiga och mesiga. Notera att det inte är människor från andra kulturer som säger så om oss utan svenska politiker.

Du har fått betala ett högt pris. Har det varit värt det?

Ja, psykiskt har det varit väldigt påfrestande. Men vi måste ha yttrandefrihet. Inte bara på pappret. Lars Vilks och jag hoppas på att utställningen ska avdramatisera ämnet och att det tabu konstvärlden ställt mot rondellhundarna ska brytas. Men svaret får vi först långt efteråt. Ilmar Reepalu kan kanske ge omdömen om ännu ej skapad konst, men det är han det. Jag däremot kan inte se in i framtiden.

Henrik ler. Han syftar på Malmös nyligen avgående kommunalråd som offentligt uttalat sig nedsättande om utställningens konstnärliga kvalité – vid en tidpunkt när Lars Vilks inte hunnit blanda oljorna än. Kan även tabut kring islam brytas? Kan vi kanske börja diskutera religion igen i Sverige?

Jag är gallerist, inte politiker. Det där vet jag ingenting om. Vad jag hoppas på är en utställning som lockar mycket folk och som genererar många röda prickar!

Jag undrar om inte vår kulturelits självbild är minst lika helig som någonsin en profet är för sina efterföljare. Men det är min privata fundering och vår timme är över. Men när jag även tar farväl av galleriets högst levande rondellhund undrar jag vad han har att säga om det hela?

Lukas har tagit uppståndelsen med bravur! Nu ska han få komma på en välförtjänt semester.
Utställningen Allvar är den enfaldiges sköld öppnas i morgon lördag på galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö

*******************’

Mikael Jalving har et interview med Vilks i Jyllands Posten – Kunst skal ud af osteklokken (ikke online) – hvor det blandt andet lyder:

Lars Vilks, alle de der masker og voodoo-dukker, som vestlige turister slæber med hjem fra Afrika og Fjernøsten, er de slet ikke kunst?

»Jo, det er kunst, fordi kunstverdenen siger, det er kunst. Men dét skete først i 1900-tallets begyndelse, da kunstnere som Picasso eller Nolde interesserede sig for, hvad der kom til at hedde “primitiv kunst”. Udtrykket er naturligvis forbudt i alle alvorlige sammenhænge nu. Men det er ikke kunst i sit oprindelige miljø, det er bare noget, vi kalder kunst. Vores kunsthistorie har skabt det antropologiske kunstbegreb, som hævder, at kunst opstår spontant i alle kulturer, og af politisk korrekte grunde er det nødvendigt at abonnere på dette synspunkt.«

Hvad sker der da, hvis man ikke gør det?

»Man bliver marginaliseret. Samtidig er det sådan, at alle lande producerer samtidskunst. Det kan man f. eks. se på dette års kunstbiennale i Venedig, hvor man til trods for kritik holder fast i de nationale pavilloner. Prisen til den bedste pavillon gik i år til Angola. Samtidskunst fra ikke vestlige lande har naturligvis intet med disse landes kulturelle baggrund at gøre. Det er man fortsat nødt til at have for at kunne legitimere, hvad der i dag kan udnævnes til kunst.«

Du er kritisk over for disse kunstbegreber og har sagt, at kunst er tabu – er det din definition på kunst?

»Moderne kunstteori bygger på to teorier, der modsiger hinanden. At diskutere det er i praksis tabuiseret. Hvis man bare er en smule kritisk, regnes man for politisk ukorrekt. Jeg opererer ikke med et bestemt kunstbegreb, men er interesseret i et begreb, der kan beskrive, hvad kunst er. I mine øjne er kunst ikke en trussel mod magten i samfundet, den kommer meget sjældent udenfor gallerierne. Kunst handler om, hvem der skal have magten i kunstverdenen.«.

Helle Merete Brix skriver i “Fra Salman Rushdie til vilde Vilks” (ikke online) i dag i Jyllands Posten blandt andet:

Skæbnen [Vilks’] minder om Rushdies Det er lykkedes Lars Vilks Komiteen ved sine første arrangementer i København at samle vidt forskellige kunstnere, og det har været en glæde at opleve blandt andre Bjørn Nørgaard og Kristian von Hornsleth som gæster i panelet. Tankevækkende har det dog været at opleve begrundelserne fra nogle af dem, der takkede nej.

Som én udtrykte det: »Man skal være opmærksom på, hvor man lægger sit gode navn«, mens en anden begrundede sit nej til at deltage i en paneldebat med denne sætning: »Det kan nemt blive så sort-hvidt med Vilks.« 26/ 9 holder komiteen sit næste arrangement om kvinder og frihed, og 14. februar 2014 markerer Lars Vilks Komiteen 25-året for fatwaen mod Salman Rushdie. Vi håber, at 2014 bliver det år, hvor det ikke længere opleves som kontroversielt at stille op sammen med vilde Vilks, hvis skæbne minder om Rushdies. Blot er ytringsfrihedsklimaet i dag lidt anderledes.