Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Svenska folket är funktionshindrat. Vi förmår inte identifiera ondska ens när den är uppenbar. Visa svenska folket en varg, och vi ser ett gulligt gosedjur. Sverige är ett gammalt högtillitsland, och vi vill så gärna tro alla om gott, för det har vi gjort så länge vi kan minnas. Det finns en utbredd uppfattning att ondska måste vara medveten och avsiktlig för att klassas som ondska. Så är det inte alls. Den omedvetna ondskan kan skada minst lika mycket som den medvetna och avsiktliga. Den mest förrädiska sortens ondska är den som efter andra världskrigets slut har fått epidemisk spridning i Sverige, mer än i något annat land: ondska förklädd till godhet.

Historien kryllar av exempel på avsiktlig ondska. Adolf Hitler hade för avsikt att utrota judarna, och hans hantlangare lydde avsiktligt hans order. Josef Stalin, Mao Zedong och Pol Pot var fullt upptagna med att – helt i enlighet med sina avsikter – avrätta miljoner “folkfiender”, det vill säga människor som inte insåg kommunismens storhet.

“När kommer de och tar mig, och för vad?”

“Man började genomföra tjistki, utrensningar i partiorganisationerna på arbetsplatserna, redan 1933. De som ansågs ovärdiga att kallas partimedlemmar skulle gallras ut. (…) Dag efter dag berättades det i radio om hur man hade avslöjat och dömt ännu någon grupp kontrarevolutionära vandaler, sabotörer och landsförrädare. De absurda anklagelserna vid skådeprocesserna drabbade hela tiden nya samhällsgrupper. Ingen kunde veta vem de skulle ge sig på härnäst, vem som skulle falla i onåd och varför. Tusentals människor hölls vakna på nätterna av frågan: “När kommer de och tar mig, och för vad?” (…) De kom natten till den 30 augusti 1937. Husrannsakan varade i timmar.”

Det är Julian Better, sedan många år boende i Sverige, som berättar i boken “Jag var barn i Gulag”.

Uppvuxen på olika barnhem i Gulag

På etniska grunder greps 140 000 polacker som bodde i Sovjetunionen. Av dem avrättades 111 000. Julian Betters far, polsk kommunistledare som av partiet tvingades flytta till Sovjetunionen 1929, skjuts med ett nackskott den 19 december 1937. Fyra dagar tidigare har hans son fötts i det ökända Butyrkifängelset, sedan modern i maj 1938 dömts till arbets- och korrektionsläger på grund av falska anklagelser om “spioneri”. Troligen fick fadern aldrig veta att han fått en son. Pojken tas ifrån sin mor och flyttas runt mellan olika barnhem i Gulag under sina sju första år. Det är avsiktlig ondska, iscensatt av ett grymt totalitärt kommunistiskt statsstyre.

I Iran finns inga homosexuella. De hängs på löpande band. Avsiktlig ondska, iscensatt av ett grymt totalitärt islamistiskt statsstyre.

Oavsiktlighet förminskar inte resultatet

Den avsiktliga ondskan går att känna igen. Vi behöver inte tvivla när vi ser den. Den omedvetna och oavsiktliga ondskan har vi ett mer ouppklarat förhållande till. Den kan vara svår att identifiera ens när man har den framför ögonen. Ursäkterna kommer snabbt och ofta oreflekterat: “Han eller hon menade inget illa.” Men bristen på avsikt minskar knappast katastrofen eller lidandet för mottagaren.

Inom rättsväsendet väger uppsåt tungt för bedömningen av påföljd. Moral är en helt annan diskussion än den juridiska. Det handlar inte om att döma, utan om att reflektera och diskutera: när passerar brist på personligt ansvar gränsen till ondska? Några exempel:

• Någon kör bil berusad. Han har antagligen inte för avsikt att köra ihjäl någon. Det bara råkar bli så att han kör över i motsatt körbana och i hög fart frontalkolliderar med ett annat fordon. Tre personer dör. Det var inte avsikten, men det var likafullt resultatet.

• En pappa glömmer sitt barn kvar i bilen när han åker till jobbet. Barnet dör i den heta bilen. Det var naturligtvis inte pappans avsikt att döda sitt barn. Det var resultatet av att han under åtta timmar fullständigt lyckades utplåna barnets existens ur sitt medvetande.

• En äldre vårdbehövande person glöms bort av hemtjänsten, dör och ligger död i flera veckor. Grunden är institutionaliserad vårdslöshet, brist på omsorg och ett pulvriserat personligt ansvar. Men är det ondska? När ett system utplånar utrymmet för mänskliga relationer och personligt ansvar är det inte förvånande om objektet/mottagaren eller efterlämnade anhöriga upplever effekten som ondska.

Sverige – en “humanitär stormakt”

Den politiska ondskan finner ständigt nya uttryck. Efter andra världskrigets slut har en särskild sorts ondska slagit djupare rot i Sverige än i något annat land: ondska förklädd till godhet. Det är den ondska som är svårast att avslöja, eftersom dess syfte är att manipulera och manipulationen ofta lyckas. Utrikesminister Carl Bildt (m) har i år på regeringens vägnar utropat Sverige till “humanitär stormakt”. Smaka på de orden! Bara politiker som är höga på moraliskt storhetsvansinne kan komma på tanken att formulera något så vanvettigt.

Det är storhetsvansinne på bekostnad av det egna folket. Det är ondska förklädd till godhet. Sveriges regerings och riksdags tolkning av godhet är att skänka bort vårt land, vår välfärd och våra barns framtid till hundratusentals utlänningar som okontrollerat väller in i landet från jordens mest dysfunktionella länder. Människor som till 95 procent vägrar visa giltiga ID-handlingar på vilka de är – deras identitet är alltså okänd. Den demokratiskt beslutade reglerade invandringen är upphävd av den borgerliga alliansregeringen under ledning av Fredrik Reinfeldt (m), i maskopi med det invandringsextremistiska miljöpartiet. Sedan 2006 står svängdörrarna till Sverige vidöppna, med ständigt höjda inflödesrekord som resultat.

Vrakspillrorna krasar under deras fötter

Om jag inte visste att detta är vad som pågår varje dag skulle jag tro, eller hoppas, att vi lever i en ond saga där allting ändå ordnar sig på slutet. Men den onda sagan om Sverige har inget lyckligt slut. Det är en saga som kommer att ta en ände med förskräckelse. Vi befinner oss ombord på ett skepp som håller kurs rakt mot isberget. Besättningen är antingen aspackad eller fångad i en masspsykos. Förvirrade raglar de omkring på däck och hallucinerar om “humanitet”, “solidaritet”, “ta vårt ansvar” och “rädda pensionerna” medan vrakspillrorna av en havererad skola, sjukvård, socialtjänst, äldreomsorg och bostadsmarknad krasar under deras fötter.

Det som kallas godhet är ren ondska

Politik är att göra ständiga avvägningar mellan olika grupper och behovsområden. Sådana avvägningar måste vila på en etisk klangbotten. Fördelningen av gemensamma resurser får inte ensidigt gynna eller missgynna någon grupp, för då bygger man konflikter. Politikers främsta ansvar är landets egen befolkning. Det svenska politiker och hela PK-etablissemanget kallar godhet och högtstående moral handlar sedan 40 år och i hastigt växande omfattning om att skänka bort den av svenskarna ihoparbetade välfärden till utlänningar. Konsekvensen blir orättvisa, riktad mot dem som betalar storhetsvansinnets pris: den aldrig tillfrågade, ständigt hunsade och plundrade svenska befolkningen. När politiker konsekvent missgynnar sin egen befolkning och ger illegala invandrare – personer som inte har laglig rätt att vistas i landet – förmåner som landets medborgare inte har spelar det ingen roll om de klär sina beslut i godhetsfloskler eller vill vara en “humanitär stormakt”. Det är ondska, ingenting annat än ondska.

Onskans Imperium går mot en katastrof

Ondskans imperium Sverige ligger på andra sidan Öresund, från Danmark räknat. Här bäddar en explosiv cocktail av extrem politisk korrekthet, massiv invandring och effektivt åsiktsförtryck för en kommande katastrof, menar den danska filosofen Eva Agnete Selsing.

“Sverige är Ondskans Imperium, för här ser vi 2000-talets nya totalitarism utvecklad. Denna -ism skiljer sig från det förra århundradets totalitära system genom att varken vara militant, våldsam eller populistisk. Men det gör den inte mindre farlig: kombinationen av akademikerburna ideologier som mångkulturalism och feminism och verklighetsförakt i en politiskt korrekt åsiktsregim är fatal för ett samhälle” skriver hon i Berlingske Tidene.

Hon fortsätter:

“Härmed konstitueras ett åsiktsfängelse för de medborgare som ska leva med konsekvenserna av maktelitens beslut. Medan Översverige mässar “inkludering”, “tolerans” och “mångfald” från sina privilegierade trädgårdsidyller plågas allt fler svenskar av en vardag som är långtifrån “tolerant”, men där otrygghet, våld och politisk demonisering av oliktänkande ökar mer och mer. Hur hycklarna i den svenska överklassen kan se sig själva i spegeln dag efter dag är en gåta för anständiga människor.”

De upplever ondskan på sin egen kropp

Sveriges äldsta invånare har vuxit upp och levt i ett annorlunda land, där tilliten till varandra var självklar. Man behöver inte låsa ytterdörren. Man litar på att andra är lika ärliga som man själv. Man gör rätt för sig. Man utgår ifrån att andra gör rätt för sig. De människor som har byggt upp vårt land och nu är gamla är den grupp som är enklast att utsätta för brott, just på grund av deras stora tillit. Hur ska de någonsin kunna förstå att de inte kan lita på någon, inte ens om denna någon ler vackert eller säger sig komma från hemtjänsten, elfirman eller hyresvärden?

De gamla är samhällets svagaste grupp. Till skillnad från fysiskt och psykiskt funktionshindrade omfattas de inte av en långtgående rättighetslagstiftning. När den här utsatta gruppen får sina halsband avslitna och slås ned och rånas på sina magra pensionspengar är det inte bara resultatet av en fullkomligt ansvarslös invandringspolitik. De upplever på sin egen kropp essensen av denna politik: ondska.

De tiger och tänker att folk får väl vänja sig

Politikerna i samtliga sju gamla riksdagspartier har beslutat att den grupp gamla människor som hela vårt samhälles uppbyggnad vilar på ska offras för utlänningars “rättigheter”. Vilka utlänningars som helst rättigheter, inklusive den hyllade fria rörligheten inom EU. De gör ingenting för att förhindra att utlänningar från jordens mest våldsamma och kvinnoförtryckande länder släpps in oselekterat. Förutom äldre människors utsatthet för brott är ett av resultaten att svenska kvinnor har fråntagits sin rätt att röra sig fritt utomhus utan risk för att bli våldtagna. Sverige toppar EU:s våldtäktsstatistik och hade förra året 6 320 anmälda våldtäkter.

Hur kan någon politiker försvara den prioriteringen? Det kan de inte. Så de tiger. Och tänker att folk får väl vänja sig. Lite svinn får man räkna med. Politikerna kan dessutom lita på sina lojala bundsförvanter i media. För att våldtäkter ska väcka medias intresse bör de begås så långt från Sverige som möjligt, till exempel i Indien.  När tusentals svenska kvinnor våldtas årligen sker det i total medietystnad.

PUT till alla syrier och deras anhöriga

Den 3 september. Alla media går ut med nyheten att migrationsverket har beslutat att Sverige som enda EU-land ska bevilja alla syrier som tar sig till Sverige permanent uppehållstillstånd, PUT, och att de får ta hit sina anhöriga (som de övergav när de själva flydde från inbördeskriget).  Beslutet framställs i media som enbart positivt och problematiseras inte.

Det är dagen före president Barack Obamas Sverigebesök, och ingen ska inbilla mig att det är en slump, och att migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson har hittat på det vältajmade beslutet alldeles själv. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) vill kunna skryta om den “humanitära stormaktens” världsledande humanitet inför USA:s president, samtidigt som eventuella folkliga protester drunknar i mediepådraget kring presidentbesöket.

Nu står dörrarna vidöppna för fler krigsförbrytare

Beslutet ger i princip hela Syriens befolkning på 22,5 miljoner rätt att bosätta sig i lilleputtlandet Sverige och få livstids försörjning. Det vill säga: de mest privilegierade, de som har råd att betala flyktingsmugglare flera hundra tusen kronor för att ta sig hit. För jämförelsens skull: Sverige har cirka 4,5 miljoner förvärvsarbetande skattebetalare, men vi tar emot flest syrier i hela EU. Liksom tidigare somalier. Och irakier.

Än en gång står alltså dörrarna vidöppna för mängder av oidentifierade krigsförbrytare, al-Qaidaterrorister och sunni- och shiamuslimer – fraktioner av islam som har slaktat varandra i 1 381 år och inte har för avsikt att sluta med det i brådrasket. Med berått mod importerar den svenska regeringen etniska, religiösa och kulturella konflikter som utgör explosiva riskfaktorer för inbördeskrig. De som kommer lämnar inte sina blodiga konflikter kvar i hemlandet, de tar dem med sig. De har sällan för avsikt att låta sig integreras – men låter sig gärna försörjas på livstid av de “otrogna”.

Vår humanitet är i sanning enastående. Svenska politiker tror sig “hjälpa” i en mer än tusenårig religionskonflikt genom att släppa in de mest privilegierade, de som har kapital att betala smugglarna med. Det är ondska förklädd till godhet. Jag ber att få citera den konservativa amerikanska politikern Sarah Palin:  “Let Allah sort it out”.

Hur djupt kan journalisterna sjunka?

Den 8 september. Medias ondska är utan slut. Jag är en ytterst luttrad mediekonsument som alltmer skyr media. För att värna min sinnesfrid. För att jag inte står ut med att se hur mina kolleger förnedrar sig. För att jag inte orkar med sorgen över att se en hel yrkeskår – min yrkeskår – förfalla och med liv och lust vara den politiska maktens enfaldiga papegojor. Hur djupt kan journalisterna sjunka? Hör de inte själva hur de låter? Hur orkar de få ur sig alla lögner?

Jag slår på SVT:s “Agenda”. Det är söndag kväll. Det ska handla om beslutet att ge PUT till alla syrier som lyckas ta sig till Sverige. Mats Knutson är programledare, redan det en anledning att inta skyddsposition. Mats Knutson är svårt arbetsskadad av att alldeles för länge ha befunnit sig i den inre kretsen av de politiker som han låtsas bevaka. Han ser ut som en politiker, han talar som en politiker och har för länge sedan glömt att han är journalist. Vad vågar han säga för att inte reta upp Fredrik Reinfeldt och bränna sina kontakter i regeringen? Inte mycket. Närmare bestämt ingenting.

Reportage enbart ur syriernas perspektiv

Mats Knutson inleder inslaget om att alla syrier ska få PUT i Sverige:

“Beslutet är en lättnad för många av de nästan 15 000 syriska flyktingar som befinner sig i Sverige. Men glädjen grumlas av tanken på släktingarna i hemlandet.”

Redan här är infallsvinkeln fullkomligt klar. Programmet ska enbart handla om vad som är bra för SYRIERNA. Är de inte kloka? Märker de inte själva vad de gör??? Först ett reportage av den viskande Ulf Mattmar som intervjuar den syriska familjen Mawedi i Katrineholm:

“För en syrisk flyktingfamilj är goda nyheter sällsynta. Men den här veckan bjöd faktiskt på en ljusglimt”

säger Ulf Mattmar. Ljusglimt för syrierna, alltså. Men det räcker inte att familjen Mawedi har fått komma till Sverige. De vill ha hit hela släkten.

Det är riktigt usel journalistik

Hela programmet är gjort ur syriernas perspektiv. Hur påverkas Sverige och svenskarna av beslutet att ge alla syrier PUT? Var ska alla bo? Hur klarar skolan alla nya elever? Sjukvården? Vad blir kostnaden för skattebetalarna för denna extraordinära humanitet? Det är intressanta och självklara frågor som tittarna har rätt att få svar på. Men de frågorna ställer inte Agenda. Istället för att sköta sitt jobb och kritiskt granska konsekvenserna av migrationsverkets PUT-beslut agerar journalisterna som lobbyister för den “humana flyktingpolitiken” – som om den vore oproblematisk.

Man köper sig avlat genom att ersätta den ansvarige ministern Tobias Billström (m) med den uppskruvade marionetten Erik Ullenhag (fp) och låta honom debattera med Jimmie Åkesson (sd). Därigenom tror man sig ha uppfyllt krav på objektivitet. Det har man inte, det är bara en flykt från ett redaktionellt ansvar. I sitt reflexmässiga behov att framstå som goda genom att solidarisera sig med syrierna glömmer Agenda att det finns svenskar. Vi existerar inte. I Agendaredaktionens medvetande finns över huvud taget ingen konflikt mellan syriers och svenskars intressen. Det är inte bara usel journalistik. Det är ondska förklädd till godhet.

Public service – Sveriges största skyddade verkstad

Public service är tillsammans med kvällstidningarna den sista bastionen för politiskt korrekt, undermålig journalistik. Vi kommer att få se en tilltagande polarisering mellan pappersmedia och public service, en utveckling där respektive positioner blir allt tydligare. I motsats till pappersmedia är SR och SVT nämligen inte underkastade marknadskrafterna. När läsarna tröttnar på tryckta PK-medias lögner och slutar köpa dem måste tidningarna sparka journalister och skära i utgifterna. Ytterst hotar tidningsdöd.

I Sveriges största skyddade verkstad, public service, finns inte den kopplingen. De har inga ekonomiska incitament att ifrågasätta sig själva och sitt ständiga ljugande för svenska folket. Kulturredaktionerna kan ostört fortsätta sitt incestuösa kulturmarxistiska navelskådande, åka på queerfilmfestivaler och recensera sina kompisars konstvernissager och boksläpp. Nyhetsredaktionerna kan fortsätta sitt trägna mörkläggningsarbete och till exempel (givetvis efter påtryckningar från en lobbygrupp) uppehålla sig vid den oerhört brännande nyheten att det finns 65 000 herrelösa hundar i Bukarest. . Public service kan göra hur usla program som helst, licenspengarna strömmar in ändå.

Brottslingar skyddas, svenskar misstänkliggörs

I en av de mest oetiska hanteringarna är public service och pappersmedia lika goda kålsupare. Det gäller brottslingars etnicitet, som media enligt sina pressetiska spelregler inte bör uppge “om etnicitet inte är relevant”. Etnicitet tycks aldrig vara relevant. Regeln missbrukas konsekvent av media till att dölja invandrade brottslingars etnicitet och därmed försvåra gripande och lagföring. Praxisen får som konsekvens att etniska svenskar indirekt misstänkliggörs.
Två exempel:

Tisdag 10 september. Den 32-årige gambianen Yusupha Sallah har misshandlats på en gångbro i Malmö i sin 1,5 år gamle sons åsyn. Polisen rubricerar misshandeln som hatbrott. SVT Rapport  (tidskod cirka 14:20) och Aktuellt kör samma inslag, gjort av Ylva Esping, som mystifierar hela brottet. I inslaget ser vi att brottsoffret är mörkhyat, men det sägs ingenting om gärningsmännens etnicitet. Därmed riktas misstankarna om rasistiskt grundad misshandel automatiskt mot etniska svenskar.

Vi är ju kända för vår fruktansvärda rasism.

“Vi på Rapport är inte i ryktesbranschen, utan vi berättar sånt som vi känner till” säger den ansvarige för Rapportsändningen, Filip Struwe,  i lördagens SR Medierna.

Efter intervjun med Yusupha Sallah känner naturligtvis både Ylva Esping och Filip Struwe till vilka som misstänks för brottet, men det är en information som de förtiger. Genom att mörklägga etablerar de sig verkligen i ryktesbranschen. Det är bara på nätet, bland annat på Avpixlat, som läsarna blir informerade om att gärningsmännen är invandrade kurder. All rasism är enligt medias vänsterpolitiska agenda svensk rasism riktad mot invandrare. Det måste till en invandrare för att rasismen mellan olika invandrargrupper ska lyftas fram i ljuset, som i den här debattartikeln av iraniern Damon Rasti.

“Oftast är angriparna vita svenska män”

Den 16 augusti. Samma ruttna skuldkastartaktik användes av media i den synnerligen luftiga historien om en gravid hijabklädd muslimsk kvinna som påstods ha misshandlats av en man i Farsta.

“Kvinnan i Farsta är inte ensam om att ha attackerats på detta vis. Hon är en av många muslimska kvinnor som utsatts för liknande händelser under de senaste åren. Oftast är angriparna vita, svenska män. Liknande incidenter äger rum på bussar, i butiker, på restauranger” skrev initiativtagarna till det så kallade hijabuppropet i Aftonbladet.

Sedan kvinnan anmält att hon misshandlats igen, denna gång i Haninge,  dog hela historien. Dock utlöste den påstådda misshandeln det hysteriska “hijabuppropet”, som fick partiledarna Åsa Romson (mp), Gudrun Schyman (fi) och Veronica Palm (s) och många andra att spöka ut sig i hijab några timmar, lagom så att fotograferna hann ta bilder.

Journalisterna tror sig stå på “de svagas” sida

Journalisterna tror att de är goda. De upplever sig stå på “de svagas” sida när de skyddar invandrade brottslingar. Men vem är den svage? Våldtäktsoffret eller gärningsmannen(männen)? Den rånade åldringen eller rånaren?

“Det är inte de pressetiska reglernas begränsningar som är problemet. Utan pressens alltför ängsliga tolkningar av dem” skriver journalisten Paul Frigyes i en artikel på SVT Debatt.

“Om inte traditionella medier ger nyheter en relevant och begriplig inramning hjälper de bara publikströmmen till hatsajterna” skriver han. Observera uttrycket “hatsajterna”, det obligatoriska lösenordet som Frigyes känner sig tvingad att uppge för att inte bli skinnflådd av sina kolleger. Det blev han givetvis ändå. Självkritik är inte svenska journalisters mest framträdande karaktärsdrag. Konsekvensen av att journalisterna skyddar brottslingar med utländsk bakgrund är att de går fria och kan begå nya brott. Väl kamouflerad bakom journalisternas förmenta godhet döljer sig ondskan.

En aldrig upphörande gottgörelse av skuld

Media har motståndslöst adopterat den humanitära elitens definition och beskydd av så kallade “svaga grupper”. Och dit hör, fortfarande enligt den humanitära elitens och medias definition, invandrarna. Problemet är att engagemanget för dem som definieras som “svaga” inte är äkta. Det är lögn, förbannad dikt och manipulation. En åsiktsaccessoar med syfte att inhösta PK-poäng, lika utbytbar som en handväska.

Fortfarande nästan 70 år efter andra världskrigets slut lever vi i vad den norske författaren Ole Jörgen Anfindsen kallar “efterkrigsparadigmet” – en gigantisk, tvingande och aldrig upphörande gottgörelse av skuld för nazisternas illgärningar. Det är här vi kan söka rötterna till den vitt spridda självförhärligande illusionen om “godhet” som kamouflage för egennytta och ondska.

“PK-tänkandet har ett kvasireligiöst drag”

“Som en reaktion på nazismen ramlade den västliga världen ned i den motsatta gropen 1945, och efter nästan 70 år har vi inte klarat att ta oss upp ur den”

skriver Anfindsen i boken “Selvmordsparadigmet”. Med den “motsatta gropen” menar han kulturmarxisterna som älskar allt som är svagt och dysfunktionellt.

“Ju mer dysfunktionell en kultur är, desto starkare är PK-folkets önskan att importera representanter för just denna kultur till våra egna samhällen. Ju mer oförmögna vissa folkslag är att kunna skapa humana förhållanden i sina egna länder, desto ivrigare är PK-folket att få dem hit. På det sättet har PK-tänkandet otvivelaktigt ett kvasireligiöst drag; ju mer självutplånande man kan uppträda, desto mer skenhelig blir man.”

“Den så kallade svage är bara ett instrument”

Carl Johnsson skriver i en kommentar på SVT Debatt:

“Det är egentligen jätteenkelt: fenomenet kommer av den euforiska och beroendeframkallande känslan av att tro sig beskydda den svaga mot den starka. Den känslan får oss att känna oss goda, viktiga och ridderliga; saker vi innerligt vill vara (men egentligen inte tycker vi är). Och ju längre vi går i denna strävan – inklusive att ljuga eller förvrida verkligheten – desto bättre känner vi oss. Det är så antirasism-kulten fungerar. Och liksom i alla kulters kärna så finns bara en sak: narcissismen, vi själva. Allt handlar om oss själva. Den så kallade svage är bara ett instrument för att hålla dikotomin vid liv och kommer aldrig att tillåtas göra sig stark eller självständig.”

“Då är du en ond människa”

Vår tids moraliska imperativ stinker av rutten självgodhet, verklighetsförnekande och elitistisk hybris.
“De europeiska politikerna har valt mellan sina egna folk och universella människorättigheter. För länge sedan” skriver signaturen Prudentius.

Den danska filosofen Eva Agnete Selsing igen:

“Om dina gärningar medför våld, övergrepp, hot, förtryck och social kontroll av dina medborgare (som aldrig har efterfrågat den verklighet du har satt dem i), och du inte förhåller dig till det, så är du en ond människa.”

Vi lever i ett aldrig tidigare skådat bedrägeri

Det kusligaste med ondska maskerad som godhet är att den saknar spärrmekanismer. Godhetsaktivisterna lever i en egen sfär; de är själva djupt övertygade om sin godhet. De belönas av omgivningens hallelujaartade bifall och har inga motiv att upphöra med sin samhällsskadliga verksamhet. Det vi kan göra är att genomskåda deras lögner och ondska. All politisk förändring börjar som en medvetandeprocess hos landets invånare. Jamsandets tid är förbi. Det är dags att tala klarspråk. Vi lever i en gigantisk lögn, ett aldrig tidigare skådat bedrägeri, och den politiska och mediala makten är beredd att gå hur långt som helst för att bedra oss – så att de kan behålla sina privilegier och fortsätta utöva sin kamouflerade ondska utan att störas av folkligt motstånd.

“Slit ifrån dem makten och pengarna!”

Den engelske författaren Peter Hitchens skriver om politikernas ansvar för den engelska massinvandringen:

“När sanningen uppdagas tror jag att väljarna kommer att hitta sätt att straffa de politiker som tvingade på oss detta. Gammelpartierna är alla medskyldiga. De avfärdade alla protester som “rasism” och vägrade vara ärliga. Varför ska något av dem överleva? Från och med nu: överge dem och sluta rösta på dem! Slit ifrån dessa obehagliga, hånleende karriärister makten och pengarna som skyddar dem från konsekvenserna av sina egna handlingar. Låt dem i detalj få uppleva vad de har gjort mot resten av oss. Det blir i alla fall lite kompensation.”

Referenser:

Ole Jörgen Anfindsen: Selvmordsparadigmet. Hvordan politisk korrekthet ödelegger samfunnet. 2009.
Julian Better: Jag var barn i Gulag. 2013.
Julian Better i SR Studio Ett. 2 maj 2013.

Av Julia Caesar
Tidligere kromikker af samme forfatter