Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Inga ljuger som spioner. De har tränats i åratal för att ljuga så att det inte märks. Lögnen är deras främsta vapen. Men hur klarar en människa att ljuga i nästan ett halvt sekel? Prästen Aleksander Radler klarade det. Han var Stasispion i 25 år och ljög för alla inklusive två hustrur och tre barn. Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad erkänner han. Då har det gått 47 år sedan Aleksander Radler började arbeta för Stasi. Men även då är hans erkännande ett spel för galleriet, för svenska media och den svenska allmänheten. Hans tyska offer väntar fortfarande på hans erkännande och hans ursäkt.

Dubbelnatur eller mytoman?

En dubbelnatur? En samvetslös lögnare? En mytoman? En man som har undervisat andra i etik. Som präst har han döpt, vigt och begravt – tillfällen av förtroende då människor anförtror sina liv till prästen och till Gud. Iförd mässhake har han förrättat högmässa och delat ut nattvarden och syndernas förlåtelse till andra människor. Församlingsborna har inte haft en aning om vem de haft att göra med. Sin egen synd och skuld lyckades han dölja i nästan ett halvt sekel.

Stasis före detta elitspion Aleksander Radler angav under mer än två decennier ett stort antal människor för den östtyska diktaturen DDR:s spionorganisation Stasi. Han var inte ensam, angiveriet var satt i system och sträckte sina tentakler in i kyrkan, utbildningsväsendet, kultur och media – ja genomsyrade hela samhället. Under DDR:s 40-åriga existens hade Stasi ett nät av totalt 620 000 agenter. De kallades IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det lät bättre än tjallare, som de i verkligheten var.

De inofficiella medarbetarna framhölls som “DDR:s andningsorgan” som människorna inte kunde leva utan, skriver professor Birgitta Almgren, som i två böcker har kartlagt Stasi och infiltrationen i Sverige. När DDR upplöstes på sin 40-årsdag den 8 februari 1990 blev 91 000 heltidsanställda och 189 000 IM arbetslösa. Det fanns en IM på var åttionionde medborgare. Aleksander Radler sade aldrig upp sig. Han förlorade liksom alla andra sitt spionuppdrag för att diktaturen kollapsade.

Ingen vanlig Stasispion

Aleksander Radler var ingen vanlig spion. Han tillhörde en kategori elitspioner som bara utgjorde 3 900 eller två procent av hela agentkåren. Hans kodnamn var “IM Thomas”, och han var klassad som IME, senare IMS. IME innebar “IM för särskild bearbetning av personer som misstänks för fientlig politisk verksamhet mot DDR”. En IMS “skulle “politiskt-operativt infiltrera och bevaka ett visst ansvarsområde”. Fram till Berlinmurens fall i november 1989 arbetade Radler som agent för avdelning XX/7 vid Stasis distriktsförvaltning i Frankfurt/Oder, en enhet som arbetade med statsapparaten, kultur och kyrka – inte bara i DDR utan även i väst. Han ansågs vara “ovanligt nitisk”. Radler var aktiv i 25 år, en uppseendeväckande lång tid. Omloppstiden för en agent var annars i genomsnitt sju åtta år.

Aleksander Radler har kunnat leva med sin hemlighet och sina lögner i nästan ett halvt sekel. Från september 1965 när han som 21-årig student i teologi och filosofi knyts till Stasi. Till den 26 juli 2012 när Dagens Nyheter med hjälp av en inhyrd reporter med specialkunskaper om underrättelseverksamhet, Lena Breitner, lägger fram så tunga bevis att den 68-årige Radler inser att spelet är slut.

“Jag var registrerad som IM Thomas”

Under 35 år av lögner har han arbetat som präst i Svenska kyrkan. När DN konfronterar honom med uppgifterna ur ett 39-sidigt expertutlåtande uttrycker han för första gången ånger över de handlingar han har begått. I ett mail till DN skriver han:

”Jag ångrar djupt hela händelseförloppet och kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden.”

Han fortsätter:

”Det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas. Papprena hjälper mig att förstå mer om sambandet mellan vissa möten och personer under dessa angivna år.”

Notera hur han på ett närmast svagsint sätt framställer sig själv som ovetande och behöver “hjälp att förstå” sambandet mellan möten och personer som han träffat och i flera fall angivit för Stasi. “Papprena” som Aleksander Radler syftar på är en 39-sidig utredning byggd på bland annat en rekonstruktion av sönderrivna dokument som visar att “IM Thomas” och Aleksander Radler är samma person.

Dokument eldades upp och förstördes

Januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.

I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns.

Dock inte alla. Mängder av dokument rivs sönder men hinner inte tuggas till råvara för toalettpapper. De räddade dokumenten ska vid en rekonstruktion 22 år senare bli Aleksander Radlers fall. Hade han arbetat under Stasis ordinarie utlandssspionage HVA (Hauptabteilung Aufklärung) skulle alla dokument som kunnat avslöja honom med säkerhet ha förstörts. Sådan var rutinen hos HVA. Stasi i Frankfurt Oder, som Radler sorterade under, nöjde sig med att bara slita sönder dokumenten. Därmed blev de möjliga att rekonstruera.

Fångenskap och stenhård repression

Den 8 september 1965 sätter sig en officer på Stasis enhet XX i Frankfurt Oder vid skrivmaskinen. Den här dagen har han all anledning att känna sig nöjd. Han har fått korn på en ny möjlig agent som verkar lovande: Aleksander Radler, en 21-årig student i teologi och filosofi. Officeren antecknar i det som ska komma att bli “IM Thomas” Stasiakt med nummer V 682/65:

“Han säger att han hör till de bästa studenterna under innevarande studieår, att studierna ger honom glädje och att han har lätt för att lära. I samhällsvetenskaper har han högsta betyg.”

Journalisten Christoph Andersson  har gått igenom hela Aleksander Radlers akt på 5,3 kilo och mer än ettusen sidor. I sin bok “Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget” återger han Stasiofficerens anteckningar från mötet med Radler i augusti 1965. Av anteckningarna framgår att den unge teologistudenten är ytterst hängiven DDR och det socialistiska systemet.

Utåt framställer sig DDR som liberalt och humanistiskt, men DDR-medborgarna lever i fångenskap och stenhård repression. De är inlåsta i diktaturen, inspärrade bakom Berlinmuren och tvingade att leva med förtryck och spionage. Oliktänkande förföljs, fängslas och mördas. Det är förbjudet och belagt med dödsstraff att lämna DDR. Alla gränssoldater har order att bruka vapen mot dem som försöker fly, inklusive att skjuta skarpt för att döda. Mer än 700 DDR-medborgare skjuts ihjäl.

Österrikare som “ovillkorligen” ville bo i DDR

Med Aleksander Radler är det precis tvärtom. Han vill av fri vilja “ovillkorligen” bo och leva i DDR. Han är inte DDR-medborgare utan har österrikiskt medborgarskap. Han säger till Stasiofficeren att han är villig att “som kristen stödja DDR:s arbete för fred”.

I DDR ger hans österrikiska medborgarskap och pass ett ofattbart privilegium; möjligheten att röra sig fritt i Väst. Bakgrunden är att Aleksander Radlers mamma Helga, född i Riga 1905, skrev sig i Wien 1938, sex år före sonens födelse. Hon var en glödande och djupt övertygad socialist. För henne var det otänkbart att bo i “det kapitalistiska” Österrike. När sonen föds 1944 är hon 39 år gammal och vill absolut inte att han ska växa upp i Österrike. De bor först i Poznan i den sovjetiska zonen och senare i DDR. Hon indoktrinerar sonen noggrant med sin socialistiska övertygelse. Ingen far som skulle kunna balansera moderns indoktrinering finns tillgänglig. Alexander Radler växer upp utan far och bor under en tid på barnhem.

Medveten strategi att värva nya agenter

Stasis taktik för att värva nya agenter var mycket medveten. Tore Forsberg, som i mer än 30 år arbetade inom Säpos kontraspionage, berättar i en intervju i professor Birgitta Almgrens bok “Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” hur det brukade gå till:

Under en första värvningsfas gällde det att kartlägga personer som kunde bli till nytta för att förmedla information. Karaktärsegenskaper, politiska åsikter, pålitlighet, starka och svaga sidor undersöktes. Stasi inriktade sig särskilt på personernas svaga sidor för att klarlägga om det fanns något som kunde utnyttjas och fungera som hållhake. Ekonomiska problem, problem i familjen, brist på uppskattning, vänskap och kärlek? Upplever personen sig som ett offer – isolerad, ensam, utsatt för kritik eller intriger? Äventyrslystnad och behov av spänning? De blivande agenternas förmåga att få tag i information och deras sociala och ekonomiska status kartlades noga. Aleksander Radlers brist på fadersfigur är ett exempel på en sådan svaghet som Stasi sannolikt noga noterade.

Aleksander Radler ett fynd för Stasi

För Stasi är Aleksander Radler ett veritabelt fynd. Dels genom sitt österrikiska pass som gör det möjligt för honom att besöka “alla världens stater”, som det står stämplat i passet. Dels genom hans kontakter med gästföreläsare från Väst vid Humboldtuniversitetet och med “skådespelare och andra operativt intressanta personer” skriver Stasiofficeren i Aleksander Radlers akt. Officeren heter Diepold. Han och Aleksander Radler träffas regelbundet på en av Stasis diskreta mötesplatser, vanliga lägenheter där man hyr in sig hos lojala partimedlemmar. Diepold ger den unge studenten beröm och uppskattning. Han är en av de handledare som kommer att inta den vakanta rollen som fadersfigur för Aleksander Radler.

Snart är Radler igång och lämnar värdefull information till Diepold. Redan i september anger han sex utlänningar, bland annat en amerikan som gillar beatnik och den amerikanske författaren Allan Ginsberg. Radlers omdöme:

“Hans publikationer har stark anarkistisk karaktär”.

Stasi misstänker automatiskt studenter från Väst för att vilja hjälpa DDR-medborgare att fly. Flyktförsök ses i DDR som sabotage riktade mot socialismen och ytterst ett hot mot världsfreden. Inom ett år har Aleksander Radler haft 121 möten med löjtnant Diepold och angett mer än 20 personer, inklusive vänner och sin kristna flickväns bekanta.

Sverige var ett tyngdpunktsland för DDR

I augusti 1966 bestämmer sig Aleksander Radler för att resa till Sverige som turist. Det är det första av tre besök i Sverige 1966-67 innan han hösten 1968 definitivt blir tvungen att flytta till Sverige av säkerhetsskäl, efter att ha förrått sju studiekamrater. Löjtnant Diepold noterar i Radlers Stasiakt:

“Han har inget bestämt resmål i Sverige utan vill under sin semester lära känna landet och folket.”

För DDR var Sverige ett “Schwerpunktsland”, ett tyngdpunktsland och det mest betydande operativa målet i Norden. Sverige var alliansfritt och därmed en buffertstat mellan öst och väst, en populär träffpunkt för agenter när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige.

Svenska ministrar samarbetade med DDR

Under hela sin existens hade DDR ytterst vänskapliga förbindelser med Sverige, i synnerhet sedan Olof Palme blivit statsminister (s) 1969. En rad svenska ministrar reste till DDR: Olof Palme 1984, Ingvar Carlsson 1989. 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för samarbetsmöten. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977.

Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller de som mördats när de försökt fly talade man inte om. Efter Sveriges erkännande av DDR 1972 fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv.

Tacket för gästfriheten: att bli angivna

Augusti 1966. Den 22-årige Aleksander Radler är på väg till Sverige. Från Sassnitz tar han färjan till Trelleborg. Han har inga pengar och hoppas kunna försörja sig på tillfälliga jobb. Men hans kunskaper om svensk geografi är synnerligen diffusa. Han har skrivit “Gistad” på en liten lapp och har tänkt ta sig dit, för där har han en vän. Han tror att orten ligger i Skåne. Men ingen han frågar har någonsin hört talas om Gistad, eller också förstår de inte tyska. Till slut förbarmar sig en svensk man över honom, en som talar tyska. Radler har som vanligt gett ett förtroendegivande intryck. Mannen tror att Gistad nog ligger i Östergötland. Han ringer och får det bekräftat.

Klockan är åtta på kvällen när Aleksander Radler har stigit av färjan i Trelleborg och inte har en aning om hur han ska ta sig de 46 milen till Gistad eller var han ska övernatta. Den vänlige mannen erbjuder Radler att övernatta i hans hem i Klippan, ett par timmars resväg från Trelleborg. Inte nog med det. Mannen tipsar honom om arbetsförmedlingen i Lund och ordnar ett gratis studentrum åt honom i universitetsstaden. Aleksander Radler får snabbt ett trädgårdsjobb i Lund. Hans tack för hjälpen, skjutsen, gästfriheten och studentrummet är att ange mannen och hans hustru, liksom deras fullständiga adress i Klippan, till Stasi.

Förråder sju studentkamrater

Aleksander Radlers sista stora insats innan han 1968 lämnar DDR för att bli Stasis nye toppagent i Sverige är att ange sju studenter vid universitetet i Jena som vill fly från DDR. Studenterna litar på den unge teologistuderanden – en som är kristen och studerar teologi måste väl vara pålitlig? De ber Radler att posta brev åt dem i Västberlin. Den 27 maj 1968 lämnar en av dem, Henning Frunder, breven till Aleksander Radler. I breven ber studenterna sina anhöriga om pengar så att de kan få hjälp att ta sig ut från ofriheten i DDR. Om breven postas i Öst öppnas de av Stasi, det vet de. En av dem skriver i sitt brev till en släkting:

“Aleksander är en god vän till mig, jag känner honom sedan två år. Hans gudstro och religiositet borgar för att han varken ska skvallra eller avvika med pengarna. Därför kan alla lugnt betala in 2 500 västmark på konto 99/34686.”

Kontot i Berliner Bank tillhör Aleksander Radler och har öppnats med Stasis tillåtelse. Men Radler postar aldrig breven som han lovat. Han lämnar istället över dem till Stasi. Den där majdagen när Henning Frunder lämnar över breven till Radler vid gränsövergången till Västberlin vid Friedrichstrasse-stationen är sista gången han ser Aleksander Radler. På morgonen den 10 juli 1968 grips alla sju studenterna. Sex av dem döms till sammanlagt 18 års fängelse för “förberedelser till illegalt gränsöverskridande och statsfientlig hets”.

Tvingades vittna mot sina kamrater

Varför dömdes inte alla sju? Svaret är ett exempel på hur Stasi arbetade. För att skydda sin egen agent från misstankar ser Stasi till att lägga skulden på en av studenterna, Christine Girbig. Hon skiljs från de andra och förs till en avskild plats där hon förhörs. Klockan halv fyra på morgonen hämtar Stasi in hennes far till förhöret. Pappan är psykiskt nedbruten och gråter. Han vädjar till dottern att göra allt för att inte hamna i fängelse. Han ber henne att erkänna. Hårt pressad erkänner hon. Hon slipper straff mot att hon vittnar mot sina sex kamrater – och får på det sättet ett straff som plågar henne hela livet.

“Jag ville bara försvinna från jordens yta”

I juni förra året lyckas Expressen spåra upp de förrådda studenterna på olika platser i Tyskland och samla dem till ett möte i Berlin. Två tog sina liv efter vistelsen i Stasis fängelse.

Fem är i livet och nu i pensionsåldern: Henning Frunder, pensionerad doktor i fysik. Gesine Overkamp, lärare i ryska. Manfred Winter, pensionerad efter ett yrkesliv inom teatern. Thomas H, pensionerad läkare som vill vara anonym, eftersom han bor i ett område med många före detta Stasianställda som grannar. Och Christine Girbig, pensionär. Samtliga kunde efter avtjänade fängelsestraff ta sig till Västtyskland.

Christine Girbig bär fortfarande på skammen över att ha tvingats vittna mot sina vänner. Skammen tynger hennes kropp, får den att krypa ihop. Hon kommer till det möte som Expressen arrangerat men vågar först nästan inte möta de andras blickar. Hon säger:

“Jag ville bara försvinna från jordens yta. Jag hoppades att jag skulle drabbas av en dödlig sjukdom. Vad som helst, bara jag skulle slippa komma dit och vittna. Jag visste att det var fel, men jag hade ju redan lovat min far. Att vittna mot sina vänner. Det var förfärligt. Skäms är inte rätt ord. Man känner sig fruktansvärd. Alldeles trasig.”

“Vi trodde att han var en god vän”

Gesine Overkamp hade precis avslutat sina studier och börjat arbeta som lärare i ryska vid ett gymnasium i Thüringen. Hon fick omedelbart sparken. Hon säger:

“Jag var inte ensam, det fanns tusen och miljoner människor som ville lämna DDR. Vi var inte fria utan inspärrade. Vi kunde inte resa, inte läsa vad vi ville, inte lyssna på den musik vi ville lyssna på, det var helt enkelt så att vi kände oss ofria – och var det. Det fanns bara möjligheten att lämna DDR, och det var illegalt.

Det var här Aleksander Radler kom in i bilden. Och svek sina kamrater.

“Vi litade på honom eftersom vi trodde att han var en god vän. Han hade byggt upp det intrycket hos oss. Han verkade intelligent och förtroendeingivande. Och vi hade få västkontakter som man kunde lita på.”

Web-tv från Expressens möte med Radlers offer kan ses här. Expressen erbjöd Alexander Radler att ta del av reportaget, men han avböjde. Den kristna tidningen Dagen har publicerat ett öppet brev till Aleksander Radler från hans offer, ett brev fyllt av sorg, bitterhet och vrede.

Till Sverige med falskt pass

Efter att Aleksander Radler angett de sju studenterna beslutar Stasi att skicka honom till “det kapitalistiska utlandet” Sverige. Stasichefen Erich Mielke är själv involverad i beslutet. Marken har börjat bränna under Radlers fötter, och han måste ut ur DDR. I Sverige fortsätter han att arbeta för Stasi med Svenska kyrkan och Lunds universitet som bas. Före avresan utrustas han med ett falskt pass där förnamnen är ändrade till Wolfgang Clifford, osynligt bläck, kameror och avlyssningsapparatur för dold avlyssning, 600 västmark för uppehället i Sverige och olika täckadresser i DDR dit han ska skicka till synes vanliga brev med kodade budskap.

Avslöjad i bok i Tyskland 1994

Aleksander Radler avslöjas 1994, fyra år efter DDR:s sammanbrott. Avslöjandet görs i boken “Theologiestudenten der Humboldt-Universität. Zwischen Hörsaal und Anklagebank”, skriven av den tyske teologen Dietmar Linke. Boken når Lunds universitet, där Radler har blivit docent och lektor 1979.

Dessförinnan har han gjort sin första avstickare till Luleå stift, där han prästvigdes 1977 och var pastorsadjunkt och kyrkoadjunkt i Burträsk några år i slutet av 1970-talet. Etthundratrettiofyra mil från Lund, långt uppe i Västerbottens inland, är Aleksander Radler lycklig och avger lyriska rapporter till Stasi. Framför allt uppskattar han de äkta människorna. De har den äkthet han själv saknar. Han skriver:

“Jämfört med människotypen i Sydsverige och Stockholm lever här alltjämt det gamla Sverige vidare. Människorna här kännetecknas av en sådan gästvänlighet och hjärtlighet att man blir mållös.”

Radler ställs inför ultimatum

Men Stasi vill inte ha sin agent långt uppe i Norrland, långt från det ur spionagesynpunkt betydligt intressantare Lund. 1979 är Radler tillbaka vid Lunds universitet. Dietmar Linke nämner i boken Aleksander Radler vid namn och att han är identisk med “IM Thomas”. Våren 1994 uppmärksammas Ingmar Brohed, vid den tiden dekan vid teologiska fakulteten i Lund, på boken av dåvarande prefekten för teologiska institutionen, nuvarande universitetskanslern Lars Haikola. Haikola kontaktar omedelbart Säpo och informerar dåvarande rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren.

Aleksander Radler är vid den här tiden tjänstledig från sitt lektorat vid Lunds universitet för att enligt vad han själv påstår upprätthålla en professur vid universitetet i Halle-Wittenberg. Universitetsledningen ger honom ett ultimatum: antingen säger han upp sig. Eller också ska sanningen offentliggöras. Radler flyr. Han söker sig tillbaka till Burträsk och tillträder en tjänst som kyrkoherde där våren 1995.

“Den svenska sopa-under-mattan-andan”

Lena Breitner skriver på sin blogg, Tankar om IB:

“Jag får intrycket att han sjappar från sin egen historia. Än en gång. I sann svensk sopa-under-mattan-anda valde Lunds universitet att ge Radler ett ultimatum. Antingen lämnade han sin tjänst eller så skulle saker och ting offentliggöras. Radler stack och så var det problemet ur världen. Jag får mest intrycket av att Lund drog en suck av lättnad när Radler sjappade till Burträsk.”

Istället för att informera Luleå stift behöll Lunds universitetsledning uppgifterna om Aleksander Radler. I och med att han lämnat sin tjänst ansåg Lunds universitet saken vara utagerad, enligt Ingmar Brohed i Kyrkans tidning.  Universitetsledningen informerade inte heller Svenska kyrkan om Radlers verksamhet hos Stasi. Och Säpo meddelade inte Luleå stift. I Burträsk begär man inga referenser på den nye kyrkoherden. Svensk naivitet i sin prydno.

Han var aldrig professor i Halle

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet, har kontrollerat Aleksander Radlers påstående att han skulle ha utnämnts till professor i Halle. Där har man aldrig hört talas om honom. Hon skriver på sin blogg: 

“Jag vikarierade som institutionssekreterare på Kyrkohistoriska just den termin då DDR föll, 1990. Det kom ständiga samtal från DDR till Radler, särskilt från en kvinna, som ibland lät upphetsad när hon ringde. Enligt Radler var det abbedissan i det evangeliska klostret i Quedlingburg, men jag misstänkte redan då att det var något lurt med det hela. Så här i efterhand antar jag att kvinnan var hans kontaktperson på Stasi.”

“Jag har aldrig varit spion”

I april 2012 tar Aleksander Radler emot Expressens reporter Knut-Göran Källberg i kyrkoherdebostaden i Burträsk och bjuder på kaffe. Expressen har fått ut hans Stasiakt på mer än ettusen sidor och konfronterar honom med uppgifterna i den. Radler blånekar. Det är drygt tre månader kvar tills han ska inse att spelet är förlorat och erkänna.

De läsare som vill studera Lögnens ansikte kan inte få bättre studiematerial än Expressens video  från besöket i prästgården i Burträsk. Notera Radlers kroppsspråk och brist på ögonkontakt med Expressens reporter. Han håller närmast monolog. Uthälld som en soffpotatis i den bruna skinnsoffan griper han mikrofonen och bedyrar sin oskuld:

“Jag har gjort många, många fel, men inte detta. Detta har jag inte gjort.”

Han bläddrar i dokumenten och tittar misstroget på papper efter papper:

“Det är obegripligt, jag fattar ingenting. Jag är inte spion, har aldrig varit spion. Vad jag vet har jag aldrig någonsin haft kontakt med Stasi.”

Efter hand dras nätet åt kring Radler

Det besvärliga med sanningen är att den har en tendens att förfölja en, hur fort man än springer. Efter hand dras nätet åt kring Aleksander Radler. Men det ska dröja hela 18 år från Dietmar Linkes avslöjande 1994 till Radlers erkännande 2012.

2011 beskriver professor Birgitta Almgren “IM Thomas” i boken “Inte bara spioner”. Hon har enligt en dom i regeringsrätten 2010 fått ut uppgifter ur Säpos arkiv mot löfte att inte avslöja någons identitet.

Den 28 oktober 2011 avslöjar Västerbottens-Kurirens journalist Kerstin Eriksson att “IM Thomas” är en kyrkoherde i Luleå stift. Domkapitlet inleder en utredning, men den läggs ned i brist på bevis.

Våren 2012 reser personer från Luleå stift till Berlin och söker i Stasis akter på plats. Sönderrivet material i Stasiarkivet i Frankfurt/Oder rekonstrueras och utökar informationen om “IM Thomas” väsentligt. Tyska experter anser att det inte råder någon tvekan om att “IM Thomas” är identisk med Aleksander Radler.

När biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, frågar Aleksander Radler om han har varit Stasiagent ljuger Radler biskopen rakt upp i ögonen och nekar.

Den 26 juli 2012 erkänner Radler i ett mail till Dagens Nyheter som publicerar en stor artikel om honom.

“Han ska inte behöva lida”

Efter erkännandet går Radio Västerbotten ut och pratar med Burträskbor som inte vet någonting om Aleksander Radlers förflutna men oreflekterat väljer att se honom som offret. Han som är så jättetrevlig! Och har gjort så mycket för Burträsk!

“Jag tycker att han har visat en väldigt positiv sida medan han har varit i Burträsk och som jag förstår det är han en populär präst. Han engagerar sig i samhället, både i stort och smått. Jag tycker inte det här är något vi ska bry oss särskilt mycket om utan han ska få fortsätta med de positiva saker som han har gjort”

säger Anders Brännström.

“Jag tycker att har man gjort en sådan sak och ångrar sig så ska man inte behöva lida hela livet för det. Han har gjort så mycket gott för Burträsk och engagerat sig mycket i föreningar. Så jag tycker att vi ska ta tillvara på det istället för att bara anklaga”

säger Ulla Britta Nordfors Wireskog.

Bor kvar i kyrkoherdebostället

Samma lokalradiokanal intervjuar Aleksander Radlers fru Bettina Radler som meddelar att maken mår väldigt dåligt psykiskt och har dragit sig tillbaka.  Från och med nu fungerar hon som Aleksander Radlers presstalesman. Om man vill nå honom måste det gå genom henne. Hon har också övertagit kyrkoherdetjänsten i Burträsk efter sin man sedan han den 31 juli 2012 begärt att förklaras obehörig som präst i Svenska kyrkan.

En behändig lösning, eftersom paret kan bo kvar i kyrkoherdebostället med anor från 1760-talet.

Tvingad att avsäga sig politiskt uppdrag

Den 28 juli 2012 meddelar Kristdemokraterna i Skellefteå att Aleksander Radler avsäger sig sina förtroendeuppdrag för partiet. Det sker inte frivilligt. Partiet har krävt hans avgång.

”Aleksander Radler har missbrukat sitt förtroende som folkvald representant för Kristdemokraterna. Hans samröre med Stasi går tvärtemot de tankar om frihet, öppenhet och det okränkbara människovärdet som Kristdemokraterna önskar förmedla genom sin politik. Det faktum att han fram tills nu har nekat till anklagelserna gör hans agerande än mer oförsvarbart”,

säger riksdagsledamot Anders Sellström, även distriktsordförande för Kristdemokraterna i Västerbotten i pressmeddelandet.

Offerkoftan – en beprövad strategi

Den 2 augusti 2012 publicerar Dagen ett brev från Aleksander Radler där han skriver:

“Sanningen är att jag definitivt begått handlingar som är förkastliga och som jag måste söka förlåtelse för. Sanningen är förmodligen också att jag troligtvis inte är skyldig till precis allt som jag nu anklagats för.”

Han drar på sig offerkoftan, en beprövad strategi. Han vill vara ensam och tänka över sitt förflutna. Han tar inte emot någon mer journalist. Hustrun tjänstgör som krockkudde mot verkligheten. Vi ska förstå att det är honom det är synd om. Men hans bön om förlåtelse publiceras på svenska i en svensk tidning. Den är avsedd för en svensk publik och når inte hans offer i Tyskland.

“De har tränats i dubbelliv i många år”

Lena Breitner skriver på sin blogg:

“Ibland när jag lyssnat på personer som jag vet varit skyldiga har jag undrat om en lögndetektor ens hade gett utslag. Varför skulle det ge utslag? Dessa personer jag tänker på har tränats i många år att leva sitt dubbelliv. Att ljuga så att ingen ens noterar vari lögnen ligger. Att ställa upp i media och verka oskyldig är således inget som helst bevis på oskuld!

Detta sätt att förhålla sig till den så kallade sanningen utnyttjar avslöjade Stasiagenter till fulländning, främst genom att själva spela offer. Utöver detta präglas svenskheten av en långt framskriden naivitet. Vi, då inkluderar jag svenska journalister, vill så gärna tro att de som säger att de aldrig varit vare sig terrorister eller spioner heller aldrig varit det. Låt mig avslöja en hemlighet: ibland ljuger dessa intervjuoffer!”

Ingen springer ifrån sanningen

Så vilka slutsatser kan dras av historien om Stasiprästen Aleksander Radler, androm till varnagel? Kanske de här:

Oavsett motiv och sprinterhastighet lyckas få eller ingen i längden springa ifrån sanningen. Svenska folket och i synnerhet politiker och myndighetspersoner måste göra upp med sin bokstavligen livsfarliga godtrogenhet och naivitet. Hur många Radler i olika former går omkring i Sverige i dag?

Av Julia Caesar
Tidligere kronikker af samme forfatter

Källor:

Birgitta Almgren: Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990. (2009).

Birgitta Almgren: Inte bara spioner. Stasiinfiltration i Sverige under kalla kriget. (2011).

Christoph Andersson: Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget. (2013.)

Lena Breitners blogg Tankar om IB