Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Bildcollage: Affe
Jag tillstår att jag är urless på Thomas Quick/Sture Bergwall, uttjatad av hans ständiga exponering i media i mer än 20 år. Motvilligt börjar jag läsa Dan Josefssons nya bok, “Mannen som slutade ljuga”(november 2013) Sedan är jag fast. Sveriges största rättsskandal och största vårdskandal någonsin rullas upp på 553 sidor, och det går inte att sluta läsa.

Han har erkänt 39 mord och dömts för åtta men inte begått ett enda. Ingen teknisk bevisning och inga vittnen har någonsin kunnat binda Sture Bergwall till något av de mord han har erkänt. Rättegångarna mot “seriemördaren” som kallade sig Thomas Quick har pågått i åratal fram till domarna mellan 1994 och 2001 och kostat skattebetalarna minst 200 miljoner kronor. Morden var rena påhitt av en desperat människa som ljög för att få droger, tillhörighet och uppmärksamhet. Han backades upp av ett gäng psykologer, läkare, poliser, åklagare och advokater som ljög lika mycket som han själv – eller mer. Kretsen kring den falske seriemördaren utgjorde en sekt. Allt de sa och gjorde styrdes av att de var troende. Vad värre är: när Sture Bergwall började tala sanning fortsätter sekten kring honom att ljuga. Och åtta mördare går fria.

Sex olika tingsrätter misskötte sitt jobb

Sture Bergwall föddes i Falun 1950 och är i dag 63 år gammal. Sommaren 1992 tog han sig namnet Thomas Quick (Quick var moderns flicknamn) och behöll det i tio år. Sex olika tingsrätter lät sig luras av den falske “seriemördaren” och sekten kring honom. I denna tvärtom-fars agerade alla, till och med försvarsadvokaten, senare jämställdhetsombudsmannen (JämO) Claes Borgström med alla medel för att få sin klient fälld. Hur kunde rättssamhället låta sig dras med i denna bedrövliga härva av lögner, påstådd skuld och brist på bevis?

Hela sanningen bakom den största och märkligaste rättsskandalen i svensk historia har varit okänd.Till nu, när journalisten Dan Josefsson med boken “Mannen som slutade ljuga”  fullföljer det djupgående grävarbete som kollegan Hannes Råstam påbörjade och arbetade med till sin död i januari 2012.

Största rättsskandalen hittills avslöjad

Det var Hannes Råstam som avslöjade bluffen. Våren 2008 söker han förutsättningslöst upp Sture Bergwall (som hade tagit tillbaka sitt riktiga namn 2002) på Säters rättspsykiatriska klinik i södra Dalarna. Det resulterar i tre tv-dokumentärer och en bok med titeln “Fallet Thomas Quick – att skapa en massmördare”. Boken kom ut i augusti förra året, sju månader efter Hannes Råstams död. Råstam vände på vartenda papper och kunde visa att morderkännandena var lögn. Sture Bergwall erkänner för Hannes Råstam att alltsammans var påhittat. Han har aldrig ens träffat mordoffren. Sveriges hittills största rättsskandal var avslöjad. Dokumentären där Bergwall tar tillbaka alla sina erkännanden blir Hannes Råstams sista stora arbete innan han avlider i cancer.

Sista frikännandet kom 4 november

Fyra månader efter att Råstams dokumentärer sänts i SVT lämnar advokat Thomas Olsson in den första resningsansökan för Sture Bergwall. Det är april 2009, och ansökan gäller mordet på den 24-årige israeliske turisten Yenon Levi i Rörshyttan 1988. I dag är Sture Bergwall frikänd från alla åtta mord som han har dömts för. Det sista frikännandet kom i en dom i Luleå Tingsrätt den 4 november. Hela processen av resningsansökningar och frikännande domar har tagit drygt fem år. Återstår gåtan hur han hamnade i rollen som Sveriges skickligaste lögnhals och falsk seriemördare. Det är vanligt att oskyldiga erkänner mord som de inte har begått, men åtta falska mord är ett svårslaget rekord. Hur kunde det ske?

“Det vore tragiskt om min klient inte fälls”

Dan Josefsson bestämmer sig för att ta reda på svaret. Han går vidare där döden avbröt Hannes Råstams arbete. I “Mannen som slutade ljuga” skriver Josefsson:

“När resningsprocessen var över och sammanlagt tio åklagare sagt sitt stod det klart vad gruppen kring Sture Bergwall hade gjort. De hade fått den ena tingsrätten efter den andra att fälla en drogberoende man som uppenbarligen knappt visste någonting om de mord han erkände. Alla hade dragit åt samma håll: åklagare Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, polisen Seppo Penttinen, professorn och minnesforskaren Sven Å Christianson – ja till och med försvarsadvokaten Claes Borgström som under rättegångarna agerade extra åklagare och i sina slutpläderingar kunde säga saker som att “det vore tragiskt” om inte hans klient fälldes för mord.”

Wallraffade för att få fram sanningen

Oförtröttligt nystar Dan Josefsson upp varenda dold och sunkig tråd i härvan och blottlägger fakta på ett sätt som borde försätta hela Rättssverige, den församlade psykiatrin och samtliga läsare av boken i ett chocktillstånd. För att komma åt sanningen är han tvungen att själv vara en smula ohederlig. Enda sättet att avtäcka dolda samband och personkonstellationer är att wallraffa, det vill säga uppge sig ha ett annat syfte än det verkliga. Han söker upp personerna i kretsen kring Sture Bergwall. Han har tidigare skrivit två böcker om psykologi, nu säger han att han vill skriva den svenska objektrelationsteorins historia och en hyllning till den kvinna som senare ska visa sig vara spindeln i nätet i historien om “seriemördaren” Thomas Quick.

Sanningen är hårresande

Nästan alla sväljer betet. Det påhittade syftet visar sig vara ett “Sesam, öppna dig” som öppnar dörrar och får inblandade att tala. Inte alla dörrar, och inte alla inblandade. Men en efter en läggs berättelserna till varandra. En bild börjar klarna, och sanningen ska göra de inblandade fria, även om de inte har insett det än.

Sanningen är hårresande. Historien om den falske seriemördaren med det påhittade namnet Thomas Quick, hans behandling på Säters sjukhus, alla vallningar av en hårt neddrogad, storljugande Sture Bergwall på “brottsplatserna” och alla rättegångarna är spännande som en thriller – men betydligt mer skakande. För det här är på riktigt. När jag läser boken måste jag hålla mig hårt i en stabil möbel för att inte tappa den allra sista spillran av tilltro till att det finns åtminstone någon gnutta heder och ärlighet kvar i det svenska rättssamhället. Eller hos de människor som ska föreställa bära upp det.

En skogstjärn töms för tre miljoner kronor

Juli 1997. Sture Bergwall vallas i Örjeskogen i sydöstra Norge, nära svenska gränsen. Där påstår han att han har gömt resterna av nioåriga Therese Johannessen från Drammen som försvann 1988. Ingen kropp har hittats, och utan kropp blir det svårt att väcka åtal. I de fyra mordfall där Bergwall redan dömts hade kropparna hittats långt innan han erkände morden. Under häftiga ångestattacker vimsar Bergwall tungt drogad omkring i skogen med “experterna” som en svans efter sig och letar efter vad han kallar sina “gömslen”.

Ett år tidigare har han under kraftig ångest lett gruppen till en liten skogstjärn i Örjeskogen där han erinrat sig att han hade massakrerat flickans kropp till småbitar och sedan i flera vändor simmat ut till tjärnens mitt och släppt bitarna där. Norrmännen tömmer skogstjärnen på 35 000 kubikmeter vatten och silar bottensedimentet ned till dess minsta beståndsdelar. Det är den största brottsplatsundersökningen i Norges moderna historia, och kostnaden belöper sig till mer än tre miljoner. Inte ett spår av någon kropp hittas.

Fri tilldelning av psykofarmaka

Vallningsscenen är en absurd fars, och huvudrollsinnehavaren spelar skickligt sin roll av ångestriden seriemördare. Han leder sällskapet in i skogen och drabbas nu enligt polisens anteckningar av “kraftsam ångest”. Sjukhuspersonalen “träder till”. Det betyder att Sture Bergwall får fler lugnande Xanortabletter. För resan gäller som annars fri tilldelning av massiva doser psykofarmaka. Bergwall behöver bara ge upp ett ångestvrål så får han fler piller.

Han springer omkring i terrängen men snubblar och faller med huvudet nere i ett stenröse. Han ligger som avsvimmad några minuter innan han vaknar upp och utbrister: “Nu är jag nära!” Men något “gömsle” hittar han inte. Det finns inga vittnen och ingen teknisk bevisning som binder honom till mordet. Han har inte kunnat lämna en enda korrekt uppgift om Therese Johannessen. Ändå döms han för mordet i maj 1998.

“Tydligt och klart att han aldrig varit där”

Några år tidigare flygs Sture Bergwall och hans vanliga svans av “experter” i chartrat plan till Gällivare och fraktas därifrån till sjön Appojaure för rekonstruktion av ett dubbelmord på holländska turister. Den 12 juli 1984 har paret Marinus och Janni Stegehuis, 39 respektive 34 år gamla, rest ett litet tält vid sjön och lagt sig att sova. Kvällen därpå hittas de knivmördade i tältet, han med 25 knivhugg, hon med 20. Sture Bergwall erkänner dubbelmordet 1994, men hans minnen är påfallande diffusa. Han tror sig till exempel veta att Appojaure är en liten tjärn. I verkligheten är sjön två kilometer lång och en kilometer bred.

Vid vallningen irrar han som vanligt omkring tungt drogpåverkad och har inte en siffra rätt. Han har inte en aning om hur paret Stegehuis såg ut, var tältet eller parets bil stod, hur många knivhuggen var eller hur och var de tagit. Alla gissningar är totalt fel. Kriminalinspektör Thure Nässén, som inte ingår i den vanliga gruppen kring Sture Bergwall, betraktar spektaklet och säger sedan i en intervju:

“Han var helt vilse. Det var tydligt och klart att han aldrig varit där tidigare. Jag påpekade det också, men det gav inget gehör i utredningen.”

Men åklagaren Christer van der Kwast vet på råd. Han ger den av utredningen anlitade “minnesexperten” Sven Å Christanson med företaget Memokonsult AB i uppdrag att återskapa brottsplatsen exakt som den såg ut 1984. Då ska väl Sture Bergwall kunna minnas. Bergwall tar tacksamt emot hjälpen och döms av Gällivare tingsrätt den 25 januari 1996.

Som jakten på den heliga Graal

När jag läser om vallningarna på brottsplatserna framstår de som något slags rituella vandringar för troende pilgrimer, där Sture Bergwall hårt neddrogad irrar omkring och letar efter kroppsdelar som han påstår sig ha gömt men aldrig hittar. Svansen av “experter” följer honom andäktigt i väntan på att han ska försjunka i “regression” och erinra sig makabra morddetaljer. Det är sökandet efter den heliga Graal,  en tålmodig väntan på att heliga offerplatser ska uppenbara sig bland tallar och granar.

Sture Bergwall minns fel, eller också minns han inte alls. Men det gör honom inte mindre trovärdig i sektens ögon. Hur fel han än har om allting har han liksom ändå alltid rätt. Med ångesten som förevändning blir fel rätt, och rätt blir fel. Allting är gränslöst, allting flyter. Läkarna och psykoterapeuterna på Säter hävdar att morden är ett slags omedvetna, symboliska iscensättningar (“återgestaltningar”) av fasansfulla övergrepp som både de och Bergwall själv anser att han har utsatts för som barn men trängt bort minnena av. Genom att mörda berättar han sitt eget livs bortträngda historia, tror de.

En sekt med starka bindningar

Den inre kärna i kretsen kring Sture Bergwall som Dan Josefsson kartlägger tonar fram som en sekt; klinikchefen Göran Källberg (död 2011), Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle, läkaren Kjell Persson (senare Långbergs), läkaren Göran Fransson, polisen Seppo Penttinen, psykologiprofessorn och minnesforskaren Sven Å Christianson, försvarsadvokaten Claes Borgström och åklagaren Christer van der Kwast. Någonting binder dem samman, men vad? Gruppen har sektens alla kännetecken: ofriheten, de starka bindningarna som blir alltmer tvingande och osunda, ett symbiotiskt och tvångsmässigt samspel där alla inblandade inklusive Sture Bergwall ytligt sett gör vinster. Krav på total lojalitet inåt och sammanhållning utåt. Inga ifrågasättanden är tillåtna.

Den okända kvinnan i sektens centrum

Spåren leder till Vasastan i Stockholm. Den gemensamma nämnaren visar sig vara en kvinna som tillbringat större delen av sitt liv, från 1946 till sin död vid nära 91 års ålder 2005, i ett mottagningsrum på Karlbergsvägen 86 B, senare Norrtullsgatan 29. Kvinnan i sektens centrum är en psykoanalytiker vid namn Margit Norell, född Quensel (1914-2005). En doldis som knappt har publicerat någonting men ändå i decennier varit ett slags guru för den svenska psykoanalysen. Hon är okänd så till den grad att det bara finns en enda arkivbild på henne, och den är från 1943.

Det är Margit Norell som är spindeln i nätet och demonregissören bakom “seriemördaren” Thomas Quick. Hon har skapat honom utifrån en hemkokt och gravt ovetenskaplig egen variant av objektrelationsteorin som skulle få teorins upphovsmän och -kvinnor att rotera i sina gravar om de visste. Hennes hemsnickrade teoribygge går ut på vi lite till mans går omkring med traumatiska minnen av incest och andra sexuella övergrepp som vi utsatts för i späd ålder – minnen som är så hemska att vi har trängt bort dem ur medvetandet och alltså inte vet om dem.

Margit Norells eget Chestnut Lodge – i Säter

Teorin har förkastats av internationella minnesexperter, bland annat Elisabeth Loftus, Deborah Davis och William C. Follette. De har pekat på riskerna med terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen, framför allt stora risker för att de kan skapa falska minnen. Margit Norell skapar sin seriemördare utifrån djupt liggande egna behov. Dels har hon själv haft en svår och ensam barndom med frånvarande föräldrar, dels hoppas hon att hennes teser och skapelsen Thomas Quick ska ge henne det internationella erkännande som hon har traktat efter i hela sitt liv. Kanske kan hon rentav bräcka Sigmund Freuds kända fall “Vargmannen”.

Hon är 77 år gammal när hon kommer in i Sture Bergwalls liv. En åldrande drottning som möter sitt livsprojekt sent i livet och kämpar mot tiden. Många vittnar om att hon blir fullkomligt besatt av Thomas Quick, hon talar ständigt om honom. Hennes stora idol är den tysk-amerikanska psykoanalytikern Frieda Fromm-Reichmann (1889-1957). Margit Norell vill bli en Frieda Fromm-Reichmann, fast i Sverige. Efter Fromm-Reichmanns förebild vill hon skapa en svensk motsvarighet till Chestnut Lodge i Rockville, Maryland, en omtalad klinik för psykotiska patienter. Säters rättspsykiatriska klinik ska komma att bli Margit Norells eget Chestnut Lodge, en verkstad för psykologiska experiment på levande människor.

En karismatisk kvinna med järnvilja

Dan Josefsson har intervjuat nio psykoterapeuter som stod Margit Norell nära i många år. De yttre ramarna var minst sagt incestuösa: antingen gick de i psykoterapi eller handledning hos henne eller både/och. Livet igenom samlar hon lärjungar omkring sig och knyter dem lika hårt till sig som om de vore hennes egna barn. Alla beskriver en karismatisk kvinna med järnvilja, obegränsad tilltro till sin egen förträfflighet och en förbluffande förmåga att dra in andra människor i sitt kraftfält, få dem att känna sig utvalda och göra dem beroende av henne. De ser henne som sin mor. Margit har svar på allt. Till henne ringer man till och med för att få råd om vilken diskmaskin man ska köpa.

Hon är en utpräglat grandios personlighet med ett enormt behov av att bli dyrkad, tillbedd och aldrig motsagd. Något utrymme för avvikande åsikter eller ens diskussion finns inte. Hon vet redan allting och behöver inte andras kunskaper. Dottern Annie Norell Beach, 63, visar Dan Josefsson hur hennes mamma brukade slå med ett utsträckt pekfinger i luften när hon talade, som om hon slog fast sina teser allteftersom hon formulerade dem:

“Hon sa bara “så här och så här och så här är det”, och så slog hon med fingret.”

“Vi var vuxna yrkesmänniskor, men vi blev så små”

Alla i kretsen kring Margit Norell bekräftar bilden av en sekt. Några uttalanden av hennes före detta lärjungar, psykoterapeuter som nu är i 70-80-årsåldern:

“Vi var vuxna människor, duktiga yrkesmänniskor. Men vi blev så små.” (Tulla Brattbakk-Göthberg).

“Det var väldigt mycket en sekt. Hela verksamheten cirklade kring Margit och det fanns över huvud taget ingen annan ledande person än hon. Jag har erfarenhet av de kristna frikyrkornas sektbildningar i Småland och kan se likheter i isoleringen och galenskapen. Vi trodde också att vi var världsbäst på något vis.” (Jan Stensson).

“Det är intressant hur en grupp kan utvecklas. Jag tycker att jag mer och mer upptäckte att det blev en sekt. Det var det här att man skulle tycka på ett visst sätt. en ofrihet att uttrycka sig öppet. Och det dikterades av Margit.” (Margareta Hedén-Chami).

Margit Norell styr sjukhusbygget

Den 29 april 1991 inleds det drama som ska komma att pågå i mer än 20 år. Sture Bergwall, 41 år gammal, döms till rättspsykiatrisk vård för grovt rån och hamnar på kliniken i Säter. När han låses in är Ingvar Carlsson (s) statsminister i Sverige.  Nya radikala tankegångar hade två år tidigare manifesterat sig i en nybyggd regionvårdsenhet för rättspsykiatrin. Byggnaden är en kraftfull symbol för ett paradigmskifte.

Margit Norell har tillsammans med klinikchefen Göran Källberg – som var en av hennes lärjungar och från 1983 fick både handledning och terapi av henne – hållit sitt allsmäktiga pekfinger över utformningen, och Dalarnas läns landsting har inte knusslat med slantarna. Lokalerna vid sjön Ljustern i Säter är ljusa och luftiga. Allt andas exklusivitet med vackra parkettgolv och vitkalkade öppna spisar. Möblerna är designade av Bruno Mathsson, musikrummen har stereoanläggningar och tjocka heltäckningsmattor.

Alla människor är innerst inne goda

Enligt den optimistiska människosyn som ligger till grund för paradigmskiftet är psykopater och mördare innerst inne goda människor som kan botas med psykoterapi – idealiserande tankegångar som några decennier senare ska dyka upp i globaliserad form som den så kallade “värdegrunden” om alla människors lika värde. En av försökskaninerna under Margit Norells handledning är Lars-Inge Svartenbrant  som betecknat sig själv som “obotlig psykopat” och när han skrevs ut tackade för vården genom att omedelbart råna Handelsbanken och uttala sig i Expressen: “JAG BLUFFADE ALLA PÅ SÄTER.”

Läkaren Göran Fransson anställdes inför starten av den nya enheten 1989 och kallar den “en entusiastisk, humanitär satsning på att se människan bakom brottet. Vi hade en tro på att vi kunde förändra även de oförändringsbara. Känslan var att vi var pionjärer.”

Fortfarande nästan nio år efter Margit Norells död svävar hennes ande över rättspsykiatriska kliniken. Klinikens värdegrund lyder:

“Se människan bakom brottet, äga kompetens och ha förmågan att möta patienten i alla situationer. Att i omvårdnadsarbetet använda sig själv som ett verktyg för att skapa en vårdrelation där patienten ges möjlighet till bearbetning och tillväxt.”

Uppbrott från den gamla repressiva psykiatrin

Invigningen 1989 är det ultimata uppbrottet från den gamla repressiva förvaringspsykiatrin, med skötare som fångvaktare i vita rockar och skramlande nyckelknippor i slitna kaserner. Den nya byggnaden är en total kontrast till den fasta paviljongen, som stängde samma år. Till dess hade den varit den mest kända delen av Säters hospital – en av landets två rymningssäkra riksanstalter för dömda och särskilt farliga män. Säters fasta paviljong ritades av Medicinalstyrelsens arkitekt Ture Stenberg och öppnade den 29 maj 1912.  Den patient som var intagen längst vistades där i drygt 52 år. Nu står byggnaden och förfaller som ett minne av forna tiders psykiatri.

Måste visa sig värd att satsas på

Med Sture Bergwalls ankomst i april 1991 är huvudpersonen i dramat på plats. På hösten samma år lyckas han tjata sig till psykoterapi på kliniken. Men eftersom det är ont om psykologer får han hålla tillgodo med överläkare Kjell Persson (senare Långbergs) som inte har någon terapiutbildning och därför inte får bedriva psykoterapi. Lösningen blir att Persson får handledning av Margit Norell.

Sture Bergwall med sitt klantiga bankrån i Grycksbo är en ointressant patient, och han måste kämpa hårt för att visa sig värd att satsas på. Räddningen blir en stort uppslagen artikel i Expressen den 20 september 1992. Över sju sidor listas 122 ouppklarade mord och försvinnanden. En verklig guldgruva för Sture Bergwall. Under häftiga ångestattacker erkänner han några veckor senare för Kjell Persson att han mördat elvaårige Johan Asplund från Sundsvall, som försvann den 7 november 1980.

“En sjuk pakt där Birgitta försåg Margit med mord”

Nu blir han plötsligt en högintressant patient. Han får uppmärksamhet, status och obegränsade mängder psykofarmaka, som han är beroende av sedan tidig ungdom. Senare övertar Birgitta Ståhle terapeutrollen på en nyinrättad tjänst som chefspsykolog. Hon ingick i den tajta, mest hängivna kärnan kring Margit Norell och var sedan 1988 och fram till Norells död 2005 handledd och terapeutad av henne.

Sista kvittot på Birgitta Ståhles livslånga symbios med Norell, ett handledningsarvode utbetalt av Dalarnas läns landsting, är daterat den 16 juni 2004. Margit Norell är då 90 år. Ett halvår senare dör hon, med Birgitta Ståhle och ett par andra hängivna lärjungar sittande vid dödsbädden. Tomas Videgård, en av de före detta lärjungarna, säger:

“Det blev en helt sjuk pakt där Birgitta samspelade med Quick för att förse Margit med mord. Ju fler mord desto bättre.”

En trädgren blir till pappas penis

På sin blogg  berättar Sture Bergwall hur terapeuten Birgitta Ståhle älskade historien om Hellmans ö. När Sture var elva år hjälpte han bonden Albin och Albins hästar Svarten och Brunte att lasta timmer på Hellmans ö i sjön Runn. Vid en matpaus ska Sture hämta termosen med mjölkchoklad men faller så olyckligt att han får en vass trädgren i munnen.

“Detta berättade jag för terapeuten. Men så enkel fick inte historien vara. ”Är du säker på att det var en gren” frågade hon. ”Och var det egentligen Albin du var med?” Grenen blev till en penis och Albin blev till pappa.”Mmm”, sa terapeuten och log ett nöjt leende. ”Så är det med svåra minnen, man gör om dem.”

Sekten kring Margit Norell tror sig göra ett banbrytande terapeutiskt pionjärarbete. De bekräftar varandra, de är förvissade om att de har rätt och behöver ingen bekräftelse eller kunskap utifrån. Psykologen Magnus Brolin säger när han ska beskriva den sektliknande situationen på Säter:

“Vi visste, och vi skulle bevisa!”

Född i ett fattigt strävsamt arbetarhem

Margit Norell kom från förmögen överklass – men avskydde överklassen hela sitt liv. Sture Bergwall föds i en arbetarfamilj i Falun 1950. Föräldrarna Ove och Tyra Bergwall har redan fyra barn, och nu blir de sex, för Sture föds som tvilling. Tvillingsystern heter Gun. Senare föds den sista i syskonskaran, Eva. Familjen Bergwall har det ungefär som de flesta arbetarfamiljer vid 1900-talets mitt, i ett begynnande Folkhem: fattigt och strävsamt. Pappa Ove är industriarbetare och pingstvän, mamma Tyra arbetar som skolvaktmästare i Korsnäs skola samtidigt som hon sköter hushållet och de sju barnen.

Stures äldste bror, författaren Sten-Ove Bergwall, berättar att han på sin tioårsdag den 25 maj 1950 fick en smörgås, en limpsmörgås med herrgårdsost, i present. Då är lillebror Sture och tvillingsystern Gun en månad gamla. Under psykoterapin på Säters sjukhus ska Sture senare med falska anklagelser tillfoga sin familj större skam och smärta än som är möjligt att föreställa sig genom att påstå sig ha varit utsatt för sexuella övergrepp, mordförsök, vittne till styckning av ett dödfött syskons kropp och kannibalism. Alltsammans påhittat för att hålla liv i terapeuternas intresse och säkra den fortsatta tilldelningen av droger.

“Jag var det sista TBC-barnet”

När Sture Bergwall är sju år gammal drabbas han av det kvardröjande Fattigsveriges stora farsot, TBC. Han har just börjat skolans första klass och läggs in på Högbo sanatorium i Falun för nästan ett år framåt. Sanatorierna var på 1950-talet en sluten och skrämmande värld. Sture blir botad av antibiotikan PAS, paraaminosalicylsyra, som uppfunnits i slutet av 1940-talet. Men sanatorievistelsen är självklart ett trauma för sjuåringen. Den innebär en långvarig separation från syskon och föräldrar, som bara får hälsa på ibland. Men sanatorievistelsen kommer aldrig upp i psykoterapin på Säters sjukhus, berättar Sture Bergwall på sin blogg:

“Jag var ensamt barn på det stora sanatoriet, ”det sista TBC-barnet”, jag var sju år och det var svårt, väldigt svårt. Och alldeles självklart har detta påverkat och präglat mitt liv. Mitt år på sanatoriet nämndes aldrig i terapin. Jag var skild från mamma och pappa, från tvillingsystern, de andra syskonen och från mina kamrater. Jag var bunden till sjukhussalens säng månad efter månad, jag var ensam och kände mig övergiven. Detta enkla men nog så svåra fick inte plats – terapin skulle och måste handla om andra saker – det var viktigare att föreställningar bekräftades.”

Han ruvar på två hemska hemligheter

I högstadiet upptäcker han att han är homosexuell, något som klassas som en psykisk störning ända till 1979. Att vara en av de enligt tidens syn “perversa” var absolut omöjligt att tala om i det frireligiösa hemmet. Han börjar använda droger, som ett sätt att komma ifrån sin förbjudna och skuldtyngda sexualitet. Oftast sniffar han lösningsmedlet trikloretylen, ett ämne som är så skadligt att det skulle komma att förbjudas helt i Sverige 1996. Men detta utspelar sig 1964, mer än 30 år tidigare, Sture Bergwall är fjorton år och har alltid den lilla bruna glasflaskan i fickan. Han sniffar så ofta han kommer åt, dagligen i tio års tid.

Nu ruvar han på två hemska hemligheter. Hemlighet nummer ett: han är homosexuell, en identitet som han inte kan acceptera. Hemlighet nummer två: han missbrukar. Han gör sexuella närmanden mot pojkar, utreds av barn- och ungdomspsykiatrin och går i samtal hos en psykolog. När han hamnar på Säters sjukhus 1991 är han tillbaka i en sluten sjukhusvärld, men inte ett sanatorium utan ett mentalsjukhus. Så länge som han erkänner mord är han en intressant patient och slipper kastas ut i den skrämmande världen utanför. Den har han bara klarat av under begränsade perioder.

En familjeangelägenhet för syskonen Borgström

Massmedia låter sig naturligtvis dras med i lögnvalserna under mordrättegångarna. En svensk seriemördare är en sensation som kittlar och säljer lösnummer. Flertalet medier förlitar sig på okritiska TT-artiklar skrivna av TT:s reporter i Sundsvall, Ann-Kristin Bladh. I Dala-Demokraten skriver kriminalreportern Gubb Jan Stigson under sexton års tid cirka 300 artiklar, alla med innebörden att Sture Bergwall är skyldig. För detta belönas han 1995 med Publicistklubbens stora pris.

Ordföranden i Publicistklubben heter Anette Kullenberg och är äldst i en inflytelserik syskontrio med vänsteragenda. Anette Kullenbergs yngre syskon är journalisten Kerstin Vinterhed och advokat Claes Borgström. 1995 är året då Sture Bergwall blir en familjeangelägenhet för den här syskontrion som på olika sätt och i olika roller kommer in i hans liv.

“Som i en livmoder, skyddad från alla faror”

Våren 1995 är Sture Bergwall så intressant att Kerstin Vinterhed, anställd på Dagens Nyheter i 43 år (1965-2008) rycker ut med reporterblock och penna och gör en intervju med seriemördaren. I en artikel den 19 april 1995 får hon ur sig följande kvasipsykologiska pekoral:

“På Säter får han lära sig tala. Som i en livmoder, skyddad från alla faror, vågar han där långsamt närma sig sitt ödes kärna, vågar han minnas och formulera händelserna i ord. Nästan som en blind rör han sig i sitt mörka inre, vägledd nu av terapeuten Birgitta Ståhle.”

Sture Bergwall framställs i Dagens Nyheter som en hjälte som ädelmodigt plågar sig igenom de smärtsamma terapisamtalen “för offrens skull och för att det är det enda ansvarstagande som är möjligt för honom”. När intervjun görs har han erkänt två mord. Vinterhed summerar, som om det gällde en fotbollsmatch: “Blir det fler är det en seger för Säter.”

Senare samma år blir Anette Kullenbergs och Kerstin Vinterheds yngre bror Claes Borgström utsedd till försvarsadvokat för Sture Bergwall – men kommer som medlem av Sätersekten inte att försvara honom utan som troende sektmedlem målmedvetet driva att Bergwall ska dömas för mord.

2001 tar klinikchefen Göran Källberg – mannen som släppte in Margit Norell på Säters sjukhus – ifrån Sture Bergwall medicinerna. Terapeuterna är panikslagna och protesterar våldsamt. Deras livsprojekt rasar ihop fullständigt. Bergwall har dagligen ätit bensodiazepiner i 28 år, och doserna har varit så höga att avgiftningen måste ske etappvis under nio månader. När han kvicknar till ur drogdimman avslutar han terapin och meddelar polisen Seppo Penttinen att han inte tänker delta i några fler mordutredningar. Sture Bergwall har slutat ljuga.

“Idag har jag inget att dölja”

“Mannen som slutade ljuga” är nominerad för Augustpriset,  som delas ut måndag den 25 november. Om Dan Josefsson inte får priset bör juryn äta upp sina hattar. Ett skickligare stycke undersökande journalistik har aldrig skådats i Sverige.

Sture Bergwall lever i dag farligare än han någonsin har gjort. Han har utmanat mäktiga intressen när han tagit heder och ära av Säters rättspsykiatriska klinik och hela rättsväsendet. Mentalsjukhuset har för generationer av Säters invånare varit den viktigaste försörjningskällan. Hans avslöjanden är den värsta attacken mot sjukhuset någonsin. Dessutom har han avslöjat Margit Norells falska teori om bortträngda minnen. Han är fortfarande inspärrad och i klorna på vården. Vad blir de förfördelades hämnd?

Sture Bergwall skriver på sin blogg:

“Idag har jag inget att dölja men andra desto mer. Idag är jag starkare än någonsin och jag är det i kraft av att jag kan vara den jag är.”

Litteratur:

Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga.
Hannes Råstam: Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare.
Tommy Wennerstierna: De psykologiska teorierna bakom fallet Quick. Newsmill 14 augusti 2012.

Sekten – en samling troende

Alla i sekten kring Sture Bergwall har drivit ett högt spel med sanningen som insats. Trots att Bergwall har friats för samtliga mord håller flertalet sektmedlemmar fortfarande fast vid sin tro på hans skuld och vill inte erkänna att de har gjort några fel. Om svenskt rättsväsende och svensk psykiatri ska kunna återupprätta sin förlorade heder efter Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden är det ett antal huvuden som bör komma i omedelbar rullning.

Psykoterapeuten Birgitta Ståhle

var totalt absorberad i Margit Norells sfär och gjorde sig till redskap för hennes sjuka teorier. Ståhle fick ett fantastiskt uppsving i karriären tack vare “seriemördaren” Thomas Quick. Hon har i brev till socialstyrelsen blankt förnekat att hon ens hört talas om någon terapi för att framkalla bortträngda minnen. Hon är fortfarande verksam som psykoterapeut men vägrar konsekvent att uttala sig.

“Minnesexperten” Sven Å Christianson.

Psykologiprofessorn och “minnesexperten” Sven Å Christianson – “en riktig virrpanna” enligt Leif GW Persson,  som är en av dem som tidigt genomskådade Thomas Quick. Christianson har konsekvent vilselett mordutredningarna utifrån Margit Norells teser och sina egna ovetenskapliga och opublicerade resultat. Gick i terapi hos Margit Norell från 1994, när hon är 80 år gammal, och till hennes död 2005 – samtidigt som han anlitades som “minnesexpert” i mordutredningarna. Till Dan Josefsson säger han att “Margit är den människa som har stått honom närmast, bortsett från hans egna barn”. Han visar inga tecken på att ha avnavlats från sin “mamma” efter hennes död:

“Kontakten med henne förändrade mitt liv. Hon blev en mamma som jag aldrig har haft.”

På sin minst sagt självförhärligande hemsida  skriver han om sig själv:

“Sven Å Christianson har med sin uppmärksammade forskning samt böcker och föreläsningar under de senaste 20 åren etablerat sig som en av landets ledande experter beträffande frågeställningar som rör människans minnesfunktion, brott och trauma samt intervjumetodik.”

Så sent som i augusti förra året uttalade Sven Å Christianson en absolut övertygelse om att Sture Bergwall är skyldig. Hans bok ”I huvudet på en seriemördare”  har nu förbjudits som kurslitteratur vid Stockholms universitet och kommer antagligen att dras in av Norstedts förlag. 

Åklagaren Christer van der Kwast

Christer van der Kwast, pensionerad, hårt kritiserad åklagare som offrade Sture Bergwall för karriären och har anklagats för att gömma undan bevis för att Bergwall ljugit, bland annat förhören med hans syskon. Drogs in i sekten av Säters terapeuter och trodde blint på dem. Har sedan resningsprocessen startade 2009 kämpat med alla medel för att stoppa den, det vill säga rädda sin förlorade heder. När Leif GW Persson får frågan om varför Christer van der Kwast slår ifrån sig kritiken svarar han:

”För att han i stort sett inte har vunnit några andra mål än dem mot Quick. Han är den åklagare som har sämst statistik, och han är helt säkert den åklagare på den nivån, för han slutade ändå som överåklagare, som har unikt dålig statistik vad gäller antalet framgångsrika åtal. Christer van der Kwast har lyckats i ett endaste fall – och det var när satte dit en psykiskt sjuk person för åtta mord han inte begått.”

Polisutredaren Seppo Penttinen

Seppo Penttinen, polis och förhörsledare som hållit ett hundratal förhör med Sture Bergwall. Hans roll är en avskräckande parodi på polisarbete. Han sugs in i sekten, blir troende och går i Margit Norells och terapeuternas ledband. Han har ställt ledande frågor under förhören, ändrat uppgifter i förhörsprotokollen, tipsat Bergwall om olika uppgifter för att fylla i luckorna i hans lögner och få honom att framstå som trovärdig, han har begått mened och gömt undan intervjuer med Bergwalls syskon som sa att Stures berättelser från barndomen var påhittade. Enligt Dan Josefsson går Seppo Penttinen till historien som “Sveriges mest inkompetenta polis i modern tid”. Själv tillbakavisar han all kritik. 

Försvarsadvokaten Claes Borgström

Claes Borgström, Sture Bergwalls försvarsadvokat i sex av de åtta mordrättegångarna. Har uppträtt som åklagare istället för som försvarsadvokat och låtit bli att ta fram omständigheter som tydde på att Bergwall var oskyldig. Borgström trodde på Bergwalls skuld och är fortfarande troende. Har kammat in minst fyra miljoner på att inte försvara sin klient. När Dan Josefsson träffar honom konstaterar han att Borgström är tilltufsad och dåligt påläst och tycker synd om sig själv:

“Hela min advokatetik är ifrågasatt. Och inte bara ifrågasatt, den är skjuten i sank.”

“Jag nämner inga namn, men rimligen får ”minnesexperten och advokaten” ägna resten av sina karriärer åt att räfsa löv i trädgården”

skriver Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet.

Läkaren Kjell Långbergs

Läkaren Kjell Långbergs (tidigare Persson), Sture Bergwalls första terapeut, som efter fiaskot på Säters sjukhus fick en tjänst på rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall och har åtalats för tjänstefel sedan han släppt ut en dömd pedofil som begick nya övergrepp på barn. Efter den misslyckade sejouren i Sundsvall har Kjell Långbergs flyttat till ön Ven i Öresund och arbetar de sista åren fram till pensioneringen vid Rättspsykiatriska konsultgruppen i Lund. Vägrar uttala sig.

Läkaren Göran Fransson

Göran Fransson, behandlingsansvarig läkare för Sture Bergwall på Säters sjukhus, nu chef för rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Ansvarig för Sture Bergwalls hämningslösa drogtilldelning. Har omvärderat sin syn på den psykoterapi Bergwall fick:

“Tekniken att ta fram förträngda minnen, jag tror inte ett skvatt på det. Men man drogs ju in i det.”

Justitiekansler Göran Lambertz

Göran Lambertz, tidigare justitiekansler, raskade på sju dagar 2006 ifrån sig en “utredning” av domarna mot Sture Bergwall. Han tyckte att alla domar utom en “såg väldigt bra ut”  och berömde Christer van der Kwast och Seppo Penttinen för deras arbete. I praktiken gav han dem immunitet mot att någonsin kunna ställas till svars för de fel de har begått. Hans beslut kan inte överprövas, eftersom han stod högre upp i hierarkin än Riksåklagaren. 2007 utsågs Göran Lambertz till justitieråd i Högsta domstolen och kan därmed inte avsättas ens av regeringen..

Tv-tips

SVT1 tisdag 26 november 21.30: Dokument inifrån. Kvinnan bakom Thomas Quick. Dokumentär av Dan Josefsson.

SVT1 tisdag 26 november 22.30: Veckans Brott special. Leif GW Persson och Camilla Kvartoft följer upp dokumentären “Kvinnan bakom Thomas Quick” med kommentarer och diskussion i studion.

Tidligere kronikker af samme forfatter

Sture Bergwall “Thomas Quick” Dokumentär -2008 av Hannes Råstam Thomas Quick har erkänt fler än 30 mord och dömts för åtta av dem. I ett halvår har reportern Hannes Råstam haft kontakt med Thomas Quick, som nu, efter sju år av tystnad, bestämt sig för att berätta sanningen om morden.