Af Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Det Àr mars mÄnad, men vinden Àr isande kall. Den hÀr marsdagen vrÀks en barnfamilj frÄn sin lilla kyffiga bostad och stÀlls pÄ gatan. De har inte betalat hyran pÄ lÀnge. Mannen Àr arbetslös. Kvinnan försöker skydda barnen, tvÄ flickor pÄ sex och fyra Är och en treÄrig pojke, frÄn den lokala mobb som har gÄtt man ur huse för att skadeglatt se pÄ skÄdespelet. Familjen Àr illa sedd. Mannen sÀgs syssla med nÄgon sorts mystisk revolutionÀr verksamhet som ingen begriper sig pÄ. Arbeta och försörja sin familj klarar han i varje fall inte. I famnen bÀr kvinnan det yngsta barnet, ett spÀdbarn pÄ fyra mÄnader. Nu stÄr de pÄ gatan. SÀngarna och deras övriga torftiga möblemang har sÄlts för att skulderna hos slaktaren, mjölkaffÀren, bagaren och apotekaren ska kunna betalas. De Àr totalt utblottade. Till slut lyckas de hitta en tillflykt i ett elÀndigt smutsigt kyffe. Kvinnan Àr sÄ pressad av situationen att hon inte lÀngre kan amma lille Guido, och han dör av undernÀring.
NĂ„gra mĂ„nader tidigare har mannen i familjen skrivit i ett segervisst brev till sin bĂ€ste vĂ€n: âTrots allt har revolutionens vulkanutbrott aldrig varit mer nĂ€ra förestĂ„ende. Jag Ă„terkommer med detaljer.â
Mannen Àr Karl Marx (1818-1883), och den bostad som han och hans familj vrÀks frÄn i mars 1850 ligger i Chelsea, London. Det kyffe som ska bli deras tillflykt ligger vid Leicester Square. TvÄ mÄnader senare, den 24 maj 1850, fÄr den brittiske ambassadören i Berlin en rapport skriven av en preussisk polisspion som granskar de tyska revolutionÀrernas aktiviteter. Han beskriver de tvÄ rum dÀr Marx lever med sin familj, inklusive hushÄllerskan.
âAllting Ă€r trasigt, sjaskigt och slitetâ
Han har inga fasta tider för sömn eller vaken tid. Ofta stannar han uppe hela natten och ligger sedan pĂ„klĂ€dd pĂ„ soffan dagtid och sover till kvĂ€llen, obekymrad om alla som kommer och gĂ„r genom deras rum. (Det finns totalt tvĂ„ rum i bostaden.) Det finns inte en enda ren eller hel möbel. Allting Ă€r trasigt, sjaskigt och slitet, tĂ€ckt av tjocka lager av damm och fullstĂ€ndigt kaos överallt. I mitten av vardagsrummet stĂ„r ett stort, gammaldags bord tĂ€ckt med vaxduk. DĂ€r ligger manuskript, böcker och tidningar, barnens leksaker, trasiga paltor ur hustruns sykorg, en massa naggat porslin, knivar, gafflar, lampor, ett blĂ€ckhorn, hollĂ€ndska lerpipor, tobak, aska ⊠Ăgonen börjar rinna av den tunga tobaksröken nĂ€r man kommer in i Marx rum. Allting Ă€r smutsigt och tĂ€ckt med damm, det finns ingenstans dĂ€r man kan sĂ€tta sig ned. Det enda som finns Ă€r en trebent stol. En stol rĂ„kar ha fyra ben. PĂ„ den leker barnen att de lagar mat.
Karl Marx, kommunismens profet och Den Store TÀnkaren. Mannen som har haft ett större inflytande Àn nÄgon annan intellektuell i modern tid. Med hjÀlp av lÀrjungarna Vladimir Lenin (1870-1924), Josef Stalin (1878-1953) och Mao Zedong (1893-1976) har hans lÀror legat till grund för jordens tvÄ största kommunistiska imperier, Kina och Sovjetunionen, och orsakat hundratals miljoner mÀnniskors död. Marx Àgnade sitt liv Ät att formulera teorier om kapitalets utsugning av arbetarklassen. Men sjÀlv satte han sig över alla moralfilosofiska principer. Han sög ut sin omgivning mer hÀnsynslöst Àn den vÀrsta kapitalist. Han arbetade aldrig för sin egen försörjning utan lÀt sin familj leva i svÀlt och misÀr. Arbetarklassen visste han ingenting om. Han satte aldrig sin fot i nÄgon fabrik, gruva, kvarn eller annan tung industri. Den enda proletÀr Karl Marx trÀffade var sin egen hushÄllerska. Henne gjorde han med barn. NÀr barnet föddes vÀgrade han erkÀnna faderskapet och prackade det istÀllet pÄ den stÀndigt utnyttjade vÀnnen Friedrich Engels (1820-1895), som han hade en livslÄng symbiotisk relation med.
Marx var ingen vetenskapsman
NÀr Karl Marx dör den 14 mars 1883, sittande i morgonrocken vid eldstaden, Àr han 60 Är gammal. Dödsfallet vÀcker föga uppmÀrksamhet i pressen. Till begravningen infinner sig totalt elva personer. Engels finns naturligtvis dÀr. StÀndigt denne Engels. Han sÀger nÄgra vÀl valda ord, förljugna in i det sista. Döttrarna Laura och Eleanor och ytterligare nÄgra personer tar farvÀl av den döde revolutionÀren. Den vÀrldsrevolution som han Àgnat sitt liv Ät att dra upp riktlinjerna för fÄr han aldrig uppleva.
Mellan de bĂ„da scenerna, vrĂ€kningen av Karl Marx och hans familj frĂ„n Chelsea i mars 1850 och begravningen trettiotre Ă„r senare ligger ett liv som hör till historiens mĂ€rkligare och som kastar skuggor lĂ„ngt in i vĂ„r tid. Knappast nĂ„gon profet har idealiserats och ikoniserats lika mycket som Karl Marx, möjligen med undantag av Muhammed. Trots att marxismen Ă€r den lĂ€ra som utan tvekan har kostat flest oskyldiga mĂ€nniskor livet Ă€r det uppenbarligen fullt möjligt att fortfarande kalla sig marxist utan att skĂ€mmas. Den 25 februari kunde man till exempel höra författaren Andreas Malm beteckna sig sjĂ€lv som âen kĂ€mpande marxistâ i radions Studio Ett.
Han ser beteckningen som hedrande och Àr antagligen inte ensam om det.
VĂ„r blinda tilltro till profeter
Det finns nÄgonting i mÀnskligt beteende som skrÀmmer mig mer Àn det mesta. Det Àr vÄr blinda tilltro till auktoriteter och profeter. VÄrt behov av profeter att tro pÄ tycks oÀndligt. Vi Àr stÀndigt beredda att bli bedragna, att tro pÄ de himmelssvÀvande visionerna och de vackraste lögnerna. Vi anförtror oss till dem som lovar oss mening och gemenskap och ger oss tillhörighet till flocken. Profeterna sveper in oss i sina visioner som mjuka gosefiltar och befriar oss frÄn vÄrt individuella ansvar.
Som barn lĂ€rs vi genom uppfostran att tro pĂ„ och lyda den auktoritet som representeras av vĂ„ra förĂ€ldrar. Det Ă€r en nödvĂ€ndig process, men om uppfostringsnitet och auktoritetstron drivs för lĂ„ngt kan det fĂ„ ödesdigra konsekvenser. Den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller (1923-2010) har mer klargörande Ă€n nĂ„gon annan beskrivit âden svarta pedagogikensâ förödande inverkan pĂ„ barnets och dĂ€rmed ocksĂ„ den vuxna mĂ€nniskans psyke. Ett litet barn Ă€r helt utlĂ€mnat till och beroende av sina förĂ€ldrar. Barnet har inget val och inget att jĂ€mföra med utan mĂ„ste acceptera förĂ€ldrarna som de Ă€r och allt som de utsĂ€tter barnet för. Barnet mĂ„ste dessutom Ă€lska sina förĂ€ldrar.
Om vi som vuxna behÄller auktoritetstron oförÀndrad riskerar det, som historien visar, att resultera i katastrofer. Blind tilltro till auktoriteter och profeter lÀgger grunden för totalitÀra maktsystem som karaktÀriseras av ondska och tyranni, förföljelse av oliktÀnkande och folkmord. I totalitÀra samhÀllen raseras mÀnsklig humanitet och tillit. Förnuftet upphör att gÀlla. Den starkaste drivkraften blir rÀdslan. Adolf Hitlers Nazityskland, Josef Stalins Sovjet, Mao Zedongs Kina Àr alla exempel pÄ det.
Karl Marx sÄdde ondskans frön
Ondska uppstÄr inte frÄn ingenstans. NÄgon sÄr ondskans frö. Under gynnsamma betingelser kan det gro och erövra makt. Karl Marx sÄdde ondskans frön. Han var en vÄldets och hatets profet. I hans teorier upphöjdes avund till moral. VÄld gjordes till frihet, och plundring och stöld förvandlades till rÀttvisa. Han gjorde ansprÄk pÄ vetenskaplighet. Men i djupare mening var han inte alls nÄgon forskare eller vetenskapsman. Vetenskap Àr ett noggrant sökande efter fakta och vÀrdering av bevis. SÄdant Àgnade sig inte Marx Ät. Han var en agitator och mer intresserad av att förkunna det han ansÄg vara sanningen Àn av att söka efter den. Han tog en doktorsgrad i filosofi vid universitetet i Jena, men nÄgon akademisk tjÀnst fick han aldrig.
Inte nÄgon gÄng under sitt liv försökte han pÄ allvar att fÄ ett arbete. Det enda undantaget var i London i september 1862 nÀr han sökte en tjÀnst som jÀrnvÀgskonduktör. Den fick han inte för att hans handstil var sÄ dÄlig.
Tjugo Ă„r tidigare, 1842, gav han tillsammans med Friedrich Engels ut den revolutionĂ€ra Neue Rheinische Zeitung i Köln. Det lyckades i fem mĂ„nader tills den förbjöds 1843. EngelsÂŽ observation av Marx sĂ€tt att leda arbetet pĂ„ tidningen var att Marx var en diktator. Ordet âdiktatorâ dyker pĂ„fallande ofta upp i alla sorters eftermĂ€len om Marx. Han hade varken tid eller intresse för demokrati. Alla sorters val fann han ytterst motbjudande.
I tidningen skrev han: âNĂ€r vĂ„r tid kommer ska vi inte förklĂ€ vĂ„r terrorism.â
RevolutionÀrt liv i landsflykt
Redan hĂ€r borde larmet ha gĂ„tt. HĂ€r uttrycker Marx det hot mot mĂ€nskligheten som bland andra Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Mao Zedong i Kina, Pol Pot i âDemokratiska Kampucheaâ och Fidel Castro pĂ„ Kuba senare ska iscensĂ€tta med katastrofala konsekvenser. HĂ€r borde vĂ€rldshistorien ha tagit ett hopp. Men eftersom saker hĂ€nder för att vi ska lĂ€ra oss nĂ„gonting fortsatte allting som om ingenting hĂ€nt i riktning mot den ohyggliga skörden av Karl Marx draksĂ„dd.
Karl Marx och Friedrich Engels var bÄda starkt pÄverkade av den industriella revolutionen i England 1760-1830 och den franska revolutionen 1789. De inspirerades av Georg Wilhelm Friedrich Hegels filosofi (1770-1831).
Var de Ă€n drog fram tvingades de pĂ„ grund av sina samhĂ€llsomstörtande anstrĂ€ngningar i landsflykt gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. FrĂ„n 25-Ă„rsĂ„ldern levde Marx i exil. 1845 utvisades han frĂ„n Paris. 1848 hade han tillsammans med Friedrich Engels skrivit pamfletten âDet kommunistiska manifestetâ. Det ledde till att de belgiska myndigheterna i mars 1848 arresterade Marx och riktade en utvisningsorder mot honom. Ăven hans hustru Jenny sattes i arrest, tillsammans med mĂ€ngder av prostituerade. NĂ€sta dag kördes de av polis till grĂ€nsen. Stora delar av Ă„ret dĂ€rpĂ„ stod Marx inför rĂ€tta. Efter utvisningen frĂ„n Belgien flyttade han med sin familj till England. London blev hans hemstad, men han umgicks bara med tyska landsmĂ€n, revolutionĂ€rer som han sjĂ€lv, och försökte aldrig integreras i det land dĂ€r han bodde resten av sitt liv.
En teoretiker med tunnelseende
Marx var en teoretiker med tunnelseende. Han Àgnade sitt liv Ät proletariatet och den kommande vÀrldsrevolutionen men satte aldrig sin fot i nÄgon fabrik, gruva, kvarn eller annan tung industri. I hela sitt liv föredrog han att umgÄs med medelklassintellektuella, sÄdana som han sjÀlv. Han var inte intresserad av socialistiska kamrater som hade erfarenhet av kroppsarbete; urmakare, grafiker, skomakare- sjÀlvlÀrda, disciplinerade, skötsamma. De var angelÀgna att förÀndra samhÀllet men eftertÀnksamma vad gÀllde den praktiska utformningen. Marx inte bara tyckte illa om dem, han var direkt fientlig mot dem. Han betraktade dem med förakt: revolutionÀr kanonföda, inte mer.
NĂ€r han organiserade det revolutionĂ€ra arbetet tillsammans med Engels sĂ„g han till att peta arbetarklassocialister frĂ„n alla positioner dĂ€r de kunde ha inflytande. Hans motiv var dels intellektuellt snobberi, – han föraktade den intellektuella underlĂ€gsenhet som han sĂ„g hos dem – dels att mĂ€nniskor med egen erfarenhet av fabriksarbete tenderade att vara emot vĂ„ld som metod att fĂ„ bĂ€ttre villkor. För egen del sĂ„g Marx en vĂ„ldsam revolution inte bara som nödvĂ€ndig utan oundviklig. Men han hade ingen lust att sjĂ€lv undersöka industriarbetarnas villkor för att lĂ€ra sig nĂ„got av deras erfarenheter. Varför skulle han göra det? I allt vĂ€sentligt hade han ju dragit sina slutsatser om mĂ€nsklighetens öde redan i slutet av 1840-talet. Varför skulle han anstrĂ€nga sig mer?
Das Kapital â ett ofullbordat verk
Karl Marx specialitet var att pĂ„börja mĂ€ngder av arbete som han aldrig fullföljde. Han hade en brinnande önskan att skapa en bĂ€ttre vĂ€rld, men han saknade den sjĂ€lvdisciplin och uthĂ„llighet som var nödvĂ€ndiga för att organisera sitt arbete. Han levde ett ohĂ€lsosamt liv, motionerade inte, Ă„t stora lass starkt kryddad mat, rökte som en borstbindare, drack hĂ„rt och hade föga förvĂ„nande stĂ€ndiga besvĂ€r med sin lever. Han har beskrivits som âouthĂ€rdligt smutsigâ, badade ytterst sĂ€llan och tvĂ€ttade sig sparsamt. Hans korta och breda uppenbarelse kröntes av ett ovĂ„rdat kolsvart hĂ„r, ett stort yvigt skĂ€gg och smutsig gulblek hy. Bakom en monokel i preussisk stil sprutade smĂ„ ögon elaka gnistor av eld.
Den mesta tiden av de 34 Ă„ren frĂ„n flytten till London till sin död 1883 satt han pĂ„ British Museum och letade material till sin stora studie om kapitalet. FrĂ„n början förestĂ€llde han sig att verket skulle bestĂ„ av sex volymer. Men den enda volym han producerade (i tvĂ„ delar) och lyckades fĂ„ tryckt 1867 saknar logiskt mönster. Det Ă€r en serie fristĂ„ende redogörelser i godtycklig ordning om arbetsvillkoren under kapitalism i mitten av 1860-talet. De utgĂ„r frĂ„n ett enda arbete, Engels’ Condition of the Working Class in England som hade publicerats tjugo Ă„r tidigare och byggde pĂ„ förĂ„ldrade och inaktuella kĂ€llor.
âBourgeoisin ska minnas mina bölderâ
Resten fick Engels ta hand om. StĂ€ndigt denne Engels. Sedan Marx dött 1883 tog han tag i projektet och sammanstĂ€llde Volym 2 utifrĂ„n 1 500 sidor anteckningar, av vilka han var tvungen att skriva om en fjĂ€rdedel. Resultatet Ă€r 600 trĂ„kiga, röriga sidor om 1860-talets ekonomiska teorier. Volym 3, som Engels arbetade pĂ„ frĂ„n 1885 till 1894, Ă€r inget mer Ă€n en serie anteckningar, inklusive 1 000 sidor om ocker â nĂ„gonting som skulle visa sig ha högst privat relevans i Marx eget liv.
Snusket, drickandet och den dĂ„liga kosten Ă€r antagligen förklaringen till att Marx hela sitt vuxna liv plĂ„gades av varbölder över hela kroppen. Som vĂ€rst blommade de nĂ€r han skrev Das Kapital. Ingen kan lĂ€sa Das Kapital utan att ha Marx varbölder i Ă„tanke. âVad som Ă€n hĂ€nderâ, skrev han till Engels, âhoppas jag att bourgeoisien, sĂ„ lĂ€nge som den existerar, fĂ„r anledning att minnas mina bölder.â
LĂŠs mere »