Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Den lede Fi i form av Sverigedemokrater eller invandringskritiker (beteckningarna används synonymt) uppges ha gjort truppförflyttningar från glesbygden och infiltrerat Östermalm. Stadsdelen Östermalm i Stockholm är en av Sveriges absoluta gräddhyllor. Där bor de allra rikaste, de allra mäktigaste. Det är med andra ord skarpt läge. Rikslarm har utgått i en agendasättande artikel i Dagens Nyheter skriven av reportern Björn af Kleen.
Jan Guillou skakad
Af Kleen har cyklat runt på gräddhyllan och pratat med människor som bor och/eller arbetar på Östermalm; bland andra Ulf Adelsohn, Lena Adelsohn Liljeroth, Patrik Engellau, Anders Borg, Anne Ramberg och den gamle maoisten Jan Guillou som trivs alldeles utmärkt i sin våning på Banérgatan.
Mot bakgrund av Dagens Nyheters uttalade politiska agenda förefaller tanken vara att genom avskräckande exempel varna för en utveckling som skrämmer vettet ur DN: Sverigedemokratiseringen av Östermalm och därmed undergrävandet av floskeln om allas lika värde i några av Sveriges yppersta elitkretsar.
Meningen är att vi ska förfasa oss. Jan Guillou gör det redan i själva artikeln, när han läser ett utkast:
“Skakande” säger han.
Gräddhyllans starka symbolvärde
Visserligen fick Sverigedemokraterna bara 7,4 procent av rösterna i riksdagsvalet 2014 i valdistriktet Oscar 5, östra Strandvägen, och moderaterna minskade med 4,1 procent på hela Östermalm. Ett valresultat som bara är drygt hälften av SD:s valresultat i hela Sverige (12,86 procent) låter inte direkt som något rikshot. Men här handlar det inte om siffror utan om gräddhyllans starka symbolvärde. Symboliken har en olycksbådande sprängkraft.
Då blir hotet plötsligt konkret
Invandringskritiker utgjorde inget hot mot makten när de gick att håna och avfärda som “lågutbildade arbetslösa män boende i glesbygd”. Sådana perifera existenser behöver man ju inte bry sig om. Hånet och föraktet mot de underförstått efterblivna lantisarna pågick i många år och sticker fortfarande fram sitt fula tryne med viss periodicitet. Även i DN-artikeln.
Författaren och akademiledamoten Per Wästberg säger att Sverigedemokraterna “vet förstås var de ömma punkterna ligger”.
“Och det är tråkigt när de välutbildade går med, för det lockar givetvis andra och gör SD anständigare i mångas ögon. Jag tycker att de kunde hålla sig på landet.”
“När vi nu är samlade här, den svenska kultureliten”
När jag läser om Per Wästbergs ohöljda förakt poppar en scen upp ur minnet. Tidpunkten är omkring 1979-80. Per Wästberg var chefredaktör för Dagens Nyheters kulturredaktion 1976-82.
Han har bjudit in till den årliga kulturmiddagen på den eleganta representationsvåningen 23 trappor upp i DN-skrapan i Marieberg. Av obegriplig anledning är jag inbjuden, jag är ju bara en vanlig reporter. Per Wästberg knackar i glaset och reser sig upp för att hålla välkomsttalet.
“När vi nu är samlade här, den svenska kultureliten…” inleder han högtidligt.
Vad är det karln står och säger? Först tror jag inte mina öron. Jag har svårt att hålla mig för skratt. Ser mig försiktigt omkring, men ingen annan visar någon reaktion. Alla gäster verkar på ett självklart sätt instämma i och identifiera sig med vad Wästberg säger. Den svenska kultureliten.
Behovet av att positionera sig
När invandringskritiska röster allt oftare når fram till och gör sig hörda från akademiker, näringslivstoppar och andra i maktelitens mellersta och övre skikt avtecknar sig plötsligt ett konkret och djupt oroande hot. Då väcks behovet hos personer som Per Wästberg att positionera sig utifrån sin högt stämda självuppfattning och uttrycka förakt för den obildade populasen som “kan hålla sig på landet”.
Det är inget konstigt med det, det pågår ett oavbrutet positionerande och inpinkande av revir omkring oss. Så har det alltid varit. I själva verket är positionerandet ett bärande element i synnerhet i det svenska samhället, och turerna kan vara ganska underhållande.
Varje regering behöver känna stöd från eliten