Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm forleden. Én ting er, at en masse unge, uvidende talere står og føler for fuld udblæsning, en anden og værre ting er, at Sveriges statsminister er iblandt dem med en savlende, upolitisk tale, der gør de unge talere’s følelser til national politik. Jag sörjer Alan och jag sörjer alla andra barn som dör i krig och terror”. Alle syv partier mener det sammme i denne makabre, sekteriske udendørsmesse. Benærk at de taler imod overhovedet at regulere indvandringen. Det ser sort ud, Sverige. De har givet 30 procent af landet bort, og de vil give resten bort hvis ikke I stopper dem. Når Sverige ligger på sn dødsseng engang i dette århundrede, vil diagnosen lyde på “selvmord.” Det går stærkt nu. “Diget er brudt, det er en skæbnestund,” skrev Kasper Støvring i går.

Hvor man kan sige, at Danmarks statsminister agerer som en bondesnu embedsmand i en mindre kommune, agerer Löfvén som en hund i et spil kegler, der i den grad er overmatchet af situationen, at man gerne tror han er en uvillig marionet for socialdemokratiets Verkstellande Utskott. Merkel har visse evner – dog ikke på asylområdet – men Löfvén er en énmandskatastrofe, Sveriges Anker Jørgensen, hvis fejlskøn dog ikke fik varig, historisk virkning. Karl Olaf Arnstberg skriver i Propagandaweekend

Det är fel att kalla dem som söker sig till Europa för flyktingar, i synnerhet när de söker asyl i Sverige. De enda ”äkta” flyktingar som Sverige beviljar asyl är de kvotflyktingar som förs över enligt en överenskommelse med FN. År 2011, 2012, 2013 och 2014 tog Sverige emot 1.900 kvotflyktingar. Även för 2015 är flyktingkvoten 1.900 personer. Här bör man nog också räkna in de som klassas som flyktingar av FN, därför att de är förföljda av staten i det land de lever i. Åren 2011-14 handlade det om 37.000 sådana permanenta uppehållstillstånd. Övriga asylsökande har först flytt och därefter gjort ett val: det är Sverige som är målet nu när vi väljer var vi ska söka asyl. Det är därför korrekt att kalla dem asylsökande eller migranter, men inte flyktingar. Detta är inte enbart en lek med ord, därför att begreppet flykt implicerar att det inte fanns någon annan utväg, medan migranter kunde ha valt att söka sig till ett annat land än Sverige – vilket för övrigt de flesta gör. De vill helst till Tyskland eller England.

Læs mere »

Granskning Sverige er en borgerradio, ikke MSM, og det her er meget godt. Det er fremragende. Nogen vil måske indvende, at journalisten er lovlig venlig, han er dog ikke meget venligere end en SR journalist er over for en politiker i Ekot’s  Lördagsinterviju. Forfatteren blev bedt om at medvirke i SR Medierne, men sagde klogeligt nej tak. De klarede at svine  hende til uden hendes medvirken.

Eva Selsing: Er det vores ansvar?

Hvornår blev det forbudt at indrømme, at danske politikere først og fremmest skal beskytte danske interesser? Og at almindelige danskere sådan set lever deres liv her og ikke i Syrien. Den enkelte borger her kan i en verden fuld af konflikter naturligvis ikke holdes ansvarlig for, trækkes forpligtende ind i eller i øvrigt afkræves aktiv deltagelse i alt det, der foregår langt fra os.

Det vil være smukt at bistå med forskellige former for hjælp i nærområderne til de stakkels fordrevne mennesker. Økonomisk, organisatorisk, personligt. Men denne gode gerning er da vel ikke noget, man kan stille som krav til de danskere, der i øvrigt ikke er en del af de konfliktramte regioner? Berlingske.

Se PETER HITCHENS: We won’t save refugees by destroying our own country

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

Skampålen eller slaktbänken? Expressen och andra slaskmedia erbjuder mig generöst att delta i min egen uthängning sedan de gett den före detta Expoaktivisten Annika Hamrud utrymme att begå ett karaktärsmord på mig.  En storslagen invit, men nej tack.

Jag beklagar, men liket lever

När journalistdrevet går är det bara vittringen av människoblod som styr flocken. Det spelar ingen roll vilket bytet är eller vilka konsekvenser jakten kan få. Inte en enda journalist förmår stanna upp för en sekunds självständigt tänkande. Det skulle ju kunna spräcka hela storyn.

Ursäkta om jag sviker rollistan i den givna medieliturgin, men jag ställer mig varken vid skampålen eller lägger mig på slaktbänken. Eftersom jag inte spelar med i den föregivna rollen är rubriken på den här krönikan alltså delvis missvisande. Den täcker journalisternas ambitioner men inte de uteblivna konsekvenserna av deras agerande.
Jag beklagar, men liket lever. Det sprattlar och rör sig.

Gammelmedia förlorar makten

Uppsåtet för skamkören i gammelmedia och deras arma följe ligger i öppen dag: att en gång för alla täppa till truten på mig. Enligt planen borde jag vara tillintetgjord på ett eller annat sätt vid det här laget. Epiteten varierar mellan “strålkäring”, “sd-fitta”, “inbillningssjuk”, “inflytelserik opinionsbildare” och “makthavare” och en mängd andra som jag inte har hunnit ta del av. Ett ganska brett spektrum får man säga.

Journalister knutna till gammelmedia tycks inte inse att växande andelar av svenska folket genomskådar deras agenda. Tidigare etablerad press och public service håller snabbt på att förlora formuleringsprivilegiet och därmed makten till alternativa media.

Opera buffa eller opera seria?

Den roligaste infallsvinkeln på Expressens uthängning av min identitet har konstnären Lars Vilks, som själv lever med livvaktsskydd dygnet runt sedan många år. I ett blogginlägg med rubriken “Intermezzo för två flyglar”  beskriver han det aktuella skeendet som en opera buffa (googla!). Eller är det i själva verket en opera seria? (googla!).

“DN-journalisten Niklas Orrenius, en av de främsta riddarna mot främlingsfientligheten (och ej oäven fotbollsspelare), lyckas lokalisera den pseudonyma Julia Caesar. Hon har gjort sig känd som en mycket rapp skribent även om hennes texter anses djupt otillbörliga. Man får anta att Orrenius journalistiska avsikter var antropologiska: Varför är detta möjligt?”

“En performance i den högre skolan”

Lars Vilks påpekar att jag kunde ha valt att lägga korten på borden.

“Det gjorde hon inte utan visade sig kunna genomföra en performance i den högre skolan. Hennes hamrande prosa är medryckande, och den läsare som inte med automatik avfärdar den som falsk ideologi får nog erkänna den som mer opera seria än buffa.”

“I varje fall resulterar detta i att verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare. För den ovane kan sådant framstå som djupt obehagligt; den förhärdade ser snarare det lidelsefulla som förgäves söker sin form. Ur kreativ synpunkt får man ge Julia Caesar segerpalmen.”

Redan från början tilldelad rollen som ondskan själv

I ett senare blogginlägg  lanserar Vilks tanken att mitt beslut att skriva krönikan “Mardrömmen”  och berätta om den förföljelse som Niklas Orrenius och Annika Hamrud har utsatt mig för under ett års tid var strategiskt betingat.

Det var det naturligtvis. Jag fick nog när jag utsattes för ofredande för fjärde gången, av Niklas Orrenius och en fotograf den 24 augusti. I den opera seria som iscensatts var jag redan från början tilldelad rollen som ondskan själv, och den rollen tänker jag inte ta på mig.

Målet var att avslöja min identitet

Jag förstod tidigt att syftet med både Annika Hamruds och Niklas Orrenius’ enträgna uppvaktning av mig var att avslöja min identitet. Det erkänner Hamrud i lördagens P1 Medierna, som lyckas sänka sig till samma gyttjebrottarnivå som hennes artikel i Expressen. Bådas syfte var att hänga ut mig under så skandalartade former som möjligt. Målet var uppenbart: att krossa mig både som skribent och människa. En lätt match eftersom jag snart blir 71 och har bräcklig hälsa.

Alla mina farhågor var helt relevanta. Alla mina farhågor har besannats.

Då skulle jag göra mig själv till ett offer

Læs mere »

Borgerradion Radio Länsman i bedre form en nogensinde. Julia Caesar kunne ikke medvirke “om air”, men svarene på spørgsmålene til hende læses op af Ingrid Carlqvist.

I skal vide, hvor meget det bliver værdsat, og I skal vide, at det faktisk er jer, der får bloggen til at løbe rundt. Der skal ikke så voldsomt meget til, som jeg tidligere har forklaret, og jeg håber da også jeg får økonomien i mere faste rammer i dette halvår.

Bloggen er 90.000 kr værd i annoncer, eller det var den inden den pludselig havde 30 og 50 000 besøg på en dag, og det var penge som var rigeligt til hardware, rejser, entre mv., hvis ikke Google havde trukket deres annnoncer tilbage med den mærkelige begrundelse nedenfor. Så meget desto mere mærkelig, som at blogs med betydeligt mere “eksplicit” stof stadig kan have Google annoncer. Jeg må også indse, at jeg om et år et folkepensionist, og da kan bloggen ikke eksistere uden et mindre, fast tilskud udefra. Jeg må sikre den i tide.

Svenske journalister kan hamre på bloggen så meget de vil, det preller af på mig. De skulle i det mindste være glade for de stadig kan hæve deres 4-900. 000 om året for at sprede politisk propaganda og…..”had” for nu at snakke svensk. Det er jo ikke sikkert det varer ved, som jeg læser den svenske presses brat dalende troværdighed og popularitet.

Som der bliver elsket og der bliver hadet i svensk journalistik. Følelser er den nye religion nu matriarkatets, marxistiske madammer har grebet magten for at smadre alt af værdi. Fast i känslosåsen, som Westerholm siger idag.

Læs mere »

By Martien Pennings

What do we see here?

We see Gutmenschen who try to give the “refugees” water and food.

Very . . . . . eh . . . . . . assertive young Arabs, full of . . . . eh . . . . . pride . . . . . eh . . . . . well okay: we see unbelievable arrogant young islam-nazi’s who are full of arrogant contempt for what the kafir-Gutmenschen are offering. We see jihadistic contempt for the “kafir”, the unbeliever, and all what he brings and stands for.

These young Arabs are undercover jihadists, I would bet my life on that.

They are intimidating their fellow-“refugees”.

Pay attention to the young Arab in the light-brown half-long trousers and the black T-shirt: how he throws away the water.

Look at the row of young Arabas that stands by.

Look at the young Arab with the white shoes and the knee-long jeans and the black T-shirt who also throws away the water.

Look at the young Arabs with the long blue-jeans and the black T-shirt kicking al last bottle of water onto the railway.

Læs mere »