Av Julia Caesar
Kvinnor Ă€r förtryckta. MĂ€n har makt. Enligt den feministiska evangelietexten Ă€r kvinnor en svag och utsatt grupp, underordnad mĂ€nnen genom en sĂ„ kallad könsmaktsordning – ett svenskt ord som inte har nĂ„gon motsvarighet i nĂ„got annat land. Könsmaktsordningen Ă€r det religiösa credo som utgör kĂ€rnan i den radikalfeministiska liturgin. En av trossatserna Ă€r att mĂ€nnen har (hela) makten.
Problemet Ă€r att det inte sant. I dag Ă€r mĂ€n i ökande grad förlorare – samtidigt som kvinnor lever sundare och lĂ€ngre, klarar skolan bĂ€ttre, har bĂ€ttre betyg, större verbal förmĂ„ga, utgör 60 procent av dem som studerar vid högskola och sitter pĂ„ allt fler höga positioner i arbetslivet, dĂ€r de utgör hĂ€ften av antalet förvĂ€rvsarbetande (48 procent) i Sverige.  Kvinnor har makt. De har dessutom en arsenal av egna subtila maktmedel som mĂ€n inte förfogar över pĂ„ samma sĂ€tt.
Ăr mannen pĂ„ vĂ€g mot evolutionens sophög?
Den manliga arketypen, sjÀlvklar under tusentals Àr, Àr under attack. Om man vill hÄrdra tendenser i utvecklingen tycks mannen vara pÄ vÀg att förpassas till evolutionens sophög som en antikverad och obehövlig rest i dinosaurieklassen. Genom evolutionen har han byggt sin existens pÄ fysisk styrka och förmÄga att utföra tungt kroppsarbete, skapa god levnadsstandard och försörja sin familj. Men hans kroppsstyrka behövs inte lÀngre i ett automatiserat samhÀlle dÀr mer och mer av arbetet utförs via spakar och datorer, och hjÀrnceller Àr viktigare Àn muskler. VÄr allt mer kunskapsdrivna och globaliserade ekonomi och arbetsmarknad gynnar i första hand kvinnor.
“Följden Ă€r att kvinnorna mycket vĂ€l kan passera mĂ€nnen nĂ€r det gĂ€ller inkomster och social position”
skrev den kanadensiska antropologen Helen Fisher  redan 1999 i boken “The First Sex â the Natural Talents of Women and How They are Changing the World”.  Femton Ă„r senare Ă€r hennes prognos pĂ„ vĂ€g att besannas.
“MĂ€nnens uppgift att skapa och skydda samhĂ€llet”
UtifrĂ„n ett biologiskt perspektiv (hatat av feminister) Ă€r det i första hand mĂ€nnens uppgift att skapa och skydda samhĂ€llet. Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver pĂ„ sin och journalisten Gunnar Sandelins blogg Invandring och mörklĂ€ggning:Â
“MĂ€nnen Ă€r sĂ„vĂ€l de yttre samhĂ€llsbyggarna som samhĂ€llsförsvararna. Kvinnornas huvuduppgift Ă€r att skapa det inre samhĂ€llet, det vill sĂ€ga att ta hand om medlemmarna och forma samhĂ€llets inre kvaliteter genom att praktisera omsorg och medmĂ€nsklighet. Om den manliga uppgiften att skapa och skydda samhĂ€llet inte fungerar, sĂ„ kommer pĂ„ sikt inte heller den kvinnliga att fungera, dĂ€rför att sĂ„dana samhĂ€llen gĂ„r under. Det manliga Ă€r en nödvĂ€ndig förutsĂ€ttning för det kvinnliga.”
Under inflytande av jÀmstÀlldhetsnormer, radikalfeminism och dramatiskt minskat barnafödande i VÀstvÀrlden Àr den traditionella kÀrnfamiljen under nedmontering sedan ett halvsekel.
“Men det Ă€r enbart i samhĂ€llen dĂ€r kĂ€rnfamiljen Ă€r den minsta sociala byggstenen som demokrati verkar fungera” skriver Arnstberg.
Konsekvenserna av feminism och massinvandring
Det vi ser Ă€r konsekvenserna av att samhĂ€llsomstörtande krafter som massinvandring och feminism grundad i genusteori har fĂ„tt hĂ€rja fritt i Sverige alltsedan 1960-70-talen. BĂ„da har rötterna i kulturmarxism. De stĂ„r i uppenbar men aldrig erkĂ€nd konflikt med varandra – att svenska jĂ€mstĂ€lldhetsideal frontalkolliderar med massinvandring frĂ„n lĂ€nder med patriarkala strukturer och hederskultur lĂ„tsas feministerna inte om.
I alla samhÀllen dÀr konceptet har prövats har mÄngkulturalisering och massinvandring lett till splittring och samhÀllsupplösning. Processen skÀr som osynliga laserknivar genom alla skikt och strukturer i samhÀllet. Ett tecken Àr att klasskamp och rasism byter skepnad. Traditionell klasskamp mellan överklass och proletariat ersÀtts med könskamp mellan kvinnor och mÀn och kamp mellan ursprungsbefolkning och ett politikerimporterat proletariat. Som i all klasskamp handlar det om makt och plats vid köttgrytorna. I kampen mellan ursprungsbefolkning och det importerade proletariatet stÄr en evolutionÀr strid dessutom om vilka som ska fÄ befrukta kvinnorna och föra sina gener vidare.
Rasism mot vita heterosexuella mÀn
Rasism i traditionell mening – som Ă€r ovanlig i Sverige – byter inriktning till en ny avart, riktad mot vita heterosexuella mĂ€n. Attackerna vittnar om att etniskt svenska mĂ€n som har byggt upp vĂ„rt yttre samhĂ€lle nu av vissa ses som en marginaliserad grupp som det Ă€r riskfritt att angripa. Arketypen den vite heterosexuelle mannen ska röjas ur vĂ€gen till varje pris, besudlad som han Ă€r av kolonial skuld och en förhatlig mansroll.
Skytteplutonerna utgörs av mĂ€n och kvinnor med invandrarbakgrund och – hĂ€pnadsvĂ€ckande nog – svenska kvinnor som likt spindelhonor  dödar sina hannar efter parningen.
Lantisen – sĂ„ hopplöst out of date
VulgĂ€rbilden av den svenske mannen Ă€r av en “slump” samma schablonbild som anvĂ€nds för att nedvĂ€rdera Sverigedemokraternas vĂ€ljare, en bild som inte stĂ€mmer med verkligheten och aldrig har gjort det: den lĂ„gutbildade arbetslöse mannen i glesbygd, lantisen som ohjĂ€lpligt har sackat efter i samhĂ€llsutvecklingen. SĂ„ hopplöst out of date dĂ€r han sitter i Ălvros, Trönö eller HĂ€llefors och Ă€ter korv och dricker öl, lyssnar pĂ„ Lasse Stefanz  och inte har en susning om vad det nyaste innekafĂ©et pĂ„ Södermalm heter eller hur man uttalar kaffesorterna pĂ„ menyn.
Han Ă€r helt enkelt prototypen för en loser. Dessutom har han dĂ„lig mobiltĂ€ckning, och inte gĂ„r tĂ„gen heller. Det Ă€r dĂ€rför han röstar pĂ„ SD, enligt förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson.Â
Det Àr honom feministerna pekar finger Ät
Det Ă€r den hĂ€r nidbilden av mannen, lĂ„ngt frĂ„n storstĂ€dernas sjĂ€lvbekrĂ€ftande elit, som feministerna pekar finger Ă„t. Det Ă€r hans bil som hotar miljön, han bĂ€r den annalkande miljökatastrofen pĂ„ sina fleeceklĂ€dda axlar, det Ă€r hans magra kassa de vill anvĂ€nda till mer angelĂ€gna projekt. Som import i stor skala av nya manliga arketyper i form av ensamkommande virila “barn” som mĂ„ste tas om hand och gullas med för flera tusen kronor per “barn” och dygn, emedan vĂ„rt land annars skulle stĂ„ hjĂ€lplöst inför framtidens utmaningar.
Varför ska tavlor ha hus nÀr romer fryser?
Ett annat angelÀget projekt Àr att diskutera varför tavlor ska fÄ hÀnga pÄ Nationalmuséum medan tiggande romer fryser pÄ Stockholms gator. Konstverken borde givetvis hivas ut frÄn muséerna som istÀllet kan byggas om till hÀrbÀrgen sÄ att Ànnu fler tiggande romer kan komma till Sverige och göra gatubilden Ànnu mer exotisk och kontinental.
Bygg friggebodar Ă„t romerna!
Christina Wahlbergs hjÀrta klappar för romerna. Jag Äterkommer strax till varför hon Àr intressant i sammanhanget. I en insÀndare i Dagens Nyheter fredagen den 14 november, Ätergiven pÄ Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins blogg,  avfyrar hon den mest praktfulla floskelkaskad jag har sett pÄ lÀnge, och det vill inte sÀga lite. Hon vill att de som har en villatomt ska bygga friggebodar pÄ tomten sÄ att tiggande romer fÄr nÄgonstans att bo. En friggebod kostar kanske 100 000 kronor, tror hon, men det kanske de stora byggvaruhusen kunde sponsra en stor del av och andra aktörer (vilka?) resten, föreslÄr Christina och spÄnar vidare:
“Kanske kunde ett kvarter adoptera en rumĂ€nsk familj en tid, det finns sĂ€kert mycket som de kunde hjĂ€lpa till med, barnpassning, trĂ€dgĂ„rdsarbete, hushĂ„llsarbete. Varför kan man inte upplĂ„ta stugbyar och campingplatser som Ă€ndĂ„ stĂ„r tomma under vinterhalvĂ„ret till boende?”
Nu stÄr ju inte stugbyar tomma i Sverige. De Àr fullsatta med asylsökande, men det vet inte Christina Wahlberg. Hon vill vara god. Hon vill utan tvekan vÀl. Hennes hjÀrta blöder för romerna. Hon Àr pÄ det sÀttet en typisk svensk kvinna, offer för ett fenomen som tycks ha nÄtt epidemisk omfattning just i Sverige: en klar överproduktion av oxytocin.
Oxytocin hör inte hemma i politiken
Christina Wahlberg delar detta tillstĂ„nd med en pĂ„fallande hög andel av den kvinnliga befolkningen. I sjĂ€lva verket hĂ„ller nivĂ„erna i svenska kvinnors oxytocinproduktion pĂ„ att leda Sverige fullkomligt Ă„t helvete. OmvĂ„rdnads- och “tycka-synd-om”-hormonet oxytocin hör definitivt inte hemma i politiken men spelar dessvĂ€rre en nyckelroll i mĂ„nga kvinnors sĂ€tt att förhĂ„lla sig till politik och makt.
För att lĂ€sarna ska förstĂ„ vad jag menar vill jag frammana bilden av en sĂ„ kallad “batikhĂ€xa” eller PK-kvinna: en kvinna i lĂ€gre medelĂ„lder pĂ„ mellan- eller chefsnivĂ„ i mestadels offentlig sektor. Ofta med en position i kulturlivet, universitetsvĂ€rlden eller pĂ„ det sociala/psykologiska fĂ€ltet – samtliga omrĂ„den propagandacentraler för kulturmarxism. Hon kan ocksĂ„ vara journalist, rektor eller ordförande i ett fackförbund.
SÄ överlÀgsen mÀnnen som skitar ner miljön
Som mÄnga av sina medsystrar röstar hon pÄ miljöpartiet, som domineras av kvinnliga vÀljare och med sina krav pÄ fri invandring skulle avskaffa det skattefinansierade vÀlfÀrdssamhÀllet i en handvÀndning om de fick chansen. Om hon chefar för ett fackförbund röstar hon pÄ socialdemokraterna eller vÀnsterpartiet. Hon kan ocksÄ vara liberal och rösta pÄ folkpartiet, eftersom hon tror att de arbetar för frihet och helt har missat att partiet driver totalitÀr politik.
Hon komposterar sitt matavfall i Ätervunna majspÄsar och handlar ekologiskt vare sig det gÀller livsmedel, ögonsmink eller bag-in-box-vinet till fredagskvÀllen. Det ekologiska tÀnkandet fÄr henne att kÀnna sig extra god och omtÀnksam. SÄ överlÀgsen mÀnnen som skitar ner miljön.
Hon Àr beredd att gÄ i döden för utplÄningen av sitt folk
Hon Ă€r omutligt politiskt korrekt och beredd att gĂ„ i döden för att bidra till utplĂ„ningen av sitt lands ursprungsbefolkning genom massinvandring frĂ„n frĂ€mmande kulturer. Vilket liv hennes egna barn kommer att fĂ„ nĂ€r svenskar Ă€r i minoritet i sitt eget land Ă€gnar hon inte en tanke. För henne Ă€r det viktigare att leva i nuet och skörda vinsterna av sin politiskt korrekta hĂ„llning. Som feminist ömmar hon för vad hon anser vara “svaga grupper”, men dit rĂ€knar hon inte sina barn. Mot dem som hon inte anser representerar “svaga grupper”, till exempel mĂ€n, kan hon vara en skoningslös amazon.
Hon har makt, och hon vet det
Hon har makt, och hon vet det. Hon tillhör de första generationerna kvinnor som har full tillgÄng till utbildning och arbetsmarknad. Det statliga jÀmstÀlldhetsmÄlet gör att hon gÀrna prioriteras före mÀnnen i arbetslivet. Genom preventivmedel och fri abort har hon en makt som hennes mor och mormor inte kunde drömma om; möjligheten att sjÀlv bestÀmma om, nÀr och i sÄ fall med vem hon vill ha barn. Hittar hon ingen hanne som duger kan hon shoppa ett komplett genpaket med djupfrysta sÀdesceller frÄn en spermabank och slippa involvera sig i problemkomplex kring kÀrlek och svettiga samlag.
Som del av den pladdrande klassen har hon medias öra
I kommunikationssamhÀllet har hon som del av den pladdrande klassen sjÀlvklart medias öra. KlÀdd i miljövÀnliga klÀder, med dinglande örhÀngen och ordmassor framförda med len röst syns och hörs hon ofta debattera i public service, rakt in i svenska folkets vardagsrum. SÀrskilt nÀr frÄgor om kön och jÀmstÀlldhet, kvoterade styrelseposter, miljö och en tredje pappamÄnad, det vill sÀga statligt könskvoterad förÀldraledighet, diskuteras. Diskussionen sker alltid utifrÄn den statliga jÀmstÀlldhetsdogm som slogs fast av socialdemokraterna i slutet av 1960-talet.
“Vilket översatt frĂ„n kvinnosprĂ„k betyder likriktning”
skriver den danska filosofen Eva Agnethe Selsing i Berlingske Tidene. Hon menar att debatten om de hÀr Àmnena försiggÄr utifrÄn en bland kvinnor sÀrskilt populÀr indignationspremiss:
“Jag Ă€r indignerad, dĂ€rför har jag rĂ€tt (och du Ă€r nazist).”
IstÀllet för sakargument flödar kÀnslomÀssigt grundade slutsatser. Kvinnor har tolkningsföretrÀde i kraft av att de Àr just kvinnor och exponerar sina kÀnsloliv.
Specifikt kvinnliga former av makt
LĂŠs mere »