Det er hvad professorerne Stefan Jonsson og Elena Namli i praksis skriver her. Det er pakket lidt ind i i flommede formuleringer, men ikke meget. Jonssons specielle outlook kender vi i Danmark fra 2006. Han blev sparet væk fra Dagens Nyheter, og er nu ‘professor i etnicitet.’ Elena Namli kristiserer Menneskerettighederne for ikke at tage nok hensyn til sharia. Så er det på plads.
I mange år har det været en vellykket strategi i Sverige, at kalde folk ‘racister’, der bare ville nedbringe den enorme indvandring, det torpederede effektivt enhver politisk diskussion og gjorde den moralsk. Hvorfor folk er bange for at blive kaldt ‘racister’ på så åbenlyst åndsvagt et grundlag, kan man spørge sig om. Nu hvor strategien knirker i fugerne, strammer de to forfattere strategien en tand til. De stiller sig end ikke helt afvisende overfor at kalde 800.000 svenskere ‘racister’.
Josson og Namli er for solide nerver, deres gengivelse af SD’s partiprogram er taget ud af luften, ellers ville deres ræsonnement være for håbløst for den mest naive læser. Etablissementes desperation stiger, det begynder at ligne den brændte jords taktik. Jorden er Sverige og folkestyret. Et stykke verbalt svindel af glidende formuleringer og halve sandheder, der viser at det totalitære aldrig ligger langt under overfladen derovre, navnlig ikke blandt intellektuelle.
Olycklig acceptans av SD:s ideologi. Tillträdande regering bör deklarera att Sverige ska följa FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering. Det skulle tvinga SD att bekänna färg och bromsa en pågående normalisering av rasismen, skriver Stefan Jonsson och Elena Namli.
Även i ett land med en stark demokratisk tradition, utvecklad rättsstat och starkt civilsamhälle kräver demokratin ansträngningar. Hur ska valresultatet hanteras? Hur förhålla oss till att tretton procent av väljarna röstade på Sverigedemokraterna? Vågar man hävda att det finns rasistiska preferenser hos en så stor del av Sveriges befolkning eller ska man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras? Om det sista gäller, vad betyder det?
Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige.
Normaliseringen godtas av många röster i offentligheten, som menar att det inte är Sverigedemokraterna och deras förmenta rasism som vi ska oroa oss för. Hotet mot demokratin sägs i stället komma från ”extremism” av olika slag – såväl vänster som höger. Denna logik innebär i praktiken att en ”normal” (icke-extrem, icke-våldsam) rasism kan accepteras inom ramen för den demokratiska arenan.
Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem…. Rasistisk retorik och politik kan aldrig betraktas som ”normalt” i ett demokratiskt samfund, oavsett hur missnöjda människorna är med den politik som förs. Att i dag tona ner omfattningen och karaktären av rasistiska sympatier i vårt land är därför fel väg att g”Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg”
Karl Olof Arnstberg kommenterer artiklen i Det förödande glappet mellan teori och verklighet.
Jalving: Flugten fra Dansk Folkeparti er begyndt
Kristian Thulesen Dahls slebne retorik fik det til at løbe koldt ned ad ryggen på mig. Mage til pragmatiker skal man lede længe efter, selv i dansk politik, hvor der ellers er kamp om førstepladsen. Når DF’s nye leder hellere vil vende ryggen til outsiderpartier som Sverigedemokraterne og det fremadstormende UKIP i England, forstår man måske for alvor, hvor desperat DF’s nye leder gerne vil være insider, og det har naturligvis en pris.Kleenex til folket
Dragged into a war by clowns who can’t even run a railway
Vi trænger til lidt dissens overfor Europas evindelige Mellemøstkrige:
Wars cause far more atrocities than they prevent. In fact, wars make atrocities normal and easy. If you don’t like atrocities, don’t start wars. It is a simple rule, and not hard to follow.
A year ago, we were on the brink of aiding the people we now want to bomb, and busily encouraging the groups which have now become Islamic State. Now they are our hated foes. Which side are we actually on? Do we know? Do we have any idea what we are doing? Peter Hitchens i The Mail