Selv om svensk journalistik i vidt omfang har fået andet at se til end at hade Danmarks flertal, så har de ikke helt glemt os endnu. Enhver fob ved, at kræver langvarig terapi. Set herfra er der kun énting der falder i øjnenne ved denne Danmarks-fiksering: At – som Thomas Nydahl har bemærket – to tredjedele af den kvalificerede danske debat er fuldstændig ukendt i Sverige. Vi er repræsenterede af Suzanne Brøgger, Carsten Jensen og H.V. Holst. Thats it. Kastholm, Hedegaard, Jalving, Brix, Uhrskov, Sennels, Sørlander, Stjernfeldt, Gress, Winkel Holm, Nørgaard, Hyltoft, Støvring, Gade Jensen, Pind er bare en brøkdel af dem, der er virker lige så forbudte som Heinrich Heines kærlighedsdigte var i DDR. Dertil kommer alle de store udenlandske navne, der er ikke-eksistenser i  svenske medier, Pipes, Waraq, Sultan, Bostom, Janssen, Redeker, Bostom, Phillips, Giordano, Raddatz, Broder -fortsæt selv. Uvidenhed er denne journalistiks våben, Lena Sundström er deres profet. Hun var forresten i Mennesker og Medier hos Lasse Jensen, da jeg kom ind ad døren. Jeg hørte ikke ét kritisk spørgsmål, der blev skammet og våndet kollektivt, men da Jensen sluttede med at sige „farvel Lena Nystrøm„, vidste han måske slet ikke, hvem han havde haft besøg af ?

Allting är precis som det ska vara på den köpenhamnska hamnfronten. Månen glittrar i vattnet, operan glittrar i „Operan‟ och „Skuespillerhuset‟ , med Amalienborg på behörigt avstånd, ser dovt inbjudande ut i den svinkalla kvällen. På stora scenen spelas Eugene O`Neills „Alverdens rigdomme‟ och i pausen strömmar den städade publiken ut för att dricka vin. Så långt allt väl, men vid ett av de små runda borden föregår något som förmodligen skulle ge Pia Kjærsgaard en hjärnblödning. För här sitter højesteretsadvokat Poul Roepstorff och ger gratis juridisk rådgivning till danska asylsökande varje kväll den här första veckan i december.När Pia K i somras anklagade kulturministern Carina Christensen för att vara feg och inte våga provocera och samtidigt, en gång för alla, fastslog att avhuggna hästhuvuden och „lort på burk‟ alltså inte är konst så anade hon förmodligen inte hur illa det verkligen kunde gå. För det är naturligtvis ingen tillfällighet att advokaten erbjuder sina tjänster i det nästan heligaste heliga där dansk kanon ska varvas med väletablerad scenkonst från utlandet. Man kan inte annat än gratulera till att man hann. Från och med nästa år träder Pia K in som representant för danskt folkeparti i både konststyrelsen och konstrådet och då blir det utan tvekan „helt andre boller på suppen‟.Konst utan Pia K-stämpel.

»Hvis fælles grund ?«

„Now or Later‟ foregår på valgnatten i USA, hvor Demokraterne ser ud til at vinde valget. Præsidentens 20-årige søn John Junior, der som Shinn selv er bøsse, er sammen med sin far, mor, sin ven Matt og en stab af faderens rådgivere samlet på et hotel, hvor de skal følge valget de sidste, betydningsfulde timer. Alt ser ud til at gå glat. Men så dukker billeder af John Junior, klædt ud som profeten Muhammed i en simuleret seksuel situation med en kammerat, udklædt som den konservative pastor Bob, op på internettet. Optøjer truer med at bryde løs i den muslimske verden. Hvor galt kan det gå? Og skal John sige undskyld? Christopher Shinn var også interesseret i at belyse det mærkværdige i at „venstreorienterede ender med at støtte en ideologi, der vil ødelægge dem. Det er et psykologisk territorie, jeg ville beskrive.‟ …….Hvis en fundamentalistisk muslim vil hænge mig for at være bøsse – hvordan går jeg på kompromis med det?‟ Helle Merete Brix: Nej tak til Muhammed-stykke i New York

»Som krudt der venter på en tændstik«

The Swiss vote must be taken seriously, warned German conservative Christian Democrat Wolfgang Bosbach, who also stated that the vote reflects a widely held fear of Islam within German society. In Belgium, daily newspaper Le Soir noted that some people found minarets “scary,” and added, “there is a strong chance that if there was a vote in Belgium, a majority of citizens would be against it too.” Same goes for the French. “Deep down, many French don’t want more mosques in France,” and the Swiss vote may stir those feelings, said Jean Viard, head of the Cevipof French political science research center.

The declaration by the Swiss on Sunday that that they do not approve, and are even prepared to confront, Islam’s growing presence is a sign of future tension and conflict between Europe and radical Islam. The inevitability of conflict is even more sure if you consider the whole picture, such as past attacks (and thwarted attacks) by Islamic terrorists, the promises of future attacks, the looming European demographic calamity, the history of Islamic unrest and volatility across Europe, and the increasing popularity of right-wing politics on the Continent. It truly is a dark, disturbing picture! The Clash Is Coming og Daniel Pipes: The Swiss Ban on Minarets: A Possible Turning Point.

It’s not just the Swiss — all Europe is ready to revolt

A ban on minarets may seem racist to the BBC, says Rod Liddle, but in fact we should applaud any small battle won in the people’s war against the growing ‘Islamification’ of Europe. Spectator. (Karikatur Götz  Wiedenroth)

SVT:  »Debatt i kväll om skräcken för muslimer«

SVT: Var fjärde svensk: Förbjud minareter. Som nævnt nedenfor kommer der en dansk MEGAFON, som kan blive interessant at sammenligne med SVT. Det rimer ikke med andre europæiske procenter, som Uriasposten har samlet her. Det rimer heller ikke med Kristiansstadsbladet her, der er ret tydelig selvom det kun er en lille netafstemning. En tilsvarende norsk siger 77-22. DR køber SVT´s historie. Det gør vi ikke umiddelbart. Der er én af to ting  galt: Enten fusker SIFO, eller også tør Svensson ikke tale fra hjertet, når telefonen ringer. Myten om det „Europa-unikke Sverige‟ er – en myte.

Støtte til forbud mod minaretter fra frafaldne muslimer

Frafaldne muslimer fylder generelt ikke meget i debatten, og det er der selvfølgelig en oplagt grund til: Det skaber kognitiv dissonans at mennesker fra varme himmelstrøg kan sige det samme som dumme hvide mænd som Geert Wilders eller Ted Ekeroth. Den stereotype dækning af sidstnævnte gruppe ville opløses i selvmodsigelser, og så er det lettere bare at ignorere dem. Her er en ‚survivor‛ fra fredens religion der støtter forbuddet mod minaretter (LFPC):

An interview about the construction ban on minarets in Switzerland with Mina Ahadi, Chair of the Central Council of Ex-Muslims:

Question: What do you say to the ban on minaret construction in Switzerland?

Mina AhadiMina Ahadi: I welcome the decision. It really is about minarets. The rejection of minarets is actually a rejection of Islamism, Sharia and the requirement for wearing a hijab. The minaret is merely a symbol of a justifiable fear of political Islam. So it is good that Swiss citizens have intervened in this situation and said a clear “No.” I would also like to see a broader discussion in Germany about female genital mutilation and the rights of children. […] Engelsk oversættelse på Gates of Vienna: A Justifiable Fear of Political Islam fra LVZ-Online

The Court of Human Rights Goes Astray

By KAI SØRLANDER: Recently the European Court of Human Rights in Strasbourg ruled that the crucifixes that hang in classrooms in many Italian schools are illegal – that they represent an offense to human rights as formulated in the European Convention on Human Rights. But is this a correct ruling? Is it consistent with the articles of the Convention? And is it in line with rational democratic principles? Kronik i Jyllands Posten idag – oversat af Bruce Bawer.

Anders Johansson: Oikofoben Mona Sahlin

Vi er glade over at kunne byde forfatteren Anders Johansson, Kalmar velkommen her. Han har optrådt her med mellemrum gennem årene, men vil i den kommende tid skrive mere regelmæssigt på Snaphanen. Tag vel imod ham.

I en intervju i en invandrartidning säger Mona Sahlin så här: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, nånting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Så uttrycker sig sålunda en person som mycket väl kan bli nästa statsminister i Sverige. Yttrandet är på sitt sätt en klassiker, i synnerhet i enfaldens historia.

Ur graven får hon svar av den i dag nästan bortglömda författaren och nobelpristagaren Heidenstam. I ”Medborgarsång” skriver han:

Det är skam att sitta, som vi ha gjort,

Och tempel åt andra välva,

Men kasta sten på vår egen port

Och tala ont om oss själva.

Demokratier förutsätter för sin existens nationella lojaliteter. Det är ett huvudtema hos den brittiske filosofen Roger Scruton i hans bok The need for nations. Utan nationell lojalitet blir all opposition ett hot mot styrelseskicket. Med andra ord: en levande demokrati förutsätter ett samhälle där människorna känner att de äger en tillhörighet med vilken de är lojala. De måste känna en kollektiv vi-känsla. De måste känna band av förpliktelser mot andra, som motiverar dem att rösta och känna respekt för den demokratiska processen. De måste i någon mån känna sig delaktiga i det som sker i samhället. Om så inte är fallet förtvinar demokratin, respekten för lagarna minskar, och samhället tenderar på sikt att delas upp i fraktioner, som står i motsatsställning till varandra.

Det Heidenstam, och Roger Scruton, som myntat begreppet, beskriver är oikofobi. Den är förutsättningen för den multikulturella propaganda som genomsyrar det svenska samhället och har, enligt Scruton, varit till stor skada eftersom den gör att vi tvekar att bekräfta vår dyrbara sekulära kultur, vilken vi så länge kämpat hårt för.

Det mesta av vår sekulära kultur skulle malas sönder och samman i en stat där muslimska värderingar blir viktiga och samhällspräglande.

Det är en absurd tanke, sedd i ett historiskt perspektiv, att Sverige i en kanske snar framtid skulle tolerera att religiösa föreställningar överordnas den sekulära lagen. Men den utveckling som är att vänta bortom alla vackra fraser om mångkultur är ett osammanhängande samhälle med en rad parallellsamhällen som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper vilka lever isolerade från varandra.

Mångkultur har, såvitt vi vet, aldrig blivit verklighet i sinnevärlden, endast i önskedrömmen.

”Det blott och bart mångkulturella är det som skulle kunna strykas ur världskulturen utan den ringaste förlust”, skriver Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria (Salt 1/1999).

En målande illustration till detta resonemang utspann sig när sitar-spelaren Ravi Shankar belönades med Polarpriset 1998 och högtidstalet på gängse svenskt manér karaktäriserade hans musik som världsmusik, varvid han irriterat invände att han spelade klassisk indisk musik. Så talar en man som är stolt över sitt land, till skillnad från den journalist i en mellansvensk tidning som skrev att svenska folkdräkter är ”färgglad fascism”, vilket onekligen är oikofobi i dess prydno.

I Why I am not a muslim visar Ibn Warraq I sin beskrivning av multikulturalismen I England att förhoppningen först var att man via utbildning skulle kunna assimilera immigranterna i den engelska huvudkulturen. Detta resulterade i stället bara i beskyllningar om chauvinism, rasism och kulturimperialism. Inte gick det bättre med de efterföljande ”multikulturella” parallellsamhällena.

Eftersom ”multikulturalismen” är ett barn av relativismen är den oförmögen att värdera, att skilja gott från ont, att på minsta sätt kritisera en kultur. Här ställs vi inför den fruktansvärda upptäckten att all mödosam demokratisk utveckling som flyttat fram lagar och normer till förmån för till exempel kvinnor och djurskydd är möda som spillts förgäves och inte ens är värd att försvara.

Förblindad av dessa ideologiers myter tycks den svenska journalistiken ha gått i sin och upphört att intressera sig för klassiskt journalistiskt sanningssökande.

Efter Sovjetimperiets fall är parollen inte längre att folk i alla länder ska förena sig, nu ska de blandas till en ”mångkultur” och en ”världskultur”. Detta är sedvanlig socialistisk ingenjörskonst, med urusel prognos.

Oikofoben Mona Sahlin har vid upprepade tillfällen kallat svenska folket för enfaldigt, i motsats till de människor som invandrat, vilka hon anser representera mångfald.

Hon är verkligen en tänkbar statsminister i tiden, en statsminister som sviker sitt folk.

Forfatteren, fotografen og digteren Anders Johanssen,  Kalmar. ( Se også „Sverige bekostar frivilligt sin egen kolonisering« med henvisninger – scroll lidt. )