Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Några dagar före jul besöker Statssekreteraren Borlänge. Situationen i staden är desperat. Som goda socialdemokrater har kommunens politiker gjort precis som goda socialdemokrater ska göra. De har varit solidariska och tagit emot tusentals flyktingar från Somalia och Afghanistan. Nu sitter de med skägget i brevlådan. Flyktingarna går inte att få ut på arbetsmarknaden. En tidigare undersökning visar att 53 procent av de som kommer från Somalia är analfabeter. Majoriteten går direkt från SFI (Svenska för invandrare) till bidragsförsörjning. Nu står Borlänge kommun med ett budgetunderskott på 50 miljoner kronor. Kommunpolitikerna sliter sitt hår i förtvivlan.

Propagandaministeriet har hörsammat nödropen från Borlänge och skickat ut Statssekreteraren. Med sin närvaro hedrar han den lilla staden vid Dalälven dessa sista skälvande, stämningsfulla dagar före jul. Han hör socialnämndens ordförande säga att situationen i Borlänge är exceptionell och att kommunen behöver riktade pengar till ett kunskapslyft för de analfabetiska flyktingarna. Inser Statssekreteraren situationens allvar? Förstår han hur det känns för socialdemokratiska kommunalpolitiker från en liten landsortsstad att kräla i stoftet och be en borgerlig regering om hjälp?

Han är ingen regerings-Moder Teresa

Statssekreteraren säger inte: ”Skyll er själva när ni har varit så jävla dumma att ni har tagit emot en massa analfabeter.”
Ett sådant uttalande skulle skorra i känsliga öron. Men kommunalpolitikerna ska inte tro att Statssekreteraren är utsänd som något slags regerings-Moder Teresa. Hans ärende är av en annan art. I enlighet med Propagandaministeriets och ytterst Statsministerns intentioner handlar det om att få motsträviga kommunalpolitiker landet runt att rätta in sig i ledet, statuera exempel och motivera dem att tänka och tala rätt.

Det är där Statssekreterarens speciella begåvning kommer in i bilden, den som så tursamt har upptäckts av Propagandaministeriet och fått Propagandaministern själv att värva honom i sin tjänst. Statssekreteraren har demagogins användbara gåva. I vissa stunder tangerar den nästan det hypnotiska, ja den har alla förutsättningar att kunna domptera massorna.

Kommunalpolitiker måste förstå att det finns två sätt att tänka, tycka och tala. Ett som är rätt – och ett annat som är fel. Sådana här nödrop från kommunerna riskerar att ge helt fel signaler och fläcka ner Sveriges stolthet, den unika och solidariska invandringspolitiken som står fram som en lysande stjärna mot hela det övriga nattsvarta Europa där främlingsfientligheten ständigt erövrar ny mark.

Det finns inga skillnader mellan människor

Borlängeborna är förväntansfulla. Ska deras nödrop äntligen få ett svar? Vad de inte har insett är att statssekreterarens uppdrag är uppfostrarens och propagandistens. Inför de församlade kommunalpolitikerna och en andäktig lokalpress tar han tillfället i akt att tydligt inpränta en av regeringens mest orubbliga principer: det finns inga skillnader mellan människor.

”Vi tittar inte på etnicitet, det skulle bli problematiskt och utpekande” säger Statssekreteraren.

Analfabetism ska inte behöva innebära några problem, säger han. Det finns en reform. Propagandaministeriet har värkt fram denna reform.

”Reformen ska hjälpa till att anpassa integrationen efter individens förutsättningar.”

Maria Norrfalk, landshövding i Dalarnas län, fyller påpassligt i där Statssekreteraren slutar:

”Man ska komma ihåg att oavsett om de är analfabeter så har de samma talang som andra. Det finns lika många talanger hos dem som hos oss. Vill man så kan man, och det gäller att hitta på vägar att utbilda och få folk i arbete”, säger Landshövdingen.

Han ler ett teaterleende mot lokaltidningens fotograf

Enligt den Värdegrund som regeringen har utropat som överordnad trossats för landet har alla samma värde. Borlängeborna måste förstå att de utan att knota är skyldiga att försörja inte bara sig själva utan också inkludera de nya kommuninvånarna i sin försörjningsbörda resten av livet. Saken är mycket enkel: det är en fråga om jämlikhet och solidaritet.

Statssekreteraren ler sitt bredaste teaterleende mot lokaltidningens fotograf. Sedan åker han hem. Hans uppdrag är slutfört. Han hoppas att Statsministern och Propagandaministern ska bli nöjda med hans insatser. Det är förvisso nya tider nu, och han är en viktig del av det nya. En spjutspets mot framtiden, om man så vill. Han tänker lite förstrött att förr åkte regeringsrepresentanter runt och försökte övertyga folk om att regeringen har rätt; nu åker vi runt och dikterar regeringens hållning, uppfattning och intentioner. Gör klart för folk vad det är som gäller.

Det passar honom precis. I sitt stilla sinne tänker han att när allt kommer omkring är steget mellan demonregissör och regeringspropagandist inte särskilt långt. Budskap som budskap – de måste framföras kraftfullt, effektivt och med auktoritet om de ska få avsedd effekt. ”Totalitärt” och ”diktatoriskt” är inte ord som han tar i sin mun, här handlar det om subtilare kategorier. När rasistkortet börjar bli utslitet och devalverat kan man sikta in sig på den där speciella rädslan som finns hos alla människor, barndomens kvardröjande skräck för att vara olydig och göra bort sig. Det gäller med andra ord att hjälpa folk att inse att de kan få betala ett högt pris – till exempel arbetslöshet, social stigmatisering och andra humörsänkande otrevligheter – om de inte anpassar sig till Det Nya Sverige.

De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar

Tråkigt nog finns det negativt inställda kommunalpolitiker som i likhet med Borlänges politiker klagar och gnäller. Propagandaministeriet finner tendensen oroande. När verkligheten bakom ministeriets slagord har hunnit ifatt kommunalpolitikerna tycks de långsamt ha börjat förstå vilka sänken de har förletts till att ta i sina båtar. De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar, som de har blivit tillsagda. Nu ser de som i en spegel bilden av sig själva som kapten på den sjunkande bryggan. De klagar alltmer högljutt över kostnaderna och de sociala konsekvenserna av att ta emot alltför många invandrare från kulturellt alltför avvikande länder.

Underifrån pressas de av kommuninvånare som på det mest småskurna och egoistiska vis muttrar om islamisering, bostadsbrist, skattetryck, våldtäkter, rån, knivskärningar, mord och andra marginella företeelser. De verkar inte kunna förstå att mångkultur alltid har ett pris. Ett typiskt symtom på svenskars vanliga inskränkthet och inneboende rasism.

De svenska framtidsutsikterna är lysande

Det har gått så långt att vissa kommunpolitiker rent ut sagt trilskas och helt fräckt ifrågasätter mångkulturens välsignelser. De utgör ett definitivt hot mot regeringens uttalade målsättning: så stort inflöde av invandrare som möjligt från så främmande kulturer som möjligt på så kort tid som möjligt.

Statistiken sedan regeringen kom till makten 2006 ser mycket lovande ut. Med sin pikanta internationella släkttavla som drivkraft har Statsministern redan säkrat en plats åt sig i framtidens historieböcker som den invandringsvänligaste Statsministern i Sveriges historia. År efter år har man slagit rekord i antal beviljade uppehållstillstånd för icke-flyktingar utan ID-handlingar från muslimska u-länder som Somalia, Afghanistan och Irak. Med den här insläppstakten kan de svenska framtidsutsikterna inte betecknas som annat än lysande. Centerpartiets nya lilla yrhätta har i ett obevakat ögonblick försagt sig och öppet yttrat att hon vill ha hit 40 miljoner. Men vi vet ju alla hur lätt tungan kan slinka iväg när man drivs av höga ambitioner att förändra Sverige, tänker Statssekreteraren och ler överseende.

Ett oslagbart sätt att visa vem som har makten

Alla måste ställa upp på att fortsätta mångkulturalisera Sverige och i snabbare takt. Alla ska med! Det är där Statssekreteraren och andra invandrare kommer in i bilden. Det enda som biter på oppositionella kommunalpolitiker är att handfast visa vem som bestämmer. Regeringens nya strategi att skicka ut invandrare att föra dess talan är effektiv, åthutningarna tar så mycket bättre då. Kommunalpolitikerna går på det, undantagslöst. De blir liksom förlamade av skuldkänslor och tappar målföret fullständigt. Det är varje gång lika skojigt att se, tricket slår aldrig fel. Man kan ju inte argumentera mot en invandrare, då åker den verkliga tagelförsedda rasistskjortan på med omedelbar verkan.

Genom att systematiskt skicka ut personer som Statssekreteraren och Statsministerns islamistiske partibroder  har regeringen hittat ett oslagbart sätt att visa vem som har makten. ”Se här hur mycket vi skiter i vad ni tycker – var så god och gapa och svälj” är budskapet. Strategin är också en effektiv metod att normalisera ett nytt, förändrat Sverige där svenska folket får klart för sig att svenskhet, så som flertalet uppfattar den, numera är avskaffad.

Man måste se varje individ

Statsministerns islamistiske partibroder har fått Propagandaministeriets uppdrag att ta itu med en annan bångstyrig kommunalpolitiker, det socialdemokratiska kommunalrådet i Katrineholm. Bara namnet på denne upprorsmakare får regeringens samfällda adrenalinproduktion att gå i taket. Han är en uppkäftig och självständigt tänkande jävel som definitivt ska sättas på plats.

Inför protesterna mot den månghundrahövdade anhöriginvandring från Somalia som bland annat Katrineholm har att se fram emot har Statsministerns islamistiske partibroder – som själv råkar komma från Somalia – gjort en utryckning till Katrineholm, utrustad med samma inlärda formuleringar från Propagandaministeriet som Statssekreteraren fick med sig till Borlänge. Om budskapen koordineras blir effekten så mycket starkare.

Statsministerns islamistiske partibroder har på plats låtit meddela att man måste se varje individ. Visserligen är alla lika, men att dra alla över en kam leder till utanförskap. Det är jätteviktigt att man inte säger ”invandrarna, somalierna eller de ensamkommande barnen”.

Inte ens Olof Palme nådde den här arrogansnivån

I ett anfall av plötslig klarsyn tänker Statssekreteraren att den här strategin ligger på en arrogansnivå som aldrig tidigare har varit synlig hos någon svensk regering. Inte ens Olof Palme (s) nådde de här nivåerna. Strategin är ett led i den snabba pågående förskjutningen av svensk politik i auktoritär riktning, den som enligt vissa går över en ny och mycket allvarlig gräns och som mannen på gatan illasinnat kallar demokratur.

Statssekreteraren slår snabbt bort de obehagliga tankarna. Under resan hem från Borlänge kostar han på sig att drömma sig tillbaka en smula. Bara tjugo år sedan han kom hit som flykting från Bosnien. Sannerligen, allt har gått honom väl i händer. Från uppehållstillstånd till Statssekreterare på bara två decennier – det kan man kalla raketkarriär! Han har snabbt lärt sig svenska, om än med omisskännlig brytning och även om de öppna a:na från Balkan hänger med och ledsamt nog i en del svenska öron verkar uppfattas som lika högfärdiga som den gamla Östermalmsaristokratins. Samtidigt ger hans aristokratiska a:n otvivelaktigt en klang av auktoritet åt hans tal, vilket inte alls är till nackdel nu när han ska regissera såväl allmänheten som bångstyriga kommunalpolitiker i konsten att tänka och tala rätt.

Från högskolevänstern till liberalismens breda famn

Han har hanterat sina kort väl. Hemma i Sarajevo växte han upp med islam light och den kommunism som formats av Josip Broz Tito (1892-1980). Därför kändes det från början väldigt naturligt att röra sig i kretsarna kring den ytterst radikala högskolevänstern i Göteborg, under senare halvan av 90-talet hemvist för alla möjliga utomparlamentariska existenser, notoriska kommunistiska slagskämpar och radikalfeminister. Där fanns också nuvarande vänsterpolitikern och riksdagsledamoten Kalle Larsson,  känd för sina blodiga seglatser tillsammans med den övriga extremvänstern med ”Ship to Gaza” och för sina ständigt återkommande krav på fri invandring. Från avgrundsvänstern i Göteborg har Statssekreteraren lyckats ta språnget till liberalismens vidsträckta famn, den perfekta plattformen för den karriär han har stakat ut åt sig.

När blev han egentligen liberal?

När blev han egentligen liberal? Han minns inte så noga. Men kanske var det när han insåg att folkpartiet erbjuder just det utrymme och den gränslöshet han behöver för att iscensätta sin politiska vision. Det är mot den liberala fonden han bäst kan koreografera sin politiska kullerbytta. Han har visserligen själv flytt från balkanisering och mångkultur på ett splittrat och krigshärjat Balkan. Ändå anser han mångkultur vara ett vinnande koncept för Sverige. Han förstår att vissa här ser en paradox, men det beror bara på deras begränsade sätt att tänka och att de inte har förstått mångkulturens innersta och ädla väsen. Som uppvuxen i ett mångkulturellt samhälle tycker han att Sverige behöver bli ännu mer blandat. Det var inte mångkulturens fel att Balkan föll samman i blodiga inbördeskrig. Det berodde på nationalism, det är hans orubbliga åsikt.

Humanitet har ingen prislapp

Han har en tacksamhetsskuld att amortera på. Det är just folkpartiets förtjänst att han lyckades få uppehållstillstånd, som en av 34 817 det år då han kom till Sverige, 1992. Det var då den förra borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt (m) och Bengt Westerberg (fp) stod på sin absoluta höjdpunkt. Det var under dessa gyllene år i början av 90-talet som invandringsminister Birgit Friggebo (fp) slog fast att humanitet inte har någon prislapp och fick Invandrarverket att strö ut uppehållstillstånd som konfetti, samtidigt som Sverige kastades in i sin värsta ekonomiska kris i modern tid och räntan en dag i september 1992 chockhöjdes från 50 till 500 procent.

Han har hunnit begå massaker på Puccinis Tosca

Han har mycket att tacka folkpartiet för. Visserligen har han inte lyckats ta sig in i riksdagen på deras lista. Men telefonsamtalet från Propagandaministern förra hösten smäller så mycket högre. Äntligen förfogar han över den scen, de aktörer och den rekvisita han vill ha. Ibland har han snuddat vid tanken att hans karriär måhända har underlättats eller rent av möjliggjorts just av att han är invandrare. Men han har slagit den ifrån sig. Han har bara av en lycklig slump råkat passa som handen i handsken just när borgerligheten bestämde sig för att överge sina klassiska ideologiska och frihetliga principer för ett rent statsauktoritärt projekt och köra mångkultur för fulla segel, oavsett vad befolkningen tycker.

Som mönsterinvandrare har han kunnat åtnjuta all den uppbackning som tillkommer sådana som han. De spännande uppdragen har avlöst varandra, ett regn av priser och utmärkelser har sköljt över hans huvud. Han har satt upp Sofokles ”Antigone” på Dramaten 2003 och samma år hunnit begå massaker på Giacomo Puccinis ”Tosca” på Folkoperan i Stockholm. Enligt rykten lämnade delar av publiken föreställningen gråtande och rasande över den råbrutala förfulningen av ett av operalitteraturens mest älskade verk. Men kultur ska utmana och måste få kosta, det är hans fasta övertygelse. Svenskarna behöver uppfostras till en mer vidsynt och globaliserad kultursyn.

Gränsöverskridande Radiosex

Under sina år som chef för Radioteatern har han sett som sin främsta uppgift att bryta tabun och bland annat iscensatt vad somliga intoleranta individer upplevt som sexuella övergrepp på intet ont anande radiolyssnare med ”Radiosex” i P1 vid midnatt på lördagar.

Han ler vid minnet av radiochefernas hänförelse över hans idé. ”Radiosex” passade perfekt in som ett led i deras privata, aldrig avslutade pubertetsuppror. Äntligen något absolutely shocking, en knytnäve rakt i prydhetens solar plexus i den gamla ångradion! Avsikterna kan inte sägas ha varit annat än behjärtansvärda: att spränga gränser och hjälpa det bleksiktiga och hämmade svenska folket att brista ut i en kollektiv folkhemsorgasm i lördagsnatten vid 00.07-snåret. Det måste helt enkelt till ett mer gränsöverskridande och kosmopolitiskt tänkande för att förstå vad svenska folket behöver. Numera råder ju samma sorts sexuella klimat i alla sociala skikt, på Stureplan och i Tumba.

Hans viktigaste mål är att bekämpa Sverigedemokraterna

Han ser sig som demokrat och europé. I den ordningen. På sin blogg skriver han:

”Att vara europeisk etnisk ”bastard” är mitt självklara europeiska val, som jag till och med anser vara ett tecken på den moraliska hälsan.”.

Utifrån sin moraliska hälsoförklaring av sig själv är hans högst prioriterade mål nu att bekämpa Sverigedemokraterna. Han använder ordet ”bekämpa”. Det är ingenting att huttla med. Tjänsten i Propagandaministeriet är som skräddarsydd för det. De har kallat på hans hjälp, och han är villig att ta striden mot främlingsfientlighet och nationalism. För honom finns ingen konflikt mellan att kalla sig demokrat och att offentligt bekämpa ett demokratiskt invalt parti i Sveriges riksdag. På den punkten befinner han sig i stort och skönt värmande sällskap, och som Statssekreterare är han självklart garanterad åsiktsutrymme på de stora tidningarnas debattsidor.

”Svenskhet är inte livslång kärlek till sill och potatis” slår han fast i en sina många debattartiklar.

Obildade vita män med ölmage

Sill och potatis får honom att känna sig osvensk och exkluderad. Från sin tjänstestol på Propagandaministeriet och i sin egenskap av invandrare är han definitivt en av de bäst lämpade att avgöra vad svenskhet är. Han vill inte höra talas om att ett folk, en nation, hålls samman av etnicitet och kultur, att det är det som skapar känslan av samhörighet som kittar medborgarna samman och får landet att fungera. Så tänker bara nationalister. Sådana som Sverigedemokraterna och andra ”nationalistiska, främlingsfientliga partier som härstammar ur den protektionism som är en följd av Europas efterblivenhet.”

Det är för övrigt inte bara Europa och partierna som är efterblivna. Han drabbas av ett lätt illamående när han tänker på deras väljare. De är ”globaliseringens förlorare, unga, arga, ofta lågutbildade män, som just därför konkurrerar om jobb med de invandrare som de ger sig på” skriver han i en annan debattartikel. De främlingsfientliga är helt enkelt obildade vita män med ölmage och klippkort på arbetsförmedlingen. Det är så han ser dem.

Han har gråtit ut mot Statssekreterarens axel

Han har funnit sig väl tillrätta i floskelproduktionen på Propagandaministeriet. Som fisken i vattnet, faktiskt. Hans specifika uppdrag är att inte bara ta död på de myter som de främlingsfientliga sprider och lever på utan framför allt i enlighet med det statsauktoritära projektet slå fast de absoluta och allenarådande sanningarna. Nu återstår inte många steg i karriärtrappan innan han har nått målet. Propagandaministern med sitt lilla gosseansikte utgör ingen svårerövrad etapp. Han är för närvarande fullt upptagen med att slicka såren och försöka återerövra sin förlorade prestige efter det utskrattade bottennappet med de tretton myterna om invandringen. Åtskilliga gånger har han gråtit ut mot Statssekreterarens breda axel i Propagandaministeriets soffa den senaste tiden. På något sätt känns det i luften att ett sådant prestigenederlag inte låter sig repareras i första taget, om ens någonsin.

Det har blivit så tyst i regeringen

Egentligen är det bara en sak som bekymrar Statssekreteraren. Förutom Sverigedemokraterna, naturligtvis. Det har på något sätt blivit så tyst i regeringen. Tystnaden ekar i korridorerna. Alla samtal, argument och debatter verkar ha stannat av. Till och med Dagens Nyheter har uppmärksammat saken i en ledare, ”Politik är inte att tiga”.

”Statsråden i Fredrik Reinfeldts regering är, med en handfull undantag, märkligt passiva. De formulerar i dag sällan problem eller lösningar, de dras motvilligt in i debatter om avgörande samhällsfrågor och när de väl deltar är resultatet knappast upplyftande. ”

Risken är att förklaringen snarare är rädsla. Statsråden sitter panikstilla i båten för att den inte ska gunga för kraftigt. (…) Kanske är det en ledningsfråga. Ger Fredrik Reinfeldt och hans regeringskansli utrymme för starka medarbetare, uppmuntrar statsministern egna debattinitiativ? Eller är det mångomtalade ansvaret för landet så överordnat att ministrarnas eget ansvar förkvävs? Ni är ovanligt tysta. Vad är det ni tänker?” frågar Dagens Nyheter.

När allting spricker ska han vara beredd

Pinsamt, pinsamt. Alla vet ju vad tystnaden beror på. Även Statssekreteraren. Statsministerns personliga nojor, hans stingsliga humör, hans alltmer uttalade totalitära tendenser och ohöljda hat mot Sverigedemokraterna sprider ängslan och räddhågsenhet som ett långsamt verkande virus, får initiativ att vissna innan de ens har uttalats och skrämmer in alla i ledet som lydiga skolbarn. Statssekreteraren anar att det bara är en tidsfråga innan alltihop spricker. Då ska han vara beredd.

I Borlänge, långt från Rosenbad, har ovissheten hållit i sig över julen och härskar fortfarande efter Statssekreterarens besök. Socialnämndens ordförande sitter och tänker på vad Statssekreteraren sa innan han åkte därifrån. Han lovade att ”ta med sig frågan”. Socialnämndens ordförande upprepar orden för sig själv, om och om igen. Vad menade Statssekreteraren egentligen?

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter.