Den kun 19-årige Gabriel Fauré i 1863. Racines oversættelse af Consors paterni luminis (340-397).

Anti­ra­sis­tisk Sen­ter ljuger och förfalskar

Af JULIA CAESAR

Anti­ra­sis­tisk Sen­ter går i Aften­pos­ten den 19 februari till våld­samt angrepp mot nätsa­j­ten Human Rights Ser­vice och mig. Den debatt­nivå som ARS väl­jer att lägga sig på är upp­se­ende­väckande låg, till och med mätt med svenska mått. ARS lju­ger och använ­der mig som slag­trä för att strypa norsk debatt. De läser mina tex­ter som fan läser bibeln, rycker loss några god­tyck­ligt valda ord ur de långt över ett­hundra kröni­kor som jag har skri­vit, för­vans­kar dem, klip­per och klist­rar och påstår att det är “citat”. Inga medel är för lumpna, inga meto­der för skam­liga. ARS upp­ger inte i något fall käl­lan till sina “citat”. Där­för är jag hän­vi­sad till att gissa vad de syf­tar på.

Fel­a­k­tigt påstå­ende 1:

“Cæsar hev­det at afri­ka­nere gene­relt er psy­kisk utvik­lings­hem­mede, og dess­uten – i lik­het med ara­bere – pre­get av innavl.”

Det har jag ald­rig påstått. I krö­ni­kan “Befolk­nings­ut­by­tet” den 24 sep­tem­ber 2011 redogör jag för forsk­nings­re­sul­tat om genom­snitt­lig IQ i en lång rad län­der. Vär­dena är genom­snitt­liga, vil­ket inn­e­bär att många indi­vi­der lig­ger högre än genom­snit­tet. Det låt­sas ARS inte om. De låt­sas inte hel­ler om att grän­sen för utveck­lings­stör­ning vid IQ 70 är en offi­ci­ellt veder­ta­gen gräns, utan försö­ker få det att fram­stå som någon­ting jag har hittat på för att jag är “rasist”.

Det är veten­skap­ligt bevi­sat att tra­ditio­nen med kusinäk­ten­skap i många län­der i Mel­lanös­tern och Afrika resul­te­rar i en för­höjd fre­kvens död­födda och funk­tion­shind­rade barn. Om föräldrarna bär på sjuk­doms­ge­ner kan bar­nen ärva dem i dub­bel upp­sätt­ning när föräldrarna är nära släkt. Det är ett växande pro­blem i alla län­der som invand­rare med släkt­gifte­s­tra­dition flyt­tar till. På danska spec­ial­sko­lor för utveck­lings­störda barn domi­ne­rar redan barn från invand­rar­fa­mil­jer. I den pakis­tanska kolo­nin i Stor­bri­tan­nien föds varje år 700 miss­bil­dade barn där föräldrarna är kusi­ner. Detta skrev jag om i krö­ni­kan “Ekon från forn­ti­den del 2″ den 29 januari 2012.

Helse­di­rek­to­ra­tet har gett ut en bro­schyr som var­nar för ris­kerna med släk­täk­ten­skap medan den svenska mot­sva­rig­he­ten, social­sty­rel­sen, tiger av rädsla för att ankla­gas för “rasism”. Anser ARS att dessa fakta ska undan­hål­las allmänheten?

Fel­a­k­tigt påstå­ende 2:

“Kro­nik­ken var illust­rert med et klas­sisk frem­med­fiendt­lig bilde av den typen man ville for­vente å finne på rent inn­vand­rings­fiendt­lige sider, med en kari­ke­ring av innvandrerbarn.”

Jag vet inte vad ARS syf­tar på utan är hän­vi­sad till att gissa. Krö­ni­kan “I Låt­sas­lan­det”, en satir pub­li­ce­rad den 26 mars 2011 illust­re­ras bland annat av en bild på Astrid Lind­grens sago­fi­gu­rer Emil i Lönne­berga och hans sys­ter Ida. Klas­siskt främ­lings­fi­ent­ligt, ARS?

Fel­a­k­tigt påstå­ende 3:

“HRS fulgte opp med å pub­li­sere et nytt inn­legg av Julia Cæsar. Hun gir føl­gende beskri­velse av Sve­rige: «Et land der grup­per av inn­vand­rere hug­ger hver­andre i stru­pen og vil hver­and­res død.”“Slik omta­les Sve­ri­ges innvandrere.”

Det är lögn. För att uppnå sitt syfte för­fals­kar ARS grovt det jag har skri­vit. I krö­ni­kan “Djun­gel­trum­mans talan” den 18 novem­ber 2012 beskri­ver jag den til­l­ta­gande pola­ri­se­rin­gen i Sve­rige, hur “alli­ans­re­ge­rin­gen för­vand­lat Sve­rige till ett splitt­rat land som bit för bit fal­ler isär inför våra ögon. Ett land där grup­per av invå­nare hug­ger varandra i stru­pen och vill varand­ras död.”

ARS har bytt ut ordet invå­nare (inha­bi­tant) mot invand­rare (immi­grant). Det är en viss skillnad.

Vad gäl­ler svensk poli­tik och Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter bör kanske ARS med hän­syn tagen till sin kom­pe­tens­nivå iaktta en viss för­sik­tig­het med att kri­ti­sera omdö­men från oss som bor och lever i Sverige.

ARS lög­ner och attacken mot HRS och mig vitt­nar om djup­gå­ende despe­ra­tion och brist på sakar­gu­ment. I drygt ett och ett halvt år har “anti­ra­sis­tiska” orga­ni­sa­tio­ner som ARS sugit ut det yttersta av Brei­vikka­ra­mel­len. Nu bör­jar sma­ken bli fadd. I brist på verk­lig rasism lju­ger man, insi­nue­rar och mis­stänk­lig­gör seriösa skri­ben­ter. ARS ytt­rar sig tvärsä­kert om svenska för­hål­lan­den som man uppen­bar­li­gen inte kän­ner och försö­ker med de här meto­derna legi­ti­mera sin forts­atta exis­tens och forts­atta statsbidrag.

Det är uto­mor­dent­ligt rut­tet och mycket illa­vars­lande för den norska debatten.

Af Julia Caesar

jour­na­list och krö­nikör på Snaphanen

Bak­g­run­den, för de läsare av Aften­pos­ten som inte vet: Jag är jour­na­list, verk­sam i svenska media sedan flera decen­nier. Sedan tre år til­l­baka skri­ver jag sön­dags­kröni­kor på den danska blog­gen Snap­ha­nen. HRS har mitt till­stånd att pub­li­cera kröni­kor som de tror kan ha intresse för norska läsare. Det svenska debatt­kli­ma­tet är hårt och pola­ri­se­rat, och jag måste skydda mig själv och mina barn. Det är anled­nin­gen till att jag skri­ver under pseudonym.

Red.: Til ori­en­te­ring for­søkte Julia Caesar å få inn replikk i Aften­pos­ten, men debatt­re­dak­tør Erik Tor­nes krevde at hun måtte avsløre sin iden­ti­tet, i det minste sin mobil. Det kunne Caesar ikke gå med på, da hun er nøje med å beskytte sin iden­ti­tet. Ikke helt uten grunn slik debatt­kli­maet er i Sve­rige. Tor­nes anførte at Afte­pos­ten ikke pub­li­se­rer ano­nyme inn­legg. Det stem­mer ikke. Avi­sen har flere gan­ger pub­li­sert sogar kro­nik­ker av ano­nyme skri­ben­ter, tyde­lig­vis i saker som Aften­pos­ten mener er vik­tige. Når man avslår å pub­li­sere Caesar sier man at hen­nes rett til til­svar ikke er vik­tig. Det er presse­etisk høyst tvil­somt etter det flen­gende angre­pet på HRS.

Hans Rustad