Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Media lämnar så många frågor obesvarade. Jag kan inte låta bli att grubbla på en av de frågor som försvann spårlöst ut i världsrymden i samband med morden på 55-åriga Carola Herlin och hennes 28-årige son Emil Herlin på Ikea i Västerås en vanlig måndag i augusti.

Fick mördaren, den illegale eritreanske invandraren Abraham Ukbagabir, 36, rätt färg på plåstren när han kom till Västmanlands sjukhus efter att ha knivskurit de båda svenskarna till döds och sedan skadat sig själv? Frågan lämnar mig ingen ro.

Mörkhyad aktivist kränkt av plåster

Just den dagen som skulle bli Carola och Emil Herlins sista i livet, måndagen den 10 augusti, vaknar jag liksom många andra svenskar till ett braskande larm i Sveriges Radios P1 Morgon. I Ekot klockan 08 framförs skarp kritik mot att hudfärgade plåster bara finns i en färg, beige. En mörkhyad aktivist, Steffi Alouch, utgjuter sig om hur diskriminerad hon känner sig av detta. Att det finns genomskinliga plåster minskar inte hennes kränkthet.

“Det handlar om människovärde. Det känns som om vi som har annan hudfärg inte har något människovärde” säger Steffi Alouch. Hon kallar det “avhumanisering”.

Plåstertillverkaren krälar i stoftet

John Womack är presstalesperson på plåstertillverkaren Cederroth. Han krälar i stoftet inför den mörkhyade aktivistens anklagelser. I beklagande ångerköpt ton – som om det vore hans fel – säger han att det inte har funnits någon efterfrågan på andra färger och att de därför har halkat efter. Men han förstår kritiken om att de beiga plåstren ser ut att vara anpassade efter ljus hy. Han påpekar inte att den absoluta majoriteten svenskar sedan tusentals år har ljus hy.

“Vi tar till oss av den synpunkten och det är högst rimligt att man ska hitta plåster som passar och syns mindre” säger John Womack ursäktande.

När kommer krav på regnbågsfärgade plåster från HBTQ-aktivister?

Plåsternyheten slocknar som ett tomtebloss

Några timmar senare ska Ekonyheten om plåsters avhumaniseringskapacitet dö som ett slocknande tomtebloss när dubbelmordet på Ikea i Västerås tränger ut i media. Carola Herlin, 55, från byn Hemvattnet utanför Skellefteå och hennes son Emil, 28, Skellefteå, knivmördas på Ikeas husgerådsavdelning vid 13-tiden på måndagen.  De har rest till Västerås för att hjälpa den yngre sonen/brodern Victor Herlin, 23, som flyttat till staden.

Jag skriver i vredesmod

Plåsternyheten, signerad Anneli Koskinen, är ett journalistiskt bottennapp i de allra nedersta bottensedimenten. Ställd mot dubbelmordet på Ikea framstår den ännu mer som fullkomligt bisarr. Om någon läsare drar slutsatsen av mina undringar om plåsterfärgen på den eritreanske dubbelmördaren Abraham Ukbagabir att jag skriver i vredesmod är det en helt korrekt slutsats. Att formuleringarna är uttryck för ironi, i det här fallet dödlig sådan, är likaledes en korrekt iakttagelse.

Jag är rasande över morden på de två fullkomligt oskyldiga svenskar som befann sig på Ikea måndagen den 10 augusti. Jag vet att det är ett raseri som jag delar med stora delar av svenska folket. När oskyldiga människor mördas när de besöker Ikea har proppen gått och alla spärrar släppt.

Jag är rasande över mordet på 23-åriga Therese Eriksson i Vårgårda, vars kongolesiske före detta pojkvän Loran Mogi nu efterspanas, misstänkt för mordet.

Jag är rasande över mordet på 21-åriga Ida Johansson, som sprang sin sista joggingrunda i livet i Upplands Väsby den 5 augusti och hittades mördad vid joggingspåret.

Jag är rasande över mordet på 17-åriga Lisa Holm i byn Blomberg i början av juni. En 35-årig litauer sitter häktad, misstänkt för mordet.

Jag är rasande över mordet på Tommy Lundén, 44, i Ludvika, – mördad den 16 december 2011 av kongolesen Erick Mushitu Mwinkeu och ytterligare några afrikaner när han var på väg hem efter att ha ätit julbord med arbetskamraterna.

Jag är rasande över mordet på Elin Krantz, 27, i Göteborg den 26 september 2010.  Våldtagen, skändad och mördad av den etiopiske anhöriginvandraren Ephrem Tadele Yohannes som begraver hennes kropp under ett 83,6 kilo tungt stenblock. (Söndagskronika: Ett politiskt mord, del 2)

Mordet “exempellöst i sin brutalitet”

Jag är rasande över morden på den 57-åriga kvinnan och den 15-årige pojken i Ljungsbro den 2 november 2013.  De mördades av kongolesen Doudou Ahoka, 34. Brotten har enligt Linköpings tingsrätt ”präglats av extrem hänsynslöshet”. Den 15-årige pojken hade före sin död utsatts för ett ”omfattande, utdraget lidande som måste ha varit mycket ångestfyllt för honom”. Angreppet mot den 57-åriga kvinnan har, enligt domstolen, varit ”exempellöst i sin brutalitet”. 

Jag hoppas att ursinnet brinner som en svetslåga

Jag hoppas att mitt och resten av svenska folkets ursinne brinner som en svetslåga i de ansvarigas kroppar och själar. Att branden aldrig ger dem någon ro. De som tillåter detta ske med Sverige ska inte ha ro en enda sekund.

De som med öppna ögon och i rasande takt förråder och förstör vårt land. De som inte bara tillåter utan med berått mod dagligen iscensätter och påskyndar importen av oidentifierade mördare, krigsförbrytare och terrorister – och därmed gör svenskarna till potentiella offer för mord, våldtäkt och annat grovt våld.

En lång rad politiska mord på svenskar

Ida Johanssons mördare är ännu inte gripen. Men jag tvekar inte att kalla morden på Carola och Emil Herlin, Therese Eriksson, Lisa Holm, Tommy Lundén, Elin Krantz och dubbelmordet i Ljungsbro politiska mord. Det finns många fler exempel som jag inte räknar upp här.

En lång rad mord som aldrig hade begåtts om politiker och myndigheter skött sina jobb. Om inte svenska politiker och myndigheter hade bedrivit en fullkomligt vansinnig invandringspolitik med i stort sett okontrollerat insläpp av i storleksordningen 100 000 personer per år. 90 procent av de asylsökande – förra året kom 81 000  – har inga eller icke godkända ID-handlingar. De släpps alltså in i landet utan att vare sig migrationsverket eller allmänheten vet vilka de är.

Mördaren befann sig på fel plats vid fel tillfälle

I media kommenteras morden på Ikea i Västerås omedelbart med att mordoffren Carola och Emil Herlin haft “maximal otur” och att de “befann sig på fel plats vid fel tillfälle”. Det vill säga, media gör snabbt en försåtlig glidning som antyder att de båda offren kanske inte är så oskyldiga som det verkar. Att det trots allt var deras eget fel att de befann sig på Ikea. Skuldförskjutningen görs blixtsnabbt, redan innan journalisterna vet någonting om hur dåden har gått till.

I själva verket är det mördaren Abraham Ukbagabir, 36, (han har erkänt morden) och hans sällskap Yohannes Mahari, 23,  som avgjort befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

Har redan uppehållstillstånd i Italien

Abraham Ukbagabir befinner sig inte bara på fel plats utan i fel land. Han ska inte vara i Sverige över huvud taget. Han har redan uppehållstillstånd i Italien. Trots det har han sökt asyl i Sverige två gånger. Första gången den 4 november 2013. Han fick avslag den 14 december och skulle avvisas enligt Dublinförordningen. Då försvann han. Den 30 januari 2014 överlämnades ärendet till Polisen, eftersom Abraham Ukbagabir avvikit.

Han håller sig gömd i nästan ett och ett halvt år. Den 25 maj i år inkommer han med en ny asylansökan som avslås den 16 juli. Han informeras om att han omedelbart ska avvisas till Italien. Men ingenting händer. Han sätts inte i förvar utan bor kvar på asylboendet Kallstensgården i Arboga.

Där bor också 23-årige Yohannes Mahari, även han från Eritrea. Enligt uppgift har han fått uppehållstillstånd men bodde kvar på asylboendet i väntan på placering i en kommun där han i sin egenskap av invandrare kommer att få en egen lägenhet och gå förbi tusentals svenska ungdomar i bostadskön.

“Svenskarnas gudstjänster sker inte i kyrkan utan på Ikea”

Av någon anledning beger de sig från asylboendet i Arboga till Ikea i Västerås den här måndagen. Ingen av dem har behov av några möbler. Allt de behöver får de gratis på asylboendet. Men kanske har de sett Anders Westerbergs bok “Typiskt svenskt! Din handbok till svennelivet” som nedsättande och föraktfullt beskriver Sverige och svenskarna för SFI-elever. Ikea och de sekulariserade svenskarna beskrivs så här:

“Svensken tror inte så mycket. Svensken vet. Och dyrkar förnuftet istället för Gud. Svenskarnas gudstjänster på söndagarna sker inte i kyrkan, utan på IKEA.”

Kanske är mordplatsen inte alls slumpmässigt vald utan tvärtom en medvetet vald scen för ett blodbad på svenskar på den mest folkhemskt symboliska platsen av alla, Ikea?

Mördaren är illegal invandrare

Dubbelmordet på Ikea begås alltså inte av en asylsökande, som media uppgivit, utan av en illegal invandrare som inte har rätt att befinna sig i Sverige. Enligt uppgift från migrationsverket har 6 454 personer som hittills i år fått avslag på sina asylansökningar avvikit, precis som Abraham Ukbagabir gjorde tidigare, och står som ”eftersökta”.  De håller sig kvar i Sverige illegalt och kan genom den humanitära stormaktens gränslösa, skattefinansierade godhet åtnjuta både fri sjukvård och tandvård och skola för barnen.

Lysande exempel på asylbedrägeri

Abraham Ukbagabir, 36, utgör ett lysande exempel på asylbedrägeri. Sannolikt har han vid båda tillfällena sökt asyl med falska uppgifter och inte berättat att han redan har uppehållstillstånd i Italien.

Tusentals migranter tar sig in i Sverige med falska papper eller falsk identitet varje år, även när de som Ukbagabir redan har uppehållstillstånd i ett annat europeiskt land. Särskilt lockande är det naturligtvis att utge sig för att tillhöra en av de två kategorier som i princip är garanterade uppehållstillstånd i Sverige, syrier och eritreaner.

Merit Wager har rapporterat i tio år – ingen bryr sig

I tio år har Merit Wager oförtröttligt, kunnigt och engagerat skrivit om asylbedrägerierna på sin blogg  och publicerat inlägg från anonyma tjänstemän på migrationsverket, så kallade “miggor” – utan att politiker eller myndigheter eller journalister har brytt sig det minsta.

“Migrationsverket ger närmast på löpande band permanenta uppehållstillstånd och flyktingförklaringar till tusentals personer som inte är skyddsbehövande” rapporterar en “migga”.  Han/hon uppskattar att 50 procent eller mer som åberopar sig vara syrier eller statslösa personer från Syrien och beviljas uppehållstillstånd inte är skyddsbehövande. I vilket annat land som helst skulle sådan information ge stora rubriker i media. I Sverige tiger journalisterna enhälligt och ihärdigt.

Tvekade inte att mörda oskyldiga människor

Abraham Ukbagabir tvekade inte att mörda oskyldiga människor för att uppnå sitt mål, att bita sig fast i Sverige trots att han inte har rätt att vara här. Varför avvisades han inte med omedelbar verkan efter avvisningsbeslutet den 16 juli? Och varför avvisades han inte omedelbart redan efter det första avvisningsbeslutet den 14 december 2013?
Ett land som utger sig för att vara en “humanitär stormakt”. Ett land som närmast okontrollerat öser in hundratusentals människor med okänd identitet och glatt offrar svenskars liv och trygghet på massinvandringens altare.

Vilka är Abraham Ukbagabirs skäl? Varför duger inte Italien?

Svaret är enkelt. I Italien måste han arbeta och försörja sig själv. I Sverige kan han kvittera ut livslång bidragsförsörjning och ett totalt välfärdsomhändertagande.

Medias försök till damage control

Så snart som nyheten om dubbelmordet har nått ut startar medias försök till damage control. Skuldbördan ska så snabbt som möjligt fördelas efter traditionellt, inarbetat mönster:

Svenskarna är alltid skyldiga – även om de inte har begått något brott.
Invandrare är alltid offer – även om de har begått brott.

Men eftersom informationen att det är två invandrare från Eritrea som misstänks för mordet på två svenskar snabbt når ut i sociala medier utkämpar gammelmedia en strid som de aldrig kan vinna. Hur mycket de än försöker lägga locket på sipprar fakta ut lik förbannat.

Trycket på gammelmedia är så hårt att själva censurcentralen TT (Tidningarnas Telegrambyrå) ser sig nödsakad att gå ut med en varning till alla sina abonnenter att TT kommer att publicera att de misstänkta mördarna är från Eritrea. “Ni som inte vill ha med det måste manuellt ta bort det från texterna” varnar TT – och erkänner därmed att de annars gör allt de kan för att dölja grova brottslingars etnicitet.

“Det dödliga våldet har minskat i Sverige”

Det dröjer inte länge innan Sveriges svar på Bagdad Bob, professor Jerzy Sarnecki, kallas in för att förkunna i SVT att det dödliga våldet har minskat i Sverige.

“Sverige har faktiskt blivit tryggare – åtminstone när det gäller dödligt våld. Människor har blivit mer socialt kompetenta – löser konflikter på ett andra sätt” säger han.

Försök till mord och dråp har däremot enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) ökat med 373 procent sedan 1975, men det säger Sarnecki ingenting om. Att det är ambulans- och akutsjukvårdens förtjänst att allt fler överlever mordförsöken nämner han inte heller.

Niklas Långström, professor i psykiatri, medger visserligen i SVT Aktuellt att invandrare är överrepresenterade i brottslighet men lyckas ändå vända det till att hudfärg och nationalitet inte har med saken att göra. Ännu en inkallad kriminolog, Anita Heber, byter disciplin och leker amatörpsykolog i SVT Aktuellt. Hon förklarar att rädslan inte är rationell, det är bara media som skrämmer upp oss.

Hon ljuger. Att vara rädd för våld i dagens Sverige är synnerligen rationellt.

Dagens Nyheter befäster sin agendajournalistik

Dagens Nyheter befäster sin vidriga, totalt samvetslösa agendajournalistik och trumpetar omedelbart efter dubbelmordet ut följande rubriker på sin nätsajt DN.se:

“Rädsla på boendet efter knivattacken”

“Trots allt – dödliga våldet har minskat. Sverige har blivit tryggare”

“Misstänkt Ikea-mördare livsfarligt skadad”

Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska dagbladet, skriver på twitter:

“Tänk dig att du är anhörig till de mördade och går in på DN.se. Då är det dessa tre rubriker du möts av.

“Ett vansinnigt mord har begåtts. Ändå verkar många känna större behov av att istället fokusera på “mörka krafter” och “främlingsfientliga”.

Ingen uttrycker medkänsla med mordoffren

Ingen – INGEN – i svenska media ger något som helst uttryck för upprördhet eller medkänsla med mordoffren och deras anhöriga. Ingen. Både Polisen och journalisterna är fullt upptagna med att skydda de misstänkta gärningsmännen, av vilka den ene, Abraham Ukbagabir, senare erkänner morden. Vi ska ha helt klart för oss att det är gärningsmannen och de boende på asylförläggningen som det är synd om och som ska skyddas.

Signalerna får de två äldre Arbogadamerna Boel Hult och Eva Eriksson att rita “kärlekshjärtan” och sätta upp på staketet vid mördarens asylboende på Kallstensgården. Damerna borde tas i förvar tills de är vid sina sinnens fulla bruk.

“Och dessvärre kommer dessa två inte att fatta nånting förrän de blir skändligen gruppvåldtagna, robbade, eller får känna yxans eller knivens vassa egg mot det egna ömma skinnet” skriver bloggaren Carina Nordén Åkerlund.

De “mörka krafterna” är svenska folket, inte mördaren

Polisbefälet Per Ågren fäller tidigt ett uttalande som i sin omdömeslöshet kommer att gå till historien:

” Vi har vidtagit trygghetsåtgärder vid asylförläggningen, eftersom vi vet att det finns mörka krafter som kan utnyttja den här situationen.”

De “mörka krafterna” är alltså svenska folket. Inte den eritreanske mördaren. Journalisterna delar helt Per Ågrens bedömning. Risken för hämndaktioner från det våldsamma och rasistiska svenska folket seglar redan dagen efter mordet upp som huvudnyhet i svenska media. Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gör obesvärat en 180 graderssväng i nyhetsvärderingen, liksom givetvis det eländiga public service.

Carola och Emil Herlin mördades en måndag. På tisdagen var de redan glömda. Det hade Polisen och media i förkrossande enighet bestämt.

Sverige befinner sig i ett krigstillstånd

“Trygghetsskapande åtgärder” blir snart ett polismantra på alla journalisters läppar. I ett land som varje dag flödar över av skottlossningar, knivskärningar, våldtäkter, mord, granatkastning, anlagda bränder och åldringsrån liknar medias nyhetsrapportering alltmer regelrätt krigsrapportering.

Ingen som vill se kan längre tvivla på att Sverige befinner sig i ett krigstillstånd. Reportrar med erfarenhet av rapportering från krigsfronter har lysande framtidsutsikter. Och Polisen satsar på “trygghetsskapande åtgärder”.

Halshöggs Carola Herlin?

Polisens och medias försök att förtiga information skapar givetvis en grogrund för rykten. Ett av ryktena är att Carola Herlin har halshuggits. 

Ingrid Carlqvist på Dispatch International ringde upp kommenderingschefen Per Ågren vid Polisen i Västerås, och ställde frågan: 

“Det finns rykten om att kvinnan blev halshuggen? Stämmer det ryktet, ja eller nej?”

Per Ågrens märkliga svar, avgivet i en mycket upphetsad ton, lyder:

”Jag tänker inte bekrä … beskriva över huvud taget vad som har hänt mer än att två blev mördade. Hur de blev mördade får du inte reda på av mig.”

Per Ågren vet naturligtvis att enda sättet att stoppa rykten är att snabbt gå ut med fakta. Någon/någonting hindrar honom från att göra det. Men i längden kan en halshuggning i Sverige inte hållas hemlig, vem som än beordrar tystnad.

“Vi ska inte ha mord och knivskärningar på Ikea”

Den pajas som ska föreställa vara Sveriges statsminister, Stefan Löfven (s), tiger i sex dagar. Svenska folket väntar på att han ska beklaga morden, att han ska säga någonting riktat till de mördades anhöriga. Det kommer inte ett ord från Löfven. Inte från någon annan heller. Alla ministrar som snabbt var på benen och larmade om “rasistiskt hatbrott” när en fritös brann i moskén i Eskilstuna på själva juldagen  tiger som muren. Inte en enda kliver fram och säger något till chockade anhöriga och den svenska allmänheten.

Istället inviger Stefan Löfven ett nytt antirasistiskt centrum, Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Han nämner ingenting om morden i Västerås. Eller Vårgårda. Eller Upplands Väsby. Eller Blomberg. Kanske har hans rådgivare insett att Stefan Löfven inte klarar av att se konsekvenserna av den invandringspolitik han och hans regering för. Hans pinsamma fiasko vid besöket i Göteborg efter dödsskjutningarna i april får inte upprepas.

“Vi ska inte ha mord och skottlossningar i vårt land” sa Löfven. 

Vad ska Stefan Löfven säga nu?

“Vi ska inte ha mord och knivskärningar på Ikea”?

Eller:

“Vi ska inte ha mord och halshuggningar i vårt land”?

Skickar näringsministern till Ikea

Istället gör Stefan Löfven på sina spindoktorers inrådan något mycket märkligt. Han skickar i hemlighet näringsminister Mikael Damberg – som inte har ansvar för mord och juridik – till Ikea i Västerås, utan närvaro av media. Damberg framförde regeringens stöd till den traumatiserade personalen, rapporterar Aftonbladet som snokat reda på det hemliga besöket.  Damberg ska också i största hemlighet ha framhållit att den dramatiska händelsen på många sätt “drabbat hela Sverige”.

Har karln ingen insikt alls?

När Stefan Löfven själv efter sex dagars tystnad äntligen öppnade munnen i Vasaparken i Stockholm på söndagen sa han att “det måste råda ordning och reda i det svenska flyktingmottagandet”. Good luck, Löfven! Migrationsverkets chef Anders Danielsson ska säkert stå dig bi.

Men det mest anmärkningsvärda Stefan Löfven kläckte ur sig var detta:

“Vi vill hjälpa människor som flyr undan våldet, hotet, våldtäkterna, mördandet – allt som sker i krig och förtryck.”

Har karln ingen insikt alls? Eller är han bara en marionett för den totala intellektuella härdsmältan bland rådgivarna som skolats på Bommersviksakademin?

Flyr undan våldet, hotet, våldtäkterna, mördandet – det gör man inte längre i Sverige. Det är här våldet, hotet, våldtäkterna, mördandet finns. Sverige har till och med Europarekord i anmälda våldtäkter. Det är här våldet har slagit rot genom den ansvarslösa massinvandring som drivs av Sveriges verkligt mörka krafter; politikerna, journalisterna, myndigheterna och de nyttiga idioterna i en ödesdiger PK-symbios som i rasande fart tar vårt land ifrån oss.

Sverige är i krig, och våra politiker märker det inte ens.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Appendix: Stefan Löfven’s tale, han begynder minut 33:30