28
jan
Seneste opdatering: 28/1-17 kl. 2316
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!
Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen

Byzantine Ambassador

December 2016. Johan Hakelius, krönikör i Expressen och chefredaktör för Fokus, är på middagsbjudning. Han hamnar bredvid en tidigare mediechef. De pratar Trump. Plötsligt säger hen:

”Den enda lösningen är att någon skjuter honom.”

”Det var inte ett skämt. Kanske inte heller en djupt grundad övertygelse. Risken att hen går ut och köper ett jaktgevär imorgon dag, är försumbar. Men någonstans där, mellan dåligt skämt och djupaste allvar, hängde meningen, dallrande i den politiska hetluften” skriver Hakelius.

”Kan ingen dj-l skjuta honom?”

I söndags, två dagar efter installationen av Donald Trump som USA:s president, skriver Roland Petersson, socialdemokratisk ledamot i samhällsbyggnadsnämnden och ersättare i Södermöre kommundelsnämnd och fullmäktige, ett inlägg på Facebook om USA:s nye president:

”Jag har trott att Donald Trump skulle lugna ner sig när han blev president. Men ack så fel jag hade. Han överträffar mina värsta farhågor!!! Kan ingen d-l skjuta honom?”

En timme senare har han blivit åthutad av någon i partiet och tar bort sitt meddelande. Han har efter detta lämnat sina politiska uppdrag.

Bär omgivningen på reglementsenlig Trumpskräck?

Mediechefen som sitter bredvid Johan Hakelius på middagsbjudningen och säger att Donald Trump bör mördas är ”en rätt uppburen person inom media”.

”Jag tror inte att hen är unik” skriver Hakelius.

”Man kunde kanske kalla påståendet en provballong, eller signalballong. Eller både och. Ett sätt att slå i ett hedervärt max på anti-Trumpmätaren och samtidigt kolla om omgivningen bar på reglementsenlig Trumpskräck. Det var en formulering som alldeles uppenbart hade varit i omlopp på tidigare middagar, med andra jeppar från den här hispiga branschen. Den måste ha fungerat.”

”Donald Trump är en diktator, en Hitler”

Den 21 december 2016 sitter Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i den så kallade kulturpanelen i SVT:s Gomorronsoffa, dit han har permanent klippkort. Han liknar den folkvalde Donald Trump vid en diktator. En Hitler. Varken programledare eller övriga paneldeltagare opponerar sig. Kulturpanelen ler instämmande och fyller i med hatiska tillmälen om USA:s blivande president. I SVT:s Gomorronsoffa kan man tryggt säga sådana saker och inte bara förbli oemotsagd, man får också uppskattande kollegiala dunkar i ryggen.

Vilken moral och debattnivå vittnar det här om? Uttalandena speglar en mentalitet. Hur spridd den är kan jag inte bedöma, men det handlar om yttranden från tre personer som anses vara framstående i samhället, därav två välkända journalister.

“Kulturjournalistik är den subjektiva åsikten”

I förbifarten avger Björn Wiman sin journalistiska programförklaring där i Gomorronsoffan. Han säger:

“Kulturjournalistik för mig är den subjektiva rösten, den subjektiva åsikten”.

Där kom det. Inte oväntat alls. Så ser Björn Wimans agenda ut, som klippt och måttbeställd för DN:s pågående moraliska och journalistiska förfall; ett ändlöst och oavbrutet förkunnande av egna vänstersekteristiska åsikter, även på nyhetsplats. Mot den bakgrunden känner sig Wiman oförhindrad att likna USA:s nye president med Hitler.(Inslaget går tyvärr inte att länka till, eftersom SVT snabbt plockar bort sina program från SVT Play.)

Han är den som alla har enats om att hata

Vad är det egentligen som händer? När blev det legitimt att högljutt tillkännage att en demokratiskt vald president bör skjutas? Hur sjukt får det bli, frågar sig till och med de mediekonsumenter som är mest vana vid och avtrubbade av decennier av oseriös och vänstervinklad journalistik, nämligen vi svenskar.

Jag vill påstå att Donald Trump är den största projektionsskärm världen skådat i modern tid. Han är den som alla, åtminstone alla som hörs, har enats om att hata. Han är den som journalister har bestämt att vi alla ska hata till siste man. Det sensationella är att hat-tsunamin översvämmar media innan Trump ens har börjat regera. Att inte per automatik hata Trump utan helt enkelt bara vänta och se vilken politik han kommer att föra innan man börjar tycka något är att ta klivet över i en no-go-zon.

Han talar om folket – oförlåtligt!

Han är nationalist! Han är patriot! Han är populist! Han talar om folket, the people!  Oförlåtligt!

Ordförrådet räcker inte till för att beskriva vilken vedervärdig människa Donald Trump är. Han står för värderingar som journalister är fullkomligt eniga om att de genom ett halvsekels träget förintelsearbete har lyckats banka ner som högriskavfall i den svenska berggrunden. Hållbarhet: minst 500 år.

”Dags att sluta sig till brigaderna i kampen mot fascismen”

Johan Hakelius igen:

”Det är stabsläge på en del redaktioner nu. Reportrar går omkring och känner att de lever i ett definierande ögonblick. Ord som “skymning”, “apokalyps”, “avgrund” och “skred” dyker upp i spalterna. Krav på handling och lojalitet växer. Övertygelsen sprider sig, som den inte gjort på länge: det är dags att sluta sig till de Internationella brigaderna i kampen mot fascismen. Dags att lägga återhållsamhet, opartiskhet och jämnmod åt sidan.
¡No pasarán!”

”Inom redaktionerna kastas långa blickar på möjliga femtekolonnare. Inte så att det ens går att hitta någon journalist som ser något positivt i Trump – än mindre i Le Pen eller Sverigedemokraterna, knappt ens i brexit – men det finns möjligen kollegor som inte verkar tillräckligt skakade. Det finns journalister som inte är övertygade om att en ny Kristallnatt står för dörren. Den känslan räcker för att göra de mest upprörda i branschen ännu mer upprörda.”

Journalisters förbannade plikt att rapportera sakligt

Hallå, kära kolleger! Skulle vi kunna enas om en sak? Att det är journalisters förbannade plikt att bedriva sitt yrke professionellt och rapportera sakligt och objektivt om allt, inklusive amerikanska presidentval, oavsett vad ni själva tycker? Kan ni en gång för alla lämna era privata åsikter kvar hemma i bostadsrätten på Södermalm eller villan i Bromma innan ni går till jobbet? Vill ni vara så vänliga och ge tusan i att tala om för allmänheten vad vi ska tycka, vilka vi ska hata och vilka vi ska älska? Ge oss fakta, och vi bestämmer själva vad vi tycker! Era privata åsikter intresserar oss inte.

Jag förstår att det kom som en chock i incestuösa journalistiska kretsar att republikanen Trump vann presidentvalet. Men journalister ska förhålla sig förutsättningslösa och konsekvensneutrala. Det vill de inte. Hellre gräver de sin egen grav med raska spadtag. Därför går journalistiken i gammelmedia mot sin utplåning med samma sömngångaraktiga säkerhet som utdöende dinosaurier mot solnedgången.

Alternativet är att gå igenom det stålbad som valet av Trump är en katalysator för. Det kommer fler: det franska valet i vår, det tyska valet i höst och det svenska nästa år.

”Branschen håller fullständigt på att förgöra sig själv”

En känd journalist som (av rädsla för att förlora jobbet på en stor dagstidning) vill vara anonym säger i en intervju som kollegan Jens Ganman har gjort med honom/henne på sin blogg: 

”Vi måste få igång en debatt kring den svenska journalistiken. Den här branschen håller fullständigt på att förgöra sig själv, och på ett personligt plan kommer jag inte kunna se mig själv i ögonen i framtiden om jag inte på nåt sätt bidrar till att försöka vända skutan rätt. Om det nu går.”

Orgier i skamlöst ohederlig journalistik

Varje republikansk presidents blotta existens framkallar regelmässigt journalisters, och i synnerhet svenska journalisters, lägsta instinkter och mest primitiva beteende och ryggmärgsreflexer. Men med Donald Trump har det trappats upp till en nivå som utgör filial till Beckomberga, det vill säga rena vansinnet. Svenska medias bevakning av den amerikanska valkampanjen och presidentinstallationen har varit orgier i skamlöst ohederlig och politiskt vinklad journalistik.

De hånar hans frisyr, hans ålder och unga vackra fru

Istället för att sakligt och korrekt rapportera om Donald Trumps politik hånar journalister både i Europa och USA hans frisyr, hans ålder (70), att han är mångmiljardär och har bekostat sin egen valkampanj, att han har en ung vacker fru och en stöttande familj.

Lågvattenmärket: hyenorna drar sig inte ens för att angripa hans tioårige son Barron. Ståuppkomikern Stephen Spinola har på Twitter kallat Barron ”en väldigt söt blivande våldtäktsman”.

Saturday Night Live-journalisten Katie Rich skrev på Twitter: ”Barron kommer att bli vårt lands förste hemskoleskytt.” Det blev Katie Rich’s sista tweet på ett tag. Hon fick sparken från SNL.

Barron Trump undervisas inte i hemmet. Han är elev vid Columbia Grammar and Preparatory School i New York City. Han är ett barn på tio år som angrips av personer med allvarliga konstruktionsfel i sina huvuden.

Tusentals bilder tagna med onda avsikter

När jag efter det amerikanska presidentvalet i november arbetade med krönikan ”Brev till en kollega”  och senare med podden ”Efter Trumpchocken”
letade jag på nätet efter en porträttbild på Donald Trump.

Det jag såg chockade mig. Rad efter rad, tusentals bilder som uppenbart var tagna med utstuderat onda avsikter, för att få Trump att framstå i så ofördelaktig dager som möjligt. Som ett monster. En idiot. En riktigt vidrig människa. Jag fick leta länge innan jag hittade en bild där han såg ut som sig själv. Det var då jag insåg vidden av det hat journalister hyser mot Donald Trump och som de ingalunda blygs för att visa öppet utan till och med stoltserar med.

”De låg på som skållade råttor för att misskreditera Trump”

Precis så här går det till på redaktionerna. Det bekräftar den kände journalist som Jens Ganman intervjuar på sin blogg.

Han/hon säger:

”På min redaktion satt man varje dag och valde mellan bilder som, rent utseendemässigt, skulle visa honom från hans minst smickrande sida – det var liksom hela vinkeln på Trump-rapporteringen; vi skulle utmåla honom en plufsig clown som tänkte spränga världen så fort han fick kärnvapenkoderna.”

”Valrapporteringen från USA var totalt hjärnsläpp. Det slutliga haveriet från vår sida. Min tidning, och egentligen alla de andra stora redaktionerna, inklusive SVT och SR, valde sida så tydligt. Hillary var frälsaren – Trump var demonen. Men alla analyser slog fel, precis som de kommer att göra med SD. Svensk media jobbade stenhårt för att Hillary skulle bli vald samtidigt som skildringen av Trump var så löjligt ensidig att man skämdes. De låg på som skållade råttor för att misskreditera Trump.”

”När han vann blev reaktionen som hos ett barn: ”Det är inte saaaant… det får inte vaaaara så här…”

Trumpchocken vill liksom aldrig släppa taget

Medias huvudnummer, det som toppar alla nyhetssändningar efter presidentinstallationen, är den detaljerade och njutningsfyllda rapporteringen om vad som kallas ”protester” mot Trump, det vill säga mot ett demokratiskt valresultat. Kriminella ligister och vandaler slår sönder allt i sin väg, krossar skyltfönster och eldar upp bilar. Här är mainstreammedia i sitt esse. Här lever de ut och kanaliserar sin egen frustration och hämnd med ställföreträdande ligistdåd, medan pubertala hånskratt ekar i klipprum och tv-studios.

Trumpchocken vill liksom aldrig släppa taget. Om Donald Trump, 70, hade nöjt sig med att fortsätta som mångmiljardär i fastighetsbranschen hade journalisterna fortfarande haft sin sinnesfrid i behåll, sluppit knapra bensodiazepiner och lugnt kunnat fortsätta klunka sitt ekologiska baginbox-vin i bostadsrätterna på Södermalm.

Har vi förresten någonsin hört någon journalist säga att det kan vara en fördel för en makthavare att vara mångmiljardär eftersom han då inte är mottaglig för mutor från starka intresserepresentanter, till exempel inom media eller vapenindustrin?

Kvinnor hade sluppit skämma ut sig i rosa fittmössor

Om Trump inte hade valts – hade vänstern sluppit känna sig föranledd att slå sönder allt i sin väg, och hundratusentals kvinnor över hela världen hade sluppit spilla sin kvinnokraft på att i veckor sitta och sticka rosa fittmössor.

#WomensMarch for sharia

Världens mest fria och privilegierade kvinnor hade sluppit skämma ut sig genom att som vrålande, underlivsfixerade megafittor – till råga på allt ledda av islamisten och shariaförespråkaren Linda Sarsour – demonstrera mot demokrati, sunt förnuft och de fri- och rättigheter som kvinnor i Västvärlden redan har.

De kunde ha sluppit att så ohöljt visa sitt ointresse och förakt för kvinnor i framför allt muslimska länder som utsätts för könslemlästning, tvångsäktenskap, barnäktenskap, hedersvåld och annat förtryck.

Men nu blev Trump president. Bit i det sura äpplet, väx upp och klipp mattrasor av fittmössorna är mitt enkla råd.

”Det vi såg var det kärleksfulla hatet”

”Det vi såg på gator och torg i samband med Trumps kröning var det kärleksfulla hatet. Vi såg ett hat och förakt för demokratin från personer som i var och varannan mening pratar om demokrati och mänskliga rättigheter men som själva inte visar någon som helst respekt för oliktänkande. Kanske har de gått på sina egna överdrifter. Det skulle kunna förklara varför så många uppenbarligen är övertygade om att det i princip är Darth Vader i egen hög person som har flyttat in i Vita huset och att allt som är bra med USA nu kommer att försvinna” skriver bloggaren Hans Li Engnell i ett gästinlägg på bloggen I otakt.

Jag behöver kanske inte påminna om SVT-reportern Peter Rawets pinsamma attack på en ung kvinnlig Trumpväljare i Washington på installationsdagen den 20 januari. Se den här – den är symtomatisk för SVT, har blivit viral och kommer att gå till historien.

Cecilia Uddén avstängd från valrapportering

När svenska journalister skämmer ut sig genom att bedriva partisk och osaklig journalistik i samband med val är det inget nytt. De följer bara en gammal inarbetad tradition. De har alltid stått på Demokraternas sida och sällan brytt sig om att dölja sina sympatier och sin personliga bias.

I oktober 2004 stängdes Cecilia Uddén, då programledare för ”P1 Konflikt”, av från bevakningen av det amerikanska valet sedan hon försagt sig i ”P1 Morgon” och påstått att svenska medier inte har något krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Hon uttalade sig också tydligt för Demokraternas presidentkandidat John Kerry.

”Klart jag får tycka att Kerry är bättre än Bush”

I “P1-morgon” ställde programledaren frågan till Cecilia Uddén:

”Får du sitta här i Sverige och tycka att Kerry är bättre än Bush?”

”Ja, det är klart att jag får. Om det är någon som inte tycker att jag borde göra det, så får de väl tala med Sveriges Radios styrelse eller med regeringen om saken. Jag tycker att det finns en stark poäng i den subjektiva journalistiken – att man redovisar var man står” svarade Cecilia Uddén.

Hon sattes i karantän i två veckor och fick inte heller leda det starkt vänstervridna ”Konflikt” under den tiden.

Uddén dömd för partiskhet i Granskningsnämnden

”Döm mig efter min gärning” skrev hon i en ”Jag-ångrar-mig”-artikel i Svenska Dagbladet.

Och det var precis vad Granskningsnämnden gjorde. Den fällde Cecilia Uddén för hennes uttalanden.

Ur domen:

”Granskningsnämnden ansåg att Cecilia Uddén genom sina uttalanden tog ställning i en politisk fråga på ett sätt som inte är förenligt med hennes roll som programledare i ett program i Sveriges Radio. Inslaget stred därför mot kravet på opartiskhet.”

p>

BILD CECILIA UDDÉN”arabiska våren” .

Spelade hatlåt gjord av de egna sönerna

Efter att ha tvingats svälja att hatobjektet SD valdes in i riksdagen 2010 bara måste hon visa sin frustration genom att i programmet ”Sommar i P1” 2011 spela en låt fylld med hat mot Sverigedemokraterna. Låten hette ”We spit on SD” och var en rap framförd av hennes egna söner Edgar och Arthur Mannheimer. Nu borttagen från youtube.

Programmet anmäldes 32 gånger till Granskningsnämnden som dock inte ansåg att det fanns något anmärkningsvärt i att spela en hatlåt riktad mot ett demokratiskt riksdagsparti och framförd av programledarens egna familjemedlemmar.

Trumps seger kan upprepas på deras egna bakgårdar

Författaren och debattören Bruce Bawer, bosatt i Oslo, skriver i en artikel om ”Europas hata-Amerika-brigader” i Frontpage Magazine:

”Europeiska journalister visste en sak: de älskade Obama. De var tvungna att älska Obama. Annars var de rasister. Lika mycket som de älskade Obama hatar de Trump. De flesta av dem hatar honom ännu mer och pucklar på honom ännu mer brutalt än merparten av amerikanska media gör.”

”En orsak är säkert att de vet att Trumps seger bidrar till att höja utsikterna för Geert Wilders, Marine Le Pen och andra som genom motståndet mot EU och islam försöker uppnå samma framgångar i sina egna länder. Än en gång är de på krigsstigen mot Amerika. Och den här gången blir de sannolikt ännu mer giftdrypande än någonsin, drivna av rädsla för att Trumps seger snart kan upprepas på deras egna bakgårdar.”

”En enda talang – han är ett twittergeni i toppklass”

Värst är Sverige, menar Bruce Bawer. Landet med journalister som Jan Guillou och Karin Pettersson. När Karin Pettersson grämer sig i Aftonbladet låter det så här:

”Med lite en gnutta tur hade det kunnat vara Hillary Clinton som stod där på podiet. Det var så nära. Det är lätt att gräma sig och älta.”

Istället för Hillary Clinton valdes en man som enligt Karin Pettersson har en enda talang, och det är att han förstår den nya informationsvärlden.

”Han är en katastrof till politiker, men ett twittergeni i toppklass. Nu sitter han, en Putin-kramande, korrupt galning i Vita huset och en ny världsordning börjar ta form.”

”Sverige på väg utför, sannolikt bortom räddning”

”Är det något land som är på väg utför, sannolikt bortom räddning – är det Karin Petterssons eget land, Sverige” skriver Bruce Bawer.

”Och det sker för att hon och den övriga kultureliten vägrar se de problem som Trump pekar ut och vågar adressera. Ett land där media, inklusive hennes egen tidning Aftonbladet, systematiskt skönmålar islams fruktansvärda inflytande i samhället. Och tack vare sina fega eliter ligger andra europeiska länder inte långt efter Sverige på väg mot total självutplåning.”

Framtiden kommer att bli annorlunda

Att sia om framtiden är svårt. Vad det handlar om är inget mindre än vilken roll massmedia ska ha i demokratiska länder. Vilka ska styra – folkvalda representanter eller journalisterna som inte besväras av något demokratiskt ansvar?

En sak vågar jag säga. Framtiden kommer att bli annorlunda. Donald Trump är den förste makthavare i Väst i modern tid som vågar utmana och konfrontera journalisterna. Han har vågat kritisera reportrar och medieföretag som enligt honom inte arbetar sakligt och seriöst.

På sin första presskonferens vägrade han till exempel CNN:s reporter Jim Acosta att ställa frågor, och han har anklagat en annan CNN-reporter, Jeremy Diamond, för att sprida falska nyheter.

Att vägra en enskild reporter att ställa frågor på en presskonferens är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt. Trumps kritik mot media är däremot högst motiverad. Här har vi att göra med en yrkeskår som länge har inbillat sig att det är de som ska styra världen och som är vana vid att skrämma och manipulera politikerna dit de vill. Självklart tar det hus i helsike när de möter motstånd.

”Journalister är bland de mest oärliga människor som finns på jorden” har Trump sagt. Det har han helt rätt i. De enda som inte inser det är journalisterna själva.

Chefsstrateg kallar media för ”oppositionen”

I kretsen av rådgivare kring Trump är det framför allt två personer som kommer att prägla relationerna mellan presidenten och media. Den ene är Trumps chefsstrateg och rådgivare, Stephen K. Bannon, 63, tidigare operativ chef för nyhetssajten Breitbart  som anses stå alt-right-rörelsen nära.

Steve Bannon kallar i en intervju i The New York Times på onsdagen nyhetsmedierna för ”oppositionen”.

”Medierna här är oppositionspartiet. De förstår inte det här landet. De förstår fortfarande inte varför Donald Trump är USA:s president. De borde vara generade och förödmjukade och hålla käften och bara lyssna en stund” sa Bannon.

Nya spelregler i Vita husets pressrum

Den andre är Sean Spicer, 45, Trumps pressekreterare. Under sin första vecka har han både hunnit skälla ut journalistkåren för att ha en ”negativ och orättvist skeptisk grundinställning till Donald Trump” och kallat kåren ”skamlig”. Han har också infört nya spelregler i Vita husets pressrum och låtit reportrar från några av de mindre mediehusen, däribland en kristen tv-kanal, ställa sina frågor före några av de största tidningarna.

Reportrar från mindre tidningar och tv-kanaler, som enligt Spicer kanske inte har möjlighet eller medel att resa till Washington, kommer att ges tillgång till Vita husets presskonferenser via Skype.

Som extra salt i journalisternas sår tillkännager tv-bolaget Fox News att deras nye politiske kommentator är före detta Ukip-ledaren Nigel Farage. Föreställ er paniken på redaktionerna!

”Ett stort hot mot traditionell media”

Det blåser nya vindar i Vita huset, och självklart uppfattas de som hot av journalister som själva vill sätta agendan. Björn Norström, svensk boende i Vermont, USA, och skribent på Avpixlat säger i bloggen Amerikanska Nyhetsanalyser, som drivs av USA-kännaren Ronie Berggren:

”Jag tror att vanliga journalister är skrämda, därför att deras roll som filter för hur presskonferenserna fungerar kommer ju att förändras totalt istället för att CNN, ABC och CBS och alla de här traditionella kanalerna dominerar. Helt plötsligt får andra media ställa frågor, de som sitter längst bak i bussen och normalt aldrig får ställa frågor. Sean Spicer vill skapa Skypestolar och öppna upp hela spelfältet, och det är ett stort hot mot traditionell media.”

Media är inne i sin största kris någonsin

Media är inne i sin största kris någonsin. De pressas från alla håll – samtidigt. Sviktande ekonomi – som är ett direkt resultat av mediekonsumenternas minskande tilltro till deras förljugna och politiskt korrekta journalistik – och den hårdnande konkurrensen från alternativa media. Det är både en ekonomisk kris och en förtroendekris. Allt färre är intresserade av att betala för gammelmedias lögner.

Men det som är kris för media innebär hopp för allmänheten. Vänstermedia håller på att förlora sitt formuleringsprivilegium. Deras storhetstid av maktmissbruk och åsiktsförtryck går mot sitt slut. Den utvecklingen förstärks av att det också pågår en annan process som traditionella media uppenbart uppfattar som ett hot, nämligen de nationalistiska vindar som blåser både i USA och Europa. Ett förändrat politiskt klimat är en faktor som sannolikt kommer att bli mycket viktig för ett paradigmskifte inom media.

Favorituttrycket just nu är ”högerpopulism”

Oron hos vänsterns etablissemang inom både politik och media är tydlig. Den går att avläsa i hur de spottar och fräser och i det längsta försöker demonisera både alternativmedia och det politiska skeendet med uttryck som ”hatsajter”, ”främlingsfientlighet”, ”nazism”, ”högertroll”, ”tydlig ideologisk agenda och ett avslappnat förhållande till sanningen”, ”högerextremism”.

Favorituttrycket just nu är ”högerpopulism” (populist betyder per korrekt definition “folkstyre”, “gräsrotsdemokrati” men missbrukas av journalister som ett skällsord). Jag tror att DN-skribenten Martin Gelin lyckas pricka in så gott som samtliga invektiv i den här artikeln. Den som väntar sig viss självrannsakan hos en så kallad USA-expert kammar noll.

Valet av Donald Trump, utvecklingen inom alternativa media och kommande val i Europa kommer obönhörligen att påverka svenska journalister. De kan sparka emot, men det hjälper inte.

En mäktig känsla av transkontinental skuld skapade FN

Låt oss för ett ögonblick blicka bakåt och se vilka faktorer som har haft avgörande inflytande på politik och journalistik de senaste 72 åren: Kriget. Freden 1945. I samband med freden svepte starka vågor av ett ”Aldrig mer!” över världen. Aldrig mer krig! Aldrig mer förföljelse av etniska och religiösa grupper! I den andan och en mäktig känsla av transkontinental skuld bildades FN 1945. 

1948 antogs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den ursprungliga tanken var att mänskliga rättigheter ska gälla i alla länder och alltså inte utgöra någon grund för migration.

Dock gäller inte FN:s mänskliga rättigheter i muslimska länder, eftersom Kairodeklarationen från 1990 förkastar MR och omfamnar sharia. I dessa länder begås ständiga brott mot mänskliga rättigheter, vilket leder till konstant migration därifrån.

1951 klubbades FN:s flyktingkonvention (även kallad Genèvekonventionen)för att ge skydd åt människor som var flyktingar på grund av händelser under andra världskriget.

Genom vad som inte kan kallas annat än ideologiskt betingad intellektuell kollaps utvidgades konventionen 1967 genom ett tilläggsprotokoll, New York-protokollet. Den var inte längre begränsad till europeiska flyktingar och tidsperioden före 1951, utan nu kunde ett obegränsat antal människor från hela jorden flytta vart som helst och åberopa asylskäl. Det är bland annat resultatet av New York-protokollet vi ser i det som i dag kallas ”flyktingkris”.

Förlorat tillitskapital går inte att mäta i pengar

Sedan mer än sju decennier lever vi i ett vänsterparadigm, i svallvågorna av skuld och gottgörelse för andra världskrigets försyndelser. Det har lett till katastrofala konsekvenser för Europa, framför allt genom en ansvarslös migrationspolitik som har plundrat tidigare homogena och välfungerande länder på både ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital.

Den största förlusten går inte att mäta i pengar: förlorat tillitskapital. Hårdast drabbat är Sverige, eftersom våra politiker tycker att det är mycket viktigare att vara goda mot människor från andra länder än att visa ansvar och anständighet mot sitt eget folk.

I mer än 70 år har vi levt i vänsterns drömbok

Paradigmskiften gror ofta i det tysta, och genombrottet kan komma plötsligt och till synes oväntat. Som Berlinmurens fall 1989. Stora delar av både Europas och USA:s folk börjar i all tysthet få nog av den i stort sett obrutna våg av vänsterinflytande som har dominerat världen sedan freden 1945 och hållit Västvärlden i ett järngrepp sedan 1960-talet.

Besinna det absurda: I mer än 70 år har vi levt i vänsterns drömbok – som är en mardröm för miljoner människor.

De här händelserna pekar ut riktningen

Kanske är det början till ett paradigmskifte vi ser. Två viktiga händelser det senaste året pekar ut riktningen: resultatet av brittiska Brexit i juni och valet av Donald Trump som USA:s president.

Den nationella självständighet vad gäller migrationspolitiken som länderna i den så kallade Visegrádgruppen (Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien) driver är ytterligare ett tecken på att vänsterns storhetstid går mot sitt slut – och att initiativet ligger just hos de länder som har egen, dyrköpt erfarenhet av kommunism, vare sig den dikteras från Moskva eller Bryssel.

Svenska media står inför ett stålbad

Historien lär oss att pendeln ofta slår med häftiga rörelser från ett håll till ett annat. Förklaringen är att en utveckling, ett tillstånd tydligen måste drivas till sin absoluta spets innan en förändring kan ske. Oavsett pendelns riktning kommer utvecklingen att svepa journalisterna med sig.

Eftersom det verkar vara ett större lidande än något annat att återge sanningen står i synnerhet svenska media inför ett stålbad som de inte har kunnat föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Efter decennier av maktmissbruk kommer de att tvingas lämna sin lögn- och mörkläggningsagenda och börja återge fakta istället för sina privata åsikter.

Johan Hakelius till sist:

”Det rör sig i samhällsgrunden. Folk är inte nöjda. Det är antagligen rätt stora saker på gång. Jag vet lika lite som någon annan hur det slutar. Kanske kommer allt att gå åt helvete. Kanske är det “apokalyps”, “avgrund”, “skred” och “skymning” för hela slanten.

Eller så är det inte det.”

Tidligere kronikker af samme forfatter

DONERA TILL JULIA

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?