19
feb
Seneste opdatering: 19/2-17 kl. 0943
106 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen

Ett justitiemord och en krigsförklaring mot allmänheten och den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Det är innebörden av frikännandet av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i tryckfrihetsmålet där Mattsson åtalats för grovt förtal av den pensionerade 70-årige docenten Jim Olsson.

I december 2013 hängdes Olsson ut och förnedrades på lögnaktiga grunder i Expressen. Han framställdes som våldsbejakande rasist, ”näthatare” och ”krigshetsare” som ville ”initiera inbördeskrig i Sverige” sedan han skrivit anonyma kommentarer på nätet och tillskrivits citat som han var oskyldig till.

Röjd identitet och oanmälda hembesök

För tydlighetens skull: Jim Olsson har inte gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp eller något annat brott. Däremot har han haft fräckheten att hysa egna politiska åsikter. Det såg Expressen som anledning att röja hans och en mängd andra privatpersoners identitet genom att anlita det våldsbejakande hackernätverket Researchgruppen, före detta AFA Dokumentation. Jim Olsson och många andra utsattes för oanmälda hembesök av tidningens reportageteam och pekades ut som ”rasister” och ”främlingsfientliga”.

”Jag var rädd de första nätterna, min fru var livrädd”

Expressen påstod i samband med rättegången att Jim Olsson inte lidit någon skada av publiceringen. Ett fullkomligt sanslöst påstående. Att bli ofredad i sitt eget hem och sedan uppspikad på vår tids skampåle är ett socialt och psykologiskt stigma som inte går att föreställa sig för den som inte har upplevt det.

Det vet Thomas Mattsson och alla andra journalister. Stigmatisering och brännmärkning är själva avsikten med uthängning och drev i media. Media använder sig av de här metoderna som maktmedel. Kännetecknet på ett lyckat mediedrev är att den utpekade personen tillfogas så stor skada som möjligt och helst bryter ihop och förpassas till randen av självmord. Efter uthängningen förlorade Olssons lilla företag alla sina kunder. I förhöret sa han:

”Jag var rädd första nätterna, min fru var livrädd, vi hade svårt att sova. Jag åkte ut och köpte brandvarnare, det var ungefär det jag gjorde.”

Bröt mot reglerna i medias dramaturgi

Den pensionerande docenten i fysikalisk kemi Jim Olsson blev rikskänd och fick ett massivt folkligt stöd när han ofredades i sitt eget hem av Expressens reportageteam. Han bad reportern Jimmie Fredriksson och fotografen att dra åt helvete. 

Därmed bröt han mot reglerna i medias dramaturgi, i synnerhet första budet, att det utsedda offret ska kräla i stoftet och urskulda sig för att man över huvud taget har yttrat sig.

Ett ännu grövre majestätsbrott mot medias maktmonopol begick han när han tack vare en insamling av 536 000 kronor på nätsajten Fria Tider kunde anlita en advokatfirma som förde hans talan mot Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattsson gällande grovt förtal.

Fritt fram att ljuga, förtala och hänga ut privatpersoner

Tryckfrihetsjuryn består av nio politiker. Juryn friade Expressen på alla 60 punkter. Innebörden av utslaget (med hemliga domskäl) i Stockholms tingsrätt går inte att misstolka. Det visar att det är fritt fram för media att ofreda, trakassera, beljuga, förtala och hänga ut privatpersoner om de har åsikter som mainstreammedia finner misshagliga, köra dem i den mediala torktumlaren och krossa deras liv, hälsa, arbete och sociala nätverk.

Några lagliga hinder finns inte. Några konsekvenser för gärningsmännen blir det inte. Tryckfrihetsförordningen är en kuliss, en chimär. Det är i princip omöjligt för en privatperson att få någon dömd för förtal. Den enskilda människan har inte en chans till rättvisa och upprättelse eftersom lagen och dess institutioner helt och hållet står på maktens sida.

Här kan du lyssna till Gransknings Sveriges reportage om Jim Olsson och frikännandet av Expressen.

Ingen är immun mot medias häxprocesser

Mediedrev är vår tids häxprocesser,  och ingen är immun. Alla som deltar i det offentliga livet och vill bli kvar där är rädda för media. Men media ger sig också gärna på privatpersoner och pensionärer, som Jim Olsson.

Han är en av flera hundra privatpersoner som Expressen har hängt ut. Alla som irriterar media och avviker från journalisternas åsikter om vad som är tillåtet att tänka, säga och skriva löper risk att drabbas av deras hämnd. För flera av dem som hängts ut i Expressen har publiceringarna lett till stora och långvariga konsekvenser för den drabbade, för hälsa och familj.

Media skyr inga medel för att oskadliggöra människor

Två år senare, 2015, stod jag i främsta ledet för offentlig avrättning, med röjande av min identitet, rasisttillmälen och offentliggörande av min sjukdomshistoria. När hyenemedia har fått vittring av blod skyr de inga medel. Driften är lika primitiv som någonsin tanken bakom medeltidens gapstock eller skampåle. Målet är att förinta, att tillintetgöra.

Reportrar och fotografer lånar sig villigt till rollen av professionella bödlar som utför uppdraget att begå sociala mord. De ofredar dig i ditt privata hem där du trodde att du var trygg. De bevakar och punktmarkerar din bostad i flera dygn eller veckor i sträck, de försöker trycka in teleobjektiv genom brevlådan i dörren, de letar upp ditt fritidshus långt ute i glesbygden, de travar runt i din trädgård, de ställer sig på din altan och stirrar in genom fönstren, de bankar på din dörr, fotograferar genom fönstren, söker upp dina barn, arbetskamrater och grannar och kräver att de ska uttala sig om dig.

De kommer alltid två. En reporter och en fotograf. Två mot en. Gärna två män mot en ensamboende kvinna.

Om du har ett fläckfritt förflutet fixar media ett karaktärsmord

Hela ditt liv och ditt förflutna kartläggs i jakten på något smutsigt att släpa fram i ljuset. Betalningsanmärkningar, skulder, konkurser, otrohet, skilsmässa? Mums filibaba!

Om du har ett fullständigt fläckfritt förflutet och aldrig ens har fått så mycket som en p-bot är det förstås ett streck i räkningen för journalisterna. Då gäller det att ta nya tag. Det finns lösningar även på det problemet. Det går alltid att begå karaktärsmord genom att enligt gamla beprövade Sovjetmetoder framställa dig som psykiskt sjuk eller otillräknelig. Funkar oftare än man kan tro.

”En motkampanj för att SD kom in i riksdagen”

Det är ingen tvekan om att Expressen helst skulle se att vi som valts ut som offer för deras politiska förföljelse skadas så svårt att vi aldrig reser oss igen.

Uthängningen av Jim Olsson var ett led i tidningens målsättning att skrämma och tysta människor som uttryckt sig invandringskritiskt i sociala medier. Under rättegången vittnade hyenereportrarna David Baas och Christian Holmén om att uthängningarna av privatpersoner var en motkampanj från tidningen efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen 2010. SD:s valseger var ett svårsmält nederlag för stora delar av landets journalistkår som inte skytt några medel för att förhindra den.

När blev det förbjudet att vara invandringskritisk?

I ett blogginlägg har Thomas Mattsson mage att kalla uthängningen av Jim Olsson för ”granskning” och ”ansvarsutkrävande”.  Hur klarar Mattsson att se sig själv i spegeln?

”I vissa fall är innehållet (i Jim Olssons nätkommentarer) uppenbart invandringskritiskt” citerar han förtjust Olssons advokat Sargon de Basso.
Och? När blev det förbjudet att vara invandringskritisk? Har Thomas Mattsson börjat stifta egna lagar?

Mönstret känns igen från DDR och andra diktaturer

Det handlar om ”nyhetsmediernas berättigade önskan om att kunna redovisa vilka som näthatar” påstår hataren och hycklaren Mattsson. Här ringer en välbekant klocka.

Läs uttalandet en gång till! Tillåt mig sedan att omformulera det en smula:

Det handlar om ”statens berättigade önskan om att kunna redovisa vilka som hyser för staten oacceptabla åsikter”.

Mönstret av spioneri, angiveri, fördömande och bestraffning känns igen från DDR och andra totalitära diktaturer. Det är inte ens trettio år sedan Sovjetväldet bröt samman. Vad har vi lärt av det omänskliga system som rådde där i 74 år?

I DDR (1949-1990) lyckades regimen med makt, tvång och skrämsel splittra folket så att de spionerade på varandra och angav varandra för Stasi. Familjemedlemmar, arbetskamrater och grannar övergav sina normala lojalitetsband och svek varandra. Ingen litade på någon annan.

Expressens vinst halverad på bara ett år

För Thomas Mattsson handlar det till icke ringa del om pengar. Att tillräckligt många människor fortfarande är tillräckligt omedvetna och sensationslystna för att betala för de andliga miljöföroreningar som sprids av Expressen.

”Nu står Jim Olsson där, dåligt rådgiven och med en skuld till sina egna ombud på 720 000 kronor och ett ersättningskrav från Expressen på 650 000 kronor” skriver han med illa dold skadeglädje.

Mattssons skadeglädje kan bli kortlivad. Kundunderlaget krymper snabbt. Expressens vinst har halverats på bara ett år, från 88 miljoner 2015 till 42 miljoner 2016.

Journalisterna bedriver ett krig mot sitt eget folk

Frikännandet av Thomas Mattsson är bara ett aktuellt exempel, men innebörden är tydlig. Det pågår ett krig därute, där medias ansträngningar – tvärtemot deras demokratiska uppdrag – går ut på att motarbeta och helst förhindra öppen debatt och fri opinionsbildning. Journalisterna bedriver ett krig mot sitt eget folk – mot allmänheten, föraktfullt kallad ”Nisse i Hökarängen”.

Nini Lindgren, Twitter

Nisse anses dum. Han förstår inte sitt eget bästa. Han fattar inte att journalisterna av ren omtänksamhet silar den information de ger honom utifrån vad Nisse bedöms kunna klara av. I all välmening vill de bibringa honom den folkbildning och uppfostran som han anses vara i skriande behov av.

Nisse borde ha vett att vara tacksam. Även när han hängs ut som ”rasist”. Han borde tänka i större banor av allmänprevention och besinna att alla former av medial stigmatisering i längden gagnar allas vår tvångsmässiga kollektivanslutning till den floskulösa och från innebörd befriade så kallade ”värdegrunden”.

Till sin fiende har de utsett folket

Detta är det läge vi befinner oss i: journalisterna har sagt upp sin ställning i folkets tjänst och övergått till politisk aktivism. Svenska journalister har länge utgjort en egen intresseorganisation, ett journalistparti med vänsterpolitisk agenda och sektartad skråmentalitet. Deras motpart är inte den politiska makten som de har i uppdrag att bevaka. Den har de för länge sedan lierat sig med och krupit i säng med.

Till sin fiende har de utsett folket, den svenska allmänheten. Denna allmänhet har länge varit snäll och medgörlig och villigt konsumerat och betalat för medias produkter. Men allt fler håller på att vakna och resa sig. Människor protesterar, kritiserar, ger sina åsikter tillkänna, köpstrejkar, säger upp tv-licenser och prenumerationer. Dessutom använder sig allt fler av de enorma möjligheter som Internet erbjuder genom att blogga, göra podcasts och videos och skriva kommentarer på olika nätsajter.

Det som pågår är inget mindre än en folklig revolution på ett område där journalisterna och medieägarna ända till helt nyligen har haft enväldig och närmast totalitär makt.

Ingen ansats till självprövning och självrannsakan

Inte förvånande känner sig journalisterna hotade av sjunkande upplagor, sviktande ekonomi, nedskärningar, otrygga anställningar, växande konkurrens från alternativa media och snabbt dalande förtroende hos läsare, lyssnare och tittare.

Det ska de göra.
De ÄR hotade.

I rådande krisläge har de anledning att se över sina arbetsmetoder, sin verklighetsuppfattning, sin politiska och övriga agenda och sin relation till avnämarna, det vill säga allmänheten.

Men vad gör media? De mobiliserar i aggressivt självförsvar. De bemöter de stora problem som de obönhörligen står inför fullkomligt irrationellt och kontraproduktivt. Journalisterna trappar upp sin agenda och attackerar folket. Som ett gäng tjattrande skator tränger de ihop sig i det hörn där de har målat in sig och skriker om de elaka rasisterna på ”hatsajterna” som granskar dem och ställer frågor till dem och borde förbjudas och helst föras bort med förbundna ögon. Här finns inte minsta ansats till självprövning och självrannsakan.

”Donald Trump borde skjutas”

Sedan den församlade svenska journalistkåren skändligen förlorat det amerikanska presidentvalet och kastats in i ett kollektivt trauma av Donald Trumps valseger skyr de nu ingen möda för att uppfostra Trump i hur han ska sköta sitt jobb som USA:s president.

I en tidigare krönika, ”Stålbadet: Media vs Trump”, återgav jag hur journalister i hög position inte ens drar sig för att uttrycka att Donald Trump borde skjutas. Samma medieaktivister kommer inte att spara någon möda för att senare i år försöka dirigera de nederländska och franska valkampanjerna och med näbbar och klor kämpa emot att Geert Wilders Frihetsparti vinner valet i Nederländerna eller Marine Le Pens Front National avgår med segern i Frankrike.

Inte roade av att smaka på sin egen medicin

På hemmaplan går journalisterna till attack mot medborgarinitiativet Granskning Sverige, vanliga svenskar som ringer upp journalister och andra makthavare och ställer frågor till dem. Det betyder att Granskning Sverige nu har blivit ett så stort hot mot makten att journalisterna tvingas överge sin ”tig ihjäl dem-strategi”. Media har nämligen bara två strategier på sin magra repertoar:

1. Tig ihjäl dem.

2. Häng ut dem.

Journalisternas reaktion är intressant. De är definitivt inte roade av att smaka på sin egen medicin. När de själva utsätts för vad de brukar kalla ”normala journalistiska arbetsmetoder”, det vill säga blir uppringda, får frågor, spelas in och intervjuerna klipps – är det plötsligt inte ”normala journalistiska arbetsmetoder” längre utan ren och skär fascism.

Påfallande många av de makthavare Granskning Sverige ringer upp blir så störda av att få frågor från vanliga svenskar (som ofta betalar deras löner via skattsedeln) att de slänger på luren. Eller också ska de ”på möte”. I ett Sverige där journalisterna inte sköter sitt jobb visar de överrumplade reaktionerna med all önskvärd tydlighet att Granskning Sverige fyller ett viktigt demokratiskt behov.

Granskning Sverige ”en trollfabrik”

I en artikel av Mathias Ståhle i Eskilstuna-Kuriren (han kallar det löjeväckande nog för ”granskning”) är Granskning Sverige plötsligt en ”trollfabrik”, och medborgare som i likhet med mig arbetar under pseudonym för att skydda oss själva och våra anhöriga mot hot och våld påstås ha ”fejkade identiteter”.

”Syftet: sprida främlingsfientlighet och hat mot politiker, opinionsbildare, journalister och vanligt folk” påstår Mathias Ståhle.

Niklas Orrenius gråter ut för nittiosjunde gången

Och vad gör han själv? Han drar sig inte ens för att ägna en stor del av texten åt att för nittiosjunde gången låta DN:s reporter Niklas Orrenius gråta ut över hur hemskt det var att bli intervjuad av Granskning Sverige och bli bjuden på en resa till Spanien av DN sedan han trakasserat mig med upprepade hembesök vid mitt fritidshus och fått otrevliga telefonsamtal från allmänheten efter det.

”Det kändes Kafkaartat och som i en maffiafilm.”

Jag blir inte tillfrågad om min version

Mathias Ståhle föredrar att utelämna hur Kafkaartat det kändes för mig att inte kunna bo kvar i mitt hem sedan jag fått motta allvarliga hot efter att Niklas Orrenius hängt ut mig i Dagens Nyheter och Annika Hamrud i Expressen. Som privatperson hade jag inget skydd alls. Jag fick själv ordna och betala för olika tillfälliga boenden. Den enda hjälpen var ett larm som jag fick låna av polisen.

Mathias Ståhle köper Niklas Orrenius’ version rakt av, utan besvärliga motfrågor.

”Allt detta för att Niklas Orrenius bett kvinnan bakom pseudonymen Julia Caesar – den främlingsfientliga bloggaren – om en intervju.”

Jag blir inte tillfrågad om min version. När jag skickar ett mail till Mathias Ståhle och påpekar det oacceptabla i hans agerande får jag inget svar.

Den som vill veta vad som verkligen hände kan läsa min krönika ”Mardrömmen”.  Eller lyssna på min podd ”Drevet mot Julia Caesar”.

Ett krig som bara kan sluta på ett sätt

Det som händer i svenska media visar journalisternas desperation över att de håller på att förlora allt; tolkningsföreträdet, respekten, makten, jobben.

Ändå finns inget utrymme för självrannsakan. Här handlar det inte om vad som är rätt eller fel, sanning eller lögn. Här gäller det att spika fast bilden av sig själva som De Goda och alla som ifrågasätter deras lögner, usla etik och arbetsmetoder som De Onda.

Det är ett krig som bara kan sluta på ett sätt: journalisterna förlorar. Med raska spadtag och under livligt kollegialt ryggdunkande gräver de sin egen grav. Ingen har hittills vunnit slaget mot verkligheten. Innerst inne vet de det, och de är desperata.

”Gammelmedia måste bort”

Till sist ett citat av journalisten Jens Ganman, som har skrivit om journalistik i flera uppmärksammade inlägg  på sin blogg. Det här skrev han på Facebook:

”Gammelmedia måste bort. Helt och hållet. Det kan låta hårt men systemen behöver nollas, och jag ser hellre en medievärld med en miljon röster där jag väljer själv vem jag ska lyssna på än en värld med två röster som nån annan valt ÅT mig.”

Så – vem ska befria journalisterna ur deras eländiga, egenhändigt byggda fängelse? Det ska de naturligtvis göra själva. Frihet är ingenting man får i present, inslaget i guldpapper med krulliga snören. Sin frihet måste man erövra själv.

Litteratur:

Bruce G Charlton: Addicted to Distraction. Psychological consequences of the modern Mass Media.

Karl-Olov Arnstberg: Media. (Invandring & mörkläggning).

DONERA TILL JULIA
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!

Tidligere kronikker af samme forfatter


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?