af Julia Caesar

Copyright © Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Mitt under den smutsigaste valrörelsen någonsin i Sverige blir en ung politiker överfallen, misshandlad och bestulen i sitt hem i Malmö. Två vänsteraktivister ur den mobb som tidigare under fredagen saboterat Sverigedemokraternas torgmöte i Malmö släpar in den 24-årige mannen i hans lägenhet och tar god tid på sig att med kniv skära in ett hakkors i hans panna. Innan de avviker från platsen stjäl de hans dator och pengar. Det är ett politiskt hatbrott av grövsta dignitet, en stigmatisering av en ung fritidspolitiker som kandiderar till kommun- och landstingsval. De enda brott som har begåtts mot svenska politiker som är grövre är morden på statsminister Olof Palme (s) 1986 och utrikesminister Anna Lindh (s) 2003.

Detta är inte bara ett överfall på en aktiv politiker. Det är ett allvarligt angrepp på demokratin. Hur hanterar massmedia detta? Man ger brottet en undanskymd plats i nyhetsrapporteringen och betonar att 24-åringen bara har lindriga skador. Både Expressen och Aftonbladet skjuter nyheten så långt ned som möjligt på sina Internetsajter. Det är uppenbart att detta politiska hatbrott, detta angrepp på demokratiska fri- och rättigheter, ska tystas ned och smusslas undan. Tjugofyraåringen är nämligen Sverigedemokrat. Det betonas i rubrikerna. ”Ung Sverigedemokrat fick hakkors inristat”. I medias nyhetsbedömning är det mannens partitillhörighet som är det viktiga. Att han är Sverigedemokrat innebär nämligen att han inte riktigt är en människa. Att han kort sagt förtjänar att bli överfallen och misshandlad av vänsterhuliganer och få ett hakkors inristat i pannan. Är man Sverigedemokrat får man skylla sig själv.

Överfallet en följd av hatkampanj

Tydligare kan det inte bli. Demoniseringen och förföljelsen av ett enskilt parti drivs med gemensamma krafter av politiker och media. Möjligen intalar sig de som förföljer Sverigedemokraterna att de gör något bra, att de är goda människor, demokratins förkämpar. I själva verket är överfallet på 24-åringen en direkt följd av den hatkampanj som i många år har pågått mot Sverigedemokraterna, driven av svenska media. Signalerna är att det är fritt fram att destruera deras möten och begå vidriga hatbrott mot just dem. Makteliten sanktionerar det. Med illa dolt gillande åser de hur det för dem mest förhatliga partiet av alla mobbas och förföljs. De är fullkomligt vettskrämda för detta parti och för vad som ska hända när Sverigedemokraterna enligt folkviljan röstas in i riksdagen nästa söndag. De kommer inte att sky några medel för att mobba ut dem från alla former av inflytande. I Sverige kallas det demokrati.

Den som vill få en uppfattning om ångestnivån hos de etablerade partierna inför Sverigedemokraternas intåg i riksdagen ska inte missa att se det här inslaget i SVT Rapport:

Här varnar Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (m) med djupt bekymrad min svenska folket för att rösta på Sverigedemokraterna. Han hotar och vädjar. Då är nämligen Sveriges finanser i allvarlig fara! Här passeras alla skamgränser med råge. Det är det absolut värsta övertramp jag någonsin har sett en svensk politiker sänka sig till, ett höggradigt desperat vittnesmål från en av företrädarna för de riksdagspartier som nu är panikslagna inför att den ”elefant i vardagsrummet” som invandringspolitiken utgör ska avslöjas med en skräll.

Statsministern har sett de senaste opinionsmätningarna som visar att SD kommer in i riksdagen och sannolikt får en vågmästarställning. I TV-inslaget blir det uppenbart att det alls inte är det röd-gröna blocket som är den borgerliga alliansens huvudmotståndare. De båda blocken är ju fullkomligt eniga i många stora frågor, inte minst att Sverige ska fortsätta bedriva en extrem invandringspolitik. Det står klart att det är SD som är det stora hotet. Mer avslöjande, mer under en statsministers värdighet kan det inte bli.

Sverigedemokrater får skylla sig själva

När Olof Palme och Anna Lindh mördades blev det statsbegravningar, tårefloder och hycklande tal om deras oerhörda betydelse. Palmes fräcka lögner och att han var hjärnan bakom Sveriges förvandling till mångkulturellt samhälle talades det inte om. Jag vet, för jag var utsänd reporter vid hans begravning. Människor hade rest långväga ifrån, många hade husvagnar med sig. De stod i små grupper på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm och grät över sin mördade statsminister och ”fredsduva”. Varken de eller jag hade en aning om hur han hade fört oss bakom ljuset i de frågor som skulle döljas för svenska folket. Det fick jag reda på långt senare.

Om en sverigedemokratisk politiker mördas – så som det politiska klimatet ser ut ska vi inte vara främmande för tanken – vad händer då? Blir det fattigbegravning och en knappt synlig notis längst ned på sidan 37? Samt antydningar om att en Sverigedemokrat får skylla sig själv? Man kritiserar inte den svenska åsiktshegemonin ostraffat.

”En farlig man”

Samtidigt som den 24-årige Malmöpolitikern överfalls och misshandlas finner Expressen det lämpligt att publicera en ledare om Sverigedemokraterna, skriven med Ann-Charlotte Marteus´ omisskännliga fascistoida hand. Rubriken är ”En farlig man”.
Den som åsyftas är Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Det är han som är farlig, långt farligare än de vänsteraktivister som bekämpar meningsmotståndare med brutalt våld.

Några av läsarkommentarerna:

”SD har blivit en folkrörelse omfattande helt vanliga svenskar. Den totalt misslyckade integrationen har lett till vilsna invandrarhopar som i sin frustration (med en totalt annorlunda syn på heder och rättvisa) bränner, attackerar svenskar, räddningstjänst, byggnader och bussar. Vi ser att våra politiker också skiter fullständigt i att göra något åt saken.” (Lita aldrig på en sosse.)

”SD är det enda parti som främst värnar om svenska medborgare. De etablerade partierna i riksdagen har för länge sedan slutat att arbeta för sina väljare.” (Limhamnare.)

”Vi har helt enkelt fått nog”

”De som vågar representera SD offentligt är de absolut modigaste och mest rakryggade människor vi har i Sverige i dag. PK-medias hets och hat, som denna artikel är ett exempel på, legitimerar allt det otäcka våld som partiets representanter tvingas utstå. (jannejak.)

”Av alla reaktioner som hittills har strömmat in så måste detta vara redaktionens största självmål inför ett val! Har ledarredaktionen på Expressen tappat kontakten med verkligheten ute i övriga Sverige? Folk runtom i landet har tröttnat för länge sedan på allt flumsnack. Vi vill se handling och resultat. Vid varje fikabord (utom möjligen på Expressens ledarredaktion?) går samma tongångar: det eskalerande våldet och kriminaliteten i vårt samhälle måste stoppas, och det NU! Den svenska tryggheten är ju på väg att rasa samman. Därför måste vi försvara oss och vårt land. Vi har helt enkelt fått nog.” (Storsläggan.)

Bloggen Oskorei skriver:

”I normalfallet leder sådana individuella våldsdåd till reaktioner från samhället. Icke så i fallet med Sverigedemokraterna. Det är här känslan av äckel börjar växa sig stark, en stark känsla av olust inför hela det officiella Sverige. När en sverigedemokrat utsätts för detta övergrepp tycks nämligen det officiella Sverige främst vara intresserat av att begränsa de eventuella skadeverkningarna i form av ökat stöd för offrets parti.”

Journalisterna är demokratins dödgrävare

Oberoende av vilka partier som vinner valet vet vi vilka som förtjänar stora skampriset. Det är massmedia. Som demokratins tjänstvilliga dödgrävare uppför journalisterna sina piruetter i en motbjudande koreografi så att skiten stänker omkring dem. De har utnämnt sig till ett eget parti, Journalistpartiet, med en egen politisk agenda – men helt utan politiskt ansvar. Genom att systematiskt underlåta att ta upp frågor som är viktiga för landet och istället droga medborgarna med pseudofrågor och trivialiteter desinformerar och vilseleder journalisterna landets befolkning. Som en jagande vargflock med vittring av blod demoniserar och särbehandlar de ett enskilt parti, Sverigedemokraterna, och försöker med alla medel förhindra att partiet kommer in i riksdagen. Som om det vore journalisterna som bestämmer vilka som ska representera folket i Sveriges riksdag.

I alla jämförbara europeiska länder fullgör media sitt professionella uppdrag och tar upp frågor som har stor betydelse för landet, till exempel invandringspolitik och kriminalitet. Ett exempel från den brittiska valrörelsen i våras är Guardian, som granskar invandringspolitiken:

Journalisterna utnämner sig till politiska aktörer

Men inte i Sverige. Sverige är en skammens ö på demokratins kontinent. Här utnämner journalisterna sig själva till politiska aktörer och väljer självsvåldigt bort frågor som är viktiga för väljarna men som journalisterna tycker är obekväma och ”kontroversiella”. Väljarna omyndigförklaras och drogas med en absurd och totalt innehållslös teater som ska få oss att falla allt djupare ned i politisk koma och förbli okunniga om de verkligt stora och allvarliga frågorna. Allt fler i min omgivning – politiskt medvetna, välutbildade människor – säger att de har slutat läsa tidningar, höra på radio och se på TV. De orkar inte längre. Glappet mellan den verklighet de upplever i sina egna liv och det som återges i media är brett och oöverstigligt som en vallgrav. Det blir fysiskt plågsamt att uppleva. Mina vänner tillämpar mediefasta. De känner sig nedvärderade och idiotförklarade av tilltalet och nyhetsvärderingen i media. De har blivit allergiska mot de välmodulerade sagorösterna och verklighetsförfalskningens förljugna ansikten.

Det är skrämmande att se: för att lyckas i sitt odemokratiska uppsåt har journalisterna ingått en pakt med de sju riksdagspartierna om att konsekvent förtiga några av valets viktigaste frågor, invandringspolitiken och hur mångkulturen har förändrat Sverige och utarmar den svenska välfärden. De har gjorts till icke-frågor och berörs över huvud taget inte. Med självpåtaget tolkningsföreträde tar sig media rätten att fastslå vilka frågor som är ”valets viktigaste”. Dit hör inte den extrema massinvandring som Sveriges regering och riksdag bedriver sedan flera årtionden och som har slagit alla rekord sedan den borgerliga alliansregeringen kom till makten 2006 med en invandring på cirka 100 000 personer per år.

Sanningen får inte komma fram

Inte heller anser media det intressant att belysa den kraftigt ökande och alltmer brutala våldsbrottsligheten, Europarekordet i anmälda våldtäkter, de dagliga skol- och bilbränderna, splittringen av Sverige i alltmer segregerade områden, det ökande antalet bidragsförsörjda analfabeter som håller på att spränga socialbudgeten i en rad kommuner eller den allt snabbare anpassningen av det svenska samhället till muslimska särkrav. Den negativa utvecklingsspiral som Sverige är inne i på en mängd områden och som har en direkt koppling till den ansvarslösa invandringspolitiken får inte komma till allmänhetens kännedom. I synnerhet får inte det linjära sambandet mellan invandringspolitiken och urholkningen av välfärden uttalas. Det skulle ju innebära ett ifrågasättande av den förda politiken, att människor börjar se samband och mönster.

Här har journalister och politiker identiska intressen: sanningen får inte komma fram. Det skulle spräcka hela den offentliga lögn som politiker och journalister med sådan möda har svarvat på i så många år. Media sätter agendan och svenska folket förväntas dansa med som en skock viljelösa får. Som maktens högljudda megafoner rapar media villigt upp de senaste politiska flosklerna om hur allting borde vara istället för att skildra verkligheten som den faktiskt ser ut.

Problemet med pinjenötter

Jag skulle kunna ge hundratals och åter hundratals exempel på hur svenska journalister missbrukar sitt uppdrag. Men jag nöjer mig med några få som visar den nivå media väljer att hålla sig på. Det första är ett inslag ur SR:s ”Studio Ett” som handlar om ett mycket stort samhällsproblem – det smakar konstigt i munnen när man äter pinjenötter.

Nästa inslag tar upp det ytterst allvarliga problemet med att det kan vara farligt att bada bastu. Man kan till och med dö av det, vilket ”Studio Ett” omsorgsfullt belyser.

De stora förlorarna är svenska folket. Av politikerna ska vi inte vänta oss annat än floskler, mörkläggning och till intet förpliktande löften. När allt kommer omkring är det deras jobb att servera oss snyggt förpackade lögner. Men när journalisterna med hull och hår ställer upp på den offentliga lögnen förpassar de folket till osäkerhet, okunnighet och ett politiskt vacuum. Detta är raka motsatsen till demokrati. Det är elitvälde över folkets huvuden.

Journalistikens urspårning ger mig spykänslor

Det må ursäktas mig om jag blir en aning personlig. Jag är journalist med lång och gedigen yrkeserfarenhet från svensk dagspress. Jag har alltid varit stolt över mitt yrke. Att informera medborgarna om viktiga händelser, att gräva fram fakta som inte syns på ytan, att använda yttrandefriheten och att sprida kunskap är enligt min mening en av de mest angelägna och meningsfulla uppgifter man kan ha i ett demokratiskt samhälle. Men den urspårning i svenska media som har pågått i flera år och når ett crescendo under den här valrörelsen ger mig spykänslor. Jag skäms fast skammen ingalunda är min. Hur tänker mina kolleger? Hur orkar de se sig själva i spegeln? Vilka försvar har de för sitt agerande? Tycker de att det de gör hör hemma i en demokrati?

Jag säger det rent ut: det mina kolleger ägnar sig åt är skit. De gör allt som står i deras makt för att förhindra en öppen, fri och meningsfull debatt. De tar sig rätten att göra våld på demokratiska fri- och rättigheter genom att försöka styra vilka partier som ska sitta i Sveriges riksdag. Det är sannerligen makalöst! Journalisterna borde skämmas, och inte så få av dem borde sättas i karantän på livstid. Tills några insikter om vad demokrati innebär eventuellt når dem.

Valet gäller demokratin

Det här valet är Sveriges viktigaste på flera årtionden. Men det handlar INTE i första hand om bröstpumpar, kvoterad föräldraledighet, RUT-avdrag, könsneutrala toaletter eller butler i tunnelbanan. Den viktigaste frågan i det här valet är demokratin. Det är den som är i fara, det är för att rädda den som vi lägger våra röster.

Under de senaste decennierna har politikerna i riksdag och regering fjärmat sig alltmer från sina väljare. Tillsammans med journalisterna har de kommit att utgöra en egen klass i samhället. I sin bok ”Den politiska adeln” beskriver journalisten Anders Isaksson (1943-2009) framväxten av denna särskilda politiska klass som lever sina liv i en helt annan verklighet än andra människor. Liksom adeln i det gamla ståndssamhället skapade sina egna privilegier beviljar sig den politiska adeln sina egna förmåner och beslutar om sina egna lönehöjningar i oinskränkt suveränitet, utan inblandning av folket. De känner vida större gemenskap med andra i samma politiska klass, inklusive sina politiska meningsmotståndare, än med de människor som har röstat fram dem.

”Som romarrikets sista hundra år”

Jonathan Friedman, amerikansk professor i socialantropologi som under många år levde i Sverige, säger:

”Eliten har i kraft av den isolering som de lever i blivit mer och mer rädd för folket och vad det kan inrymma. Hållningen är att folk i allmänhet är dumma och farliga. Den politiska klassen har fjärmat sig från folket. Den är kosmopolitiskt inställd och ser sig själv som överordnad nationen snarare än som en del av den. Ekonomiskt understöds det av att den politiska klassens löner har vuxit snabbast av alla. Den har aldrig haft det bättre. I det avseendet påminner situationen om romarrikets sista 100 år.” (Jyllands-Posten 15 september 2002.)

Demoniseringen och förföljelsen av ett demokratiskt parti, Sverigedemokraterna, är bara ett symtom av många på ett land där demokratin inte längre fungerar. Den har satts ur spel genom rävspel och tvångsmässig konsensus bland samtliga sju riksdagspartier. Makten har blivit ett självändamål. Politikerna har glömt på vilkas uppdrag de arbetar. De är smärtsamt medvetna om att de har alltför mycket att förlora på Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken.

I riksdagshus och regeringskansli ekar sedan länge den spöklika tystnaden av väsentliga frågor som aldrig blir ställda. När de raka obekväma frågorna ställs – de som svenska folket har rätt att få svar på – kommer de svek som i flera decennier har begåtts mot folket att blottläggas. Det är just de frågorna som medlemmarna i Journalistpartiet har som uppgift att ställa men aldrig ställer. Skämmas ska den svenska journalistkåren över sitt gigantiska svek – mot sitt professionella uppdrag, mot sanningen, mot allmänheten. Det är fullkomligt ointressant huruvida man som journalist sympatiserar med ett eller annat politiskt parti. Principen är att alla partier ska behandlas lika. Privat tyckande får man ägna sig åt på fritiden.

”Det som retade folk mest var att man trampade på demokratin”

Lotta Gröning (s) skriver i sin blogg i Expressen:

”Jag måste återkomma till Sverigedemokraterna och demokratin. Jag läste just att en 24-årig politiker tillhörande SD blivit knivskuren i hemmet av “politiska motståndare”. Själv vill han ligga lågt och säger att han brukar ha skyddsväst när han går på politiska möten. Detta är inte ett demokratiskt samtal som pågår. Någon jävla måtta får det vara även om det rör ett parti som har åsikter vi föraktar. Jag blir förbannad på riksdagspartierna som bara bespottar och föraktar Sverigedemokrater offentligt och inte tar in dem i debatten. I alla utfrågningar av de båda blocken spelar Sverigedemokraterna en huvudroll. De behandlas som paria, som något ont som drabbat Sverige. De får aldrig svara eller delta i debatterna.
Nu undrar jag om riksdagspartierna och media på allvar tror att de på detta sätt kan bidra till att SD inte kommer in i riksdagen? Tror de på allvar att de genom att tysta frågor som SD driver och genom att förakta deras väljare krossar Jimmie Åkesson?
Jag förstår inte att vi inte tar lärdom från andra länder. Precis så här gjorde de i Belgien och Nederländerna. Det som retade folk mest även om de inte delade de främlingsfientliga åsikterna var just att man trampade på demokratin. Uppenbarligen trodde att det politiska etablissemanget att de var mer betydelsefulla än andra. Men där fick de fel. Nu sitter de främlingsfientliga på högsta makten i Nederländerna.”

När Sverigedemokraterna på sina väljares uppdrag tar plats i Sveriges riksdag ska var och en som ondgör sig över detta faktum placera ansvaret där det hör hemma. Nämligen hos de sju riksdagspartierna och deras enastående förakt för och svek mot sitt eget folk. Genom att totalt nonchalera de viktiga frågor som kräver resoluta åtgärder och med medias energiska bistånd sopa de svåra problemen under mattan har de sju undergrävt demokratin på ett ytterst allvarligt sätt. Valet 2010 kommer att gå till historien som det val när politiker och journalister vältrade sig i samma smutsiga gegga av lögner, svek och total avsaknad av anständighet.

Af Julia  Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter:

Landet vi ärvde,Mina drömmars stad,Batikhäxorna och makten,Sverige – våldtaget land,Allas olika värde,Medias pressetiska apartheid, Kedjeinvandring utan slut,Fler ministrar borde gråta, Den svenska asyltombolan,Juvelerna i maktens krona,Medlöparnas förräderi, Den livsviktiga tilliten, Ett paradis för krigsförbrytare, Slöjan kränker mig, Flykten från mångkulturen,Till yttrandefrihetens försvar, Brev till Fredrik Reinfeldt, Svenska massmedias moraliska bankrutt, Sverige sjunker som en sten, Moster och svenskheten, Kriget mot läsarna .

Denne blog har samlet links til alle 22 kronikker.