Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

Svensk demokrati kokar ner till en klump i magen. De som borde gå omkring med rätt många klumpar i magen över att de aktivt kör över demokratin och driver Sverige mot avgrunden verkar må förträffligt i sin självgodhet. Riksdagsmannen Finn Bengtsson (m) har däremot en klump i magen. Hans partikamrater ger honom ilskna blickar. Eller tittar bort. De hälsar inte. Det pågår vuxenmobbing i den moderata sandlådan. Anledning: Finn Bengtsson vill riva upp den odemokratiska decemberöverenskommelsen, DÖ.

”DÖ är ett allvarligt svek mot Sverige. Den tvingar fram alldeles onödigt mycket mera socialistisk ekonomisk politik än vad svenska folket i valet 2014 önskat se. Makten överfördes från alliansens företrädare till den svaga S+MP-regeringen på riksdagens bekostnad. Att inte respektera väljarnas vilja är ett svek mot folkets röst, som lämpligen borde komma till tals i riksdagen genom dess invalda ombud där” skriver Bengtsson i Dagens samhälle.

Klumpen sitter i fel magar

Om man ser en klump i magen som ett tecken på politiskt samvete sitter klumpen i svensk inrikespolitik tyvärr inte i de magar där den borde sitta. Riksdagsledamöterna i samtliga sex partier (alla utom SD och vänsterpartiet) som står bakom DÖ borde må riktigt illa över att köra över demokratin på det mest skamlösa sätt. DÖ är uttryck för ett djupgående demokratiförakt.

Officiellt är målet med DÖ att säkra möjligheterna för en regering att få igenom sin budget och kunna regera i minoritet. Samarbete med oppositionen ska ske framför allt vad gäller försvaret, energifrågan och pensionerna. Överenskommelsen är tänkt att gälla till och med valdagen 2022.

Huvudsyftet att isolera Sverigedemokraterna

Men det icke uttalade huvudsyftet med DÖ är att isolera det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, och hålla det utanför politiskt inflytande så att sjuklövern ostört ska kunna fortsätta bedriva världens mest extrema och ansvarslösa invandringspolitik. Det är viktigare än allt annat. Den nye statsministern Stefan Löfven (s) liksom en försvagad allians ville till varje pris avstyra ett extraval, eftersom de visste att SD skulle öka sin väljarandel.

Finn Bengtsson en symbol för motståndet

Finn Bengtsson har blivit en symbol för motståndet mot DÖ. I det mest toppstyrda partiet av alla, moderaterna, ses han som en svikare. Han har blivit ett hot mot partiledningens behov av totalitär makt över riksdagsgruppen. Därför mobbas han av sina partikamrater enligt överstemobbaren Fredrik Reinfeldts beprövade modell.
Reinfeldt förlorade valet 2014 och avgick på valnatten, men hans skugga ruvar fortfarande mörk och tung, som en kvardröjande ond ande, över moderaterna. Någon internationell topptjänst blev det inte för förre statsministern, och så länge som han håller sig kvar i Sverige har han partimedlemmarna och i synnerhet sin efterträdare Anna Kinberg Batra under påverkan.

DÖ är Fredrik Reinfeldts skapelse

Tillkomsten av DÖ framstår i ännu egendomligare dager när det står klart att den är Fredrik Reinfeldts skapelse, hans efterlämnade arv. Egendomlig därför att han avgick på valnatten i september och därefter ska stå utan inflytande över svensk politik, mer än vad som tillkommer en vanlig moderat partimedlem. DÖ är hans sista dråpslag mot Sverige och demokratin. DÖ är den förlorande potentatens hämnd.

“Anna Kinberg Batra och (partisekreterare) Tomas Tobé var marionetter till Fredrik Reinfeldt. Decemberöverenskommelsen är hans verk” säger Finn Bengtsson i en intervju i Östgöta-Correspondenten.

Reinfeldt beslutade om och beställde skrivelsen.

“Partistyrelsen står bakom DÖ, men fick se överenskommelsen 45 minuter innan den skulle klubbas. Beatrice Ask var ”fly förbannad” och sade att det var sista gången hon röstade igenom något som hon inte kunde påverka.”

“KU:s lilla smilfink till ordförande bakom DÖ”

I DÖ visar maktens despoter sina fula trynen. Texten är en slarvsylta på knappt 4 600 tecken som hafsades fram i panik på Fredrik Reinfeldts uppdrag under julen för att kunna presenteras på en presskonferens den 27 december. Mannen som fick uppdraget och står bakom den ihoprafsade texten och därmed fick en svettig jul är Andreas Norlén, (m), 42, “konstitutionsutskottets lilla smilfink till ordförande”.

Överenskommelsen ingicks utan att vara förankrad hos riksdagsledamöterna. De hade inte en aning om vad som var på gång. Inom moderaterna säger man att det inte fanns tid att förankra DÖ. Men det hanns med i övriga allianspartier. Folkpartiet hade tre möten om saken.

Framtoning som en lobotomerad Barbiedocka

DÖ är på god väg att slita sönder moderaterna och klyva partiet i två delar. Upproret sprider sig i partiet. Partiledaren Anna Kinberg Batra hoppas kunna hanka sig fram till partistämman i höst och erkänner inga problem. Med monoton röst och en framtoning som en lobotomerad Barbiedocka påstår hon att hon känner “fullt stöd” för partiets självkastration. Hon och de övriga borgerliga partiledarna har frivilligt gått med på att avstå från makt och bedriva politik som teater. Att låtsas vara i opposition men frivilligt ha avsagt sig alla möjligheter till inflytande kräver avancerade skådespelarprestationer.
“Anna Kinberg Batra borde ta kommandot och erkänna misstaget. Partiet skulle bära fram henne och hon skulle ha skapat sig en egen, handlingskraftig plattform” tror Finn Bengtsson. 

“Men då måste hon sluta vara ”Fredriks flicka”.

Varannan alliansväljare missnöjd med DÖ

Inte oväntat är de röd-gröna väljarna nöjda med DÖ. Överenskommelsen gör det ju möjligt för socialdemokraterna och miljöpartiet att regera i minoritet med stöd av vänsterpartiet. Men bland alliansväljarna har det skett dramatiska förändringar sedan decemberöverenskommelsen. Deras missnöje med DÖ ökar stadigt enligt en opinionsundersökning från TNS Sifo som gjordes i april.

Nästan varannan alliansväljare, 43 procent, tycker att det var fel att ingå överenskommelsen med regeringen. I december, när DÖ var färsk, tyckte 56 procent av väljarna att det var rätt att ingå överenskommelsen. Nu har stödet sjunkit till 29 procent. 28 procent är tveksamma. Dessutom tycker 43 procent att överenskommelsen är odemokratisk.

“Allianspartierna har inte lyckats förklara för sina väljare varför de har ingått den här överenskommelsen. Det har snarare blivit tvärtom, den diskussion som har funnits har snarare vunnits av dem som är emot” säger Toivo Sjörén, prognoschef på TNS Sifo.

Moderaternas gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd kommenterar opinionssiffrorna med att “decemberöverenskommelsen behövs även om väljarna är missnöjda”.

Anklagas för att vara “illojal” och “ansvarslös”

En vanlig dag på jobbet. Det är den 5 maj 2015. Moderaternas riksdagsgrupp har sitt vanliga tisdagsmöte som brukar avslutas med pub efteråt. Partiledaren Anna Kinberg Batra är inte närvarande. Stämningen är hätsk. En avvikare hotar den tillkämpade enigheten om att försvara DÖ. En efter en går Finn Bengtssons partikamrater upp i talarstolen och slungar hårda anklagelser mot honom. Han anklagas för att vara “illojal”, “ansvarslös” och för att “skada partiet”.

“Jag förstår inte hur någon får göra så här, och att han får hållas” säger en riksdagsledamot upprört.

Ett hot mot toppstyrningen av partiet

Enligt en av SR Ekots  källor har så hårda ord sällan uttalats mot en enskild person i partigruppen. Det är uppenbart att Finn Bengtsson med sina protester mot DÖ har blivit ett hot mot toppstyrningen av partiet, och nu var alla medel tillåtna för att mobba och frysa ut avfällingen.

Som moderat riksdagsman ska man inte bry sig om vad väljarna tycker. Uppgiften är att underkasta sig partiledningens vilja, ända in i kaklet. Partiledarna kan fatta vilka beslut de vill utan att bry sig om partimedlemmarna.

“Tror ni att ni får tycka vad ni vill?”

När statsvetaren Jan Teorell undersökte interndemokratin i moderaterna och socialdemokraterna för sin doktorsavhandling “Demokrati eller fåtalsvälde” fann han att partiledarna glatt kunde strunta i sina medlemmar. Den enda skillnaden mellan partierna var att partiledningen i S var tvungen att lägga ner lite arbete på att förankra besluten efter att de fattats. Moderaterna behövde inte ens bry sig om den detaljen.

Fredrik Reinfeldt uttryckte saken så här när han skällde ut sin riksdagsgrupp under behandlingen av FRA-lagen 2008:

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.”

Bit ihop och vet din plats var budskapet.

“Där går ju en gräns för en anständighet”

Senare samma dag som mötet i riksdagsgruppen, den 5 maj, sitter Finn Bengtsson i SVT:s Aktuelltstudio och blir intervjuad om motståndet mot DÖ. (Inslaget har tyvärr redan tagits bort av SVT, eftersom de varken vill ha forskning eller journalistik om sina program).

Han säger att han inte ser någon anledning att vara lojal mot ett beslut som han inte har haft minsta möjlighet att påverka. Han säger också att han väljer att stå på väljarnas sida. Med klar röst utan darr säger han att han kommer att gå emot uppgörelsen när riksdagen röstar om vårändringsbudgeten  den 16 juni. Han har hela sitt länsförbund, Östgötamoderaterna, bakom sig. Det mullrar också kraftigt i Skånemoderaterna, i Jämtland, Bohuslän och Norrbotten. även om de senare har rättat in sig i ledet och ställt sig bakom DÖ.

Den 27 maj säger han i Aftonbladet: 

“Många har förfasats över vilket förfärligt dåligt förslag det här var. Att kräva slavisk lojalitet med ett korkat förslag – där går ju en gräns för en anständighet vad man kan utsätta en folkvald för.”

Han har gjort bort sig två gånger

Finn Bengtsson sitter i Sveriges riksdag för moderaterna sedan alliansens segerval 2006. Han är dessutom professor vid Linköpings universitet och överläkare på Linköpings universitetssjukhus. På torsdag fyller han 59 år.

I sina partikamraters ögon har han gjort bort sig två gånger. Första gången när han öppet deklarerade att han vill att DÖ ska rivas upp. Andra gången när han går ut offentligt med att han blir mobbad, att han mår illa av det och har vänt sig till riksdagens talman Urban Ahlin (s) för att söka stöd.

“Partiledningen använder sig av den berömda piskan. Enligt mitt sätt att se på det är det direkt vuxenmobbning. Det är inte anständigt. Om inte Sveriges högsta beslutande organ kan bekämpa vuxenmobbning har vi ingen trovärdighet när vi har synpunkter på att det här sker i skolor och på arbetsplatser i övrigt” säger Finn Bengtsson till Aftonbladet.

I riksdagen är det en gyllene regel att man ska bära sitt lidande i tysthet. Odla en stiff upper lip och inte gå till media och gnälla.

Upplagt för strid om FRA-lagen

Finn Bengtsson är inte den förste som korsfästs för att han djärvs gå emot partilinjen. En annan vanlig dag på jobbet i Sveriges riksdag, tisdagen den 17 juni 2008. Den moderata partigruppen på 97 personer ska diskutera FRA-lagen.

Eller rättare sagt, det är diskutera de inte ska göra. De ska vara lydiga marionetter, ansluta sig till partiledningens linje och säga ja till den lag som ger FRA (Försvarets Radioanstalt) möjlighet att avlyssna svenska folkets e-post och telefonsamtal.

Partiledaren Fredrik Reinfeldt har intagit sin plats. Han ser ovanligt samlad ut och är blekare än vanligt. Det är upplagt för strid. Många inom partigruppen är starkt kritiska till lagförslaget och anser att FRA:s rätt till kabelspaning är ett alltför stort ingrepp i medborgarnas integritet. Justitieminister Beatrice Ask är en av de skeptiska. Hon värnar om integritetsfrågor, och hon har godkänt tjänstemännens invändningar när lagförslaget var ute på remiss.

“Men Ask var en svag minister som saknade juridisk bakgrund. Och än värre: hon ville vara till lags. Hon skyggade för konflikten och ville inte ställa till mer bekymmer för sin pressade statsminister. Hon vek sig” skriver Torbjörn Nilsson i boken “De omänskliga. Berättelser om politik”. 

Nu återstår en enda ledamot

Om alla skulle rösta enligt sitt samvete skulle alliansregeringen lida ett tungt nederlag. Fredrik Reinfeldt hade ett val. Han kunde ha lyssnat på sin riksdagsgrupp och kastat lagförslaget. Eller åtminstone ha väntat. Men FRA-lagen skulle drivas igenom till varje pris. Efterhand har gruppmedlemmarnas motstånd mejats ner av partiledningen, och de har fogat in sig i ledet. Nu återstår en enda ledamot som utmanar självaste partiledaren. Karl Sigfrid  heter han, en 31-årig moderat från Solna. Han gör klart att han tänker stå fast vid sin uppfattning och rösta nej till FRA-lagen.

Det är en dödssynd enligt den moderata partikulturen. Man opponerar inte ostraffat mot partiledningens allsmäktiga vilja. Om Karl Sigfrid framhärdar kan han stjälpa hela lagen, som är moderaternas och i synnerhet försvarsminister Mikael Odenbergs prestigeprojekt.

“Du förstör för miljoner människor”

Rebellen måste med alla medel tvingas till reträtt. En person i gruppen kräver skrikande tvångsutkvittning av Karl Sigfrid. Inför hela riksdagsgruppen går Fredrik Reinfeldt till full attack, aggressivt och hotfullt:

”Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du – bara du – som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du – bara du – som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av de egna? Tänk efter vad du gör!”

Flera av de 97 närvarande är eller har varit motståndare till FRA-lagen. Men ingen av dem försvarar Karl Sigfrid. Alla tiger. Efter ytterligare några repliker tar den utpekade till orda med svag stämma. Han säger att han accepterar att bli utkvittad – en mycket ovanlig åtgärd. Sedan reser han sig och lämnar salen. Han är inte längre riksdagsman.

“Varför kokade inte fler av indignation?”

“Varför kokade inte fler av indignation? Det som nyss utspelats var ju en maktdemonstration av sällan skådat slag och mobbning i sin mest utstuderade form, utförd av vuxna människor med det finaste förtroendeuppdrag man kan få. Hur kunde så många vara så lite berörda? Är vi så cyniska? Nej, det handlade snarare om ett slags avtrubbning” skriver Anne-Marie Pålsson, före detta riksdagsledamot och före detta moderat i “Knapptryckarkompaniet. Rapport från Sveriges riksdag”. 

Fredrick Federley gråter i riksdagen

Den 23 juni 2008. Centerpartisten Fredrick Federley står i riksdagen och gråter när han känner sig tvingad att rösta ja till FRA-lagen. Riksdagen röstar igenom lagen sedan de sista protesterna har kvävts. Metodiken bakom att lagen påtvingades svenska folket är densamma som i DÖ-tvånget: en handfull partiledare bestämmer sig på ett tidigt stadium och driver igenom beslutet med hot om utfrysning och partipiskan i högsta hugg.

Fredrik Reinfeldt gjorde klart att han tänkte driva igenom FRA-lagen oavsett partigruppens åsikter. Medlen hette hot, tvång och utpressning. Och Maud Olofsson (c), Lars Leijonborg (fp) och Göran Hägglund (kd) lydde. Redan den 8 januari 2007 var beslutet fattat av de fyras gäng – trots tjänstemännens varningar, och trots att många moderater protesterade vid partimöten under våren. De fyra hade låst sig. Avvikarna skulle tvingas till rättning i ledet.

I centerpartiet var Annie Johansson (senare gift Lööf) och Fredrick Federley motståndare till FRA, i folkpartiet Birgitta Ohlsson. Alla tvingades till reträtt.

“Bengtsson farlig för en osäker ledare”

Att vara vald av folket för att arbeta för folket som riksdagsman är inte vad det låter som.

“Hur trygga kan väjarna vara i att riksdagen verkligen lever upp till sin roll som demokratins väktare?” frågar Anne-Marie Pålsson retoriskt och svarar: “Inte trygga alls.” Riksdagen fjärrstyrs från partihögkvarteren, och ledamöterna är reducerade till ett knapptryckarkompani som ska lyda order.

“Under mina åtta år i Riksdagen såg jag denna form av vuxenmobbning som Bengtsson och Lars Elindersson reagerat över, flera gånger. Den är garanterat otrevlig. Men effektiv. Fast alla håller inte med om att det är mobbning det handlar om. När en av partiets tidigare mest framträdande personer talade om arbetsmiljön valde han att beskriva de hårda tagen som kamratuppfostran.”

“Finn Bengtsson är en lojal, duglig och erfaren man med stor integritet. Därmed är han farlig för en osäker ledare som inte tål mothugg” skriver Anne-Marie Pålsson. 

Reinfeldt mobbad under skoltiden

Det är ingen hemlighet att partidiktaturen och mobbingen i moderaterna nådde nya höjder under Fredrik Reinfeldts tid. Många vittnar om ett hårdare klimat under den partiledare som själv blivit mobbad i skolan och sedan dess verkar sitta fast i ett upprepningstvång  som han projicerade på hela Sverige och i synnerhet Sverigedemokraterna under sina åtta år vid makten.

“Jag hade en kille som var väldigt dum när jag gick i skolan, som också hotade mig. Då kände jag mig kränkt av det eller blev rädd för honom. Jag har upplevt rädslan av att försöka gå i en korridor där jag först tittade om han var där eller om jag ska välja en annan väg” berättade Reinfeldt i en intervju med P4 Extras elvaåriga knattereporter Irma Hammarén 2011.

Carina Hägg rensades ut ur (s)

Moderaterna har naturligtvis inte monopol på mobbing och utfrysning. Det förekommer i alla partier. Daniel Suhonens bok “Partiledaren som kom in i kylan”  är en mer än 500 sidor lång redogörelse för den socialdemokratiska partikulturen, där knivarna ständigt är slipade för att kunna hugga misshagliga personer i ryggen. Håkan Juholt  utsattes för interna intriger och fick löpa gatlopp i media tills han tvingades avgå den 21 januari 2012. Morgan Johansson, Carina Hägg och många andra har utsatts för internt partidrev, i Carina Häggs fall med resultat att hon rensades ut sedan hon kritiserat att ordföranden i Islamiska förbundet, islamisten Omar Mustafa, under kuppartade former valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen 2013.

Invandring och DÖ står inte på dagordningen

Socialdemokraterna har partikongress i Västerås den här helgen. Där pratar man om invandringspolitik och DÖ överallt. Vid fikaborden. Det är däremot inga ämnen på den offentliga dagordningen. Partimobbingen har varit framgångsrik. Alla sossar är hjärntvättat eniga. En av Sveriges stora ödesfrågor, en av dem vi står och faller med, får inte diskuteras offentligt i regeringspartiet socialdemokraterna. Om man blundar för sådant man inte vill veta av så finns det inte.

Resultat: Socialdemokraterna är nu nere på lägre opinionssiffror än de som ledde till Håkan Juholts avgång. Raset går fort. I senaste Sentio får de 24,3 procent.  Moderaterna ligger på samma låga nivå, medan SD slår nytt rekord med 19,4 procent. Senaste Inizio visar liknande resultat.  Det är som förgjort. Ju mer sjupartiet försöker sätta folkviljan ur spel, desto hårdare slår den tillbaka.

Opinionssiffrorna speglar väljarnas nota

Några i mobbarskvadronerna borde slita sitt hår. Ganska många borde ha minst en klump i magen. Många borde känna djup förfäran över vad de gör mot väljarna och Sverige. Opinionssiffrorna speglar den nota väljarna skickar till de politiker som bär ansvaret för DÖ. Men det kommer mer. Draksådd ger alltid skörd. Demokratins fiender har bäddat för en strid som de aldrig kan vinna.

Litteratur:

Torbjörn Nilsson: De omänskliga. Berättelser om politik. 

Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet. Rapport från Sveriges riksdag.

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken. 

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter