Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Den mentala järnridån faller allt snabbare över Sverige. Utrymmet för en ärlig debatt i den offentliga sfären krymper hörbart för varje dag. En efter en tystnar de intressanta, levande rösterna. Istället får vi en ljudmatta av politiskt korrekt och fullständigt ointressant babbel. Precis som i diktaturer har propagandamegafonerna och ett gapigt C- och D-lag tagit över det offentliga samtalet. De som har till uppgift att värna yttrandefriheten har smält ihop med den politiska makten och blivit de ivrigaste ridåhalarna. Drevet går mot människor som djärvs ha åsikter som inte är officiellt sanktionerade. Priset för ett förfluget ord eller en av etablissemanget icke godkänd åsikt kan bli mycket högt: att få sitt liv förstört. Hur länge ska rädslan få styra? ”Skrämseltaktiken fungerar bara så länge vi låter oss skrämmas” skriver Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan.

Det svenska debattklimatet är i dag så nära DDR man kan komma i ett land som till formen är en demokrati. Mer och mer av det offentliga samtalet förvandlas till regisserad teater som luktar damm och död. Replikerna är intresselösa och uppgjorda i förväg. Stora samhällsområden, som en huvudlös invandringspolitik, statsfeminism och islams infiltration av det svenska samhället och Svenska kyrkan är genom en tyst överenskommelse mellan politiker och journalister bannlysta från allmän diskussion. Alla går som katten kring het gröt. Alla vet vad gröten består av, men ingen låtsas om det. De Röster som släpps fram bevakar gränserna för vad som får sägas. Oliktänkande skräms systematiskt till tystnad.

Rösterna styr våra liv mer än vi vill inse

I det offentliga rummet omges vi av Röster. Rösterna styr våra liv mer än vi vill inse. Rösterna anger tonen. Det Rösterna säger blir tillåtet också för oss andra att säga. Det Rösterna inte säger ska vi förstå att vi också ska tiga med. Rösterna omkring oss blir Rösterna också inuti oss. Yttre kontroll internaliseras som inre kontroll. I avsaknad av Gud och med ihåliga pappfigurer som politiska ledare är Rösterna den norm vi har att hålla oss till.

Vilka Röster är det vi får höra i dagens Sverige? Vilka släpps fram? Vilka stoppas? Var finns de sanna, intressanta Rösterna som stimulerar till samtal och får oss att tänka? Var finns Rösterna som överraskar oss? De som har något att säga utöver vardagsbruset av plattityder verkar ha försvunnit in i konsensusgrötens gråa töcken.

Någon släpper fram, någon stänger ute

Rösterna lever sina liv i ett utrymme som har skapats av någon och som begränsas av någon. Någon, någonstans, bestämmer vad som får sägas och vad som inte får sägas. Någon rycker i trådarna. Någon släpper fram. Någon stänger ute. Ordergivningen sker effektivt, alla rättar in sig i ledet. Alla bevakar varandra hysteriskt, som hyenor. Minsta lilla felsteg så är man rökt. Straffet för ett förfluget ord är först en offentlig och förnedrande pudel, sedan avstängning eller uteslutning.

Rösterna i public service styrs av ohöljda vänstersympatier, populism och rädsla. 82 procent av journalisterna i den förmenta saklighetens och opartiskhetens högborg, Sveriges Radio, sympatiserar med vänsterpartierna (socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet). På Sveriges Television är siffran 83 procent. Självklart styr de privata politiska sympatierna programutbudet.

Kulturredaktionen vräker ut kulturmarxism

Eventuell strävan att ge lyssnare och tittare ett varierat utbud med hög kvalitet verkar ha begravts på ambitionernas kyrkogård. Hur försvarar licensfinansierade Sveriges Radio att en groteskt överdimensionerad och vänskapskorrumperad kulturredaktion år ut och år in får vräka ohöljd kulturmarxism över lyssnarna? Skandalösa 84 procent av radions kulturjournalister sympatiserar med det rödgröna blocket (socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet) enligt den senaste undersökningen av professor Kent Asp, SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Låt oss torrt konstatera att det märks. I kulturradion kan man till exempel få höra Radioteaterns marxistiska chef Stina Oscarson kritisera USA för att de dödade Usama bin Ladin i Pakistan i maj 2011.  USA borde ha satsat på dialog med bin Ladin och al-Qaida istället, anser hon. Stina Oscarson tror starkt på dialog.

”Min sanning” – rena DDR-listan

Den gångna veckan inledde SVT en ny säsong av en programserie med den löftesrika titeln ”Min sanning”. Under åtta tisdagskvällar ska åtta personer berika tittarnas liv genom att prata om sig själva i en hel timme. Vilka Röster ska vi få höra? Håll i er nu, den här DDR-listan är symtomatisk för Sverige:

• Jan Guillou, 68 år, gammal maoist, journalist och författare.
• Maud Olofsson, 57 år, avsutten näringsminister och före detta ledare för centerpartiet.
• Robert Aschberg, 60 år, gammal maoist, tv-profil.
• Gudrun Schyman, 64 år, kommunist, före detta ledare för vänsterpartiet, ”feminismens klarast lysande stjärna” som glatt eldar upp 100 000 kronor som stöd för lågavlönade kvinnor.
• Jan Myrdal, 85 år, den insiktslösa kommunismens arketyp, den evige gossen Ruda som aldrig erkänner ett fel.
• Jeanette Bonnier, 78 år, Bonnierkoncernens största delägare.
• Kjell-Olof Feldt, 81 år, före detta finansminister (s).
• Carin Götblad, 56 år, före detta länspolismästare i Stockholm och listans junior.

Men var i all världen är Helle Klein?

Har Sverige verkligen inget annat att bjuda än en samling avdankade kommunister och socialdemokrater samt en likaledes avdankad centerpartistisk före detta minister? Jodå. Men de Rösterna släpps inte fram. I så fall vore det ju inte DDR-tv.
Här ställer man sig oroligt frågan: VAR ÄR HELLE KLEIN?  Och Göran Greider?

Hur kan över huvud taget en programserie göras utan de här två oumbärliga Rösterna ur vänsterns vaxkabinett med klippkort till SVT:s morgonsoffor, Studio Ett och God morgon Världens paneler? Är det möjligt att något enda program i public service får vara en Klein- eller Greiderfri zon?

De bjuds in för att de låter käften gå

Liksom Rösterna i ”Min sanning” bjuds de här två Rösterna in av en enda orsak: de låter käften gå. Med någon av dem i studion riskerar man inte det som är alla producenters fasa – en tyst sekund. Man riskerar å andra sidan inte att något substantiellt blir sagt, men det är ju heller inte meningen. På Helle Kleins meritlista står att hon har varit ledarskribent på Aftonbladet, är prästvigd, har fått sparken från Kyrkans Tidning och driver den extremt islamflirtande sajten Seglora smedja. Hon har fått rasism på hjärnan. Prognosen ser inte ljus ut. Det måste vara tungt att gå omkring och bära på övertygelsen att alla svenskar är rasister. Men det är sådana Röster som släpps fram och tillåts överrösta alla andra i det av skuldkänslor svårt tyngda Sverige. Helle Kleins aggressiva stil kan ses i en diskussion om ”vardagsrasism” i SVT:s morgonsoffa här. I Panelen i senaste P1 God morgon Världen är hon i sitt esse och skriker och överröstar Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski och Carl Rudbeck, krönikor på Sydsvenska Dagbladet.

”Allt tröttare paneler med allt mindre att säga – den här panelformen måste väl ändå vara så urvriden den kan vara vid det här laget?” skriver Annina Rabe i en tv-krönika i Svenska Dagbladet.

Hon plockar ur det elitskikt hon känt sedan barnsben

I det första ”Min sanning” fick vi se Jan Guillou med förtjusning tala om sig själv och hur hemskt det var att bli beskylld för att vara KGB-agent.  Programledare är Cecilia Bodström, dotter till före detta TCO-ordföranden och utrikesministern, senare utbildningsministern Lennart Bodström (s)  och syster till förre justitieministern Thomas Bodström (s).

När vi vet det förstår vi möjligen valet av Röster bättre. Hon plockar ur det elitskikt hon har känt sedan barnsben. Cecilia Bodström koketterar, snurrar i stolen, lägger huvudet på sned och ser ut att vara fullt kapabel att sluta Guillou i sin famn och trösta honom för Svenska Dagbladets sågning av hans senaste bok.  Inga besvärliga frågor ställs.

Rösterna behöver en skampåle – piska mig mer!

I det masochistiska Sverige har Rösterna ett ständigt och desperat behov av en skampåle. Där ska folket nitas fast tills det skäms: Piska mig mer! Jag förtjänar det. Jag är en så usel människa. Det är mitt fel, mina fördomars fel, att massinvandringen inte är den succé som politikerna har förespeglat oss. Antagligen är jag rasist.

I drygt ett år har Anders Behring Breivik tjänstgjort som skampåle. När han fick sin dom i augusti kastades Sverige in i ett skampålelöst tillstånd. Fullkomligt oacceptabelt. Medias dramaturgi kräver omedelbart en ny skampåle. Det blev Forserum, den lilla orten i Nässjö kommun där somalier påstår sig ha blivit trakasserade av den rasistiska ortsbefolkningen. När Forserum sjönk ihop som en punkterad sufflé blev skampålen en 15-årig afghansk flykting som inte vill utvisas tillbaka till Italien, som han ska enligt Dublinkonventionen.

Fallet fyllde sin mediala funktion i två hela dagar. Fullt pådrag, drevet går tills journalisterna får som de vill. Who´s next? Vilken blir nästa skampåle? De förbrukas allt snabbare. Skrupelfri utpressning är en av journalisternas metoder för att utöva makt över invandringspolitiken och annan politik. Skampålen, anklagelsen mot alla som inte gör som journalisterna vill, är givetvis en projektion av den egna ondskan som Rösterna inte vill kännas vid hos sig själva.

Public service håller på att dö sotdöden

Med Mats Svegfors som radiochef har Rösterna gått in i rädslans paradigm. Sveriges Radio förfaller inför våra öron. Detsamma gäller Sveriges Television under ledning av Eva Hamilton. Public service håller hörbart på att dö sotdöden. Ängslan och politisk korrekthet tar stryptag på kreativiteten. Till skillnad från pressen (de tidningar som inte uppbär statligt presstöd) behöver public service aldrig ta några marknadsmässiga hänsyn. De kan göra hur usla program som helst och ändå sitta tryggt på sina stolar medan licenspengarna rasslar in.

När public service presenterar en nyhet är närvaro av Maktens Röster, det vill säga regeringsmakten, numera obligatorisk, oavsett ämnet. I SR Ekot, P1 Morgon, God morgon Världen och Studio Ett, liksom i SVT Rapport, Aktuellt och Agenda intervjuar medieetablissemanget politikeretablissemanget. Av outgrundliga skäl ses inte regeringen som en part med egna intressen utan på något förunderligt sätt som objektiva ”experter” som ska förklara för det fåvitska folket hur allting ligger till. För regeringsledamöter, generaldirektörer och en mängd andra institutioner ligger röda mattan ständigt utrullad till SR:s och SVT:s studios och de stora tidningarnas debattsidor.

”Expo hjälper gärna till”

Vi lyssnare/tittare ska vara små snälla barn och lyssna andäktigt till tant/farbror ministerns Röst när hon/han förklarar för oss vad som gäller. En yttring av samma tendens är att anlita Röster som har uppenbara partsintressen i olika frågor men framställs som objektiviteten personifierad. Stiftelsen Expo har klippkort till radio- och tv-studios. En generalorder om Expomedverkan verkar ha utgått till landets nyhetsredaktioner. I ett förslag till riktlinjer på Helsingborgs Dagblad efter valet 2006 fanns den här rekommendationen till tidningens journalister:

”Skriv aldrig om SD:s pressmeddelanden, motioner eller andra utspel utan kritiska frågor. Ifrågasätt siffror, fakta och påståenden. Ta reda på vad som gäller innan du gör intervjun. Läs på! Quick response och Expo hjälper gärna till.” (Ur Björn Hägers bok ”Problempartiet”.)

Det stannade vid att vara ett förslag. Tidningen kom häpnadsväckande nog fram till att den ska vara kritiskt granskande mot alla partier.

Spanarna klafsar runt i ett träsk av trivialiteter

Under många år missade jag aldrig att lyssna på ”Spanarna” i P1 på lördagsmornarna. Jag tyckte att de var spirituella.  Under ledning av Ingvar Storm spanar tre personer in i framtiden och gör förutsägelser. I spanarstallet ingår Gabriella Ahlström, Göran Everdahl, Jessika Gedin, Johan Hakelius, Jonas Hallberg, Sissela Kyle, Per Naroskin, Calle Norlén och Helena von Zweigbergk.

Jag har slutat lyssna på Spanarna. Det är inte de högt begåvade och kultiverade Rösterna det är fel på. Det är Spanarnas programkoncept som är problemet. Här får absolut ingenting sanningsenligt eller angeläget sägas. Det är inte här lyssnarna får ta del av ärliga förutsägelser om att Sverige är på väg åt helvete. Spanarna är orkestern som oberört skämtande och fnissande spelar vidare på det sjunkande Titanic. Så fort det bränns det allra minsta kastar sig Ingvar Storm in och leder samtalet tillbaka in i det meningslösa tramsandets trygga vrår. Spanarna fortsätter år efter år att klafsa runt i ett träsk av trivialiteter.

Ståuppkomik för 180 000 på Säpos personalfest

Enskilda Spanare kan också stå till tjänst med ståuppkomik mot lämpligt arvode. I juni 2011 hade Säpo en personalfest med James Bondtema för 5,3 miljoner kronor. (Varför inte ett aktuellt självmordsbombartema?)  Fakta om kostnaderna för festen avslöjades nyligen i Dagens Nyheter. På festen underhöll Spanaren och skådespelerskan Sissela Kyle Säpos personal med ståuppkomik. Arvodet var 180 000 kronor. TV4-profilen Jenny Strömstedt höll ett föredrag för 50 000 kronor. Sammanlagt kostade underhållningen en halv miljon kronor.

Svenska myndigheter dansar och ler. Skattebetalarna står för notan. Det är den miljonrullande före detta Säpochefen Anders Danielsson som nu är generaldirektör för migrationsverket och begär ytterligare 8,1 miljarder för att klara att ta emot halva Afrika och Mellanöstern.

Mångkulturpropagandan trappas upp

Samtidigt som programutbudet i public service tunnas ur är en tydligt avläsbar tendens att den mångkulturella propagandan trappas upp. Inget enda program är längre fredat från mångkulturella ambitioner. Röster som talar bruten och knagglig svenska är en daglig plåga. Antagligen står det något tjusigt formulerat i SR:s och SVT:s programpolicy om att ”programutbudet ska spegla det mångkulturella Sverige och väl tillgodose invandrade minoriteters behov och önskemål”. Nånting sånt. Men att ta upp konkurrensen med al-Jazeera i lägenheterna bakom parabolerna blir inte lätt.

Inte ens matlagningen får vara i fred. Under sommaren har SR:s matlagningsprogram ”Meny” gjorts mångkulturellt i åtta veckor på temat ”Mat i exil”. Den kurdiske journalisten och författaren Mustafa Can har tillsammans med Ozan Sunar och andra mångkulturella Röster lärt lyssnarna att laga mångkulturell mat. Hur det har fallit ut i köket hos Doris i Pajala ska vara osagt.

27 procent invandrare i ”Sommar”

”Sommar” brukar vara pålitlig radio. Eller? En undersökning av årets Sommarpratare, 59 stycken, visar följande sammansättning av Röster:

• 8 idrottsstjärnor
• 17 skådespelare/artister
• 4 politiker
• 20 journalister, författare, konstnärer, kulturpersoner
• 2 vetenskapsmän/forskare
• 8 företagare/entreprenörer

Skidåkerskan Anja Pärson kom i det första Sommar den 23 juni ut som lesbisk. Och? Det skulle liksom bära resten av sommaren. Det gjorde det inte. Idrottsstjärnor är sällan pratglada. Artister och skådespelare brukar inte heller ha mycket att säga utöver egocentriska anekdoter. Ängslan och politisk korrekthet präglade även det här urvalet av Röster.

Sexton av Sommarrösterna är invandrare eller utlänningar, lika med 27 procent. Producenterna har säkert suttit och svettats vid miniräknaren: ”Vi har väl lika stor andel invandrare som i befolkningen som helhet?” Ja, med råge. Det som ska vara ”lättlyssnat i hängmatten” har blivit ännu en public service-arena där mångkulturen ska bankas in i svenska folket. När de kontroversiella, de utmanande Rösterna väljs bort återstår bara anpasslighetens öken och ointressanta program.

Religionsprogram lobbar för islam

P1-programmet ”Människor och tro” ska enligt sin egen beskrivning finnas i ”skärningspunkten mellan religion och politik”. Inofficiellt har programmet i folkmun länge kallats ”Människor och islam”. Den påtagligt inkompetenta redaktionen (Åsa Furuhagen, Tithi Hahn och Sören Wibeck) tolkar sitt uppdrag som att med alla tillgängliga medel lobba för islam och osynliggöra eller motarbeta Sverige som ett kristet/sekulärt land. Resultatet är en kväljande soppa av naivt islamfjäsk, förljugenhet och öppet förakt för troende kristna.

”Människor och Tro i SR är ett journalistiskt misslyckande. Programförkortningen ”MOT” tycks ha blivit programmets eget motto: Att vara mot så mycket som möjligt när det handlar om religion, och särskilt kristen religion” skriver journalistveteranen Siewert Öholm på bloggen Churchmill.

”Var kyrkan verkligen rätta platsen att sörja på?”

Han tar kyrkans roll i bearbetningen av Anders Behring Breiviks terrordåd som exempel.

”För oss som följt nyhetsrapportering och andra program intensivt under året, har det varit både uppenbart och förvånande hur mycket kyrkan betytt i bearbetningen både av sorg och katastrof. Kyrkan stod redo när tiotusentals människor sökte tröst och begriplighet. Minnesgudstjänsten i Oslo Domkyrka, 2011, fullkomligt dallrade av andlighet, sorg, förtvivlan och tro. Det kristna kyrkorummet blev en naturlig plats för både sorg och förtröstan. Även för de drabbade som inte delade kristen tro eller religion. Norska kyrkans viktiga och erkända arbete för att stödja människor osynliggjordes totalt. Istället ägnade man sig åt att problematisera om kyrkorummet verkligen var den rätta platsen att minnas terrorns offer. Samma typ av kritiska vinkel tycks däremot aldrig drabba islam. Redaktionen lider av islamförbländning” skriver Siewert Öholm.

På juldagsmorgonen fick lyssnarna en imam i örat

Under inflytande av det officiella Sveriges knäfall för islam sköts religion numera som en pseudoekumenisk och flummig röra av SR:s så kallade ”livsåskådningsredaktion” med Örebrobaserade producenten Martin Dyfverman som chef. På själva juldagen, kristendomens heligaste dag, fick den förre frikyrkopastorn, numera imamen Abd al Haqq Kielan, (född som Leif Karlsson i Eskilstuna)  breda ut sig i radion. En grov provokation mot landets alla kristna.

Abd al Haqq är en frekvent Röst i livsåskådningsredaktionens alla program. I morgonandakten söndagen den 19 augusti fick han frikostigt utrymme att berätta om sin fasta under ramadan och hur andlig han känner sig när han fastar. Samma dag fick lyssnarna utstå massiv ramadanpropaganda och höra att muslimer under fastan minsann hjälper de fattiga och svältande i moskén i Malmö. Att muslimsk omtanke enbart gäller muslimer och inte ”otrogna” höll redaktionen tyst med.

”Men höjdpunkten nåddes när imamen (?) Kerim Hrustanovic avslutade med bön på arabiska och till Allah. I bönen bad Hrustanovic, nu på svenska, också om islams framgång i våra hjärtan och i vår omgivning. Kristen majoritetstolkning är, i motsats till en del av synkretismivrarna, att islams Gud inte är den kristne Guden, Fadern, Sonen och Anden. Brända kyrkor i Egypten, Syrien, Pakistan och förföljelser av kristna i Afrika är tillräckliga praktiska bevis för detta” skriver Siewert Öholm på Churchmill.

Svenska kyrkan politiseras och splittras

Rösterna i SR:s förvirrade religionsbevakning speglar Svenska kyrkans andliga förfall. I takt med politiseringen av kyrkan och det naiva flirtandet med islam mår Svenska kyrkan allt sämre. Medlemmarna flyr, stickor och strån ryker i inre strider som sällan når utanför kyrkväggarna. Men ibland händer det att en Röst når ut. På Tryckfrihetssällskapets sajt berättar Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan, vad som hände när hon skrev ett par artiklar i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans identitet.

Hon ställde bland annat frågan varför kyrkans företrädare inte vågar stå för sin kristna särart i möten med islam. Bakgrunden var att församlingar (till exempel Sofia församling i Stockholm) har anställt imamer för församlingsmedlemmarnas pengar (”för att visa att båda religionerna är lika bra”) och att Svenska kyrkan har valt att stryka delar av trosbekännelsen för att inte kränka muslimer.

”Många har upplevt bestraffningar för att de ifrågasatt exempelvis lämpligheten i att läsa koranen under gudstjänster eller att ha bekännande muslimer som faddrar under kristna dop. Artikeln beskrev också mekanismerna som används för att tysta ovälkomna röster och åsikter” skriver Helena Edlund.

Den som tvivlar på att angelägna Röster tystas och förföljs i Sverige ska absolut läsa hennes berättelse.

”Jag beskylldes för att vara rasist och mycket mer”

Efter artiklarna i Kyrkans Tidning brakade helvetet löst, berättar Helena Edlund:

”Det tog hus i helvete. Enligt diverse journalister, kyrkopolitiker och svenskkyrkliga dignitärer så kränkte jag genom mina artiklar både islam och muslimer. Lustigt nog meddelade ingen muslim att han eller hon upplevde sig kränkt. Däremot var det tydligen fullständigt legio att kränka mig. Jag beskylldes i media för att vara rasist, främlingsfientlig, bakåtsträvare, murbyggare, nazist, högerextremist och mer därtill. Vissa kollegor slutade hälsa. En journalist från Kyrkans Tidning ringde för att intervjua mig om vilket parti jag röstade på.

I det tysta var dock reaktionen en helt annan. Jag fick hundratals mail, där alla utom två var positiva. Kommentarsfälten på nätet visade samma statistik. Blommor anlände från andra kristna kyrkor och församlingar. Kollegor ringde och mailade och alla sa samma sak, ”tack för att du säger det här, jag tycker likadant men vågar inte stå upp för det”. Präster från hela landet berättade om sina upplevelser – och sin rädsla. Det var deras berättelser som ledde fram till min tredje artikel med rubriken ”Konsten att tysta en präst”.

Där skriver Helena Edlund: ”Det är inte en uppgift för Svenska kyrkan att företräda andra religioners intressen.”

”Jag var inte beredd på det förgörande hatet”

”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det. Att den som uttrycker en obekväm åsikt drabbas av repressalier var ju själva poängen i mina texter. Ironiskt nog bevisade mina belackare min teori, just genom att agera enligt bestraffningsmallen jag beskrivit. Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

”Främlingsfientliga teologer får inte prästvigas”

Det gick så långt att Kyrkans Tidning på ledarplats krävde att personer med Helena Edlunds politiska åsikt skulle stoppas från att prästvigas.

”Stiften måste säkerställa att främlingsfientliga teologer i framtiden inte antas för prästvigning. Utvisningshotade som söker sig till kyrkan för stöd ska självklart inte behöva riskera att möta en prästvigd sverigedemokrat. Det är inte en fråga om att inskränka någons yttrandefrihet. Blivande präster måste vara lämpade för sitt ämbete. Till kyrkans kärnverksamheter idag hör aktivt stöd till flyktingar. Den verksamheten är oförenlig med sverigedemokratiska värderingar” skrev Maria Küchen i ledaren.

Inkvisitionsdomstolen heter Helle Klein

I Helena Edlunds berättelse fattas en pusselbit som hon taktfullt nog inte nämner. En av dem som utöver Maria Küchen har lett förföljelsen av Edlund och utsett sig själv till inkvisitionsdomstol är hatets prästinna i egen hög person – Helle Klein. På sin hemmaplan Seglora smedja har hon tidigare bland annat upplåtit utrymme åt den dömde terroristen Munir Awads svärmor Helena Benaouda  att skriva om hur fantastisk den muslimske mannen är.

Många fler Röster kommer att höras

Helena Edlund omplacerades på sitt jobb. Men hennes Röst är inte tystad. Många fler Röster kommer att göra sig gällande, gör det redan via Internet. Helena Edlund formulerar det så här:

”Fler och fler tecken syns i skyn som tyder på att människor börjar kvickna till. Likriktningen och inskränkningarna har blivit alltför tydliga. Sverige må vara ett land där den tysta rädslan styr. Men skrämseltaktiken fungerar bara så länge vi låter oss skrämmas. Det går att bestraffa en, eller tio, eller femtio. Men tusen? Tiotusen? Nu viskar alltfler röster att kejsaren är naken, och när de som varit tysta så länge, inte längre är det – då kommer det att hända saker.”

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter