Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vi befinner oss vid en gräns. Vi är på flykt från ett land som inte längre finns. Vi är många, och vi blir hela tiden fler.

Jag anmäler mig som asylsökande i en annan tid, ett annat land. Mina asylskäl är som följer: det land där jag föddes har tagits ifrån mig. Mitt land har förråtts av två generationer dåraktiga och maktgalna politiker, besatta av att mot folkets vilja tvinga på oss en politik som aldrig har lyckats någonstans i något enda land. Jag söker asyl från ett land där ursprungsbefolkningen snabbt håller på att bytas ut mot människor från underutvecklade länder och kulturer i tredje världen, människor som vi dessutom till stor del tvingas försörja. Landets hopp står till en brutal våldsideologi från 600-talets arabiska sandöknar och till analfabeterna, den nya överklass som ska föra Sverige in i framtiden.

Jag lever vid en gränsövergång. Kroppen är kvar i det land där jag föddes, men min själ är på flykt därifrån. Ett ideologiskt och demografiskt ockupationskrig har rivit ned det jag förknippade med Sverige, det miljoner svenskar har varit med om att bygga upp och som vi var stolta över. De som inte vill oss väl styr oss rakt mot isberget. När berget kommer inom synhåll från bryggan ökar de farten.

De har pulvriserat samhällets största kapital

En galen maktelit har gett bort någonting som de aldrig har förvärvat rätten till och som inte tillhör dem: vårt land och vår frihet. På bara några decennier har de tillfogat landet större skador än tidigare politiker lyckats med i landets hela historia.

Mitt land har också förråtts av dem som har till uppgift att ge oss sanningsenlig information men istället har gått till sängs med den politiska makten och fört oss bakom ljuset. Journalisternas lögner fräter som syra – med gemensamma ansträngningar har politiker och journalister med sina lögner och sin mörkläggning pulvriserat samhällets största kapital; den sociala tilliten och förtroendekapitalet mellan människor.

Fruktan sprider sig som ett långsamt verkande gift

Jag söker asyl från en tid där lögnen är upphöjd till norm. Alla ljuger – av rädsla för att bli utstötta ur flocken. Jag är rädd för rädslan. Rädslan som plötsligt finns överallt och får människor att med flackande blick och lögnstela ansikten säga saker som de tror att de måste säga men som är något helt annat än de verkligen tycker. Fruktan som sprider sig på alla nivåer i samhället som ett långsamt verkande gift. Det är det värsta giftet av alla; fruktan verkar i människornas blodkärl och andningsvägar tills de inte längre kan andas. Men om man gör våld på sanningen spränger den en till slut inifrån.

Mitt land är inte längre mitt

Mitt land är inte längre mitt. Det är belägrat av andra länders befolkningar. Begär inte av mig att jag ska känna samhörighet med de söndertrasade resterna av det land jag föddes i. Jag känner inte igen mig i ett helt förändrat Sverige, mitt främlingskap bara växer. Liksom andra svenskar har jag berövats de fundamentala förutsättningar som allt liv bygger på: igenkännande – som skapar samhörighet – som skapar trygghet – som skapar framtidstro. Vi som tillhör ursprungsbefolkningen – vi som brukade kallas svenskar innan ordet stals och devalverades till att gälla vem som helst som råkar sätta sin fot på svensk mark – byts ut i allt snabbare takt.

Det som pågår är ett befolkningsutbyte

Det har inte på länge handlat om ”flyktingmottagande” eller ”reglerad invandring”. Alla gränser är sprängda. Det som pågår är ett regelrätt befolkningsutbyte. Sedan 1980 och till och med 31 oktober i år har Sverige gett uppehållstillstånd eller uppehållsrätt till 1 631 624 utlänningar, de flesta tillstånden är permanenta (PUT). Under 2000-talet har drygt en miljon tillstånd beviljats.

Enligt siffror från SCB (Statistiska centralbyrån) som presenteras av Affes statistikblogg har personer i åldrarna 0-54 år med utländsk bakgrund (utrikes födda, inrikes födda med två utrikes födda föräldrar och inrikes födda med en utrikes född förälder) ökat med 447 759 under åren 2002-2011. Under samma tid har personer 0-54 år med svensk bakgrund minskat med 209 122.

Flyttlassen rullar från mångkulturen

De icke tillfrågade deltagarna i historiens största demografiska, sociala, ekonomiska och kulturella experiment är på flykt i sitt eget land. Försökskaninerna lämnar skeppet. De som orkar och har råd flyr från städer och samhällen i förfall. Nu rullar flyttlassen från varenda svensk kommun som har berikats med mångkultur. När det inte går att påverka med röstsedeln röstar man med fötterna och drar. Det är den nya ”gröna vågen” som vi inte hör miljöpartiet säga ett knyst om, och inga andra partier heller. Om man inte har lust att bo i en kopia av Beirut, Bagdad eller Mogadishu är flytt det enda som återstår.

Vi måste vara dårar som tillåter denna invasion

Vad är ett hem? En trygg plats som du delar med människor som liknar dig själv, som har samma etnicitet, kultur, värderingar och sociala koder. Allt detta lägger grunden för trygghet och gemenskap. Över hela världen söker sig människor till andra med samma etnicitet som de själva. Om man definierar Sverige som ett ”hem” bryter definitionen ihop. Sverige är inget hem längre. Det är ett splittrat land med snabbt växande parallellsamhällen där svensk lag och svenska värderingar inte gäller. Grunden för trygghet och gemenskap undermineras allt snabbare. Vi måste vara dårar som tillåter denna invasion av individer som inte har minsta intresse för det land de lever i men ser det som en självklarhet att ursprungsbefolkningen ska finansiera deras fortsatta somaliska, irakiska, afghanska, eritreanska och syriska tillvaro i bostäder tillhandahållna av den svenska allmännyttan.

När kroppen inte kan flytta drivs själen i exil

När den yttre verkligheten blir outhärdlig och kroppen av olika skäl inte är flyttbar drivs själen i exil. Jag är en av dem som vänder mig bort från tiden, bort från det land där jag bor. Växande grupper av människor lever vid gränsen. Utan att någon märkte hur det gick till har många av dem blivit gamla. De fundament som de byggde sina liv på är plötsligt ogiltiga. Allt oftare säger de till varandra att de gläder sig åt sin ålder; att de snart inte längre behöver uppleva den fortsatta nedmonteringen av Sverige. Att de rentav ser fram emot att gå över till kompoststadiet. De lever med en smärta som inte låter sig tröstas.

Sorgen gör deras röster spröda, tonen är dov av bottenlös besvikelse när de betraktar resultatet av sina liv och sitt arbete: var det detta de ville uppnå? Var det det här de kämpade för och ville ge vidare till sina barn? Och fasan när de ser fram emot att hamna i den slutförvaring i mänsklighetens yttersta utmarker som går under namnet äldreomsorg men inte är något annat än en utdragen ättestupa. För i Sverige härskar humaniteten, vi tar livet av våra gamla ytterst långsamt men icke desto mindre omsorgsfullt.

Vi har levt i en lycklig parentes som går mot sitt slut

En natt fryser dahliorna, mitt i en överdådig blomning. De hänger i trasor utanför mitt fönster. Jag borde givetvis ha tagit upp dem innan frosten kom, men jag kunde inte förmå mig – de blommade ju så vackert. Jag hoppades på en dag till. Och en till. I november andas naturen förgängelse. Det är lätt att se symboliken: vi är i slutfasen av en epok. Vi som är födda under andra halvan av 1900-talet har levt i en lycklig parentes i historien som går mot sitt slut. Det enda vi vet om framtiden är att ingenting kommer att vara sig likt. Någonting som vi gemensamt har byggt upp är skövlat och plundrat, det finns inte längre. Det vi trodde på är utmönstrat som en samling omoderna klädesplagg. Någonting som vi inte har valt har tagit över.

”Må ni, mina minnen, tala om mitt liv!”

Jag läser den österrikiske författaren Stefan Zweigs (1881-1942) bok ”Världen av i går”, utgiven 1942, mitt under brinnande krig.  Som jude tvingas han fly från Hitler och nazisternas judeutrotning. Hans verk bränns på bokbål 1933. ”Världen av i går” skriver han i landsflykt 1939-41 på ett enkelt hotellrum i Brasilien, fritt ur minnet, utan sina böcker. När boken är färdigskriven tar Stefan Zweig och hans hustru sina liv. Han skriver:

Dörren till det förflutna står alltid öppen

”Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!”

För den som flyr från nutiden står dörren inåt och till det förflutna alltid öppen. Minnen kan inte utplånas genom politiska beslut. I Allhelgonahelgen kan vi minnas våra döda och tända ljus på deras gravar. Jag lyssnar på rösterna ur det förgångna, jag avtäcker deras liv som också är skärvor ur mitt eget liv, ur allas våra liv. När starka krafter är i rörelse för att utplåna vår historia vill jag rädda det gamla ur glömskan. Det förflutna är vårt ursprung, det är vad både vi och det Sverige vi kände har vuxit ur. Det finns där för oss att lyssna på, lära oss av och vårda. Både av respekt för dem som levde före oss och för att vaccinera oss själva mot manipulation och historierevision.

Anna Persdotter är en av dem som byggde Sverige

Stefan Zweig: ”Min far, min farfar, vad såg väl de? Båda levde sina liv i en enda form. Det var ett enda liv från början till slutet, utan höjdpunkter och fall, utan omskakande händelser och faror, ett liv med små spänningar, omärkliga övergångar; i jämn rytm, makligt och stilla bars de av tidens våg från vaggan till graven. De bodde i samma land, samma stad och nästan alltid rentav i samma hus; det som tilldrog sig ute i världen skedde egentligen bara i tidningen och bultade aldrig på dörren till deras hem.”

Hon heter Anna Persdotter och är nitton år. Hon vill inte bli en utsliten bondhustru som sin mor. Hon har skaffat sig en utbildning, nu är hon byns småskolelärarinna. Så händer det som inte får hända: hon blir gravid, och barnafadern emigrerar till Nordamerika. Det är sent 1800-tal. I sitt efterlämnade nötta exemplar av ”Betraktelser för hwar dag i året” har hon skrivit med blyerts på ett av försättsbladen: ”Si crucem portas, portabit te”.”Bär korset, och korset bär dig”. Hon är inte helt hemmastad i latin, så hon har skrivit ihop de två sista orden till ”portabitte”. Anna Persdotter är djupt troende. Hon bär ett kors, och hon sätter sin tillit till att korset ska bära henne.

Tio år senare gifter hon sig med den man som hon kommer att leva resten av sitt liv med. Vid vigseln bär hon enligt tidens sed en svart hellång brudklänning, höghalsad och med hellånga puffade ärmar, sydd i vattrad sidenmoaré. Hon föder ytterligare tolv barn, tio dör efter några timmar eller dagar. Bara två överlever till vuxen ålder. ”Bär korset, och korset bär dig”. Hela tiden arbetar hon som lärare. När hon går i pension får hon medalj för lång och trogen lärargärning. Boken och hennes tunnbågade glasögon är allt jag har kvar efter henne. Jag önskar att jag kunde nå henne med min tacksamhet. Anna Persdotter är en av dem som byggde Sverige.

Olof Klinga är en av dem som byggde Sverige

Stefan Zweig: ”Varje gång jag samtalar med yngre vänner och berättar om tiden före det första kriget märker jag på deras förvånade frågor hur mycket av det som för mig fortfarande är en självklar verklighet redan blivit historia eller något ofattbart i deras ögon. Och en hemlig instinkt inom mig ger dem rätt: mellan vårt i dag, vårt i går och förrgår är alla broar rivna.”

Soldaten Olof Klinga är en av dem som gräver Göta Kanal, det största byggnadsprojektet och det största slaveriet i Sveriges historia. I maj 1810 tas de första spadtagen vid Motala. Olof Klinga är en av de 58 000 indelta soldater från 16 olika regementen som är tvångskommenderade att arbeta med grävningen. Grävarbetet görs för hand i tolvtimmarsskift med plåtskodda träspadar som enda verktyg. Det är ett slaveri under omänskliga förhållanden som knappt går att föreställa sig i dag. Mellan vårt i dag, vårt i går och förrgår är alla broar rivna. Sju miljoner dagsverken krävs för att gräva kanalen. Göta kanal öppnas den 26 september 1832. Då är soldaten Olof Klinga inte med. Kanalbygget kostade nio miljoner riksdaler och ett oräkneligt antal människoliv. Olof Klinga är ett av dem. 42 år gammal dör han på sin arbetskommendering 1823. Han efterlämnar hustru och fem barn. Olof Klinga är en av dem som byggde Sverige. Han är också en av mina förfäder som jag känner djup tacksamhet mot.

Aldrig har en generation gett enfalden ett så tydligt ansikte

Stefan Zweig: ”Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets värsta nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid. Aldrig har en generation från en sådan andlig höjd sjunkit så moraliskt djupt som vår. Under det korta lilla intervallet mellan de första fjunen på min haka och de första grå stänken i mitt hår, under detta halvsekel har det inträffat fler radikala omvandlingar och förändringar än annars under tio generationer, och vi känner alla: det är för mycket!”

Vi är många som mot vår vilja bara under vår livstid tvingats åse hur det mänskliga förnuftet har satts ur spel och dumheten firar större triumfer än någonsin tidigare. Aldrig har en generation politiker gett enfalden ett så tydligt ansikte som vår. En storvulen fix idé om att det är Sveriges uppgift att rädda världens alla befolkningar från sig själva har under kortare tid än ett halvt människoliv fått svenska politiker att rasera samhällets mödosamt uppbyggda grundpelare och förskingra den välfärd som det tagit svenska folket generationer att arbeta ihop.

Jag vill inte leva på en krigsskådeplats

Stefan Zweig: ”Ständigt tvingades man att underordna sig statens fordringar, offra sig för den mest stupida politik, anpassa sig efter de mest fantastiska omsvängningar, alltid var man fjättrad vid det gemensamma, hur förtvivlat man än försökte värja sig: man rycktes obönhörligen med.”

Det pågår ett mentalt inbördeskrig i Sverige. Den maktelit som har tillgång till medias megafoner har förklarat krig mot vanligt folk som inte längre tiger stilla. De krigar för att de känner sig hotade, och de känner rätt – de ÄR hotade. De vill behålla sitt formuleringsprivilegium och ensamrätten till megafonerna. Jag söker asyl i ett annat land, en annan tid. Jag vill inte leva på en krigsskådeplats. Allt detta hat från landets härskande elit mot dem som inte stoltserar som åsiktsmannekänger med de rätta, godkända åsikterna. Om dessa mångkulturens apostlar är så övertygade om att de har rätt, var är då deras sakargument? Varför vilar de inte lugnt i sin visshet? Varför denna hätskhet, detta hat mot oliktänkande? Har vi ingenting lärt av alla diktaturer som har brutit samman i våld och skam?

Det är vi som måste lämna propagandan

Stefan Zweig: ”Det fanns inget skydd, ingen trygg vrå dit det välsmorda underrättelseväsendet, de påträngande nyheterna inte nådde. Det fanns inget land dit man kunde fly, ingen stillhet att köpa.”

Den politiskt korrekta propagandan kommer aldrig att lämna oss i fred. Det är vi som måste lämna den. Jag stänger av kretsloppet av tomgång i media, de alltför förutsägbara upprepningarna som mals om och om igen. Orkar inte höra de ljugande rösterna, orkar inte se förljugenhetens draperade anletsdrag, de av falskhet förställda ansiktena. Hur står de ut med sig själva?

Det vi kan göra är att tala

Stefan Zweig: ”Att vittna om vårt liv, så anspänt och fyllt av skakande överraskningar, ter sig som en plikt då vi alla – jag upprepar det – som bevittnat dessa oerhörda förändringar har tvingats till det. Vår generation hade ingen möjlighet att dra sig undan, ställa sig vid sidan av, som man förr kunnat göra.”

Det vi kan göra är att tala. Inte knyta näven i byxfickan och tiga. Berätta. Ropa. Skriva. Göra våra röster hörda. Ge uttryck för våra tankar. Se oss själva i ett sammanhang med dem som levde före oss och byggde det som nu rivs ned. Sluta ljuga. Sluta vara politiskt korrekt. Ta matchen mot rädslan. Den kommer inte att förgöra oss. Den väntar på att bli undanröjd.

Litteratur:
Stefan Zweig: Världen av i går.

Tidligere kronikker af samme forfatter