Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

Det grova våldet skenar, trots medias försäkringar om motsatsen. Polisen har tappat kontrollen, sjukvård och socialtjänst går på knäna, skolan massproducerar elever som inte kommer att ha en chans på arbetsmarknaden. IS-jihadister tar sig in i Sverige kamouflerade som asylsökande – hittills i år har 40 stycken upptäckts.

Den humanitära stormakten Sverige driver som ett atlantfartyg utan befäl. Då ordnar regeringen kräftskiva med dans på statsministerns rekreationsgods Harpsund. Ännu ett tecken på att Stefan Löfvens odugliga s-mp-regering är helt frånkopplad från verkligheten och fullständigt i otakt med svenska folket.

Dans på randen av en avgrund

Regeringen dansar och ler. Precis som i Hårgadansen  ser de inte spelmannens bockfot. Aningslöst tråder de sin dödsdans.

Utan att verka fatta det dansar Stefan Löfvens regering på randen av en avgrund. Både han själv, hans ministrar och den självkastrerade oppositionen balanserar över ett bråddjup av underminerad politisk makt. Sjuklöverns makthegemoni håller på att rasa. De enda som inte ser det är de själva.

Folkets svar på politikernas vanstyre

Det snabbt växande stödet för Sverigedemokraterna är folkets svar på politikernas vanstyre, både under Fredrik Reinfeldts åtta år vid makten och Stefan Löfvens tio månader. Fyra stora opinionsundersökningar de senaste dagarna befäster att socialdemokraternas och moderaternas glansdagar är förbi, bäst före-datum passerat som för ålderstigna livsmedel.

Hos YouGov får Sverigedemokraterna 25,2 procent och är Sveriges största parti, jämfört med socialdemokraternas 23,4 och moderaternas 21 procent.

Hos norska Sentio slår SD nytt rekord med 23,4 procent och är näst största parti, bara en tiondels procent mindre än S 23,5. Moderaterna får 21,1 procent. Sentio är det opinionsinstitut som hittills har prickat in SD:s valresultat bäst av alla.

Hos Inizio  får SD 20,8 efter S med 25,5 och M med 21,4 procent.

Sifos undersökning  slog ner som en bomb mitt i kräftskivan på fredagskvällen. Jag återkommer till den.

De dansar tills DÖ-skallarna hoppar på berget

Hårgasägnen är en folklig legend om hur djävulen själv, förklädd som spelman, spelar upp till dans i den lilla Hälsingebyn Hårga och får byns ungdomar att dansa sig till döds. Den äldsta kända uppteckningen av sägnen är från 1785.

Det är en sen lördagskväll, och alla ungdomar i Hårga har samlats till tidens nöjesliv, att dansa på logen. Mitt i en dans avbryts musiken och en ny spelman kliver fram ur skuggorna. Han har brinnande ögon och en stor mörk hatt på sitt huvud. Ingen lägger märke till bockfoten. Spelmannens glödande spel får ungdomarna att dansa hela natten. De kan inte sluta dansa. I gryningen leds de av spelmannen upp på Hårgaberget. Där fortsätter de dansa tills döskallarna hoppar på berget. Den okände spelmannen är djävulen själv.

Stefan Löfven är en farlig statsminister

Genom sin brist på politisk erfarenhet, en aningslöshet av häpnadsväckande dimensioner och sin vilja att vara alla utom sina väljare till lags är Stefan Löfven en farlig statsminister. 

Och vem kan blunda för att DÖ-skallarna hoppar på det svenska urberget efter Decemberöverenskommelsen (DÖ) i december 2014  som har satt demokratin ur spel i Sverige?

Ministrarna blev ett par vid dansen efter kräftorna

Det mest upphetsande som hänt vid regeringarnas kräftskiva på Harpsund var när finansminister Erik Åsbrink (s) och före detta kommunisten skolminister Ylva Johansson (s) blev ett par vid dansen efter kräftorna frampå småtimmarna 1998. Den 23 september samma år skickade de ut ett pressmeddelande: ”Vi är kära i varandra.”

Inför årets kräftskiva spekulerade den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm kring att den skulle bli upptakten till en ombildning av regeringen.

“Årets kräftskiva på Harpsund kan komma att bli den mest dramatiska sedan Erik Åsbrink bjöd upp Ylva Johansson till dans” skriver Westerholm.

Det blev den. Men inte på det sätt Johan Westerholm förutspått. Och detta trots att Stefan Löfven lät meddela att samtliga inkompetenta pajasministrar sitter kvar i orubbat bo. Hans obearbetade separationsproblematik hindrar honom från att sparka någon.

Sifochocken mitt i kräftsörplet

När kräftsörplet pågick som bäst på Harpsund vid 22-tiden på fredagskvällen nåddes regeringen av den fjärde chockartade opinionsundersökningen under den gångna veckan, denna gång från Svd/Sifo och den enda undersökning som inte går att avvisa med svepande argument om “otillförlitliga metoder” av politikernas/journalisternas maktkartell.

Sifos undersökning visar att Sverigedemokraterna nu är största parti bland socialdemokraternas tidigare kärnväljare, arbetarna, med 29,9 procent. Socialdemokraterna får 26,1 procent i samma väljargrupp.

När brydde sig Stefan Löfven om svenska arbetare?

Det är sensationella siffror. En mardröm för statsminister Stefan Löfven, en mycket välförtjänt sådan. För när brydde sig Löfven senast om den samhällsklass där han har sitt eget ursprung, den svenska arbetarklassen? Den är sedan länge placerad i strykklass av sitt eget parti, degraderad till mjölkkossor som ska mjölkas maximalt på skattepengar för att försörja det kraftigt ökande insläppet av tredjevärldeninvånare som aldrig kommer att försörja sig själva. Foto: Chang Frick

Svenska arbetare börjar sent omsider upptäcka att de är blåsta av sitt eget parti. Hos SAP blöder hjärtana mycket mer för alla “utsatta” i tredje världens dysfunktionella länder som oselekterat släpps in för att kalasa på den svenska välfärden. Den “internationella solidariteten” som Olof Palme prackade på arbetarrörelsen med början 1969 har lett till en ohållbar politik. Socialdemokraternas väljare har i decennier haft ett fullkomligt obegripligt tålamod. Men nu är det slut.

“Siffrorna borde inte vara oväntade”

Bland LO:s manliga medlemmar har Sverigedemokraterna 38,6 procent, Socialdemokraterna 30,9 procent. Tittar man på kvinnliga LO-medlemmar är fördelningen 18,9 procent för SD och 43,1 procent för S.

“De nya siffrorna är omskakande för arbetarrörelsen, även om de inte borde vara oväntade. SD har vuxit i opinionen alltmer, men den stora ökningen bland LO-medlemmar är anmärkningsvärd” skriver Negra Efendic i Svenska Dagbladet.

Sverigedemokraterna får 17,8 procent

Bland samtliga tillfrågade hos Sifo slår SD nytt rekord med 17,8 procent (en ökning med 2,6), S 26,3 (en minskning med 0,8) och M 24,5 (en minskning med 0,5). LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson borde tillsammans med Stefan Löfven slita det lilla hår han har kvar.

Sifo har ett obefogat gott rykte. De har varit mycket långt ifrån att kunna pricka in SD:s resultat i val. Om man räknar om SD:s 17,8 procent i senaste Sifo med hänsyn tagen till tidigare missvisande prognoser hamnar partiet på 25,4 procent.

SD:s 25,2 i senaste YouGov blir omräknat 28,2 procent. Ännu större anledning att slita sitt hår för sjuklövern som har gjort sig innerligt förtjänt av motgångarna. Det enda som förvånar är att det har tagit så lång tid för svenska folket att få upp nävarna ur byxfickorna. Utvecklingen har varit tydlig och avläsbar i många år.

Carin Jämtin är inte nöjd

I Aftonbladets Sverige tycker-mätning som presenterades senare samma dag hade SD 20,8 procent av väljarstödet.
Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin brukar inte vilja kommentera opinionsundersökningar som är ogynnsamma för partiet. Nu säger hon i en kommentar att hon inte är nöjd.

Så bra. Det har hon ingen anledning att vara heller. Hon är ett av socialdemokraternas tyngsta sänken.

Svenska folket behöver en ny regering

“Löfven behöver en ny regering” skriver Karin Pettersson i Aftonbladet.

Hon menar smärre ommöbleringar av det undermåliga kabinettet. Karin Pettersson är drabbad av typiskt socialdemokratiskt tunnelseende. Det är inte Stefan Löfven som behöver en ny regering. Det är svenska folket. Det utsugna, hunsade, bespottade, rasistanklagade svenska folket behöver en helt ny regering. Och i den regeringen hör inte Stefan Löfven hemma, inte heller någon av hans ministrar. Vad Löfven själv inte tycks inse, och inte heller någon av hans hejdukar, är att han och hans regering är over and out. Finito. Svenskarnas förtroende är in i märgen förbrukat.

Med Mona Sahlin skulle garanterat ingenting bli gjort

Pröva den förfärliga tanken att Sverige får ett islamistiskt terrordåd med tiotals döda och ännu fler skadade. Det handlar inte om OM utan NÄR. Varken Fredrik Reinfeldts eller Stefan Löfvens regering har gjort någonting för att förebygga det. Reinfeldts demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp) utsåg 2014 sin kompis, den socialdemokratiska skandalpolitikern Mona Sahlin till “nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”.

Initiativet kom naturligtvis från Reinfeldt själv. Han visste att med Mona Sahlin på den posten kunde han lugnt luta sig tillbaka i vetskapen att ingenting skulle bli gjort som ändrade hans “öppna samhälle”.

Mycket riktigt. Det enda som har hänt ett år och ett antal skattemiljoner senare är att Mona Sahlin har föreslagit en “hjälptelefon” dit IS-krigarnas anhöriga kan ringa om de känner sig lite nervösa.  För svenskarnas oro finns ingen hjälptelefon.

De verkligt utsatta människorna lider i tysthet

Den enda hejaklack som återstår för Löfven och som enligt Johan Westerholm “dyrkar honom som Messias” är de gamla partitrogna sossarna, en utdöende art som röstar av gammal vana och fortfarande tror blint på alla lögner som Lisbeth Åkerman och Linda Nilarve leende berättar i SVT Rapport och Bodil Appelquist, Nike Nylander och Claes Elfsberg i Aktuellt. Som helt enkelt inte har en susning om omfattningen av den plundring som deras kära parti utsätter dem för, som tack för att de byggde den svenska välfärden.

Epitetet “utsatt” tycks numera vara reserverat för hitresta tiggande romer. Men det är de gamla pursvenskarna som är de verkligt utsatta människorna. Det är de gamla svenskarna som lider i tysthet. De som utgör fritt villebråd för alla neddragningar i välfärden. De vars äldreboenden läggs ner för att det är mer angeläget att ordna boenden för lycksökare som kallas ensamkommande flyktingbarn – det vill säga unga utomeuropeiska män som varken är barn, flyktingar eller ensamma och som kostar tusentals skattekronor per dygn. Per styck.

Tvingas äta råa fiskpinnar

De gamla läser inga bloggar, för de har ingen dator. Annars kunde de få reda på en del sanningar. Som när Dag Öhrlund berättar om det liv hans 94-åriga mamma tvingas leva efter att ha arbetat och betalat skatt i 70 år.

Nu sitter hon i rullstol och är beroende av hemtjänst. Hon får äta råa fiskpinnar, för hemtjänsten kan inte steka. Hemtjänsten vet inte vad en stekpanna är. När hemtjänsten ska köpa fiskpinnar kommer de tillbaka med finska pinnar. När hon ber dem köpa tre kanelbullar kommer de med tre påsar med tre kilo kanelbullar.

Nyhetssändningarna katalogarior över våldet

I min senaste krönika, “Sveriges mörka krafter”, skrev jag om dubbelmordet på Carola Herlin, 55, och hennes son Emil Herlin, 28, på Ikea i Västerås den 10 augusti.

Den illegale eritreanske invandraren Abraham Ukbagabir, 36, som har fått avvisningsbeslut från Sverige två gånger, har erkänt morden. I vissa media har morden kallats “incident”. Nu sägs Ikeamorden vara anledningen till SD:s höga opinionssiffror. Så är det naturligtvis inte. Media söker ständigt avledningsmanövrer för nyheter som de avskyr att rapportera.

Dubbelmordet på Ikea är bara ett i en lång rad våldsbrott som har fått svenska folket att nå gränsen. Skottlossningar, knivmord, dubbel- och trippelmord, granatkastning, våldtäkter och åldringsrån har – trots lugnande besked från Sveriges svar på Bagdad Bob, professor Jerzy Sarnecki – förvandlat nyhetssändningarna till katalogarior över Sveriges utveckling till våldssamhälle av Mellanösterntyp. Det är inte ett eller två mord – det är oro och missnöje över många års accelererande förfall som manifesterar sig i de senaste opinionssiffrorna.

“En helt normal politisk utveckling”

“Ingenting har hänt som inte är en helt normal politisk utveckling. SD:s stora lyft i opinionen är inte sensationellt. När regeringen och de partier som utgör dess underlag missköter landet, går oppositionen framåt” skriver författaren Thomas Gür på Dagens samhälle.

Men han pekar på en egenhet: Fyra av parlamentets partier, som ser ut att vara i opposition, har gjort sig till transportkompani för en passiv minoritetsregering om två partier. De fyra har dessutom uttryckligen krävt att ett sjunde, litet postkommunistiskt extremparti (vänsterpartiet), ska ha inflytande över minoritetsregeringens budget. Därmed kvarstår ett åttonde parti (SD) som (enda) opposition.

“Resultatet blir därefter. Det sammanlagda regeringsunderlaget backar. Oppositionen går framåt. Föga överraskande” skriver Thomas Gür.

“De kan inte säga att ingen varnade dem”

Till detta ska läggas den tilltagande kollapsen på det politikområde som väljarna uppfattat som allt viktigare under de senaste tio åren och nu uppfattar som allra viktigast: invandringspolitiken. Gür skriver:

“Därför skördar nu regeringens underlagspartier och dess parlamentariska transportkompani den draksådd som ströddes ut under några decennier, främst under det senaste. Ändå blev de varnade. Gång efter annan. De kan inte säga att ingen varnade dem, att ingen kunde se att det skulle leda till det här. Det går inte heller komma undan med att säga ”vi var naiva”.”

Den enda slutsats som är möjlig att dra är att Sverige styrs av krafter som vill skada landet så mycket som möjligt.

Det mänskliga psyket är vist konstruerat

Det mänskliga psyket är mycket vist konstruerat. Det registrerar automatiskt vad som är möjligt och hushållar med känslorna enligt en inbyggd mekanism. En person som lever i en våldsam och förtryckande relation till exempel har små eller inga möjligheter att känna efter. Om personen däremot lyckas ta sig ur den destruktiva relationen kommer ofta en stark känslomässig reaktion som kan upplevas som överraskande. Helvetet är ju slut, nu borde råda frid och fröjd?

Istället kommer alla de känslor som har lagrats under den hemska tiden, med full kraft. Vreden. Sorgen. Ursinnet. Förtvivlan. Först när de yttre omständigheterna är trygga går det att släppa fram känslorna.

Ständiga övergrepp mot politiska meningsmotståndare

Samma psykologiska krafter styr på nationell nivå. Om du förtrycker människor sår du en draksådd som du förr eller senare kommer att få skörda. I decennier har svenska folket körts över med en massinvandringspolitik som vi aldrig har blivit tillfrågade om. När ett oppositionsparti så småningom växer fram kastar sig de förenade makthavarna inom politik och media som en man över detta parti och dess sympatisörer.

Inga lögner är för infama, inga smädelser för elaka, inga hatprojektioner för grova när det gäller att tillintetgöra politiska meningsmotståndare. Människor som har invändningar mot att deras land snabbt förvandlas till ett våldsinferno av afrikansk eller Mellanösternmodell kallas “rasister”. De som har synpunkter på att deras döttrar våldtas är “främlingsfientliga”.

De förföljs, jagas, förtalas, misshandlas, stigmatiseras, hängs ut, får oannonserade hembesök av journalister och våldsgrupperingar som AFA, får sparken från jobbet, utesluts ur sitt fackförbund, överges av sina vänner och placeras i den sociala frysboxen.

“Obildade lågpannade as”

Vi får också med jämna mellanrum höra av statsvetare och andra att vi är dumma (professor Ulf Bjereld),  att vi är “obildade lågpannade as” (Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan) och mycket annat. Vi ska kort sagt bara betala och hålla käften.

Att leva i ett sådant politiskt klimat av hat och förtryck ger knappast något utrymme att uttrycka känslor. Just nu passerar svensk politik en vall där gamla maktbalanser faller. SD:s opinionssiffror ger hopp om en ny politik. Vi som i många år har hoppats på och arbetat för något annat kan – kanske – börja andas.

Efterreaktionen på många vidriga år

Då kommer också känslorna. Efterreaktionen på många vidriga år när den politiskt korrekta eliten har suttit på barerna på Södermalm och spytt sitt förakt och sin galla över oss. Och tigit när Sverigedemokrater har blivit misshandlade. Som om det var precis vad de förtjänade.

Nu kommer våra reaktioner. Var så goda, alla arroganta politiker i Sjuklövern och alla förljugna PK-journalister. Här har ni vår vrede. Ta emot vår skadeglädje – varför skulle vi tycka synd om er när ni förlorar era positioner? Vår sorg över allt vi har fått utstå. Vår djupa förtvivlan över hur våra barn har drabbats av ert hat och era sadistiska instinkter. Ursinnet över hur yttrandefriheten kan sättas ur spel i ett land som sägs vara demokratiskt. Raseriet över alla svenskar som mördats i den förbannade mångkulturens namn.

Samarbete moderater – socialdemokrater

När asylströmmarna ökar bortom all kontroll, handgranaterna viner och utländska tiggare översvämmar gatorna i varenda svensk stad är det naturligtvis en utomordentlig idé att lägga locket på debatten som LO:s vice ordförande Tobias Baudin föreslog i SVT Aktuellt på torsdagskvällen. (cirka 10:09). Det har ju lyckats alldeles fantastiskt hittills. Eller hur?

Tobias Baudin föreslog också att S och M ska samarbeta, och frågan förhandlades för öppen ridå i Aktuelltstudion mellan Ulf Kristersson (m) och Tomas Eneroth (s) (cirka 13:25).

Om Sjuklövern vill gräva sin grav ännu djupare och med ännu raskare spadtag, om de brinner av iver att förlora resten av sina väljare till SD är det en excellent tanke att moderaterna slår sig ihop med socialdemokraterna och gör processen kort. Gör det! Gräv den svenska demokratins slutgiltiga grav. Sätt Stefan Löfven som prydnad ovanpå.
Folkets svar kommer inte att låta vänta på sig.

Tidligere kronikker af samme forfatter

Mer läsning: Lars Bern: SD – den nya folkrörelsen.